Print Friendly

Det andra världskrigets förspel enligt Nürnbergprocessen

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DET ANDRA VÄRLDSKRIGETS FÖRSPEL
ENLIGT NURNBERGPROCESSEN
Av överste K. HAGBERG, Hässleholm
NuRNBERGPROCESSEN har från segrarmakternas sida varit
avsedd att ge det tyska folket en bild av nazistregimens verkliga
art ävensom att i framtiden utgöra en tankeställare för varje
statsman och militär ledare, som ger sig till att planlägga anfallskrig. Vilken effekt den i de fallen kommer att få, återstår att se.
I ett annat avseende har den redan gett resultat: historieforskningen har fått tillgång till aktstycken, som eljest förbli hemligstämplade i decennier efter ett fredsslut, och till vittnesmål, som
belysa dessa aktstyckens tillkomst. Mycket av vad som så förevarit i Niirnberg, har avsett själva förspelet till Hitlerkrigen,
detta givetvis på den grund, att just där kommer fram den aggressiva vilja till krig, som man på åklagarsidan velat fastställa och
brännmärka.
Vad vi f. n. känner om innehållet i dessa aktstycken och vittnesmål, är till huvuddelen förmedlat genom tidningspressen. Även
om dessa reportage från rättegången givetvis inte kunna vara
säkra och fullständiga källor, ge de likväl intressanta inblickar i
den tyska riksledningens motiv och i spelet bakom dess kulisseroch inrikta intresset på många frågor, som slutgiltigt kunna besvaras, när dokument och vittnesmål en gång publiceras.
*
Österrike utgjorde det första målet för den nazistiska expansionspolitiken. Redan efter sitt makttillträde 1933 hade Hitler börjat
spela under täcke med meningsfränderna i broderlandet. 1934
gjorde austro-nazisterna ett revoltförsök, där förbundskanslern
Dollfuss mördades, men den gången satte Mussolini en spärr för
Hitlers ingripande. I juli 1936 kom en uppgörelse mellan honom
och den österrikiska regeringen till stånd, där han erkände Österrikes suveränitet och förklarade sig vilja avstå från inblandningen
i landets inre angelägenheter. Redan fem dagar senare hade han
435
K. Hagberg
emellertid de ledande anstro-nazisterna hos sig och gav dem instruktion om den politik, de borde föra; i fortsättningen dirigerades de helt från Berlin. På hösten 1937 höll han ett viktigt möte
med sina närmaste män, och där utpekades Österrike som det första
målet för hans erövringspolitik. Tiden var inne, sedan han de första
dagarna i februari 1938 löst frågan om lämpliga män i den högsta
militära ledningen och satt Ribbentrop som sin närmaste medarbetare i fråga om landets utrikespolitik. Förbundskanslern Schuschnigg kallades till Berchtesgarden för en uppgörelse, som gick
långt i eftergifter mot de österrikiska nazisterna. Väl hemkommen
och fri från den atmosfär av tredje graden, i vilken förhandlingarna förts, sökte han bättra sin eftergivenhet och utlyste till den
13 mars en folkomröstning, vilken skulle visa, hur stor del av nationen, han hade bakom sig, om han på allvar upptog kampen
mot nazisterna. Inför ett tyskt ultimatum uppgav han emellertid
tanken och avgick den 11 på kvällen. Under natten marscherade
de tyska trupperna in i landet, efter vad som uppgavs ditställda
genom ett telegram från anstro-nazisternas ledare, i vilket man bad
Hitler om hjälp för att upprätthålla ordningen. Telegrammet var
i själva verket avfattat av Göring, som vid Niirnbergprocessen
fick en glad stund, när han ställdes inför minnet av detta storpolitiska puts.
Omedelbart efter erövringen förklarade Hitler för en engelsk
journalist, att han fyra dagar tidigare inte haft en aning om det
hela. Hans handlingssätt hade helt och hållet drivits fram av
Schuschniggs bedrägeri: »och bedrägeri är något, jag inte kan
finna mig i. När jag ger min hand och mitt ord i en eller annan
sak, så står jag för vad jag sagt, och jag väntar av envar, som
sluter avtal med mig, att han gör detsamma.» Fram på hösten
samma år förklarade emellertid den tyske statsledaren, att han
fattat sitt beslut redan i januari. Nu stod uppgift mot uppgift –
båda ur hans egen mun. Niirnbergprocessen har klarlagt, att Hitler icke drevs fram av händelsernas utveckling, utan att han fattat
sitt beslut långt i förväg och själv framskapade den situation, som
behövdes för ett ingripande.
Göring har under rättegången tillagt sig en mycket stor roll
vid Anschluss och sökt reducera Hitlers inflytande på utvecklingen- vad som där är sant och vad som härrör ur önskan att
spela en roll, kan väl först avgöras, när hela materialet en gång
föreligger. I ett avseende är det emellertid nog riktigt, att han
utövat stor energi: det var, när det gällde att in i det sista över- 436
Det andra världskrigets förspel enligt Nurnbergprocessen
vaka de österrikiska nazisterna och se till att dessa drev spelet åt
det håll, som gav förevändning för en tysk inmarsch. Meningsfränderna tycks nämligen ha dragit sig i det allra sista momentet.
Bl. a. omtalar rättegången på den punkten ett telegram från dem
till Hitler- ett som verkligen blev avsänt- där de uppmanade
honom att inhibera inmarschen; de hade börjat inse, att denna
skulle betyda något helt annat, än de tänkt sig.
Tjeckoslovakiet kom därnäst. Vid det sammanträde inom den
tyska nazistledningen på hösten 1937, där Hitler orienterade om
sina avsikter i fråga om Österrike, framställde han även Tjeckoslovakiet som ett mål för tysk erövringspolitik. Han kunde nu gå
fram på en bredare linje än i fråga om Österrike, nämligen som
talesman för hela den tyska folkgruppen – ej blott för dess nazistiska element. I samband med Österrikes inkorporering i mars
1938 var det emellertid önskvärt att lugna den tjeckoslovakiska
statsledningen, och Göring gav dess minister i Berlin sitt hedersord på att landet inte hade den minsta grund till oro: Tyskland
hade inga fientliga avsikter utan ville i stället förbättra förbindelserna de båda länderna emellan. Det har vid rättegången andragits emot honom; han har erkänt, men förklarat, att hans ord
gällde endast för den då givna situationen. Redan dagen efter
Anschluss kunde emellertid den tyske ministern i Prag meddela
till Berlin, att de sudettyska ledarna utfäst sig, att »tysk utrikespolitik, sådan den meddelades från den tyska legationen i Prag,
allena skulle vara avgörande för sudettyska partiets politik och
taktik». Tio dagar senare befunno sig deras ledande män hos Hitler. Vid en konferens i utrikesministeriet utarbetades under Ribbentrops ordförandeskap det bekanta Karlsbadprogrammet, vilket
deras förste-man Henlein därefter framlade för världen som sudettyskarnas krav gentemot den tjeckiska statsledningen. Tre veckor
efter denna konferens – den 21 april 1938 – lades planerna för
landets erövring upp vid ett sammanträde inom den tyska nazistledningen. Hitler förkastade därvid framlagda förslag att företa
ett snabbt anfall utan anledning. För världsopinionens skull beslöt
man i stället att skapa fram ett tillstånd av ständig diplomatisk
oro, som skulle bli alltmer intensiv och till sist utlösas i en militär
operation; alternativt framställdes förslag om att skapa ett markant intermezzo – man tänkte närmast på att mörda den tyske
ministern i Prag! – skylla på tjeckerna och så slå till.
437
K. Hagberg
Vid den fortsatta planläggningen under våren och sommaren
räknade Hitler med möjligheten, att England, Frankrike och Polen
skulle gå i krig på Tjeckoslovakiets sida; det bästa medlet att förebygga detta vore att genomföra operationen så snabbt, att de inte
hunno utreda, om Frankrike efter bokstaven i den fransk-tjeckiska
pakten hade juridisk skyldighet att ingripa: fyra dagar tillmättes
de militära ledarna för att slå ner motståndet. Keitel ansåg uppgiften omöjlig att genomföra med hänsyn till styrkeförhållandena
-och tjeckernas fasta befästningar, men Hitler svarade, att anfallet
ej skulle göras omedelbart; Keitel fick alltså tid på sig för fortsatta rustningar. Detta bekräftades i en promemoria från ledaren:
man skulle lugna sig något och först »smälta Österrike». I slutet
av augusti diskuterades möjligheterna av utländsk hjälp till
Tjeckoslovakiet och order utfärdades till flygvapnet rörande dess
·operationer mot västmakterna i så fall; målkartor över London,
Hull och de engelska flygfälten utlovades under loppet av september månad.
Den 3 september fastställdes anfallet till den 28 i samma månad.
Den 27 gav Keitel order om intagande av utgångsläge för invasionen. Men Mlinchenuppgörelsen kom emellan: Tjeckoslovakiet
slapp den gången undan med att avstå de tyska landsdelarna.
Därmed syntes ju nazistledarens krav uppfyllda, och han förklarade också själv strax efteråt, att så var fallet: det var tyskarna
han velat ha hem- några tjecker ville han inte ha. Redan några
dagar efter uppgörelsen fick emellertid Keitel order att göra allt
klart för likvidering av Tjeckoslovakiets återstod, samtidigt som
Ribbentrop meddelade den tjeckiske ministern i Berlin- på tal om
de båda ländernas framtida relationer – att en snabb reduktion
av den tjeckiska armen komme att bli bestämmande för Tysklands
hållning. Förevändningen för nästa steg fann Hitler i motsättningarna mellan den slovakiska delen av landet och den tjeckiska
riksregeringen. Liksom sudettyskarna i den första fasen dirigerades från Berlin, så blev det nu i det andra momentet slovakernas
tur. Hitler hotade dem med att han, om de inte proklamerade Slovakiens oavhängighet, skulle själv ta en del av landet och ge resten åt grannarna Ungern och Polen. Den 13 mars kallades slovakernas ledare Tiso till Berlin och hotades med ungrarna, om han
inte uppsade förbindelsen med tjeckerna. Så skedde också den
14 mars.
Samma dag ryckte ungerska trupper in i den tredje delen av
republiken, Karpatho-Ukraina. Den ungerske statsledaren Horthy
438
Det andra världskrigets förspel enligt Niirnbergprocessen
hade dessförinnan uppmanats att ockupera denna den östligaste
delen av landet. Omedelbart före krisen anmälde han telegrafiskt,
att han vidtagit förberedelser för gränsprovokationer tre dagar
senare. »Jag skall aldrig glömma detta bevis på vänskap», skrev
han till Hitler. »Eders Excellens kan alltid vara förvissad om min
orubbliga tacksamhet.»
På tysk sida hade man tillsagt den tyske ministern i Prag att
ej vara anträffbar under krisen. Men natten mellan den 14 och
15mars kallades i stället den tjeckiske presidenten Hacha till Berlin. Han var en gammal man, svag till hälsan, och utsattes under
den nattliga konferensen för påtryckningar av den art, att han
bröt samman och svimmade. Inför Görings hot att på ett par
timmar utplåna Prag föll han till sist till föga fram på morgonen
och undertecknade ett dokument, där han lade Böhmens och Mährens öde i den tyske ledarens händer. Klockan 6 rullade de tyska
motorarmeerna in över gränsen.
De fortsatte in även i Slovakiet. Och den 16 mars förklarade
Hitler, att han på Tisos anhållan upptagit Slovakiet i sitt skydd.
Tio dagar senare omtalade han för armechefen Brauchitsch, att det
var osäkert, hur länge han skulle känna sig bunden av den traktat,
han ingått med den slovakiska statsledningen: landet skulle möjligen användas för byteshandel med grannarna.
*
Så kom Polen. Där förebar Hitler politiska mål, som kunde synas
världen ha visst fog för sig: återbördandet till det tyska riket av
den fria staden Danzig och Korridoren. Länge nog gick han i
fråga om Polen fram med stor försiktighet. Sedan 1934 förelåg en
vänskapspakt mellan de båda länderna, och det föreföll under lång
tid, som om den var ärligt menad även på tysk sida. Under den
tjeckoslovakiska krisen på eftersommaren 1938 ställde sig Polen
på Tysklands sida för att vinna Teschen-området. I slutet av oktober lade Ribbentrop fram ett förslag till lösning i stort av förhållandet mellan de båda länderna. Detta innebar, att Danzig
skulle införlivas med tyska riket under säkerställande av Polens
utfartsväg, och att Tyskland på samma sätt skulle få en exterritoriell järnväg och autostrada genom Korridoren. Men därjämte
ifrågasattes en allmän anknytning av Polen till tredje rikets politiska system: man syftade tydligen till att lossa dess politiska
förbindelser med Frankrike samt att utan svärdsslag vinna ett
uppmarschområde vid expansion österut. Den 19 november sva- ~39
K. Hagberg
rade Polen klart avvisande. Ribbentrop föll genast undan; förslaget hade varit hans eget, sade han, och ej känt av Fiihrern.
Men redan en vecka senare gav Keitel på Hitlers befallning sina
första order om förberedelser för ett eventuellt anfall mot Danzig.
Det skulle utföras som en blixtsnabb överraskningsoperation i en
gynnsam politisk situation och med undvikande av ett krig Tyskland-Polen. Under det att dessa förberedelser pågick, fördes i
januari 1939 nya politiska förhandlingar, och där blev tonen från
tysk sida skarpare, alla officiella vänskapsbetygelser till trots.
Några dagar efter ockupationen av Böhmen och Mähren i mitten
av mars, som ju avsevärt försämrade Polens strategiska läge i förhållande till Tyskland, införlivade Hitler det litauiska Memel
med det tyska riket, och samtidigt lät han framställa nya- skarpare – krav till Polen, vilka berörde såväl Danzig och Korridoren
som Polens allmänna anknytning till den tyska maktsfären. Två
dagar senare mobiliserade Polen några årsklasser och koncentrerade trupper till Korridoren: det var tydligt, att man ämnade
hävda landets suveränitet. Den 26 mars följde så dess avböjande
svar på den senaste inviten, mottaget av Ribbentrop med »markerad kyla». De första dagarna i april besökte den polske utrikesministern London och som resultat därav offentliggjordes en provisorisk engelsk-polsk pakt: möjligheterna för Hitler att utan våld
bringa Polen in under nazistregimen syntes uteslutna. Därmed
började också förberedelserna för en väpnad uppgörelse ta form
på ett annat sätt än förut. Den 11 april utfärdade han direktiv
för planläggningsarbetet inom Wehrmacht under 1939-1940, och
där förutsågs tre alternativ: skydd av gränserna, anfall mot Polen
samt annekterande av Danzig. Ånnu uttalades emellertid, att man
skulle undvika tvister med Polen; förberedelserna sades avse det
fall, att Polen ändrade sin politik och intoge en hotande hållning
mot Tyskland. I slutet av månaden uppsade Hitler den tysk-polska
nonaggressionspakten. Under maj månad tycks han ha fattat beslut om krig med Polen under alla omständigheter. Den 23 hölls
en konferens mellan de ledande männen i Tyskland – motsvarande
det sammanträde i november 1937, då avsikterna mot Österrike
och Tjeckoslovakiet klarlades- och där fastslog Hitler, att frågan
inte alls gällde Danzig. De ekonomiska förhållandena i Tyskland
nödgade till erövringspolitik i öster, och Polen var målet. Man
måste förbereda sig på krig – men helst i form av isolerad uppgörelse Tyskland-Polen. Därefter kan man i akterna utläsa tyska
anfallsförberedelser under hela sommaren. Vid midsommartid
440
Det andra världskrigets förspel enligt Nurnbergprocessen
kunde Keitel framlägga en preliminär tidtabell för operationerna.
Under loppet av augusti månad säkerställdes Sovjets passivitet,
och den 22 gavs order om anfall den 26 på morgonen. Den 25
augusti tillkännagavs emellertid den slutliga engelsk-polska pakten, vilket gjorde nazistledaren betänksam: han hade dittills, intalad av Ribbentrop, trott på möjligheten att isolera uppgörelsen.
Han ringde upp Göring och meddelade, att anfallet skulle inställas.
»För alltid», frågade Göring. »Nej», blev svaret, »men jag vill se,
om vi kan eliminera en brittisk intervention». I det syftet användes bl. a. svensken Dahlerus, vars vittnesmål i Niirnberg gick
ut på att han- som genom sitt ingripande ville möjliggöra hela
konfliktens biläggande – i själva verket togs i bruk av nazistledningen för att hålla England borta. Sedan Hitler insett, att
detta inte var möjligt, följde anfallet den l september. Den 3 överlämnade Mussolinis ambassadör i Berlin ett förslag att inkalla
Frankrike, England och Polen till en konferens. Hitler svarade
nej: »Duce, jag har inte givit vika för engelsmännen, emedan jag
inte tror, att freden skulle kunna bevaras för mer än 6 eller
12 månader.» Samma dag följde Englands ultimatum. Stämningen
i det tyska rikskansliet var dyster. »Nå, vad vill Ni nu görah, frå-
gade Hitler sin utrikesminister, som blev svarslös. Och en av ämbetsmännen i rummet utanför yttrade: »Gud hjälpe oss, om vi förlorar detta krig!»
Det var i samma stund, som Churchill sålunda tolkade stämningen i England: »Omkring oss må stormarna rasa, men i våra
hjärtan bor i denna söndagsmorgon – frid.»
När han så talade, gav han uttryck för den lättnad han och stora
delar av det engelska folket kände över att eftergifternas tid var
förbi. Vad var det som gjorde, att Chamberlain föll undan så
länge~ Den danske journalisten Nie. Blmdel har i sin bok »Forbrydelse og dumhed» lämnat ett svar, vars innebörd står klar redan
genom titeln. Även om det är en bitter man, som där fört pennan,
pekar dock hans karakteristik till synes åt rätt håll: det vilar
kanske ett drag av naivitet över Chamberlains ledning av det politiska spelet på västmaktssidan, ett drag som står i skarp kontrast
till nazistregimens gangstermetoder. En väsentlig orsak till hans
undfallenhet är väl därjämte att söka i de militära styrkeförhållandena, eller rättare i uppfattningen om dessa: Chamberlain ansåg sig inte ha tillräcklig makt för att sätta hårt mot hårt. På
441
K. Hagberg
den punkten ha reportagen från Niirnbergprocessen- utan att ge
fullt klart besked- inriktat intresset: var inte månne Hitlers tal
om den tyska överlägsenheten till stor del blufU Hade det i verkligheten varit så riskabelt för Chamberlain att ta bladet från munnen redan i mars 1938~ Och hade inte 1 1/2 år senare, när Polen
lämnades åt sitt öde, västmakterna bort gå till storms mot Siegfriedslinjen~ J odl har omtal’at, att man 1937 på hösten hade krigsmateriel endast för 14 dagar. Ett år senare – inför Miinchenkrisen- ansåg militärledningen, att den tyska krigsmakten ställdes inför en alltför svår uppgift, då det gällde att slå ner Tjeckoslovakiet, enär den tyska armen ej var starkare än den tjeckiska
och man dessutom hade en fast fästningslinje framför sig. Generalerna togo så hårt på Hitlers hasardpolitik den gången, att man
planerat revolt under ledning av generalstabschefen Halder –
men Chamberlain kom emellan med sin eftergivenhet. När kriget
mot Polen började ännu ett år senare, hade Tyskland ej mer än
75 divisioner i armen och »löjligt små förråd»; endast 20 divisioner
fanns disponibla för ett försvar av västgränsen. Ä ven om man
räknar med den tyska överlägsenheten i luften, väcka dessa vittnesmål tvivel, om inte Chamberlain kunnat tala ett kraftigare språk
långt tidigare och därmed kanske lyckats att sätta stopp för hela
den följande utvecklingen. Fakta om den tyska upprustningen
finnas emellertid att hämta i Niirnbergdokumenten, när dessa en
gång publiceras; där har samlats en väldig dossier om utvecklingen
av den tyska krigsmakten ända från Weimar-tiden.

Det ena draget i Hitlers politik under denna utpressningens tid,
för vilket Niirnbergprocessen ger klart belägg, är väl, att han
handlat med erövringen som mål från början- han har inte drivits fram av utvecklingen. Kanske är ett andra detta, att hans
utpressning till stor del baserades på bluff: att han inte hade de
maktmedel bakom, som hans politiska metoder läto påskina.
442

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner