Print Friendly

Dennis Brinkeback; Att bryta tystnaden

Av Redaktionen | 31 december 1984


1984


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DENNIS BRINKEBACK:
Att bryta tystnaden
Denna artikel försöker spegla
debattklimatet på ett statligt verk. Trots
att många anställda är välutbildade
akademiker vågar de inte delta i
samhällsdebatten med tanke på sin
karriär. Cheferna gör det inte och
uppskattar inte heller att deras
underordnade skriver i dagstidningarna.
Vid kaffepauserna på arbetsplatsen har
socialisterna
problemformuleringsprivilegiet. Tar
någon av de borgerliga
arbetskamraterna upp t ex
löntagarfondsfrågan vill socialisterna
inte debattera denna. De vill tydligen att
vi skall byta samhällssystem utan att
föra en debatt om det, skriver
författaren.
Dennis Brinkeback är jur kand och
anställd på riksförsäkringsverket.
I Sverige är över en miljon anställda i
den offentliga sektorn. I relation till folkmängden är detta antal offentliganställda
unikt för västvärlden. Bland de många
offentliganställda finns det lO-tusentals
välutbildade människor som jurister,
samhällsvetare, läkare m fl . Detta borde
innebära att de offentliganställda hade en
framträdande plats på tidningarnas debattsidor. Så är emellertid inte fallet. Det
råder – med några få undantag – nästan
total tystnad från en grupp som borde
delta i debatten. Tidningarnas debattsidor domineras i stället av politiker och
en och annan nationalekonom.
Det som för min del bidrog till att jag
bröt tystnaden och gick ut i den allmänna
debatten var en vaknande insikt om att
mitt ämnesområde i högsta grad var nå-
got som allmänheten borde få vara med
och få information om. Som statstjänstemän är vi ju allmänhetens tjänare. Och
frågor som exempelvis etableringskontroll av tandläkare och kostnadsjämfö-
relser mellan privattandvård och folktandvård skall inte bara diskuteras i
slutna rum på riksförsäkringsverket.
Reglerna har förhoppningsvis inte tillkommit för att tillfredsställa centralbyrå-
krater. Debatten och informationen bör
därför ut till den allmänhet reglerna är
tänkt för.
För att bidra med att klarlägga orsakerna till den rådande tystnaden från
akademikernas sida skall jag här med utgångspunkt från mina egna erfarenheter •
försöka spegla debattklimatet på ett verk linom den centrala statsförvaltningen –
riksförsäkringsverket. Jag tror att det är
viktigt att klarlägga hur det förhåller sig 1
med akademikernas interna debatt på en Jarbetsplats. Kanske kan ”fikarumsde- ——-=-=————–
410
batten” eller bristen på sådan debatt
hjälpa till att förklara tystnaden i den
allmänna debatten från de offentliganställdas sida.
I kafferummet
När jag för några år sedan arbetade som
tingsnotarie på en liten tingsrätt diskuterade vi bland notarierna lämpligheten av
att gå ut i den allmänna debatten med
synpunkter på lagstiftning, kriminalvård
m m. Inställningen bland dessa jurister
var att det inte var lämpligt för en domstolsjurist att engagera sig i debatten.
”Den som vill förändra samhället får väl
arbeta politiskt”. Den interna debattdiskussionen i kafferummet som förekommer handlade mera om intressanta
rättsfall än om behovet av att ändra lagstiftningen. Politik diskuterades inte så
mycket. Måhända berodde det på att jurister är en så homogen grupp med konservativa värderingar. Det är svårt att få
debatt när alla i grunden är eniga.
Efter tingsmeriteringen började jag arbeta på riksförsäkringsverket. Den sektion som jag nu arbetar på handlägger
frågor som rör tandvård – där den kot;ttroversiella delen är etableringskontroil
av tandläkare – privatläkarvård och
sjukvårdande behandling. sektionen har
15 anställda. Både tandvårds- och läkarvårdsområdet är ju områden som på de
senaste åren varit föremål för en intensiv
debatt. I frågan om det nyligen genomförda Dagmarförslaget har emellertid
inte nägon från vår sektion deltagit i den
öppna debatten. Detta trots att det här
finns mycken kunskap och värdefulla
synpunkter i ämnet.
sektionen som jag arbetar på har som
sagt 15 anställda. Samtliga akademiker.
Juristerna är här emellertid i minoritet.
De flesta är samhällsvetare med en fil
kand-examen. I fråga om politisk hemhörighet har majoriteten borgerliga värderingar. 5-6 är socialister dvs socialdemokrater eller står till vänster om socialdemokraterna. Denna sammansättning
av personalen borde ju borga för en intensiv och givande debatt om allsköns
ämnen under kafferasterna. Så är dock
inte fallet. Det utvecklades ett mönster
som jag har hört är ganska vanligt på
många arbetsplatser. Tre av socialisterna skaffade sig det s k problemformuIeringsprivilegiet. Det var dessa som var
aktivast under kafferasterna och bestämde vad som – när man diskuterade pol~
tik – skulle diskuteras. Debatten skulle
handla om de förödande ” marknadskrafterna”, ”det usla samhällssystemet i
Amerika” eller företagarnas skatteflykt.
Socialdemokraterna vill att vi
skall byta samhällssystem utan
att ens föra en debatt om det.
Efter att ha lyssnat en tid på sådana utläggningar började jag gå in i debatten
och bemöta vad som sades. Jag kände
mig emellertid ganska ensam som försvarare av borgerliga värderingar. Mina
borgerliga vänner föredrog för det mesta
att sitta tysta i stället för att gå i polernit
med socialisterna. Jag försökte då i stäJ.
Jet att själv ta upp de ämnen som jaa
tyckte borde diskuteras såsom löntagarfonder, den offentliga sektorns expansion, kommunismen m m. Till min förvAning upptäcker jag nu att socialisterna
som var så debattlystna i andra ämnen
nu ville ha största möjliga tystnad. När
det gäller löntagarfonder är ju detta nå-
got som också visat sig i den allmänna
debatten. Socialdemokraterna vill att vi
skall byta samhällssystem utan att ens
föra en debatt om det.
Men nu tillbaka till mina borgerliga
kamraters tystnad. Varför deltar de inte i
debatten? Dem jag talat med säger att de
inte kan tillräckligt mycket om exempelvis löntagarfonder för att delta i en debatt. Många tycker också att det är ”jobbigt” att delta eftersom konfrontationen
kan bli hård. Det ligger säkert något i
detta. Med en förklaring till tystnaden
tror jag också ligger i vår borgerliga uppfostran. I många borgerliga hem talar
man inte om politik. Det anses inte
”fint”. Måhända har också ett över 40-
årigt socialdemokratiskt regeringsinnehav så kollektiviserat och passiviserat
oss att vi inte vågar framhålla våra borgerliga ideal utan kanske till och med
skäms för dem. Om det är så, är det
viktigt att vi bryter denna tendens och
åter böljar debattera. Vi behöver inte
skämmas för att vi tror på marknadsekonomi, allmän rösträtt och individens
skydd mot staten. Det är tvärtom åsikter
att vara stolt över.
Jag nämnde i inledningen att en bidragande orsak till attjag-för ca 2 år sedan
-gick ut i den offentliga debatten var att
jag tyckte att det jag erfor i mitt arbete i
högsta grad angick den allmänhet jag beqänade. Kanske bidrog också svårigheterna att få en intern debatt på riksförsäkringsverket. Jag skall nu gå in på reaktionerna på de artiklar som jag skrev
– framförallt i Svenska Dagbladet – om
etableringskontroll av privattandläkare.
411
Jag föreslog där bl a att etableringskontrollen borde avskaffas. Vidare gjorde jag
en kostnadsjämförelse mellan folktandvården och privattandvården som utföll
till privattandvårdens fördel.
Iskall tystnad
I mina mest optimistiska stunder trodde
jag att reaktionen inom riksförsäkringsverket på mina artiklar skulle bli positiv.
Jag hade gärna tagit kritik på de delar i
detjag skrev som man tyckte var fel eller
tveksamt. Men debatten som sådan
borde ju om det stod rätt till uppmuntras.
Av chefer och en del experter på tandvårdsområdet bemöttes jag emellertid
med iskall tystand. Man ignorerade artiklarna helt. Till saken hör då att jag
med samma personer i åratal har deltagit
i konferenser, otaliga sammanträden och
sammankomster om etableringsregler
och tandvård. Jag kunde samma dag eller dagen efter mina debattartiklar sitta
med min byråchef och diskutera tillämpningsfrågor i etableringsärenden utan att
han med ett ord berörde mina artiklar.
Han har heller aldrig under de år jag
deltagit i den offentliga debatten kommenterat detta. Vad är då orsaken till
detta märkliga beteende? Beträffande en
del tandvårdsexperter och chefer gäller
säkerligen samma fenomen som jag
nämnt tidigare. Eftersom de är socialdemokrater vill de inte ha någon debatt om
regeringspolitiken. Speciellt inte när den
blir ifrågasatt. Tystnaden från denna
grupp var väntad.
Reaktionen från övriga chefer – dvs
chefer som jag vet delar mina åsikter när
det gäller etableringskontroll – gör mig
mer konfunderad. Vad ligger bakom att
l
.
ll
412
dessa inte vill ha någon debatt? Inte ens
om synpunkterna i en artikel stämmer
med deras egna värderingar. Funderingar i frågan har lett mig till insikten att det
kan röra sig om framförallt två förklaringar. Dessa chefer vill inte stöta sig
med representanter för regeringspolitiken. Om deras underlydande kritiserar
regeringspolitiken kan chefen få påstötningar från politikerna. Cheferna vill för
att inte skada den egna karriären vara
följsamma mot fursten Staten. En annan
förklaring skulle kunna vara Jantelagens
bud: Du skall inte tro att du är något. Du
skall inte tro att du är klokare än vi. Du
skall inte tro att du kan lära oss något
osv.
De personer som alltså borde reagera
positivt på debatt vill inte ha någon debatt. Själva går de inte ut i någon debatt
av rädsla för att stöta sig med statsmakten. Och går de inte själva ut i debatten
så vill de heller inte att någon annan gör
det. Detta är några av de orsaker somjag
tycker verkar rimliga.
Den märkliga reaktion jag här beskrivit har emellertid bara stärkt mig i övertygelsen att jag handlar riktigt när jag
trots motstånd i deltar i debatten.
Befogad rädsla?
Jag har nu redogjort för de negativa följderna av mina artiklar om tandvård och
etableringskontroll. Men jag har även
positiva erfarenheter. Efter artiklarna
fick jag telefonsamtal från tandläkare
och andra i hela Iandet som uppskattade
det jag skrev. Mina första artiklar medförde också att jag böJjade skriva i flera
tidningar inte bara om tandvård utan
även i ämnen som löntagarfonder, frihet,
den offentliga sektorns expansion mm.
Det kan i böJjan vara svårt att få artiklar
placerade som handlar om annat än juridiska specialområden man arbetar i.
Lyckligtvis har jag emellertid kunnat
övertyga om att jag även kan skriva om
dessa ämnen.
De går inte ut i någon debatt av
rädsla för att stöta sig med statsmakterna.
Även mina närmaste arbetskamrater
– både de som arbetar med tandvårdsfrågor och de som arbetar med andra
frågor – har uppmuntrat och stött mig.
Många har också undrat: Hur vågar du
skriva kritiska artiklar i dagspressen?
Denna fråga säger kanske mer än något
annat om anledningen till att mina kamrater och så få akademiker inom andra
myndigheter skriver artiklar i pressen eller på annat sätt deltar i den offentliga
debatten. Frågan, ”Hur vågar du? ”sä-
ger oss något om debattklimatet i statsförvaltningen. Vad jag har gjort anses
inte vara tillåtet. Jag har sedan i diskussioner med mina kamrater försökt att
komma underfund med rädslan de känner för att delta i den offentliga debatten.
Det är ingen som tror att de som i Sovjet
skulle bli avskedade från arbetet elleratt
barnen skulle bli trakasserade i skolan
om föräldrarna för fram synpunkter som
inte stämmer med regeringspolitiken.
Men vi befinner oss alla i en befordringssituation och varför skulle man
överhuvudtaget riskera en eller flera lö-
negrader bara för att skriva några artiklar. Att man verkligen riskerar att förlora
i befordringshänseende verkar alla vara
eniga om. Och varför skulle man riskera
det. Det gäller ju inte bara din egen välfård utan också din familjs.
Det jag här beskrivit ger alltså bilden
av ett mera subtilt förtryck än i den färdigutvecklade totalitära staten. Det är
mera en fråga om dåligt debattklimat
jämte risken att förlora i befordringsgången om man kritiserar regeringspolitiken.
Bryt tystnaden!
Trots den mörka bild jag här tecknat
413
över debattklimatet i statsförvaltningen,
villjag ändå uppmana alla att i mån av tid
och ork delta i den offentliga debatten.
Det finns risk att utsättas för ett subtilt
förtryck så jag har i och för sig förståelse
för dem som inte vill göra det. Men ju
fler vi blir som deltar i debatten desto
mindre är sannolikt risken att bli utsatt
för repressalier.
Och bryter inte fler tystnaden riskerar
både jag och mina tysta kamrater och
alla andra att i framtiden få leva i ett
samhällssystem som ingen av oss vill
leva i. OCH DET BLIR ETT TYST
SAMHÄLLE.
,l

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner