Print Friendly

Den Västtyska utrikespolitiken

Av Redaktionen | 31 december 1965


1965


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

79
DEN VÄSTTYSKA UTRIKESPOLITIKEN
”Elasticitet och realism utmärker inte den västtyska utrikespolitiken”, anser dr. jur.
Laszlo Håmori i denna starkt
kritiska analys av Bonnregeringens utrikespolitiska målsättningar och dess agerande
i olika situationer. Förf. medarbetar regelbundet i dagspressen med utrikespolitiska
översikter och skrev bl. a. i
Sv. T. (4.165) en mycket uppmärksammad artikel, Frankrike – objektivt sett.
Den häftiga diplomatiska virvelvind, som uppstod kring den östtyske kommunistledaren W alter
Ulbrichts besök i Kairo och som
riktade den allmänna uppmärksamheten på Bonnregeringens underliga hållning, ger aktualitet åt
en kortfattad analys av Tyska Förbundsrepublikens utrikespolitik.
Redan inledningsvis får jag konstatera, att den utrikespolitik, som
Västtyskland följt under sexton år,
varit och är grundad på fastslagna
målsättningar, som inte har ändrats under tidens lopp. Man kan
utan överdrift säga, att förbundsrepubliken är den enda av västAv dr. jur. LASZLO HAMORI
makterna, som konsekvent håller
fast vid sina utrikespolitiska ideer
och metoder och inte har genomfört någon revision eller anpassning till ett väsentligt förändrat
världsläge. Elasticitet och realism
utmärker inte den västtyska utrikespolitiken, och även om det
inte kan uppfattas som en dygd,
underlättar det i alla fall analytikerns uppgift.
Målsättning och metoder
Efter konstituerande! av förbundsrepubliken och vid installationen
av dess första regering fastslog den
då valde kanslern, Konrad Adenauer, som den nya statsbildningens
viktigaste huvudmål – återföreningen. Själva förbundsrepubliken betraktades som ett provisorium, i syfte att tjäna återställandet av den tyska enheten och därmed upprättandet av en enda tysk
stat, som skulle innehålla utom
Förbundsrepubliken även Berlin
och de av Röda Armen besatta
tyska områdena.
Var de östliga gränserna till
detta återförenade Tyskland skulle
ligga, har ej officiellt deklarerats,
men alla västtyska instanser har,
understödda av den allmänna opinionen otaliga gånger protesterat
80
emot att Oder-Neisse-linjen (som
utstakades av Sovjetunionen som
gräns mellan Polen och Tysklands
sovjetzon) skulle betraktas, som
det återförenade Tysklands gräns.
Enligt alla tecken och inofficiella
yttranden anser den västtyska allmänheten, inberäknat de tre politiska partierna i Bonnparlamentet,
att det blivande Fjärde Riket skall
återfå samma östgränser, som bestämdes av Versaillesfredsfördraget år 1919. Det betyder att även
den del av Ost-Preussen, som inkorporerats i Sovjetunionen, på
nytt skulle återgå till den tyska
staten.
Vad östgränsen beträffar, skulle
troligen Västtyskland acceptera ett
slags kompromiss och godkänna
vissa territoriella förluster – men
den tanken har aldrig uttalats.
Principen, som fasthålls av Bonnregeringen, är att bara ett förenat
Tysklands fritt valda regering
skulle kunna betraktas som berättigad till fredsförhandlingar och
endast fredsförhandlingarnas legitimerade deltagare vore berättigade
att fatta beslut om de tyska gränserna. Med andra ord, fredsslutet
och gränsbestämningarna förutsätter återförening mellan Västtyskland, Berlin och sovjetzonen.
Det följde logiskt av denna tankegång, att när Sovjetunionen av
det ockuperade tyska territoriet
väster om Oder-Neisse-linjen skapade den s. k. Tyska Demokratiska
Republiken, fördömde Bonn-regeringen denna aktion som rättsvidrig och betecknade dess resultat
som non-existent, en svår kränkning av internationell rätt. Förutom de kommuniststyrda länderna accepterade alla andra detta
ställningstagande.
Som en protest mot Sovjetunionens egenmäktiga förfarande och
som en åtgärd mot den östtyska
statsbildningen uppställdes av västtyska regeringen den s. k. Hallstein-doktrinen, uppkallad efter
dess upphovsman, Walter Hallstein, dåvarande statssekreterare
i västtyska utrikesdepartementet.
Enligt Hallstein-doktrinen betraktar sig tyska förbundsrepublikens
regering, som den enda legitima
representanten för det tyska folket
och regeringen i den s. k. Tyska
Demokratiska Republiken som illegal. Alla främmande regeringar
som erkänner den östtyska regeringen och den östtyska staten,
vare sig de facto eller de jure, och
upptar diplomatiska förbindelser
med den, måste därför betraktas
som fientligt inställda mot tyska
folkets legala intressen och följaktligen måste förbundsrepubliken
bryta alla förbindelser med sådana
regeringar. (Här måste omedelbart
anmärkas att Hallstein-doktrinen
var ihålig redan vid sin födelse i
och med att Sovjetunionen undantagits dess bestämmelser.)
stöd västerifrån?
Det låg utan tvivel i de tre västliga
segrarmakternas intresse, att det i
Tysklands västra hälft skulle uppstå en välorganiserad och välfunktionerande stat för att hindra kommunismens expansion. Däremot
verkade det inte alls så självklart
att ett återförenat och därmed i en
nära framtid starkt Tyskt Rike var
ett eftersträvansvärt mål för västmakterna. Även minnena av Rapalloöverenskommelsen mellan W eimarrepubliken och Sovjetunionen
år 1922 spökade i vissa västliga
kretsar.
Adenauer – hittills den ende
västtyske statsmannen av format –
hade klart för sig att för att vinna
stöd för förbundsrepublikens utrikespolitiska mål måste man införa
denna i de demokratiska ländernas
gemenskap och sammankoppla den
med den gemensamma västliga politiken. Trots att han till en början
beskylldes av Kurt Schumacher, de
tyska socialdemokraternas dåvarande ledare, för att vara servil och
undfallande gentemot Västmakterna, lyckades Adenauer genomföra
sina ideer. Förbundsrepubliken blev
under årens lopp en viktig och likaberättigad partner till västmakterna, medlem i den gemensamma försvarsorganisationen NATO, en av
de drivande krafterna i EEC. Den
västtyska utrikespolitikens grundtankar fick ett nästan hundraprocentigt stöd först och främst av
Förenta Staterna och Frankrike,
däremot mindre entydigt av England.
Den tyska frågan, d. v. s. Tysklands återförening och fredsförhandlingarna om östgränserna, blev
81
under femtiotalet ett av de centrala världspolitiska problemen. Det
skall också nämnas att förbundsrepubliken har tagit på sig inte alls
obetydliga förpliktelser som- kan
man säga – inträdesavgift i västmakternas sällskap. Erkännandet
av det moraliska ansvaret och av
skadeståndsanspråken för Tredje
Rikets härjningar mot judar, gentemot de nazioffer, som överlevde
och gentemot Israel, var en inrikespolitiskt sett föga populär åtgärd.
Inte heller förpliktelsen att uppställa en västtysk försvarmakt gick
igenom utan västtyska befolkningens opposition. Men den kanske
mest impopulära åtgärden var förpliktelsen att förfölja nazibrottslingarna och ställa dem inför domstol. Anslutningen till EEC betydde
egentligen också en uppoffring för
den västtyska ekonomin och mottogs utan entusiasm i de kretsar,
som kände sig skadade i sina direkta intressen.
Det behövdes verkligen Konrad
Adenauers hela auktoritet, gåpå-
aranda och taktiska konst för att
kunna genomdriva denna politik,
först inom sitt eget parti, sedan hos
den allmänna opinionen och till
sist även hos den socialdemokratiska oppositionen. Men slutligen
har praktiskt taget hela västtyska
nationen accepterat dessa utrikespolitiska grundtankar och även de
metoder, som användes för att
främja dem. Adenauers utrikespolitik har förvandlats till ett gemensamt andligt gods i Västtyskland.
82
Ekonomin contra doktrinen
Hallstein-doktrinen betydde i praktiken en isolering gentemot alla
östeuropeiska länder, vilkas kommunistiska regeringar redan från
början erkände östtyskland och
tog upp diplomatiska förbindelser
med dess regering. Inte heller med
de kommunistiska länderna i Fjärran östern, med Kina, Nord-Korea
och Nord-Vietnam kunde Bonnregeringen ta upp kontakter för
Hallstein-doktrinens skull. Med
Jugoslavien måste de diplomatiska
förbindelserna brytas, när Belgradregimen med några års försening
erkände östtyskland.
Under de år, som i allmänhet
kallas det kalla krigets period, innebar denna isolering nästan ingenting i praktiken, då de kommunistiska regimerna själva isolerade
sig, politiskt såväl som ekonomiskt
och kulturellt från hela den s. k.
kapitalistiska världen. Bilden ändrades emellertid under de två sista
åren av femtiotalet, när ”tövädret”
tog sin början i Östeuropa. Frankrike, England och Österrike skyndade att utnyttja de nyöppnade
affärsmöjligheterna och den västtyska industrin, som betraktade de
östeuropeiska staterna som sin traditionella marknad, vägrade att
ställas utanför. Trots den diplomatiska brytningen återupptogs så
småningom handelsförbindelserna
med Jugoslavien och en jugoslavisk
handelsdelegation, de facto med
alla diplomatiska privilegier, installerades i Västtyskland. Efter
privata och sedan officiella förhandlingar har senare likadana
statliga handelsdelegationer placerats i Västtyskland också av Polen,
Rumänien och Ungern.
Här skall också nämnas att samtidigt med diplomatiska och propagandistiska kampanjer mot Ulbrichtregimen har det funnits ett
ständigt och betydande handelsutbyte mellan förbundsrepubliken
och östtyskland. Åven i detta fall
har de ekonomiska intressena vunnit över politiska betänkligheter.
Ett annat exempel på det tvekluvna i den västtyska utrikespolitiken är att Bonn inte tagit upp
diplomatiska förbindelser med Israel, trots att judestaten inte har
erkänt östtyskland. På officiellt
håll i Bonn förklarade man, att
diplomatiska förbindelser med Israel skulle förorsaka att Egypten
och andra arabländer skulle erkänna östtyskland som en motåtgärd.
I verkligheten ville Bonnregeringen först och främst skydda Västtysklands väl utvecklade ekonomiska intressen i Egypten och det
var också orsaken till att den västtyska regeringen aldrig hittade nå-
gon rättslig grund för att återkalla
de tyska vetenskapsmän, som arbetat som raketbyggare, atomforskare och flygexperter för den egyptiska krigsmakten. Som en kompensation levererade Bonnregeringen i hemlighet vapen till Israel,
tills den primitiva machiavelismen
sprack.
Adenauer yttrade sig på sin tid
flera gånger om Västtysklands prekära situation och svaghet och varnade västtyska politiker för att försöka blanda in landet i den stora
världspolitiken. Trots denna nyktra syn på saken har det ständigt
inträffat att när östtysklands utsända politiska-ekonomiska agenter ökat sin aktivitet i något asiatiskt eller afrikanskt ”neutralt”
land, har de där ackrediterade västtyska diplomaterna skyndat sig att
erbjuda olika favörer. Så småningom har en hel rad av dessa ”neutrala” lyckats utöva press på Bonnregeringen utan att direkt tillbakavisa de östtyska närmandena.
Hallstein-doktrinen, som uppställdes under det kalla krigets
tidsålder, har blivit en tung ballast
för Förbundsrepubliken, som redan kostat många miljarder mark
och som om den uppehålls vidare
kommer att kosta ännu mer. Och
allt bara för en i verkligheten betydelselös princip.
Irritation i Väst och öst
Tanken på Tysklands återförening
har mött en totalt negativ inställning i alla de östeuropeiska länder,
främst Polen och Tjeckoslovakien,
som lidit mest av Nazi-Tysklands
aggressivitet. Det är inte förvånansvärt att ingen i dessa länder betraktar det som särskilt önskvärt att
åter få ett starkt Tyskland med
sjuttio miljoner invånare som
granne.
Men bortsett från reminiscenser
från Hitlertiden utgör gränsfrågan
83
en stötesten i alla polackers ögon,
även för dem som annars är antikommunistiskt inställda. Det territorium, som ligger öster om OderNeisse har av polackerna alltid betraktats som en del av det historiska Polen. Dessutom bosatte sig
där nära fyra miljoner polacker
efter andra världskriget i stället
för den utdrivna tyska befolkningen. Varje ändring av gränsen skulle
betyda att den polska befolkningen
antingen skulle kastas under tyskt
välde eller också evakueras från
det land, som de har byggt upp på
ruinerna.
Tjeckerna är också irriterade av
västtyska tal och tidningsartiklar
om sudettyskarnas rätt till de gamla hemtrakter, som de måste lämna
efter andra världskriget. Man förstår väl hur tjeckerna reagerar,
när vissa västtyska politiker förkunnar att Miinchenavtalet egentligen inte har blivit ogiltigförklarat.
Den kommunistiska propagandan har en synnerligen lätt uppgift
att varje gång, när territorial- och
flyktingfrågor kommer på tal i
Västtyskland (och det händer ganska ofta), visa på den tyska ”revanschismen” och utpeka Sovjetunionen som fredens och gränsernas
garant. Inte att undra på att öststaterna trots det stigande intresset
för handelsutbyte visar en tillbakavisande attityd till de västtyska
försöken till politiska och kulturella närmanden.
Men inte enbart gräns- och befolkningsfrågor tjänar som propa- 84
gandamaterial för kommunisterna
mot förbundsrepubliken. Den iver
som Bonnregeringen visat för att
åstadkomma en multilateral atomflotta inom NATO och ryktena om
en plan med atomminor längs Västtysklands östgränser utnyttjades
av Ulbricht et consortes mycket
skickligt. Den ”tyska faran” är
utan tvivel en sammanhållande
kraft inom östblocket – kanske
den starkaste.
Den västtyska klumpigheten och
taktlösheten som ett hinder för den
fredliga samexistensens politik har
förorsakat irritationer i Washington. Inte heller president de Gaulle,
som talar om ett Europa från Atlanten till Ural och som redan låtit
undfalla sig några ord med positiva antydningar om Oder-Neissegränsen, kan vara förtjust i att
Bonn fortsätter med det kalla krigets omoderna klicheer.
De västtyska ”revanschisterna”
(för att använda den kommunistiska nomenklaturen) hotar och
försvagar inte östblocket men
komprometterar däremot hela den
västliga världen även hos de exotiska neutralisterna. Olusten gentemot den stelnade västtyska hållningen är ganska kännbar, men
trots detta anstränger sig Bonnregeringen att skaffa nya bekräftelser från främst Washington men
även från Paris, att det tyska problemet fortfarande och oförändrat
står på dagordningen, och att västmakterna i denna fråga står helt
och hållet bakom förbundsrepubliken. Typiskt för den västtyska utrikespolitiken är att ett sådant formellt yttrande, om också utan överväldigande ordalag, från det senaste NATO-ministermötet bokfördes av Erhardregeringen som en
framgång.
Fångarna i Bonn
Ingen demokratiskt tänkande människa kan ifrågasätta att Tysklands
delning, den skamliga Berlinmuren och sjutton miljoner tyskars berövande av politiska och
mänskliga rättigheter är något
omoraliskt och orättvist. Men samtidigt måste vi erkänna att det inte
finns något medel utom ett världskrig att för närvarande tvinga ryssarna till väsentliga eftergifter i
Tysklandsfrågan. Att lämna ut
östtyskland från östblocket, låta
störta den kommunistiska regimen
där och se ett ekonomiskt och militärt starkt Tyskland återuppstå,
skulle betyda politiskt självmord
för vilken sovjetledare som helst–
och ett katastrofalt nederlag för
Sovjetunionen i hela den kommunistiska världen.
Tänker verkligen västtyska politiker så orealistiskt att de inte kan
inse, att hela propagandan om återföreningen, bibehållaodet av Hallstein-doktrinen och talen om östgränserna skadar Västtysklands intressen mycket mer än det hjälper
till att nå dessa mål? Märker de
inte olusten bland förbundsrepublikens bundsförvanter och de diplomatiska bakslag som följer på
Bonnregeringens missriktade hällning?
Även om det i Bonnparlamentet
för närvarande sitter fä begåvade
politiker är de i alla fall inte så
kortsynta att de inte skulle ha upptäckt den västtyska utrikespolitikens ohållbarhet. Det är helt enkelt
så, att politikerna och de politiska
partierna i Västtyskland har blivit
fångna av den egna propagandan.
Under fjorton år har regering och
opposition, tidningar och radio,
festtalare och TV ständigt och högljutt upprepat parollerna om återföreningen, Hallstein-doktrinen och
östgränserna – och den för demagogin mottagliga tyska allmänheten
har slukat allt detta. Dessutom bor
i Västtyskland fem miljoner människor, som före krigsslutet hade
sina hem i östra delen av Tyskland.
De är organiserade i olika Landschaftsföreningar, som driver en
djupt känslobetonad propaganda
om ”Heimkehr” – återkomsten till
hemtrakterna.
Under femton år har ingen politiker i Västtyskland framträtt, som
vägat riskera sin popularitet och
kanske hela sin politiska framtid
genom att tala rent ut om utsikterna att förverkliga den västtyska
utrikespolitikens mål. Inte heller
bland politiska skribenter och författare finns många sådana, som
vågar försöka simma mot strömmen.
I slutet av förra året försökte
Västberlins överborgmästare och
det socialdemokratiska partiets le- 85
dare, Willy Brandt, att vidröra
denna ömtåliga punkt. Det var inte
alls något revolutionerande vad han
sade, bara så mycket som att man
måste tänka om beträffande kontaktmöjligheterna mellan Väst- och
östtyskland. Det räckte för en
storm mot honom i pressen och i
Bundeshaus, och det var nära att
han stämplades som något slags
folkfiende.
I höst hålls parlamentsval i Västtyskland och de två stora partierna, det kristligt-demokratiska och
det socialdemokratiska står, vad
valutsikterna beträffar ytterst nära
varanda. Säkert är att i denna situation ingen partipolitiker skulle
vilja fördärva sin egen och sitt partis chans med realistiska och kyliga
utrikespolitiska betraktelser. Paroller som återförening, Hallsteindoktrin, östgränser o. s. v. kommer
att fortsätta, med tanke på valet
kanske med ökad kraft.
Ingen kan kräva att västtyska
politiker och tyskar i allmänhet
skall glömma sina sjutton miljoner
landsmän, som lever i ofrihet och
förtryck. Det är självklart att tyskarna inte skall uppge tanken på
och önskan till återförening. Men
det skulle vara nyttigt, om politikerna i Västtyskland lärde sig de
ord som den store franske patrioten Gamhetta uttalade efter det att
Frankrike hade förlorat ElsassLothringen: ”Toujours y penser,
jamais y parler”. Det skulle underlätta övergången till en realistisk
och tidsenlig utrikespolitik.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner