Print Friendly

Den tyska krigsledningen 1939-1942

Av Redaktionen | 31 december 1946


1946


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN TYSI(A KRIGSLEDNINGEN
1939-194.2
NÅGRA GLIMTAR FRÅN SPELET BAKOM
KULISSERNA ENLIGT NURNBERGPROCESSEN
Av överste K. HAGBERG, Hässleholm
l DENNA tidskrifts häfte n:r 7 har det andra världskrigets förspel berörts – sådant det framträtt enligt de för författaren då
tillgängliga Nilrnbergreferaten. När det gäller själva förloppet
av den väldiga uppgörelsen, ha dessa referat kanske icke innehållit
lika mycket av historiskt intresse, detta därför givetvis, att upptaktsårens spel bakom kulisserna erbjudit åklagarsidan det mest
givande materialet. Något har dock kommit fram, som ger glimtar
av den ena sidans politiska och militära ledning, sedd inifrån.
I daggryningen den l september 1939 föllo de första skotten i i:Ien
tysk-polska uppgörelsen. Den 27 september kapitulerade huvudstaden. I praktiken var dock fälttåget avslutat redan på kvällen
den 18, då den polska jättemottin vid Kutno kapitulerade; Hitler
döpte också uppgörelsen till »de aderton dagarnas fälttåg». Polenkriget har inte skymtat mycket i de hittills tillgängliga processreferaten. Om själva spelöppningen säger ett av vittnena, generalmajoren Lahausen i den tyska underrättelsetjänsten, att Hitler
tog ut fångar ur ett koncentrationsläger, klädde dem i polska
uniformer och lät dem anfalla en tysk radiostation. Keitel blev
hörd på den punkten och erkände, att han haft vetskap om en
plan att anskaffa polska uniformer för att skapa gränsintermezzon.
-Under fälttåget- det är också en uppgift från Keitel- disponerade den tyska krigsledningen endast 20 divisioner för försvar
i väster. Fransmän och engelsmän torde väl haft inemot 100: det
förefaller nästan otroligt, att de icke försökte en operation in i
583
K. Hagberg
Tyskland. I ett tal till sina generaler den 22 augusti lugnade dem
Hitler på den punkten: han ansåg ett anfall från Maginotlinjen
österut för otänkbart – och han fick rätt. Schlabrendorff har
dock i sin bok »Offiziere gegen Hitler» ett meddelande om att den
tyska krigsledningen fruktade ett sådant anfall och ansåg, att
det skulle givit resultat. Keitel har också sagt, att västmakterna
vid den polska kampanjens slut försuttit sitt bästa tillfälle. Att
anfallet inte kom till stånd sammanhängde givetvis med Belgiens
och Hollands neutralitet, med den engelske premierministern
Chamberlains överskattning av den tyska krigsmaskinens styrka
-berörd i den tidigare artikeln -och med den franska generalstabens inställning på ett försvar av Frankrikes gränser utefter
Maginot- och Daladierlinjerna.
*
Vintern efter Polen-fälttåget inträdde den första mera djupgå-
ende misstämningen mellan Hitler och hans högkvarter. Han ville
gå till anfall västerut redan på hösten 1939, men generalerna satte
sig emot. De ville ha vintern på sig för rustningar, ansägo det
vanskligt att flytta stridskrafterna från Polen samt önskade längre
dagar med tjänligare väder för bättre samverkan mellan marktrupper och flyg. Brauchitsch och Halder förde oppositionens
talan, och Keitel stödde dem; vid ett tillfälle förorsakade detta
ett uppträde mellan honom och Fiihrern av den art, att överkommandots chef anhöll om en annan post, vilket då som senare
avvisades. Den 9 oktober utgav Hitler direktiv för anfallsförberedelser, men väderleken och rustningsförhållandena bragte honom att uppskjuta aktionen så gott som dag för dag mellan den
7 november och den 10 maj. Generalerna vunno sålunda dragkampen den gången – och de visste att utnyttja tiden. Jodl
anger armens styrka den 18 mars till 207 divisioner, innebärande
minst en fördubbling under vintern. Och därtill kom den intensiva
utbildning, varigenom de tyska styrkorna inför den avgörande
kraftmätningen bragtes upp till maximum av prestationsförmåga,
inte minst när det gällde att genombryta franska befästningslinjer – av tyskarna kända i detalj från kopiorna i de tjeckiska
gränsforten. Verksamheten under den vintern skapade förutsättningar för vårens segertåg, precis motsatsen till vad som skedde
på västmaktssidan.
Keitel har sagt, att det också låg politiska grunder bakom
generalernas motstånd mot ett anfall i väster redan på hösten:
584
Den tyska krigsledningen 1939-1942
de ansägo en fredlig lösning möjlig, så länge inte kriget i väster
börjat på allvar. Den tyske generalen Thomas – en av motståndsrörelsens män – omtalade även han i ett vittnesmål, att från
den icke nazistiska delen av generalitetet under denna tid förbereddes ett försök till fredstrevare, samt att det fingerade attentatet mot Hitler i Biirgerbräukeller, även enligt andra uppgifter
iscensatt av nazisterna själva, ordnades av Heydrich för att
blockera möjligheterna till ett sådant försök: man angav Secret
Service som upphov och använde det hela för att upptända folkets
vrede mot allt vad engelsmän hette.
*
Anfallet mot Norge-Danmark planlades under denna vinter.
I oktober 1939 väckte Raeder Hitlers uppmärksamhet på saken.
I december kom Quisling till Berlin för överläggningar med marinchefen och Rosenberg, vilka i fortsättningen blevo de drivande
krafterna; Quisling fick också företräde hos Hitler. I slutet av
januari 1940 bildades en särskild stab för operationen, och en må-
nad senare uppdrogs befälet åt generalöversten Falkenhorst, som
»accepterade med glädje». Den l mars utgav Hitler ordern om
företaget och den 2 april bestämdes dag~m till den 9 i samma
månad.
De första överläggningarna om denna jättekupp visa, att Hitler
från början var emot. Han ansåg det fördelaktigare, om Skandinavien förblev neutralt. Raeder och Quisling kunde emellertid
lätt övertyga honom genom att påvisa, vad Skandinavien i de
allierades händer skulle betyda, samt vilket värde å andra sidan
norska baser skulle utgöra i slaget om Atlanten. Keitel har betygat, att betänkligheterna i högkvarteret mot den djärva kuppen
voro stora, och Jodl omtalar, att Brauchitsch rasade och inte ville
släppa till trupp. I en intervju – innan dessa blev förbjudna –
yttrade J odl, att ett nordiskt försvarsförbund till neutralitetens
skydd enligt hans uppfattning helt skulle uteslutet varje tanke
på en aktion mot Norge; Danmark utgjorde endast ett följdföretag
till det norska. Sedan Hitler väl fattat sitt beslut, blev han mer
och mer intresserad, kanske inte bara ur krigföringens synvinkel
utan även med hänsyn till det intryck, ett lyckligt resultat skulle
göra på världsopinionen. Han visade en för hans arbetsvanor
eljest ovanlig uthållighet: den l april höll han exempelvis en
föredragning med alla deltagande generaler, hörde envar i detalj
om hans andel i operationen och satt så i konferens tåligt och
585
K. Hagber!}
intresserat mellan kl. 11 och 19 – det är en helt ovanlig bild av
Hitler. Förberedelsearbetet ger även i övrigt flera intressanta inblickar i arbetet inom högsta ledningen. Dit hör, att riksutrikesministern Ribbentrop inte kopplades in på allvar förrän den 3
april; ärendets utrikespolitiska handläggning hade dittills gått
på partiets privata utrikesministerium, Rosenbergs »Aussenpolitisches Amt». Göring hölls också utanför rätt länge, deltog första
gången i sammanträde den 5 mars, »rasade över att han hållits
utanför, rov till sig samtalet och bevisade, att alla dittillsvarande
förberedelser voro odugliga» – allt enligt Jodls dagbok. Den 8
april ordnade Hitler- enligt vad Raeder upplyst- en studieresa
till västfronten för do utländska militärattacheorna. Och den 9
på morgonen var världen en sensation rikare.
I sitt försvar ha Raeder och Jodl lagt huvudvikten vid att den
tyska ledningen blott förekom sina motståndare, och att företaget
togs upp, enär man kände dessa avsikter. Det synes vara alldeles
riktigt, att långt avancerade planer åt det hållet förelåga i den
allierade krigsledningen, vilket bl. a. belysts i denna tidskrifts
sjätte nummer innevarande år. Men dessa planer komma inte till
tyskarnas kännedom förrän efteråt. Ännu i mitten av mars skrev
Jodl i sin dagbok: »Ledaren ger ännu inte order om W (Weserövningen, operationens benämning). Han söker fortfarande efter
en förevändning.» Och strax efteråt: »Ledaren har ännu inte beslutat, vilka skäl han skall ange för Weserövningen.»
Ockupationen av Danmark genomfördes ju på några timmar.
I Norge tog den däremot längre tid; vapenvilan med den provisoriska norska regeringen ingicks först den 9 juni, sedan de sista
v~istmaktstrupperna med konungen, kronprinsen och regeringen
inskeppats två dagar tidigare. Mellantiden inrymde många moment av högsta spänning och oro hos Hitler och hans närmaste
modhjälpare – mest för Dietls isolerade grupp längst uppe i
norr. Norska folkets hållning medförde också tidvis stark upphetsning; den 19 april på kvällen var bl. a. stämningen krisartad
av därmed sammanhängande orsaker. Hitler dekreterade då, att
nu måste makt brukas: Terboven skulle sändas dit upp. Göring
strök under, och hans beskyllningar för flathet hos invasionstrupperna bekomma Keitel så illa, att denne – eljest känd för sin
undfallenhet – kastade portföljen på bordet och gick sin väg:
nerverna voro tydligen på helspänn. Den 30 april kunde emellertid
Jodl meddela Fiihrern en nyhet av lättande och befriande art
rörande operationerna: förbindelse tilllands hade uppnåtts mellan
586
Den tyska krigsledningen 1939-1942
Oslo och Trondheim. Hitler blev »utom sig av glädje» och bestämde på stående fot, att J odl skulle sitta bredvid honom under
middagen. Den 4 maj hade de verkligt stora bekymren lättat i
så hög grad, att man kunde låta känslorna uppröras av mindre
allvarliga anledningar: Göring gjorde oväsen med anledning av
utkastet till operationsöversikt, där en infanterigeneral nämndes
namneligen men inte flyggeneralen Milch, som ledde hela den
deltagande flygstyrkan. Hitler blev arg och förklarade sig själv
vilja göra översikten; ingen annan än han skulle lägga sig däri:
överkommandot vore hans stab och inget annat.- När översikten
kom en vecka senare, voro alla namn strukna.
I väster hade Hitler, som redan sagts, velat gå till anfall redan
på hösten 1939, men tidpunkten blev uppskjuten. Under eftervintern vacklade han från tid till annan i sin uppfattning, om
Norge-Danmark skulle föregå västanfallet eller komma efter, men
fällde till sist utslaget på den grund, att Norge-kuppen behövde
de mörkaste nätterna. Det strategiska genomförandet av operationen fick ju denna gången en helt annan karaktär än 1914:
Schlieffens väldiga högersving förkastades, och i stället sköts en
sprängkil in något söder om skarven mellan Belgien och Frankrike,
drevs fram ända till havet, snörde så av norra Frankrike, Belgien
och Holland med de stridskrafter därstädes, som inte kunde rädda
sig över till England. Med det så erövrade nordlandet som bas
gick man sedan i ett andra tempo till aktion söderut och trängde
återstoden av Frankrikes armeer ner mot Maginotlinjens baksida.
Själva stötriktningen i det första tempot, valet av den terräng,
där kilen skulle drivas in, dryftades i februari; det var Fiihrern
själv som utsåg Sedan till den viktigaste genombrottspunkten.
J odl pekade på risken för ett anfall söderifrån mot de genombrytande tyska trupperna, men Hitler förklarade, att fransmännen
nog inte komme att anfalla alls: underrättelserna från Holland och
Belgien borde avskräcka dem. Jodl hade sina farhågor. Som vi
nu veta, blev ju verkligen ett ingripande från söder mot den tyska
kilen påtänkt men utfördes utan kraft. – I mitten av februari
fick tyskarnas sydligaste frontdel order att i vilseledande syfte
demonstrera anfallsförberedelser, och små upplysningar i den riktningen lagades i ordning för landsortspressen – allt med adress
till utlandets underrättelsetjänst; under fälttågets förlopp blev
det ju också så, att fransmännen allt för länge behöllo stora trupp- 587
,-.
K. Hagberg
styrkor i söder för att möta en sådan operation. Den l maj anbefalldes en dags startberedskap fr. o. m. den 4 maj. Hitler blev
nu för varje stund allt oroligare, särskilt sedan det den 7 maj
framgått, att förräderi förelåg. Görings privata spionericentral
anmälde nämligen då, att Belgiens Vatikan-minister ringt hem
till Brussel och meddelat det förestående anfallet. Det var en av
amiralen Canaris utlöpare, som i Rom blottat anfallet. Dagen
därefter ingick underrättelse från Holland, att man där gjorde
klart skepp till drabbning, och Hitler ville slå till ögonblickligen.
Men Göring höll den gången emot och fick tiden satt till den 10.
Därefter löpte allt glatt undan: inga meddelanden om kriser eller
oro. Den 20 maj förklarar Jodl än en gång, att Hitler var »utom
sig av glädje»; det var vid den tidpunkten västmakternas nederlag
i fälttågets första etapp stod klart och general Gamelin avgick.
Hitler påbörjade utarbetandet av fredstraktaten, där grunden
skulle vara restauration av allt som rövats från Tyskland under
de senaste 400 åren; engelsmännen kunde gärna få separatfred
mot återlämnande av kolonierna – egentligen var Fiihrern den
glada dagen rätt blygsam i sina fordringar. Han gav order om
att de första förhandlingarna skulle föras i skogen vid Compiegne
på alldeles samma sätt som 1918. Och han stannade i kartrummet
ända till kl. 112 2 på natten.
*
Var det verkligen Hitlers avsikt att som avslutning på fälttåget i väster invadera England~ Det synes det ha varit. Dagen
efter hans ovan omtalade nattarbete i kartrummet – alltså den
21 maj – framlade Raeder resultatet av ett studium i frågan,
som pågått sedan november 1939. Den 16 juli utfärdade Hitler
direktiv till Keitel om förberedelser, vilka borde vara avslutade
till mitten av augusti. J odl omtalade i ett tal till ganledarna den
7 november 1943, att invasionen var förberedd i varje detalj; dock
hade man inte tillgång till särskilda överskeppningsfarkoster. Det
som omöjliggjorde operationen var det engelska flygets uthållighet, sade han. Landstigningen kunde inte vågas förrän R. A. F.
var nedkämpat, och detta lyckades aldrig. Englands nuvarande
premierminister Attlee har i höst besvarat en interpellation i frå-
gan och omtalade då, att planerna avsågo överskeppning av två
armeer om sammanlagt 25 divisioner till sydkusten mellan
Folkstorre och W orthing; fallskärmstrupper skulle insättas mot
Dover. Göring trodde, sade Attlee, att Luftwaffe skulle kunna
588
Den tyska krigsledningen 1939-1942
hindra Englands flyg och marinstridskrafter att ingripa, men
Raeder delade inte den uppfattningen. Hitler följde marinchefen;
mellan september 1940 och våren 1942 uppsköt han planen fyra
gånger, och därefter togs den inte mera upp på allvar.
I stället sökte den tyska krigsledningen bryta det engelska folkets
motstånd genom anfall mot civilbefolkningen, vilket ju misslyckades.
Så kom Sovjetunionen. Efter vittnesmålen att döma stod Hitler
rätt isolerad i sitt högkvarter, när han på allvar tog upp Rysslandsfälttåget. Göring sade sig ha avrått – inte av hänsyn till
vänskapspakten eller några andra moraliska betänkligheter, skyndade han sig att tillägga, utan därför att han fruktade för Amerikas ingripande och dessutom hade en annan plan i sikte: erövring av Gibraltar och Franska Nordafrika, stopp för den
engelska trafiken i Medelhavet och utefter Afrikas västkust, erövring av Egypten. Onekligen ger hans plan vida perspektiv ur
tysk synvinkel: marsch mot Indien, handen· räckt till japanerna
– det hade kunnat skaka det engelska imperiet i dess grundvalar,
om det hade lyckats. På den punkten var Göring rätt viss: tyska
fallskärmstrupper skulle mycket väl ha kunnat betvinga Gibraltar,
ansåg han.- Keitel gick också emot. Han visste, säger han, att
Hitler inte skulle låta honom hinna längre än till andra meningen,
om han framförde sin åsikt muntligen, och skrev därför ner sina
synpunkter i en promemoria. Ftihrern låtsades först inte om denna,
utan Keitel fick till sist fråga honom: svaret blev, att innehållet
inte var övertygande. Keitel begärde då sitt avsked men fick i
stället en uppsträckning.
I mitten av augusti säges Hitler ha meddelat, att punktliga
leveranser till Ryssland enligt augustiavtalet 1939 endast behövde
beräknas till våren 1941. En av de första dagarna i september
gav J odl direktiv om att ockupationsarmeerna i öster skulle förstärkas, men att den totala styrkan borde kamoufleras genom talrika förflyttningar. Samtidigt inkallades stalingrads senare försvarare Paulus till högkvarteret och fick i uppdrag att färdigställa ett utkast till fälttågsplan. Den 12 november besökte Molotov Berlin. Om förhandlingarna då är inget med säkerhet känt;
Göring har givit en version av saken, enligt vilken den ryske
utrikesministern skulle krävt säkringar vid Östersjön, vilket Hitler
inte kunde godtaga. Förberedelsearbetet intensifierades. Under
589
,· .
K. Hagber.q
november månad upplades i Görings regi planer för Sovjet-Rysslands ekonomiska exploatering. Den 18 december följde den första
ordern om operationen »Barbarossa», där det utsades, att de tyska
trupperna skulle vara beredda »att besegra Sovjet-Ryssland i ett
snabbt fälttåg, innan kriget mot Storbritannien är slut». Alla
order härom borde »uttryckas i sådana ordalag, att de kunde tagas
för åtgärder av försiktighet, i händelse Ryssland skulle förändra
sin nuvarande hållning mot oss». Förberedelserna skulle vara avslutade till den 15 maj. I februari utgingo uppmarschanvisningarna och tidpunkten för anfallet bestämdes till mitten av maj.
Den 27 mars kallades emellertid Paulus, som alltjämt arbetade
i högkvarteret med denna operation, in till Hitler: Balkanfrågan
hade kommit emellan, och plan »Barharossa» måste t. v. läggas
å sido.
Det framgår tydligt, att det tyska högkvarteret ~ liksom så
många andra politiska och militära staber världen runt ~ hade
felaktig uppfattning om den ryska statens hållfasthet och effektiviteten hos dess krigsmaskin. En promemoria av den 31 december
1940 återger de inoni härens generalstab hävdade åsikterna. Där
betecknas den tyska armen som en kvantitativt sett enorm maskin,
men samtidigt understrykes, att dess ledning är oerfaren, transportsystemet föga funktionsdugligt och trupperna av heterogen
sammansättning. Deras kvalitet i hårda strider säges vara tvivelaktig. Den ryska »massan» anses vara helt underlägsen en arme
med modern utrustning och överlägsen ledning. Brauchitsch utvecklade som sin uppfattning, att man borde räkna med våldsamma gränsslag under högst fyra veckor ~ därefter endast svagt
motstånd. Och så gick den tyska armen till värvet utan vinterutrustning: trots Balkan-förseningen hade man tydligen tänkt sig
att ha det hela avklarat före vinterns ankomst.
*
Hur stod den tyska ledningen till Balkan-frågan~ På den punkten ge referaten tydligt svar: när Mussolini gick till anfall mot
Grekland den 28 oktober var detta ett drag mot det tyska högkvarterets önskan. Det var, säger J odl, ett »onödigt» steg, inlett
utan tillräckliga medel och tvärt emot alla avtal. Ett annat uttalande bestyrker, att det kom som en överraskning. Hitler var
i Frankrike, när Göring orienterade honom om det förestående
anfallet. Han dirigerade då om sitt tåg vid hemresan från Berlin
till Florens för att tala förstånd med Mussolini. Men denne skulle
590
Den tyska krigsledningen 1939-1942
inför det beramade mötet ha satt igång tidigare än som först var
sagt, och när Hitler kom, var anfallet ett faktum. Det finns ett
brev från Fiihrern efter hemkomsten, där han rakt på sak säger,
att avsikten med }1’lorens-resan var att få Greklandsföretaget uppskjutet – i varje fall till efter det amerikanska presidentvalet.
Ciano – i sin dagbok – bestyrker, att tyskarna voro emot, och
omtalar, att det var Hitlers besättande av Rumänien den 11 oktober, som drev Mussolini till beslutet. »Hitler ställer mig alltid
inför ett fullbordat faktum. Den här gången ämnar jag betala
honom med hans eget mynt. Han skall av tidningarna få veta,
att :jag har ockuperat Grekland.» Så blev det nu inte: Grekland
stod sig gott, italienarna behövde snart hjälp. Och detta medförde
för Hitler nödvändigheten av helt andra åtgärder till den södra
flankens tryggande, än han från början tänkt sig. Den förändrade
situationen accentuerades genom de antinazistiska gruppernas i
Jugoslavien statskupp den 27 mars. Det var den dagen Paulus
kallades in och fick order att hejda utlösningen av »Barbarossa».
Samma dag utgav Hitler i stället sina direktiv om aktionen mot
.Jugoslavien och Grekland. Den 30 mars följde armechefen Brauchitschs verkställighetsorder och den 6 april utlöstes anfallet. Det
hela kom som en fullkomlig överraskning för oss, säger Keitel,
Hitler var fruktansvärt arg på Mussolini.
Det var sydflanken som så säkrades genom Balkan-fälttåget.
Den norra flanken utgjordes av Finland. Niirnbergprocessen har
bragt i dagen flera dokument, som belysa det finsk-tyska samarbetet, och i två vittnesmål har saken också varit före: de på
den punkten hörda är Paulus, som ju utarbetade de tyska planerna,
och generalen Buschenhagen, som var stabschef hos Falkenhorst
och tyskarnas kontaktman. Niirnbergmaterialet har emellertid
framlagts även i den finska krigsansvarighetsprocessen, och
Busehenhagen har även där hörts som vittne. De finska generalerna ha ställts inför dessa uppgifter. Deras relation är i väsentliga delar avvikande, främst gäller det själva innebörden i de
finsk-tyska generalstabsförhandlingarna: det tyska vittnet talar
om överenskommelser och avtal, den finske generalstabschefen
Heinrichs däremot förneka” bindande uppgörelser och framställer
överläggningarna som »hypotetiska diskussioner». Där står så-
lunda uppgift mot uppgift. Men de yttre dragen i samspelet ligga
någorlunda klarlagda. På hösten 1940 fingo tyskarna medgivande
591
K. Hagberg
om transitering av trupper via Finland till Norge- i likhet med
vad som delvis ägde rum igenom Sverige. Denna genomgångstrafik användes med de finska militärmyndigheternas vetskap till
tysk uppladdning i Finland. Såväl Paulus som Busehenhagen
deltogo i december 1940 i ett möte med de tyska armecheferna i
Zossen, där Halder gav orientering om det förestående anfallet
på Ryssland. Där var också den finske generalstabschefen Heinrichs närvarande och höll ett föredrag om det finska vinterkriget.
I februari 1941 var Busehenhagen i Helsingfors för förhandlingar.
I maj deltog Heinrichs vid ett sammanträde i Salzburg under
Jodls ordförandeskap; på återvägen konfererade han med Halder
i Berlin. Den 2 juni fick den finske generalen Siilasvuo, som förde
befäl i norr, orientering om det planerade samarbetet och att en
av hans finska divisioner därvid skulle ingå under tyskt befäl. –
I vart fall är det alldeles tydligt, att Hitlers norra flank var
säkrad, när han gick till storanfallet i öster.
Den 22 juni brakade det löst. Stora segrar vann Hitler, men
han vann inte Segern, har det sagts. I det tyska högkvarteret
synes man emellertid rätt tidigt ha ansett fälttåget avgjort. Redan
den 16 juli delade Hitler upp bytet. Som tyska kolonier skulle
bl. a. Baltikum, Krim och trakten norr därom, Volga- och Bakudistrikten införlivas med riket. »Finnarna önska östra Karelen;
likväl måste på grund av de stora nickelfynden i dessa områden
Kola-halvön avstås till Tyskland.» Där föreslog Göring, att Terboven skulle få i uppdrag att sörja för halvöns utnyttjande, vilket
bifölls. Finnarna önska vidare Leningrad, sade Hitler. »Jag skall
jämna Leningrad med marken och sedan överlämna området till
finnarna.» Han hade emellertid planer även på bundsförvanten
själv: försiktigt borde man förbereda iniemmandet av Finland i
det tyska väldet, närmast genom ett förbund mellan de båda
staterna.
Segern över Ryssland uteblev. I stället förändrades den politiska situationen till det sämre i början av december, i det att
Tyskland ställdes inför krig även med Förenta staterna. När
bundsförvanten J apan den 7 december helt plötsligt gick till attack
på Pearl Harbour slöt Hitler upp och förklarade den 11 i samma
månad krig. Hur stod han i själva verket i den fråganl Fanns
592
Den tyska krigsledningen 1939-1942
det inte alla skäl att beklaga Japans steg~ På den punkten äro
uppgifterna motsägande. Ett vittnesmål av Ribbentrop har relaterats, där han omtalar tyskarnas energiska arbete för att få japanerna att anfalla Ryssland och Singapore – men hålla sig ifrån
all aggression mot U. S. A. Emellertid, säger han enligt denna
relation, »Japan gjorde varken det ena eller det andra, som vi
ville, utan något helt annat: angreppet på Pearl Harbour». Den
relationen förefaller sannolik. Men själva domsutslaget ger en
annan bild, enligt vilken Ribbentrop i slutet av november skulle
uppmanat Japan till krig mot U. S. A. och senare, när japanerna
meddelade sin avsikt, utlovat tysk hjälp.
*
striden gick vidare – mot allt större besvikelser för den tyska
ledningen. Från den därefter följande tiden ha de nu tillgängliga
referaten inte så stort intresse ur militär-politisk synpunkt.
Aggressivitetens tid var snart slut, initiativet övergick till motparten. Det som i stället dominerar i domstolsakterna i fortsättningen är vittnesbörden om nazistregimens fruktansvärda behandling av krigsfångar och civilbefolkning.
593

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner