Print Friendly

Den tyska fyraårsplanens problem

Av Redaktionen | 31 december 1939


1939


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN TYSKA FYRAÅRSPLANENS
PROBLEM
Av docent CARSTEN WELINDER, Lund
GENOM Versaillesfreden förlorade Tyskland bl. a. sina viktigaste
järnmalmstillgångar, betydande koltillgångar och stora åkerbruksområden. Tysklands råvarusituation kan kortast karakteriseras med att
man har underskott eller fullkomlig brist på alla såväl mineraliska
som icke mineraliska råvaror, frånsett kol och kali. Akut blev råvarubristen dock först efter år 1933. Under inflationstiden var konsumtionen starkt nedpressad genom den sUindiga prisstegringen, samtidigt
som valutans depreciering uppmuntrade exporten. Aren 1924-29
mötte det tack vare den utliindska upplåningen ingen svårighet att
inköpa de behövliga råvarorna. Sedd emot den senare utvecklingen
framstår 1920-talets högkonjunktur i Tyskland utan tvivel som konstlad, då den var beroende av en ständig kapitalimport. Den gjorde
likväl den nya regimen den stora tjänsten att rationalisera landets
industri, så att denna nu är den mest effektiva i Europa.
Under den förtroendekris, som inledde derlressioncn, upphörde den
utländska långivningen. Den härigenom framkallade kreditåtstramningen och deflationen gav den tyska lågkonjunkturen dess exceptionella styrka. Briinings försök att genom nedsättning av löner och
andra kostnader göra ntiringslivet riintabelt och stiirka dess konkurrensförmåga gentemot utlandet bidrogo under rådande förhållanden
blott till att ytterligare skärpa depressionen. Att man så länge fullföljde denna politik berodde bl. a. på att man ansåg, att Tysklan::ls
starka beroende av utländska råvaror ej gjorde en konjunkturförbättring möjlig, förrän den internationella konjunkturen oeh därigenom den tyska exporten förbiittrades. Under den sista tiden av sin
regering förberedde Brhning en måttlig inhemsk expansion, vilken
han emellertid ej fick tillfälle att genomföra. Hans eftertriidare, vmi
Papen, sökte ernå en konjunkturförbättring dels med hjälp av offentliga arbeten, dels genom en rad åtgärder, som direkt avsågo att gynna
den privata företagsamheten, såsom skattelättnader, s. k. Steuergutscheine och en reduktion av kostnaderna för socialförsäkringen. Medan dessa åtgärder främst gingo ut på att skapa förutsättningarna
för ett uppsving inom den privata sektorn av folkhushållet, lade man
efter »den nationella revolutionen» tyngdpunkten på den offentliga
sektorn.
Högkonjunkturens varaktighet.
Frågan, huru hinge den nuvarande tyska högkonjunkturen skall
kunna bestå, har livligt intresserat utlandet. Medan man i Tyskland
46
Den tyska fyraårsplanens problem
optimistiskt förklarar, att det tyska folkhushållet nu blivit »krisenf~st» och pekar vå att i motsats till andra länder högkonjunkturen
i Tysklawl ej visar några tecken till avmattning, är man i allmänhet
på andra håll långt mera skeptisk. Man hänvisar till statsskuldens
tillväxt, de alltmera komplicerade valutaförhållandena och de om
krigstider väminnande regleringarna av produktion, konsumtion, efterfrågan på arbetskraft m. m., och man är ofta böjd att anse, att
ett nvpsving, som hålles vid makt med så »konstlade» medel, snart
måste bryta samman. Utan tvivel äro dessa förutsägelser förhastade.
De faktorer, det tyska uppsvinget bygger på, verka långt mindre
konstlade, om man utgår från det tyska näringslivets speciella förutsättningar i stället för att på detta lägga den måttstock, man är van
att begagna i fråga om ett »fritt» näringsliv. Summariskt uttryckt
kan man säga, att, om man bortser från exporten, en högkonjunktur
hålles vid makt, så länge investeringsverksamheten hålles uppe på en
tillräckligt hög nivå. En privatekonomisk högkonjunktur bestämmes
alltså av tillgången på sådana investeringsobjekt, som betraktas som
räntabla.
I Tyskland ersättes den privata investeringen av statlig. Den senare
iir i motsats till den förra ej bunden av räntabilitetshänsyn. Att erhålla den nödiga krediten erbjuder ej större svårigheter, då stigande
penninginkomst i förening med konsumtionsbegränsande åtgärder
iikat sparandet. Kreditanstalterna äro tvingade att ställa sparmedlen
till statens förfogande. Denna förfogar därjämte över riksbanken. I
själva verket torde sparandet i Tyskland ha mindre betydelse i egenskap av utbud på kredit, än därigenom att det genom att inskränka
konsumtionen frigör produktionsfaktorer för offentliga ändamål samt
lättar trycket ]lå betalningsbalansen. Så länge penninginkomsten och
därigenom skatteunderlaget växer, behöver ej den ökade räntebördan
medföra så stora bekymmer, siirskilt som de relativt höga räntesatserna, 4,;:; %, medgiva ytterligare konverteringar. Den redovisade långoch kortfristiga statsskulden har vuxit med ungefär femton milliarder
Rm. vilket under rådande förhållanden måste anses relativt litet. Därjämte komma ej redovisade belopp, för vilka formellt olika kassor
stå som låntagare. Om dessas storlek ha fantastiska uppgifter publicerats, framför allt för att påvisa den våldsamma upprustningen. En
blick på bankstatistiken gör det dock sannolikt, att den oredovisade
skuldökningen måste väsentligt understiga den redovisade.
Då skatteinkomsterna för stat och kommun 1932–1937 vuxit från 10,3
till18,4 milliarrler Rm., samtirligt som t. ex. utgifterna för de arbetslösa
successivt minskats, har staten haft möjlighet att finansiera upprustningen m. m. utan att behöva tillgriva en alltför stor dold upplåning.
De stigande skatteinkomsterna bero i regel ej på direkta tariffhöjningar, ehuru indirekta sådana ägt rum därigenom att man inskränkt
rätten till kostnadsavdrag och skattebefrielser, utan på skatteunderlagets ökning.
En självklar gräns för ett uppsving följer av knappheten på arbetskraft. Denna gräns synes man snart ha uppnått i Tyskland, fast man
47
4- 3021. Srcnsk Tidskrift 1939.
,. •.: .,
Carsten Welinder
gör energiska försök att tänja ut den genom att överföra arbetskraft
från mindre till mera nödvändiga näringsgrenar. RelliUl dessförinnan
kan betalningsbalansen bromsa uppsvinget genom att detta medför en
ökad import. Denna gräns, av vilken vi i Sverige ej haft någon känning, är för Tysklands del det svåraste hindret för att vidmakthålla
den nuvarande högkonjunkturen. Orsaken är dels landets ovan på-
pekade brist på råvaror, dels ock den utländska skuldsättningen.
Införlivningen av Österrike och Sudetenland har i detta hänseende
knappast förbättrat Tysklands ställning. Österrike har överskott på
järn, trä och mejeriprodukter, vilket Tyskland har stort behov av,
men underskott på t. ex. spannmål. sudetenland har överskott på bl. a.
trä och brunkol men underskott på livsmedel. Dess industrier äro
framför allt exportindustrier, som endast med största svårighet kunna
finna avsättning för sina produkter. Att de i framtiden skola förskaffa Tyskland något större belopp utliindsk valuta förefaller osannolikt. Härtill kommer att man nu genom import måste tillgodose ytterligare bortåt tio millioner människors behov av t. ex. kolonialvaror
och textila råvaror. Ej heller kan man vänta sig, att Tysklands energiska handelsoffensiv på Balkan skall omedelbart lösa dess råvaruproblem. Stora tyska investeringar i Balkanländerna bliva nödvändiga, vilka komma att hårt fresta på betalningsbalansen.
Under den första tiden var icke råvaruproblemet särskilt besvä-
rande. Produktionen hade ännu ej uppnått sin nuvarande höjd, och
under depressionen hade samlats betydande lager av råvaror. Hade
den allmänna förbättringen av konjunkturläget i världen medfört ett
återställande av den fria handeln, är det väl ej otänkbart, att den
tyska exporten utan större svårighet kunnat anskaffa den behövliga
utländska valutan. De under depressionen införda handelsbarriärerna
förblevo emellertid och ha av politiska skäl vållat särskilt den tyska
exporten hinder, framför allt i U. S. A. och Ryssland. De tyska importrestriktionerna, vilka i och för sig voro nödvändiga, försvårade
ytterligare exporten. Vi skola här ej gå in på Tysklands försök att.
upparbeta sin export, dess kolonialkrav, valutapolitik eller jordbrukspolitik, utan begränsa oss till att behandla de försök, som gjorts att
ersätta utländska råvaror med inhemska, d. v. s. fyraårsplanen.
Fyraårsplanen har givetvis ej blott rent handelspolitiska sidor. Att
den spelar en viktig roll för Tysklands krigsberedskap är bekant. På
grund av bristande militär sakkunskap komma vi ej att upptaga
denna sida av fyraårsplanen till behandling. Att man t. ex. inom
vissa industrier uppbygger en produktionskapacitet, som man blott
kan få användning för i ett krig, är obestridligt, ehuru ej något för
Tyskland enastående. Det är dock överdrift att tillskriva upprustningen huvudansvaret för Tysklands valutasvårigheter. Å ven om produktionsökningen i större utsträckning än nu är fallet inriktats på
att bygga maskiner och bostadshus i sti:illet för kanoner och forts,
hade samma problem inställt sig, då ett konjunkturuppsving under
alla förhållanden ökat importbehovet. Så länge ingen utväg kan an- 48
Den tyska fyraårsplanens problem
visas att öka exporten, äro den sorts åtgärder som nu vidtagas, så
gott som ofrånkomliga, om man ej vill på grund av valutasvårigheter
för all framtid avstå från att utnyttja landets fulla produktionskraft.
Jämte fyraårsplanen företages i Tyskland en rad kapitalinvesteringar, såsom upprustningen, riksantobanorna och de arbeten, som
äro nödvändiga för att inlemma Österrike och sudetenland i det gamla
Tyskland. Att under sådana förhållanden andra uppgifter måste
åsidosättas är självklart. Huruvida man härvid gör det bästa valet,
är en värderingsfråga, som det här ej finnes anledning att gå in på.
Produktion, levnadsstandard och löner.
Utvecklingen av total industriproduktion, produktion av investerings- och av konsumtionsvaror sedan 1929 framgår av nedanstående
siffror:
Total produktion …………………………….. .
Investeringsvaror …………………………… .
Konsumtionsvaror …………………………… .
1929
100
100
100
1932
53
34
76
1937
117
124
105
Typiskt för en högkonjunktur är att investeringen växer starkare
än konsumtionen. Den nuvarande högkonjunkturen i Tyskland kännetecknas dock av en exceptionell ökning av investeringen, medan konsumtionen är ungefi:ir densamma som 1928-29. Ökningen av investeringsvolymen i jämförelse med 1929 härrör uteslutande från den offentliga investeringsverksamheten och fyraårsplanen. Så motsvarar t. ex.
bostadsbyggandet icke den starkt ökade efterfrågan på bostäder. Här
finnes ett problem, som motverkar effekten av de befolkningspolitiska
åtgärderna. 1929 inrättades 339,000 våningar, 1932159,000 och 1937 340,000.1
Trots att efterfrågan, t. ex. på grund av den stora omflyttningen, är
långt större än 1929, har man alltså först nyligen kommit upp till
samma byggnadsvolym. Genom hyresreglering söker man förhindra
en hyresstegring. I första hand förbjöd man hyresvärdarna att utan
särskilt tillstånd företaga en hyreshöjning. För närvarande pågår en
allmän skälighetsprövning av de existerande hyrorna.
Så länge man önskar taga en så stor del av landets produktionskapacitet och dess importförmåga i anspråk för investeringar och
rustningar, blir det en ofrånkomlig konsekvens, att konsumtionen inskränkes. Konsumtionen av utländska varor inskränkes som följd av
importregleringen. Den inhemska konsumtionen inskränkes genom
den höga beskattningen, inskränkningarna i aktiebolagens rätt att
utdela sina vinster, den låga lönenivån samt ransoneringen av vissa
varor. Därtill kommer en allmän motvilja mot ett alltför tydligt exponerande av en god ekonomisk ställning.
Frågan, huru det tyska folkets levnadsstandard ställer sig under
den nya regimen, är en av de för denna mest kritiska. Icke ens den
1 Inklusive genom om- och tillbyggnader erhållna våningar.
49
Carsten Welinder
skickligaste propaganda eller det mest energiska vädjande till nationalstoltheten och känsla av solidaritet med staten torde i längden
komma att hjälpa, om man ej kan giva folkets flertal en dräglig levnadsstandard. Som ett indicium på att missnöje härskar, torde man
kunna betrakta de skärpta åtgärderna mot judarna, som åter få spela
sin gamla roll av syndabockar. Mest brännande är givetvis frågan
om arbetslönerna. Men även de, som ha goda inkomster, irriteras
av bristen på än den ena än den andra varan. Många försök ha gjorts
att jämföra tyska folkets nuvarande och tidigare levnadsstandard.
Dylika försök ha dock ett ganska begränsat värde. En jämförelse
med år 1932 ställer sig alltför förmånlig för den nuvarande regimen,
då lågkonjunkturen tack vare särskilda förhållanden var så svår, att
varje styrelseform kunnat uppvisa en avsevärd förbättring. En jämförelse med den föregående högkonjunkturens toppunkt, d. v. s. åren
1928-29, blir även missvisande, då det dåvarande viiiståndet delvis
bekostades av utlandet. Här nedan skola några jiimförelsesiffror
anföras:
Nationalinkomst i milliarder Rm. av 1928 års
köpkraft ………………………………. .
Nationalinkomst per capita i Hm. av 1928 års
köpkraft ………………………………. .
Detaljhandelsomsättning i milliarder Rm ….. .
Konsumtion ver capita av:
kött kg. . ……………………………. .
smör »
socker »
kaffe »
öl ))
1928
75,-1
1,185
36,:!
J92!l
44,0
8,o
23,4
2,o
88,u
193~
56,:-l
875
22,7
Hl32
42,1
7,:;
20,:!
1,G
51,4
1937
86,o
1,268
30,n
1937
45,n
s.~
24,o
2,1
62,o
Av ovanstående tabell framgår att nationalinkomsten per capita,
räknad i 1928 års penningvärde, numera överskridit 1928 års siffra,
som var maximum för det föregående uppsvinget. Viirdet av en dylik
siffra är dock ej stort, då den vilar på ett levnadskostnadsindex, som
är föga tillförlitligt på grund av bl. a. kvalitetsförändringar och därför ej har mycken mening som en måttstock på inkomsten i dess helhet. Genom reduktionen enligt levnadskostnadsindex tages varken hänsyn till skattestegringar eller till bidragen till Winterhilfe m. m., vilka
i realiteten ofta ha karaktären av en beskattning. Ett mått på konsumtionens utveckling är omsättningen i detaljaffiirerna. Även om
man räknar med att livsmedel sedan 1932 stigit med 10 och kläder
med 20 % i pris, visa dessa siffror en stark konsumtionsstegTing sedan
1932. Om man tager hänsyn till prisutvecklingen, tyder siffran för 1928
på att konsumtionen då var ungefär densamma som 1937. Ett par
stickprov ha angivits för den kvantitativa konsumtionens utveckling
1929-37. En granskning av flera siffror av samma slag gör det sanno- 50
Den tyska fyradrsplanens problem
likt, att ty:-;ka folkets levnadsstandard nu iir ungefiir donsamma som
vid föregående högkonjunkturens topp, måhända nitgot liigrc om hiin- ,;yn tages till kvalitetsförsämringar.
Löneutveeklingen kan tecknas mefl följande tabell:
Hecll timlön
Heell veckolön
Levnadskostnader
1!)29
100
100
100
193:2 HJ37
96 97
85 99
78 81
Kunde man giva ovanstående siffror över liincutvecklingen vitsorcl,
skulle denna ej vara siirdeles ogynnsam. Jämfiirelsen mellan 1932 och
1937 är här mest av intresse, då siffran för 1928 ligger för långt
tillbaka i tiden för att vara fullt jämförbar med den för år 1937. Vi
finna att timlönen, i överenssttimmelsc med det officiella programmet,
varit oföriindrad sedan år 1932. Veckolönen har förbiittrats, enär korttidsarbetet bortfallit. Dessa siffror bygga dock på att levnadskostHaderna blott skulle ha iikats med tre enheter. Trots att bostadskostnaderna blivit oförändrade, kan man antaga, att levnadskostnaderna
för arbetare stigit mer än vad levnadskostnadsindex angiver. Tack
vare arbetslöshetens försvinnande har arbetareklassen som helhet
<lock fått del av den allmänna välståndsstegringen. Denna del har
fallit mycket ojämnt. Fördelaktigast har utvecklingen varit för de f. 1l.
arbetslösa, medan kommunalanstiillda m. fl. arbetare i de högre löneklasserna fått vidkiinnas lönereduceringar. Under den senaste tiden
har det framiditt en tendens till lönestegringar för kvalificerad arbetskraft, varpå det råder stor knapphet. Denna stegring söker man
likväl förhindra. I stället planerar man löneförbättringar för landsbygdens arbetskraft för att motverka flykten från landsbygden.
När man talar om arbetarnas shillning, får man dock taga hänsyn
till de visserligen ej miithara faktorer, som utgöras av de säkrare ansttillningsvillkoren, den förlängda semestern, det ökade sociala anseendet och de förmåner, som arbetarna erbjudas genom Kraft dureh
Preude. Till någon del iir väl den senare organisationens propaganda
att förlikna vid Sovjets rekreationshem på Krim. Dess semesterkryssningar och arbetarebadorter kunna ju blott komma en ringa bråkdel
av ‘rysklands arbetare till godo. Men den giver dock arbetareklassen
en möjlighet att göra resor, hesöka teaterföreställningar etc., som
denna förut ej iigt, och minskar 1)å detta sätt i någon mån skillnaden mellan arbetare- och medelklassens levnadsstil.
Fyraårsplanen, dess dkti.gaste UPTJYifter och hittillsvaronde resultat.’
Dä fyraårsplanen först proklamerades, mottogs den i utlandet med
stor skepsis. Man bestred ej den rent tekniska möjligheten att inom
‘ Utom till den officiellu. statistiken orh rapporter från Inst. f. Konjunktmf.
knn hänvisas till en specinlpubl., »Der Vierjahresplan». Seilan denna uppsats skrivits har Gernard ~1ackcnrotn i decemberhäftet av .Tahrb. f. Nationalökonomie un1l
51
Carsten Welinder
Tyskland i begränsad omfattning framställa de utlovade råvarorna,
men man trodde varken att produktionen skulle bliva tillriickligt stor
för att få praktisk betydelse eller att den skulle bliva ur privatekonomisk synpunkt räntabel. Några uppgifter om de resultat, man ernått eller räknar med att uppnå, kunna därför vara av intresse.
Det av fyraårsplanens resultat, utlänningen lättast märker, iiro die
Zellstoffe: Zellwolle, Zellbaumwolle, Vistra ete. Man framställer numera surrogat för linne- oeh bomullstyger, som i fråga om kvalitet
äro fullt jämförbara med den naturliga varan, och e;j heller ställa
sig dyrare i pris samt därför redan blivit 110puliira. I fråga om ylletyger har man lyekats sämre. De nya tygerna äro dyra, oeh även om
de blandas med ylle anses deras kvalitet ej god. Ar 1937 framställdes
37% av Tysklands behov av råvaror för beklädnadsindustrien genom
inhemsk produktion – härav kommo 7% på reproduktion av begagnad vara samt ytterligare en del på den inhemska linodlingen, som
är föremål för livlig uppmuntran. Tager man hänsyn till hela behovet
av textila råvaror, sjunker siffran till 22 %. En mängd nya företag·
äro planerade eller under byggnad. Här som på så många andra områden är det I. G. Farben, som går i spetsen. Då kommmtionen av
textilvaror ökats, har man ej kunnat vinna någon lättnad i importen,
Som råvara användes först barrträd. Som följd av bristen på dessa
har man börjat övergå till bokträd och planerar även att uppföra en
fabriksbyggnad, som skall bearbeta halm. Man planerar även att
plantera sidorna och mittbarriären av riksantobanorna med ginst.
I fråga om trä kommer en speciell svårighet med fyraårsplanen
till synes, nämligen att man, så länge brist på praktiskt taget alla
råvaror råder, ej vinner självförsörjning blott genom att ersätta en
vara med en annan. En råvara kan visserligen vara billigare i inköp
än en annan, men ur försvarspolitisk synpunkt är detta ej av avgö-
rande betydelse. Trots förvärvet av Österrike och Sudetenland har
Tyskland underskott på trä, vilket är särskilt allvarligt, då fyraårsplanen i hög grad bygger på denna råvara. Sålunda erhåller man
kreatursfoder genom att försockra trä, och genom ytterligare bearbetning har man möjlighet att erhålla vanligt socker. Otänkbart är
ej, att här öppnar sig en möjlighet att i hög grad iika Tysklands
förmåga att självt försörja sig med livsmedel. Som förhållandet nu
är, söker man minska träbristen genom att tillgripa halm, t. ex. för
pappersberedningen. Då lantbruket klagar över att det behöver halmen för att strö under kreaturen, hänvisar man det till att använda
torv, vilket i sin ordning behövs för andra ändamål etc!
Det är svårt att erhålla exakta uppgifter om graden av självförsörjning i fråga om motorbränsle. Man måste härvid taga hänsyn ej
blott till förbrukningen av bensin, bensol, motorsprit, dieselolja o. dyL
utan även till användningen av fasta och gasformiga motorbränslen.
statistik givit en utförlig översikt över fyraårsplanens resultat, där bL n. uppgift
lämnas om de viktigaste företag, som beröras av denna.
1 Som ett kuriosum k:m nämnas, att man gör möbler av torvmull.
52
Den tyska fyraårsplanens problem
Den tyska produktionen av petroleum, som livligt uppmuntras, omfattade 1932 230 och 1937 451,000 ton. Detta användes främst till smörjoljor. Tack vare produktionen av bensol och motorsprit kunde Tyskland redan 1932 genom inhemsk produktion tillgodose omkring en
tredjedel av behovet av lätta motorbränslen. Denna siffra har nu
stigit till c:a 65 %. Tillverkningen av motorsprit nedlägges nu. Tager
man även hänsyn till det tunga motorbränslet, sjunker siffran till
c:a 45%.
Det väsentliga i fyraårsplanen Hr som bekant tillverkningen av
syntetisk bensin. År 1937 framställdes bortåt 40% av den totala bensinförbrukningen eller c:a 850,000 ton på syntetisk väg. Som följd
härav lyckades man för första gången ernå en minskning i bensinimporten. Den syntetiska bensinen utvinnes av sten- och brunkol,
varav Tyskland har tillräckligt. .Även om Tyskland täckte hela sitt
behov genom inhemsk produktion, skulle detta blott nödvändiggöra ett
obetydligt tillskott till kolbrytningen (enligt en uppgift 7 %).1 Då
produktionsapparaten ännu blott till en del är utbyggd, hoppas man,
trots att förbrukningen stiger att tämligen snart kunna täcka hela
sitt behov medelst inhemsk produktion. Härigenom är dock ej mineraloljeproblemet löst, då mineraloljor användas för en mängd andra
ändamål, t. ex. som bränsle. Hittills har man ej lyckats ernå någon
minskning i det totala importbehovet.
Mindre gynnsamma ställa sig kostnaderna. Bensinen kostar för närvarande omkring 40 Rpf. per liter, varav hälften utgöres av tull –
inkomsterna av denna användas till riksantobanorna – och den andra
hälften av inköps-, transport- och distributionskostnader. Den syntetiska bensinen, Leunabensinen, vars kvalitet är fullt jämförbar med
den naturliga, kan endast bliva konkurrenskraftig med denna genom
att den emot tullen svarande accisen är nedsatt till 10 ,Rpf. Att man
dock ser optimistiskt på situationen framgår av den iver, varmed
man uppmuntrar motorismen. Det påstås, att det låga priset på den
nya »folkvagnen», 990 Rm., delvis skulle bero på att staten räknar med
att på bensinförsiiljningen taga igen, vad den förlorar på bilfabrikationen.
.Ännu mindre fördelaktiga sHilla sig kostnaderna för tillverkningen
av det syntetiska Buna-gummit, som erhålles av kol och kalk. Om
produktionen härav är intet bekant, men att den ej kan vara särskilt
stor, framgår av att importen kvantitativt sett mer än fördubblats
sedan 1932. Enligt senaste uppgifter räknar man med att snart kunna.
täcka en tredjedel av behovet. ”Ungefär halva priset för en bilring
utgöres av en gummitull, vars inkomster användas till att utbygga
den inhemska produktionen. Detta antyder, att det syntetiska gummit för närvarande torde ställa sig långt dyrare i tillverkning än
det naturliga och på teknikens nuvarande ståndpunkt främst får
l)etydelse under ett krig.
.Ännu större militiir betydelse tillkommer försöken att utnyttja de
‘ Mackcnroth, a. a.
53
Carsten lYelinder
lågprocentiga järnmalmerna, varav ‘l’ysklan<l har nästan ollegränsade
tillgångar. Genom Versaillesfreden förlorade ‘l’yskland tre fjiirdedelar
av sin järmnalsproduktion. östm-rike iiger, jiimte stora miingder lågvrocentig malm i Steicrmark, iivcn högprocentig mallll. ‘l’illgånge11
på den senare iir dock begränsad – det hittills kända förrå1let liir pj
uppgå till mer iiu 200 millioner ton. Det iir framför allt i fråga om
metaller ,som »Kampf dem Verrlerb» inriktar sig vit att spara råvaror
och låta det en gång använda åter dragas in i cirkulationen. Den
betydelse, ‘l’ysklands råvarubehov ii.ger för dess spmJRka politik, iir
allmänt känd. Man hyser också förhoppningar att me<l tillhjälp aY
tyskt kapital kunna utnyttja .Jugoslaviens rika malmtillgångar. ‘l’idigare har det ansetts alltfiir dyrbart att bearbeta de iy;;ka lågproeentiga järnmalmerna, då de iiro sura i stiillet för basiska. Men saken
kom i ett annat ljus, sedan i Tyskland en ny metod utexperimenterat:-;,
som första gången togs i prakti:-;kt bruk i England.
För att utnyttja de lågprocentiga malmerna bildade:-; Hermann Giiringverken. Gruvor och ugnar anlades i Salzgitter i Han: Ramt J)laneradeR i Franken. Efter >>Anschluss» ändrade man sina planer beträffande Franken och har i stället börjat uppföra anHiggningar i
Lin~, vilka skola utnyttja Österrikes lägprocentig·a jiirnmalm. På
grund av malmernas ringa procenthalt har man till en del fått frång;a
den gamla regeln, »att järnet söker sig till kolen och ej kolen Rig till
järnet». Sålunda drager man till Sal~gitter en sirlokanal till Miti0llandkanal. På denna är det meningen att transportera kol från Ruhr
för den malm, som skall smältas vå vlatscn, samt som returfrakt föra
den övriga malmen till R uhr. Vad kostnaderna betr ii ffar, lovar man
Ruhrindustrierna, att den nya tyska malmen ej skall stiilla Big dyrare
än den svenska. Detta tir emellertid en förutsättning för att man skall
vinna industriens medverkan och säger ej mycket om produktionens
rii.ntabilitet. För verken i Linz blir tydligen Rhen-Donaukanalen av
största betydelse. Vilket jätteföretag det är frågan om, förstår man
av att redan före »Anschluss» planerade man vid Hermann Göringverken en produktion av 21 millioner ton malm. Aven om man kunnat
uppnå denna kvantitet, hade detta dock e.i varit nog för att tillgodose
‘l’ysklands malmbehov.
Järntillverkningen belyses av följande :-;iffror:
Järnmalmsproduktion, brutto …………… .
» , rtiknad 1 Jarn ……. .
Tackjärnsproduktion ……………………. .
1H2D
6,374
2,080
13,240
l93:l
1,340
443
3,932
19:)7
9,732
2,759
15,958
Av ovanstående siffror framgår, hurusom importbehovet ständigt
vuxit. 1937 importerades 20,G millioner ton järnmalm. Bruttokvantiteten motsvarar alltså den kvantitet, man planerat bryta vid Hermann
Göringverken, men då dessas jiirnmalm är av Higre procenthalt ä11
den importerade malmen, skulle en brytning av ungefär 30 millioner
ton bliva nödvändig för att helt ersätta importen. Hedan möjligheten
att tillgodogöra s;.qo skrot gör varje exaktare beräkning omöjlig. Deu
54
Den tyska fyraårsplanens problern
aktuella }Jroduktionen i Östm-rike är i detta sammanhang utan praktisk betydelse. 1937 bröts där 672,000 ton malm (beriiknat enligt järuhalten) samt }Jroducerades 389,000 ton tackjiirn. lVIan har alltså hiir en
myeket svår UJ)JJg-ift att lösa.
För niirvarande producerar ‘Tyskland aluminium med tillhjiilp av
importerad bauxit. För att minska aluminiumbehovet har man t. ex.
inom flygmaskinsindustrien sökt återgå till att anviinda stål. Om de
påg-ilende försöken att utvinna aluminium ur inhemsk lera lyckas,
skulle ‘l’ysk!aJHl ]Jå detta område helt kunna göra sig oberoende av
utlandet.
Hiirmed äro fyraiirsplanens viktigaste uppgifter b~rörda. På en
mängd awlra områden har man kommit till mer eller mindre betydelsefulla resultat: man ersiitter metall med konstharts, gör skor av
fiskskinn, kakao av malt etc. På vissa områden har man utvunnit produkter, som t. o. m. iiro billigare iin de förut använda. ‘l’ill en del
kan detta viil förklaras av att de utvinnas som biprodukter vid produktionen av t. ex. hensin oeh diirfiir ej behöva helastas med någon
större del av producenternas fasta kostnader.
Sammanfattningsvis kan sägas att fyrac1rsplanens hittillsvarande
resultat ur teknisk synvunkt förefalla lekmannen imvonerande, särskilt om hiinsyn tages till att de uppnåtts efter blott tvii år. Att man
redan gjort och i framtiden kommer att göra ä.n större besparingar
i fråga om imvortbehovet är siikert. A andra sidan måste man räkna
med att behovet av råvaror växer t. ex. genom den fortsatta motoriseringen. ‘l’anken att rent bokstavligt göra Tyskland oberoende av utlandet i fråga om råvaror är givetvis omöjlig att ens tillniirmelsevis
realisera. Ä ven om man stundom inom den populä.ra propagandan
framstä.ller detta som det yttersta målet, ha dock alla sakkunniga
kretsar klart för sig att rlet är en utopi. Yarl man verkligen efterstriivar iir dels att i- fall av krig göra Tyskland motståndskraftigt
omot en blockad, dels oek att giva det större ekonomisk rörelsefrihet
genom att minska behovet att importera vissa varor. Denna strä.van
behöver ej med niidviindighet innebära ett angrepp mot den internationella handeln. ‘l’yskland iir ej antarktiskt insticillt i den meningen,
att man söker ekonomiskt helt avsnöra sig från utlandet. Man har
klart för sig, att man måste importera, och för att kunna göra detta
söker man- måhända med mera energiska medel än något annat land
– att främja sin export. På lång sikt blir det nödviindigt att höja
den nuvarande levnadsstandarden. Därigenom tvingas Tyskland att
ersätta den minskning i importen av t. ex. olja, gummi oeh järnmalm,
som man räknar med att uppnå, med en ökad import av konsumtionsvaror oeb råvaror för dessa.
Ett siirskilt problem erbjuda de kostnader, vartill de nya varorna
produceras. Det rent privatekonomiska räntabilitetsbegreppet är intet
avgörande kriterium på ekonomi i ett samhälle, där löner, priser m. m.
bestämmas av staten. Ser man till viiridshushållningen i dess helhet.
kan man visserligen sä.ga, att det iir mest fördelaktigt, att produktionen av varje vara koncentreras till de områden, där de bästa »na- 55
Carsten Welinder
turliga» förutsättningarna finnas. l!r denna synpunkt är fyraårsplanen tydligen i stort sett ett misstag, även om t. ex. de erfarenheter,
som göras i fråga om produktionen av syntetisk bensin, bli av betydelse för hela mänskligheten den dag, petroleumkällorna sina. Man
kan säga, att fyraårsplanen till sina yttersta konsekvenser driver det
brott emot frihandelsgrundsatsen, vilket varje europeiskt industriland
varit nödsakat att i större eller mindre utstriickning begå, sedan de
stora råvaruproducenterna, som Ryssland och de övriga världsdelarna, börjat bygga upp egna industrier och fördenskull försvårat
Europas export av industriprodukter. Men härmed har också framhållits, huru långt man numera avlägsnat sig från den klassiska frihandelstankens förutsättningar.
Vad särskilt Tyskland beträffar, kan man visserligen säga, att föredrager man en dyrare inhemsk råvara framför en billigare utländsk,
giver man produktionen en oekonomisk inriktning. Genom en mindre
uppoffring av produktionsfaktorer, än som erfordras för att framställa varan inom landet, skulle man kunna tillverka andra industriprodukter, med vilkas hjälp man kunde byta till sig den från utlandet.
Men man förbiser då, att det för närvarande är svårt att peka på
någon möjlighet för Tyskland att väsentligt driva upp sin export,
som det ej redan försöker utnyttja. Så länge någon sådan möjlighet
ej förefinnes, tjänar det föga att tala om huru förhållandena borde
vara anordnade. Det har i så fall ej mycken mening att räkna ut till
vilka priser olika råvaror kunnat inköpas på världsmarknaden och
jämföra dessa med tillverkningskostnaderna eller de priser, konsumenterna få betala. Att importvarorna vid en sådan jämförelse ställa
sig billigare än de inhemska råvarorna beror ju till stor del på att
den tyska valutan officiellt har en kurs, som ej på något sätt motsvarar dess inhemska köpkraft och därför endast kan upprätthållas
med tillhjälp av stränga importrestriktioner. Gäve man handeln fri,
skulle följden omedelbart bliva en devaluering av valutan, och efter
denna skulle kostnadsskillnaden mellan in- och uWindska råvaror ej
längre vara så stor som nu. Man kan ej på en gång anklaga Tyskland för att genom dumping forcera fram en oekonomisk export och
för en oekonomisk autarki. Dessutom ha redan så pass stora tekniska framsteg gjorts, att man ej vet, vilka kostnadsbesparingar den
fortsatta utvecklingen kan medföra.
Fyraårsplanens finansiering.
Den ur ekonomisk synpunkt mest intressanta fråga, som rör fyraårsplanen, är sättet för dess finansiering. Man har här sökt skapa
nya former för samarbetet mellan staten och enskilda företagare, som,
även om de ej äro helt nya, aldrig förut tillämpats i denna omfattning. statens direkta bidrag äro ringa, om man frånser några visserligen mycket betydande undantag, såsom de ovannämnda Buna-verken
och Hermann Göringverken. De förra finansieras som nämnts genom
gummitullen. De senares aktiekapital uppgår till 405 millioner Rm.,
56
Den tyska fyraårsplanens problem
varav de järnförbrukande företagen förmåtts att teckna. 130 millioner
Rm. preferensaktier utan rösträtt, medan staten tecknat nio tiondelar
av stamaktierna. I realiteten är det alltså här fråg·an om ett statsföretag.
För övriga ·företag, som tillkomma ·tack vare fyraårsplanen, har
principen varit, att de skola finansieras av de tidigare existerande
företag, som närmast ha intresse av dem. De bensinproducerande
Leunaverkens aktiekapital har sålunda tecknats av kolproducenterna,
som här få en ny kund. De företag, som producera Zellstoff, finansieras genom regionala sammanslutningar av textilfabrikerna etc.
statens uppgift består i att taga initiativet, lämna bidrag till experiment och forskning, tillskjuta fyllnadsbelopp, där de enskildas resurser äro otillräckliga o. dyl. I största möjliga utsträckning har man
sökt ernå en frivillig medverkan från företagarnas sida. I många
fall ha dessa själva på grund av de ständiga importsvårigheterna
tagit initiativet till att utexperimentera nya tillverkningsmetoder.
För att göra företagarna villiga att företaga de erforderliga investeringarna tecknar staten i vissa fall kontrakt med dem, däri den
garanterar företagaren att avsättning av hans produkter skall vinnas
till bestämda priser samt att kostnaderna ej skola stiga. Genom det
sistnämnda binder man tydligen arbetslönerna vid deras nuvarande
höjd. staten övertager alltså risken för att produkterna ej skola bliva
sålda, för konjunkturväxlingar etc., medan de enskilda företagarna
l>lott bliva producenter. Den drivkraft till ekonomiska framsteg, som
ligger i fri konkurrens, minskas ytterligare genom att producenterna
sammanslutas till karteller· samt skola lämna varandra tillgång till
sina patent och fabrikationshemligheter.
Härmed är ej sagt, att det rent privatekonomiska intresset av förbättringar och rationaliseringar i produktionen skulle vara helt avkopplat. Fortfarande konkurrera olika fabrikat, t. ex. av Zellstoff, på
marknaden. Inom ramen av de slutna kontrakten komma kostnadsbesparingarna företagarna till godo, ehuru han riskerar, att en förbättrad räntabilitet försämrar hans villkor, när kontraktet skall förnyas. Vi stå här ehuru i långt större skala inför problem, jämförliga
med dem som uppstå, när det gäller att uppgöra koncessionsavtal
med en enskild företagare om leverans av gas eller elektricitet inom
en stad.
Ett gott tecken för fyraårsplanens framgång är den utsträckning, i
vilken den lyckats taga patriotismen, forskarivern och yrkesstoltheten
i sin tjänst. Å ven i tyska tidningar ser man dock varningar mot att
alltför mycket utbyta den fria företagsamheten och den egna risken
emot ett system, där envar är inordnad i sitt bestämda fack med bestämda produktionsuppgifter, kostnader och avsättningsmöjligheter.
Den som fått rätt att anlägga en fabrik eller importera en råvara,
får lätt en monopolställning. En stor byråkratisk apparat har vuxit
upp, och det klagas över att det viktigaste för en industriledare numera är att vara en skicklig jurist, så att han har möjlighet att finna
1·ätt i den ständigt växande mängden av lagar och bestämmelser.
När det gäller att anskaffa det för en investering erforderliga kapi- 57
Carsten Welinder
talet, stå i regel de vanliga utvägarna, d. v. s. banklån, aktie- och
obligationsemissioner, ej till buds. De första åren av den nya ekonomiska politiken kännetecknades av en kraftig kreditexpansion. Nären dylik uppnått en viss punkt, kan den ej gå vidare utan att hota
betalningsbalansen samt anting·en leda till starka prisstegringar, eller,
om man genom maximipris vill hindra dessa, nödviindiggöra ransoneringar. Gränsen bestämmes av i vad mån de genom kreditutvidgningen ökade inkomsterna öka importen, om de sparas, samt i vad mån
man genom att taga lediga produktionsfaktorer i anspråk kan öka
produktionen i takt med den stigande efterfrågan. I Tyskland iir
denna gräns nu uppnådd. Ett tydligt tecken hiirpå iir bristen på arbetskraft. Den klassiska ekonomiens alternativ mellan att avstå från
nutida eller från framtida behovstillfredsställelse har alltså för Tysklands del återfått sin aktualitet. Vill man avstå från ytterligare kreditexpansion, bör efterfrågan å kredit ej överstiga vad man något
obestämt plägar benämna »verkligt sparande» plus avskrivuingsbelopp, som ej motsvaras av investeringar. De konsumtionsinskränkande åtgärderna ha som nämnts ökat sparandet. För att öka skillnaden mellan avskrivningar och investeringar ha en rad konsumtionsindustrier direkt förbjudits att göra investeringar och även övrig
investeringsverksamhet strängt reglerats. Den UI1pmuntran, som tidi–
gare gavs nyinvesteringar inom industrien i form av skatteHittnadcr,
har också avskaffats. De produktionsfaktorer, som på detta sätt frigöras, behöver emellertid staten för sina behov. Kapitalmarknaden
är därför främst reserverad för statens och kommunernas obligationslån och endast mindre belopp av industripapper få emitteras.
De industrier, som anses vara intresserade av fyraårsplanen och
alltså åläggas att medverka i denna, få därför friirnst finansiera de
enligt denna erforderliga nyanläggningarna med sina nettovinster..
Staten _upptager med andra ord i realiteten ett mer eller mindre frivilligt lån ur industriens nettovinster. En förutsiittning för att dessa.
skola uppnå den härför erforderliga storleken iir, att arbetslönerna ej
tillåtas stiga. Man kan alltså säga, att fyraårsplanen fri.imst finansieras.
genom inskrii.nkningar i aktieägarnas oeh de anställdas konsumtion.
Från den ryska femårsplanen skiljer sig fyraårsplanen genom att
den i allmänhet förutsätter företagarnas åtminstone formellt fria.
medverkan, medan .femårsplanen är en rent statlig åtgärd. Som alltid
i Tyskland är begreppet frivillighet väl en smula relativt, då det ej
är svårt att ernå en llfrivillig» medverkan, om vid behov tvångsåtgi.irder kunna tillgripas. Skillnaden i jämförelse med de konjunkturförbättrande åtgärder, som vidtagits t. ex. i Sverige, är att man ej
nöjer sig med åtgii.rder, som medföra en mera allmän stegring av efterfrågan å konsumtions- och kapitalvaror, utan direkt sluter kontrakt
med företagarna för att förmå dessa att företaga investeringar. Härigenom får man en säkrare garanti för att de önskade investeringarna
komma till stånd, än om man blott kan hoppas, att de företagare,
som se efterfrågan å sina produkter ökas, skola utbygga sin produktionskapacitet. Att dessa förhoppningar kunna slå slint, visa erfaren- 58
Den tyska fyroårsplanens problem
]lCterna fråu Förenta staterna och Frankrike. I motsats till dessa
länder kan man alltså i Tyskland tala om en verklig »planhushållning» i den meningen, att staten gör up!) bestämda vlaner för huru
niiring;;livet skall utveekla sig under de niirmaste åren.
* *
Taek vm·e fyraårsJllanen är Tysklands ekonomiska struktur just
ll\l underkastad en förvandling, vars styrka man ofta underskattar.
.Man kan siiga, att tack vare denna det socialistiska eller rättare sagt
statskavitalistiska draget i nationalsocialismen träder fram. Som bekant iir s;iiilva programmet av år 1920 utpräglat socialistiskt med krav
vå förstatligande av t. ex. alla förtrustade företag. När det gällde
att vinna de borgerliga samhiillsklasserna för nationalsocialismen,
sköts doek socialiseringskravet i bakgrunden. I iin högre grad blev
givetvis detta fallet, när man sökte ekonomisk hjälp hos storindustrien. Första tiden av den nationalsoeialistiska regimen kännetecknades oekså snarast av en reaktion mot de i och för sig föga betydande
landvinningar, socialismen gjort under republikens tid. Sålunda undantriingdes kooperationen till förmån för den enskilda handeln, och
staten avvecklade vissa engagement inom bankväsendet, som man
måst åtaga sig under deTJressionen.
Denna period är nu över. Visserligen respekterar man formellt
den enskilda iiganderiitten, men denna har i stor utsträckning förJorat sitt reella innehåll. Alla ekonomiska rättigheter, som strida mot
Htatcns Htriivan att för sina iindamål koncentrera och till det yttersta
intensifiera landets hela produktionskraft, skjutas åt sidan. Ägaren
av t. ex. en fabrik iir ;mart ej mer än dennes förvaltare. Staten
hestiimmer mer oeh mer vad han skall producera och investera, vad
Jwn skall betala för sin arbetskraft oeh sina råvaror samt vad han
:-;kall taga i betalning för sina produkter. Han får ej längre fritt
<tnstiilla oeh avskeda arbetskraft, oeh sköter han ej sin fabrik på
dt tillfredsstiillande siitt, kan staten beröva honom rätten att förvalta denna. Inom aktiebolagen har den tekniska ledningen fått ökad
makt på aktietigarnas bekostnad och står lika mycket i statens som
i de förras tjänst. Endast om man gjort stora utbetalningar till so- (•iala iindamål, får man utdela mer än sex procent. statens kontroll
är dock ej lika striing inom alla industrier. De som iiro av betydelse
för uprn·ustningen, gynnas i jämförelse med de övriga i fråga om
tillgång till råvaror och arbetskraft, rätt att göra investeringar etc.
men äro å andra sidan strängast kontrollerade. Arbetaren är lika
bunden. Hans lön iir liten och han saknar rätt tilllöneaktioner. I stället iir den säker, då staten garanterar honom tillgång till arbete. »Alla
medborgares rätt till arbete» är ett av de vanligaste slagorden, ehuru
det givetvis ej har tillämpning på judarna. Så till vida iir arbetarens
stiillning dock osiikcr, som han mot sin vil;ja måste iindra sysselsättning, om staten skulle anse en omliiggning av produktionen önskvärd.
I..antbrukaren har, om han sitter på en »Erbhof», säkerhet för att
59
Carsten Welinder
ej behöva sälja gården på grund av skuld, och staten garanterar
honom avsättning av hans produkter och den nödvändiga arbetskraften, bl. a. genom att taga militären och den kvinnliga arbetstjänsten i anspråk. Men bestämmelserna om vad han skall producera
och huru mycket han får behålla av sina produkter skärpas alltmer.
»Gemeinnutz g·eht vor Eigennutz» är alltså ej blott en tom formel,
fast de gamla socialisterna säkert önska, att folket haft större möjlighet att påverka bestämmandet av vad som bör förstås med »Gemeinnutz». Att den nationalsocialistiska ungdomen är starkt socialistiskt inställd är höjt över allt tvivel. Arbetstjänsten t. ex. representerar en kollektiv insats för att lösa allmännyttiga uppgifter. Det
sublima förakt, varmed den akademiska ungdomen talar om privatkapitalism, enskild företagsamhet etc. hör man ej ofta maken till
i Sverige. Mer än av dylika slagord imponeras utlänningen av den
ökade förståelsen mellan samhällsklasserna, av penning·ens minskade
betydelse som värdemätare på människan samt av det goda humör,
varmed man finner sig i alla uppoffringar. Han kan blott önska, att
det starka redskap, som nu smides samman av det tyska folket och det
tyska näringslivet, kommer att användas i något mer än den trånga
nationalismens tji:inst.
60

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism