Print Friendly

Den tyska frågan

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Den tyska frågan
Under hela våren har ett dominerande tema i den utrikespolitiska debatten varit
hur de tysk-ryska, resp de tysk-polska
fördragen skulle behandlas. Dessa fördrag
går i korthet ut på att Västtyskland godkänner de faktiska gränserna med Östtyskland och förklarar att inga krav föreligger på en ändring av den polska gränsen, vare sig i öster eller längs den omstridda Oder-Neisse-linjen. Regeringen
Brandt har slutit dessa fördrag med Sovjetunionens regering, och man kan säga
att regeringschefen Willy Brandt är den
som, om än inte formellt, dock reellt skött
förhandlingarna. Avtalen skall, för att bli
giltiga, ratificeras av ländernas parlament.
Ryssarna har för sin del dessutom förbehållit sig att inte ratificera Berlinavtalet
innan de andra avtalen träder i kraft.
Detta var en säkerhetsåtgärd, ett tryck på
den tyska opinionen.
Åtgärden var välbetänkt ur rysk synpunkt. Oppositionen under hr Barzel i
CDU/CSU samlade sig till hårt motstånd.
En huvudanmärkning mot hela avtalsproceduren var att hr Brandt helt enkelt
accepterat de ryska villkoren. Förhandlingarna hade gått ovanligt fort, något
som sådana aldrig brukar göra när ryssar
är motparter. Hr Brandt hade, menade
man, sålt ut Västtyskland utan att få nå-
got i stället. Man ifrågasatte rent av om
inte till avtalen hörde hemliga klausuler,
som ingen vågat offentliggöra. Det sista
har bestämt förnekats från regeringens
sida, och det finns ingen anledning att
vare sig nu eller annars betvivla hr Brandts
heder. Däremot har man tvivlat på hans
skarpsinne.
Det visade sig nämligen, att avtalen
måste ha varit ovanligt fördelaktiga ur
sovjetrysk synpunkt. När den tyska oppositionen angrep dem, kom omedelbart
påtryckningar i gång österifrån. De tog
formen av hotelser av olika slag, men
också av medgivanden. Det sista visade
att det i själva verket funnits förhandlingsrum, vilket tyskarna inte förstått att
utnyttja.
Egendomligt är, att påtryckningarna
mot den västtyska förbundsdagen att acceptera fördragen kommit också från andra håll. Talesmän för regeringar, naturligtvis även Sveriges, har gjort gällande,
att »avspänningen i Europa» skulle riskeras, om inte hr Brandts avtal blev ratificerat. Vilken avspänning? Att tro att lä-
get blir mindre spänt därför att Sovjetunionen vinner en förhandlingsframgång
är en naivitet, om inte en dumhet. »Avspänningen» är ett önsketänkande, som
gör sig bra i försvarspropositioner när man
vill nedrusta. En reell avspänning skulle
inträda, om Sovjetunionens arme drogs
tillbaka eller åtminstone kraftigt minskade sina styrkor i Europa. Därpå har man
tills vidare ej sett några tecken. Inga löften om några sådana åtgärder kan ha givits. Sovjetunionen vet bäst, att endast
ett ständigt hot om militärt våld mot folkflertalet kan hålla kvar regeringarna i låt
oss säga Östtyskland eller Tjeckoslovakien.
I utlandet har den konservativa oppositionen i den tyska förbundsdagen kritiserats också från konservativt håll. Det är
svårt att förstå varför. Om hr Barzel vinner framgångar, skulle egentligen ingen
förändring ha skett. Det hade blivit en
tillfällig nedfrysning av de officiella förbindelserna mellan Moskva och Bonn. Eftersom man i Moskva verkligen vill ha ett
fördrag med Bonn, skulle nya förhandlingar sannolikt snart kommit i gång, om än
i tysthet. slutresultatet skulle förmodligen blivit något som ligger hr Brandts
fördrag nära, men med modifikationer till
tysk förmån.
Fördelen hade varit stor om CDU med
hr Barzel och ej SPD med hr Brandt slutit
fördragen och hade mer än väl uppvägt
den eventuella negativa sidan, nämligen
att fördragsslutandet fördröjts. Något av
vad fördragen innehåller är redan en realitet, annat blir det. Gränserna i Östeuropa
ligger fast, sannolikt för lång tid. Den som
får förtjänsten av att ha insett detta vinner
inte en utrikespolitisk utan en inrikespolitisk framgång. Detta är vad hr Brandt har
ett livligt behov av, och detta är vad oppositionen söker hindra. Härav avhänger
den verkliga tyska frågan av i dag.
213
Hr Brandt har nämligen misslyckats
med att hålla sina löften när det gällt utvecklingen i Tyskland. Inflationen är på
gång, beskattningen skärps i företagsovänlig riktning, radikala reformer skall genomföras utan hänsyn till kostnader: regeringen Brandt har, som en av hans egna
formulerat det, börjat föra »en osolid politik». Detta är en hård kritik i tysk mun.
Förutsättningarna härför är att det tyska socialdemokratiska partiet börjat radikaliseras, underifrån. De vänsterradikala
börjar med att gå samman med de äldre
socialdemokraterna – känns mönstret
igen? – för att sedan besätta lämpliga
poster. Hr Brandt själv är för svag för att
stå emot denna utveckling. Om några av
hans närmaste medarbetare vet man inte
ens om de önskar stå emot. Så länge den
tyska ekonomin håller sig någorlunda
stark, behöver man ej befara några politiska katastrofer. Men om de ultraradikala
lyckas förstöra den, ett mål som de förefaller sträva efter, kan marken bli beredd för
nya tyska olyckor.
..

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner