Print Friendly

Den svenska utlänningsromantiken

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Redaktör LILLEMOR HOLMBERG:
Den svenska
utlänningsromantiken
Redaktör Lillemor Holmberg kritiserar
i denna artikel den svenska att.ityden
till utlänningar. Förf., som bl.a.
tidigare varit medlem i den svenska
Dalei-kommitten är särskilt förtrogen
med italienska förhållanden, både
Norditaliens industriområde och Sicilien,
och uppehåller sig därför särskilt vid
italienarnas situation i Sverige.
Genom åren har jag skrivit och talat så
mycket till försvar för misslottade, udda,
svaga, försvarslösa och förföljda individer och grupper av alla slag samt arbetat
för vänskapliga förbindelser med utlandet och utlänningar i Sverige, att jag inte
vill bli misstolkad, när jag nu framkastar tesen:
Sverige håller på att bli den urskillningslösa toleransens stamort på jorden.
Om vi något skärskådar problemet skall
vi se att det är något ganska farligt och
förrädiskt, som t.o.m. motverkar den
sanna toleransens vällovliga syfte.
Upplysta och frigjorda och försedda
med världssamvete och u-landsmedvetenhet som vi är så framtränger affektens gift, indignationens galla och medlidandets honung så snart vi hör och ser
rubriker, ord och fraser som minoritet,
diskriminering, övergrepp, censur, integritet, hets, poliskedja, zigenar-husvagn,
desertör, vägrades abort, utlänning, förbud, stopp, hysch-hysch, gräns, mur, avvisning, TV-program mörklagt osv. osv.
Ingen kvällstidning med självaktning
vågar nu hänga upp en löpsedel utan nå-
gon rubrik om något påstått övergrepp,
ingenting säljer så bra nuförtiden som
diskriminering. I brist på bättre kan man
göra ett stort diskrimineringsnummer av
en flicka som vägrats tillträde till en
dansrestaurang för att hon haft för kortkort kjol eller en jobbare som blev sedd
över axeln när han kom i blåställ till firmafesten, där klädseln skulle vara vardagsdräkt.
Det är självklart gott och väl att vi på
tidningsredaktioner och ute bland allmänheten reagerar snabbt och häftigt för
orättvisor och missförMllanden, men innan vi skenar iväg med våra känslor borde vi något undersöka bakgrunden i det
aktuella fallet. Mycken malplacerad indignation skulle då kunna sparas till befogade tillfällen och sättas in med större
kraft och rubrikstilar vid verkligt stora
allvarliga missförhållanden, som nu kan
drunkna i det dagliga gnatet om allsköns
övergrepp.
För att nu ta några exempel:
Tabu
Är alla svenskar änglar? Nej, hurså?
Men hur kan d3. alla utlänningar vara
änglar – de är ju människor de med?
Det har blivit tabu att framföra den
· minsta lilla befogade anmärkning mot en
utlänning, eller att sansat vilja resonera
om proportionen mellan utlänningar och
infödda i landet, då beskylls man genast
för att vara utlänningshatare och chauvinist och för att vilja torpedera EECtanken och FN:s deklaration om de
‘ mänskliga rättigheterna.
. Jag är givetvis glad åt att utlänningar
som förföljs för sina åsikters skull kan få
· en fristad i Sverige, men är det rätt mot
• nigon att vi skall vara så flata och okritiska att utlänningar med ett rent allmän- ‘ brottsligt förflutet skall tas emot här och
~tt utlänningskommissionen, utlänningsnämnden och regeringen skall ställas vid
skampålen, när de någon enstaka gång
verkligen har kurage att säga nej i sådana
. fall?
225
Den föga smickrande sanningen är nog
den att vi är så smickrade över att så
många utlänningar söker sig en fristad i
Sverige, så att vi får framstå som överlägsna diktatur- och rasstridsländer. I
ängslan över att inte vara humana, frigjorda och toleranta vågar vi inte säga
nej, när det ändock stundom borde vara
på sin plats. Så som tiderna är med internationellt spända nät av underrättelseverksamhet, narkotikasmuggling, maffiaväsende och politisk svindel är det väl
alla skäl för ett neutralt land att vara
vaksamt och skärskåda främlingars motiv att söka sig hit. Tolerans för rent kriminella element är ju inte humanitet utan
slapphet och blåögdhet. De sanna frihetsidealen gagnas knappast av att det sprider sig ett rykte världen runt att det är
skäligen lätt att lista sig in till ”de dumma svenskarna”, som tolererar nästan
vad som helst.
Våra egna socialfall får många gånger
utstå den mest närgångna och påfrestande undersökning för struntbidrag – det
är då orättvist att gå skonsammare fram
med kompletta främlingar. Däremot anser jag att man skall se mycket milt på
mindre förseelser som både svenska och
andra medborgare begått till stor del p3.
grund av att de förföljts för sin hudfärgs
eller åskådnings skull, av fattigdom,
sjukdom, godtrogenhet eller obekantskap
med krångliga förordningar. Det är de
hänsynslösa lagöverträdarna, durkdrivna bluffmakarna och beräknande utnyttjarna av förmåner och friheter som bör
hållas i schack.
226
Den svenska importen av duktig arbetskraft, som ju kommit i bjärt belysning till följd av den ökande arbetslösheten, anser jag vara för onyanserat behandlad genom åren just till följd av den
storsvenska, okritiska, ”generösa” inställningen att främlingar till vilken numerär som helst skall vara välkomna i
detta välståndsland.
Främlingshat
Den som något lite ville hålla igen arbetskraftsimporten betecknades som inskränkt och utvecklingshämmande. Få
har tänkt på de svåra personliga, kulturella, religiösa och klimatologiska anpassningsproblem som förflyttning av
människor för med sig. Från många invandrare omvittnas nu att de hamnat i
kulturell och mänsklig isolering i Sverige,
och att ett främlingshat börjat smyga
sig in när det blivit ont om arbete för
landets egna invånare. Åtskilliga svenskar är så obildade att de tror att de som
kommer från ekonomiskt mindre utvecklade länder är underhaltiga individer och
fattar inte att människor från t.ex. sydeuropahar en gammal fin nedärvd kultur, som de borde respektera och beundra,
och att det snarare är invandrarna som
har skäl att se ned på värdlandets okultur och omoral. Må man förvåna sig att
t.ex. en italienare som är stolt över sitt
lands konst och smak känner sig förbittrad när svenska arbetskamrater skäller
honom för spaghettigubbe och positivhalare? Officiellt arbetar man ganska tappert på att sådana fenomen inte skall få
existera, men vad hjälper det när vanligt
folk har en banalt diskriminerande inställning till det avvikande, som tycks
vara något av en instinkt och bara kan
slipas av med uppfostran till en viss
gräns.
Av liknande skäl anser jag att man bör
tänka sig för två gånger innan man i stor
skala tar hit barn från fjärran u-länder
för adoption. Nu ropas det om restriktioner och byråkrati och inhumanitet, när
myndigheterna inte utan vidare vill tilllåta sådana folkomflyttningar. Att främmande barn kan få en trygg och vänlig
uppväxt och framtid här är nog inte solklart. Det avvikande sticker alltid i ögonen – på daghemmet, i skolan, i arbetet
– och det är mycket svårt att helt assimilera och respektera det udda.
Vilsenhet
Och den som är annorlunda grubblar
över sitt ursprung, sin belägenhet, sitt
öde. Det lilla u-landsbarnet kanske känner sig tacksamt mot sina nya föräldrar
och sin nya miljö, men tankarna kommer
nog i många fall att gå tillbaka till hemlandet och då skapa vilsenhet. Inte nog
med att man kanske är föräldralös, man
är också berövad sin riktiga hembygd och
sitt fosterland med dess natur, språk och
traditioner. Detta är inte något återfall i
nationalromantik, bara ett påpekande att
den mänskliga individen nog inte är så
flyttbar som vi inbillar oss i internationalistisk yra. Den förnämsta hjälpen torde vara att bistå en människa i hans givna
miljö – detta gäller ju också hjälpåtgärder inom modern inhemsk socialvård.
För att återvända till italienarna: den
stora grupp italienare som kom hit för
sådär 17 år sedan upplever nu en svår
kris. De har tjänat hyggligt här, men nu
börjar det bli sämre tider och de blir impopulära, kamraterna kastar till och med
glåpord efter deras barn i skolan. Vid semesterresor till hemlandet upptäcker de
att Italiens norra delar har upplevt ett
sådant industriellt och standardmässigt
uppsving att de skulle kunna tjäna lika
,mycket eller mer därnere nu än i Sverige.
Somliga tänker resa hem igen, men de
,kommer att få det svårt att ta upp koni takter med släkt och vänner och kanske
‘ har de en svensk fru med sig och barn
som gått halvvägs i den svenska skolan.
De får då svårt att assimileras på nytt.
Dessa dugliga arbetare grämer sig över
att om de hållit ut i 17 hårda år i Italien
i och bidragit till ett kanske ännu större
i uppsving hade de behållit den oskattbara
lförmånen att vara rotade i sitt eget land
f med dess egna traditioner, språk, natur,l
i kultur, matvanor, familjeliv. Nu känner
lde sig inte riktigt hemma eller är riktigt
välkomna någonstans.
l T.o.m. svenska arbetare som måste omlskolas och skickas till en annan landsända
r av sitt eget land känner ju en liknande
!vilsenhet och bitterhet. Jag tror det är ett
mycket dåligt penetrerat och beaktat
problem i den optimistiska ekonomiska
integrationens tidevarv, att ekonomin
nog går att integrera men att det är betydligt svårare med människorna.
227
Man bör alltså betänka att det inte
nödvändigt behöver innebära inhumanitet och bakåtsträveri att något rida spärr
mot ogenomtänkta moderna folkvandringar utan att det i stället kan vittna om
omtanke och ansvarskänsla att inte bolla
med människors känslor och miljö för
snöd vinnings skull.
Hysteri
Så har vi gruppen utlänningar utan intresse för ett ordnat liv, och de tycks ha
ett paradis i Sverige. Ett typexempel inträffade i höstas, då det blev en folkstorm mot ett stort konditori i Stockholm, som vägrade ta emot utlänningar
för att dessa satt i timtal över en kopp
kaffe och obestridligen använde konditoriet som en central för narkotikahantering, svensk flickvärvning och annat
fuffens.
Som vanligt när tidningarna vädrar
minsta diskriminering blev de hysteriska
och rusade åstad att stämpla konditoridirektören som utlänningshatare och rasdiskriminerare utan att det minsta undersöka besöksförbudets bakgrund och motiv. Någon missuppfattade helt och hållet problemet och ropade på JO. Direktören – en erkänt snäll man – fick inte
komma till tals i pressen annat än genom
att kosta på sig en helsidesannons. Så kan
den svenska yttrandefriheten ”fungera”!
Nu förhå11er det sig faktiskt så att en
konditoriidkare får tillstånd till sitt nä-
ringsfång av länsstyrelsen enligt en kunglig förordning, där det stadgas att vederbörande skall uppfylla ”de särskilda
228
krav som med hänsyn till ordning, nykterhet och trevnad bör uppställas på en
sådan rörelse”. Annars blir det anmaning att vidta rättelse. Åstadkoms inte
rättelse ryker tillståndet illa kvickt. Tar
konditoriidkaren enbart emot gäster som
inte köper bröd utan sitter och dricker
kaffe i timtal går han ikull av för låg omsättning. Han har ingen subvention av
stat eller kommun för att vara värmestuga, han måste lyda ekonomins kalla lagar.
Den här konditoridirektören kunde
med fog konstatera att utlänningarna
gravt störde ordningen och trevnaden
och förde ett sådant vulgärt språk, att
t.ex. en vanlig barnfamilj inte kunde gå
dit efter söndagspromenaden. Hade några svenskar burit sig åt på samma sätt hade de också blivit avvisade, betonade
han.
Vår utlänningsattityd får väl inte urarta så att vi a priori sätter likhetstecken
UTOPI
————-· ——
mellan utlänning och förföljd, udda,
missgynnad person. Det är rättsinnigt att
försvara en verkligt diskriminerad hygglig utlänning, men systematiska bråkmakare bland främlingar skall väl inte hållas om ryggen – det är kränkande mot
landets egna medborgare, som söker leva
anständigt, och det är kränkande mot de
otrevliga utlänningarnas trevliga landsmän.
I det sist relaterade fallet kastade man
sig över ett helt hederligt skrå för att
tillgodose en tvivelaktig främmande
grupps ”rättigheter”. Man skapade en ny
diskriminerad grupp!
De som vill vara barn i folkhemmet –
av vilken extraktion de varamå-bör
besinna den enkla rättvisan i Sockerbagarens v1sa:
”Och i hans fönster hänga julgranssaker
och hästar, grisar och pepparkakor
Och är du snäller så kan du få
men är du stygger så får du gå”
Och en ironiker kommer måhända att spörja, om det icke var i det landet
Utopia som man sökte bygga en samförståndsbro mellan arbetsgivare och arbetare på segelfri höjd så långt upp i det blå, att de största strejker och lockouter
obehindrat kunde passera därunder.
Svensk Tidskrift 1928

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner