Print Friendly

Den svenska parlamentarismens vånda

Av Redaktionen | 31 december 1936


1936


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN SVENSKA PARLAMENTARISMENS VÅNDA
NÅR lord Derby 1852 hade bildat sin konservativa regering och
ministerlistan upplästes för den gamle döve Wellington, skall
denne- enligt Georg Andrens bok om den engelska parlamentarismen 1846–1852 – gång på gång vid åhörandet av de många
obekanta personernas namn ha frågat: Who~ Who~ (Vem~
Vemn Ministären gick till historien som »Who~ Who~ ministry».
Denna benämning rinner osökt i minnet, när man hörde sammansättningen av hr Pehrssons i Bramstorp ensemble. Även politiska habitueer måste vid underrättelsen om de många nya
namnen rådfråga »Vem är deth, i ett par fall utan att ens där
få sin nyfikenhet stillad. Så mänga nouveauteer torde aldrig
förut en svensk ministärbildare ha lanserat, och för framtida
forskning torde tillvägagångssättet vid påmönstringen till regeringsskutan i juli 1936 erbjuda mycket av intresse.
Exc. Pehrssons ministär är komponerad efter s. k. stjärnturneernas typ. Ett par stora namn få ange regeringens ledning och
färg, medan uppsättningen i övrigt utvalts för mer vitrdagliga
uppgifter. Endast stats- och utrikesministrarna inta en ledande
position i svenskt statsliv. Skickliga taktiker som de äro torde
de komma att komplettera varandra vid navigeringen. Som det
tredje stora namnet dök icke utan en viss överraskning biskop
Andrros upp; med kännedom om statsministerns notoriska ointresse för allt vad kulturfrågar heter torde den nya ecklesiastikministern – liksom företrädaren – fä mycket fria händer, vilket
väl också bäst överensstämmer med hans friska och oavhängiga
kynne.
Det politiska inslaget i regeringen utöver excellensposterna kan
icke kallas över hövan starkt. Den nye socialministern, hr Strindlund, har varit en betydande riksdagsman och äger den mest karakteristiska politiska profilen; hans insatser till fullföljande av
451
Den svenska parlamentarismens vånda
»välfärdspolitiken» emotses icke utan en viss spänning, eftersom
denne Ådalslantman 1933 icke torde ha hört till »välfärdspolitikens» ivrigaste tillskyndare och han dessutom tidigare gjort sig
känd som en mot modern socialpolitik mycket kritisk, ibland rent
av avogt stämd folkrepresentant. Med hänsyn till sina uttalanden om flottan i försvarsdebatten kunde hr Janne Nilsson ha fått
en något bättre start; landets försvarsvänner hålla honom räkning
för att han genom att göra mellanpartiernas förslag till ett oeftergivligt minimum hindrade en bondeförbundskompromiss nedåt
i försvarsfrågan, och de tillönska honom all kraft till jättearbetet
att föra den nya försvarsorganisationen ut i livet. Vad den nye
kommunikationsministern hr Heiding beträffar, har man verkligen svårt att tänka sig att han, som väl icke ens bondeförhundarna på allvar räknat till ministerämnena, skulle vara den
starke mannen att lösa den hart när olösliga frågan om bilismens,
järnvägarnas och sjöfartens inbördes konkurrens. Om ministä-
rens opolitiska medlemmar måste man med skäl fråga sig, huruvida det kan vara till någon styrka för regeringen att betjäna sig
av personer, delvis nya i sina ämnesområden, oftast helt främmande för den parlamentariska miljön och dessutom i avsaknad
av nödig auktoritet gentemot ämbetsverken. Det verkar nästan,
som om hr Pehrsson i Bramstorp vid valet av medarbetare överskattat departementschefskapets lätthet, allrahelst som han själv
genom att också överta det ytterst arbetsamma jordbruksdepartementet tydligen även som statsminister ämnar fortsätta sitt
mångsyssleri.
Ingen regering bör dömas i förväg, och ministären Bramstorp
skall värdesättas efter sina gärningar. Förunnas den ett långt
liv, kan det hända, att åtskilliga av de män, för vilka pressen nu
satt stora frågetecken eller vilkas namn väckt idel förundran,
skola ådagalägga stor skicklighet och förskaffa sig tillbörlig
respekt. De båda excellenserna· veta säkerligen att etablera ett
effektivt vågmästeri. På grund av statsministerns- kanske också
handelsminister Ericssons – intima vänskapliga förbindelser med
hr Hansson har den nya regeringen utsikter att bedriva sitt vågmästarspel under mindre ramaskri från socialdemokraternas sida
än den skolbildande hr Ekman fick sig till del. Personligen har
förvisso även den kraftfulle och självsäkre exc. Pehrsson större
förutsättningar att efterlikna hr Ekmans statskonst än den i sin
intellektualism mer självkritiske och tveksamme hr Andersson i
452
Den svenska parlamentarismens vånda
Rasjön. Vill det sig väl – rättare sagt om högern och folkpartiet få en sådan framgång i valen, att vägen för socialdemokraternas triumftåg till andra-kammarmajoritet spärras –
kan hr Pehrsson bli kvar vid rodret ej blott, som många vilja
tro, fyra månader utan i stället fyra år. Det bör ej förglömmas,
att ingendera av Ekmansregeringarna föll för parlamentets hand
utan av interna orsaker; det moderna vågmästeriets uthållighetskraft är sålunda ännu aldrig riktigt prövad.
* *
*
Den stora händelsen i vår parlamentariska historia är, att
bondeförbundarna, som förut varit »avholdsmamd» i fråga om
regeringsdeltagande, äntligen ej skytt regeringsansvar. Under
Kälkebos och Kullenbergstorps tid torde bondeförbundet ha hyst
den principiella uppfattningen, att det ej borde inveckla sig i
regeringshistorier med mindre det skedde i samverkan med övriga
borgerliga partier. Försiktigheten ansågs då bjuda att ej utan
sällskap vedervåga regerandets risker. Utan att problemet sedan
dess synes ha blivit underkastat någon omprövning har hr Pehrsson i Bramstorp, måhända under intryck av de övriga nordiska
bondepartiernas exempel, även i detta hänseende inverterat gamla
värden. Med sin frisinnade ursprungsbeteckning har han till sitt
kynne stått det socialdemokratiska partiet närmare än flertalet
bondeförbundare. Tidigare små bondeförbundsansatser att tillfälligtvis ingå allianser med socialdemokraterna har han satt i
system. När han nu trott bondeförbundet vara tillräckligt konsoliderat för att på egen hand.- låt vara med biträde av en del
ämbetsmän – överta regeringsmakten, har man att däri se ett
för hr Pehrssons radikala förflutna förklarligt uttryck för strävan
att emancipera bondeförbundet från »högerorienteringem. Enligt
sitt program har bondeförbundet »alltid bekämpat ämbetsmannaoch fogdevälde», men i intagandet av ämbetsmannaelementet kan
man se – utom möjligen uppmaningar från högsta håll – ett
annat utslag av ledarens »frisinthet», vilket ytterligare kan styrkas av att bondeförbundet under hr Pehrssons egid ej sysslat så
intensivt med tjänstemannalöner som tidigare. Det bondeförbund,
som nu utan tvekan ryckt till sig regeringsmakten, eftersträvar
att vara något annat än 1920-talets. Vid en diskussion om bor- 453
Den svenska parlamentarismens vånda
gerlig regeringssamverkan måste man hålla denna evolution i
minnet.
Tillfredsställelsen över att bondeförbundet ej längre undflytt
ansvaret må visserligen ej fördöljas, ty ansvarskänslans politik
imponerar alltid. Men den blir ytterst blandad, då man besinnar
att oss förestår åtminstone risken för ett nytt ohämmat vågmästeri. Så som landet uttråkades av den Ekmanska manövreringskonsten, te sig de nya perspektiven icke stimulerande. Den
nyorientering i parlamentariskt hänseende, som den Hanssonska
ministären trots alla olycksöden under årets riksdag markerade,
synes få blott episodens karaktär, och vår parlamentarism återföres till dödvattnet före år 1932. Därför måste bondeförbundets
regeringsbildning mottagas med besvikelse i alla de kretsar, där
man velat tro att de borgerliga partierna ändock skulle ha lärt
något av det förflutna.
Utgångspunkten vid regeringskrisen var, att borgerlig samling
uppnåtts i en serie av stora frågor- försvaret, folkpensionerna,
skatterna, arbetstids- och vräkningslagarna, jordbruksregleringen,
trafikregleringen, tjänstemannafrågorna, valbarhetscensus o. s. v.
– med följd att regeringsförslagen undan för undan slaktades.
Dessutom hade ostridigt mellan de borgerliga particrna en bättre
personlig kontakt än på länge ernåtts. När socialistregeringen
uppfattade alla sina motgångar som dekonfityrer och ställde kabinettsfråga, kunde demissionen icke sägas ha förorsakats av nå-
got visst borgerligt parti. De borgerliga delade i lika mån ansvaret. Det logiskt riktiga måste då ha varit, att de samfällt
tagit konsekvenserna av de beslut, som de samfällt åstadkommit.
Detta måste ha legat desto närmare till hands, som den riksdagsmajoritet, varöver de förfogade, endast vunnits tack vare borgerlig valsamverkan. Att konungen med sitt förhandlingsuppdrag
åt hr Pehrsson också åstundade en borgerlig regering på bred
basis såsom den naturliga lösningen i det uppkomna läget kan
ej betvivlas.
Av förhandlingarnas förlopp liksom av senare gjorda uttalanden bl. a. från folkpartiets ledare kan man utan vidare konkludera, att de av hr Pehrsson företagna undersökningarna att bilda
en borgerlig samlingsregering närmat sig rena spegelfäkteriet.
Uppenbarligen igångsattes undersökningarna mest för att tillmötesgå konungens önskan. I verkligheten torde hr Pehrsson ha
varit synnerligen litet intresserad av att underhandlingarna ledde
454
Den svenska parlamentarismens vånda
till positivt resultat, vilket icke minst framgår av formuleringen
utav både hans första invit och hans förhandlingspromemorias
fyra punkter. Det är ännu icke ens klarlagt, att hr Pehrsson
skulle ha föredragit en borgerlig samlingsregering framför en
koalitionsregering från bondeförbundet och socialdemokraterna.
Särdeles uppmuntrad kunde han dessutom ej bli av folkpartiets
första svar av innehåll att detta parti önskade en mellanpartiregering och blott till nöds kunde låna sig åt en borgerlig samlingsregering. Tydligen delvis av personliga orsaker var hr Pehrsson
dock helt obenägen att engagera sig med folkpartiet. Endast
högern gick hr Pehrsson omedelbart till mötes. Efter dokumentens publicering är det nu tydligt, att varken högerns eller folkpartiets svar på de fyra punkterna omöjliggjorde en regeringssamverkan. Men bondeförbundet åtrådde ej deras medverkan
utan föredrog att bilda en egen regering, räknande på folkpartiets och högerns pliktskyldiga stöd utom i de fall, då socialdemokraternas röster komma bättre till pass. Hr Pehrsson drog säkerligen själv en lättnadens suck, när allt parlamenterande slutat
så snöpligt, och även hr Hansson förefaller av sina offentliga
deklarationer att döma alls ej missbelåten med hr Pehrssons sätt
att fullgöra förhandlingsuppdraget. Anmärkningsvärt är, att hr
Pehrsson ej ens brydde sig om att lämna högerns eller folkpartiets ledare någon förklaring, varför han funnit förutsättningar
för en borgerlig samlingsregering saknas- som spelet nu utvecklade sig, liknade det mindre förhandlingar än en hr Pehrssons
skriftliga tentamen av hrr Bagge och Andersson i Rasjön, dock
utan att läraren lämnade tillbaka kriorna betygsatta.
Trots att utgångsläget för bildande av en borgerlig samlingsregering aldrig någonsin varit mer gynnsamt, för att ej säga
mer uppfordrande än i år, kvarstår alltså att något verkligt allvarligt koalitionsförsök aldrig blev gjort. Intagandet av några
ämbetsmän, av vilka åtminstone ett par ha sitt politiska hemvist
utanför bondeförbundets ägor, har visserligen något utspätt regeringens karaktär av ensidig partiregering, men bondeförbundets
reservoar av ministerämnen är ej outtömlig och ingen tror dessutom på att excellensen Pehrsson i politiska frågor ämnar låta
byråkratien influera på sig. Kvar står vidare, att intet försök
heller gjorts – om nu hr Pehrsson verkligen ansåg en borgerlig
koalitionsregering omöjlig eller oformlig – att få till stånd en
Bramstorp- eller Westmanregering, vari inginge även ett par per- 455
Den svenska parlamentarismens vånda
soner från högern och folkpartiet med förutsättningar för ett gott
personligt samarbete utan att vederbörande partier därigenom
funno sig alltigenom engagerade; en sådan regering borde ha
varit värd åtminstone en undersökning, innan den nuvarande
partiministären komponerades, ty den skulle ha givit konseljen
en politiskt erfarnare och auktoritativare sammansättning. Kvar
står ytterligare, att bondeförbundets fyra punkter voro för ensidigt hopkomna för att en verklig och grundlig interborgerlig
diskussion skulle uppstå; ett par punkter rörde tidens huvudfrågor, men nog förefaller medtagandet av frågan om bondeskogsbruken ha berört en alltför obetydlig sak i jämförelse med de
fundamentala frågor, som utelämnats. Kvar står till sist tvivlet
på, att konungen – därest han ansett att situationen fordrat en
borgerlig regering – verkligen utnyttjat alla de möjligheter att
påverka regeringsbildningen, som grundlag och personlig auktoritet skänka honom, utan att han därför frånfallit sin över
partistriderna upphöjda ställning. Man frågar sig gärna, om ej
ett samtidigt uppkallande till konungen av de borgerliga partiledarna varit en effektivare metod för att nå samförstånd än att
låta hr Pehrsson anordna sina skriftliga prov, helst som konungens
tidigare erfarenheter av partiledarnas skriftväxling bort göra
honom med åren ganska illusionsfri.
* *
*
Vi äro väl medvetna om att en samlingsregering ej kan kommenderas fram. Utan vissa gemensamma intressen och uppgifter
kan en sådan bli till ingen förnuftig nytta. Otvivelaktigt ha vid
några tidigare tillfällen, då den borgerliga samlingen diskuterats,
sådana aktuella motsatser bestått, att en regeringssamverkan stött
på naturliga hinder. En minoritetsregering, byggd på ett homogent partiunderlag, har då kunnat vara att föredraga, och rent
objektivt måste fastslås, att även det svenska minoritetsregeringssystemet trots alla defekter visat sig funktionsdugligt; sitt största
värde har det haft däri, att det givit alla större partier en chans
och därigenom fostrat dem både som regerings- och oppositionspartier till att driva sakpolitik. Men minoritetsregeringssystemet
kan aldrig ha ett företräde före en i det aktuella läget naturlig
majoritetskombination.
En borgerlig majoritetsregering är verkligen icke blott och bart
456
Den svenska parlamentarismens vånda
en fråga av parlamentariskt estetisk karaktär. Den berör på
det väsentligaste den svenska borgerliga folkmajoritetens möjlighet till självhävdelse. Skådespelet med å ena sidan en enig och
offensivstark, av stora taktiker och skickliga politiker ledd socialdemokrati och å andra sidan en av ömsesidigt misstänksamma,
inbördes splittrade partier sammansatt borgerlighet måste i längden deprimera många borgerliga. Sällan visa sig de borgerliga
partierna mäktiga en samfälld kraftinsats, ägnad att stärka tillförsikten bland anhängarna och imponera på motståndarna.
Aldrig uppbådas borgerlighetens bästa män i en regering på
samma sätt som socialdemokraternas, och alltför ofta få de till
huvuduppgift att paralysera dem, som för tillfället sitta i regeringsställning. Hur angelägnare borde i stället ej vara att de bästa,
placerade i Kanslihuset, få möjlighet att koncentrera sig på lö-
sandet av stora gemensamma uppgifter i trygg förvissning om
riksdagens stöd och utan att uppslitas av partignälL Faran i längden av de borgerligas nuvarande självstympningspolitik synas.
mellanpartierna aldrig ha riktigt beaktat eller besinnat.
Motståndet från mellanpartiernas sida mot en borgerlig samlingsregering kunde vara motiverat, om sannolikheten talade för
att deras samverkan med högern skulle åstadkomma manspillan
bland väljarna längst ut på vänsterkanten och därmed underlätta
socialdemokraternas kamp för majoritet i andra kammaren. Av
allt att döma måste denna motivbildning vara förfelad. Så stora
skaror avancerade radikaler torde t. ex. folkpartiet ej ha att förlora, vilka skulle övergå till socialdemokraterna eller sitta hemma
valdagen blott därför att folkpartiet ingått i en borgerlig samlingsregering kring ett program, som självfallet måste åsyfta att realisera vissa av partiets mål utan att därför bryta mot några andra.
Dessa förlustkalkyler sakna f. ö. stöd av någon egentlig inhemsk
erfarenhet, eftersom vi blott undantagsvis haft koalitionsregeringar i landet. Mot eventuell rösttappning till socialdemokraterna bör också i första hand ställas den avmattning och det
missmod bland de borgerliga, som måste alstras av den nuvarande
splittringens och självtillräcklighetens partipolitik. Just i år
måste även beaktas faran för att intresset för borgerlig politik
avtar hos åskilliga löntagare, som trots den nya regeringens ämbetsmannainslag misstror dess tjänstemannapolitik; vi vilja här
icke yttra sig om den labilitet i uppfattningarna, som ibland utmärker vissa tjänstemannagrupper, men politisk realism bjuder
457
Den svenska parlamentarismens vånda
att räkna med denna intressegrupps känsliga opm10n. Det kan
på valdagen visa sig, att denna opinion väger tyngre än folkpartiets ultraradikala och att sålunda de, som genom sitt motstånd
mot en borgerlig koalition indirekt banat vägen för den nuvarande bondeförbundsregeringen, därigenom arbetat den »röda»
majoriteten i händerna och dekapiterat sig själva. Härtill kommer, att problemet om den borgerliga valsamverkan, d. v. s. problemet om att hindra bortspillandet av en mängd borgerliga
röster, i händelse av en borgerlig koalitionsregering måste ha
kommit i ett annat läge. När en borgerlig samlingsregering även
betraktats som en extra stimulans till valet för socialdemokraterna, vilka då skulle ha kunnat utbreda sig om »samlingen mot
arbetarna» och »de två nationerna», innebär detta intet annat än
en undfallenhet för slagord; de borgerliga skulle förvisso i handling ådagalägga, att arbetarvänlig politik ej nödvändigtvis behöver vara socialdemokratisk, och det må erinras om att det var
just under den sista högerregeringens tid, som den stora sociala
avspänningen vanns genom »Mondkonferensen». Så stort utrymme
som de partipolitiska synpunkterna fått i regeringsdebatten, är
det nödvändigt att påvisa, hur ensidigt och missledande denna
debatt ofta förts. Framför allt måste det utsägas, att partiernas
intresse av att stå fria inför valen omöjligen kan sättas före
riksintresset av att göra regeringsmakten stark. Det bör vara
mer än en fras, att partierna ej äro självändamål, icke ens om de
stå under rekonstruktion eller hålla på att ömsa skinn.
Som det andra skälet mot en borgerlig samlingsregering framföres ofta klagan, att de borgerliga skulle sakna gemensamma
arbetsuppgifter. Då en samlingsregering alltid måste inrätta sig
för en begränsad tid, torde det icke vara omöjligt att angiva
åtskilliga frågor, som inom närmaste tiden måste komma före och
uti vilka de olika borgerliga uppfattningarna oavvisligen stå varandra så nära, att ett åsämjande ej borde vålla oöverstigliga
svårigheter. Vi skola här blott söka antyda några sådana frågor.
l) Det solidariska ansvaret för försvarsbeslutet borde göra solidarisk medverkan vid dess genomförande naturlig. Samma partier
borde också i första hand vara ansvariga för de nya beslut, som
problemen om flottans fartygstyper och luftskyddets förbättring
kunna kräva.
2) Det utrikespolitiska lägets försämring och folkförbundets
kris göra en större varsamhet i våra relationer med stormakterna
458
Den svenska parlamentarismens vånda
påkallad. Utrikespolitiken bör visserligen som hittills höjas över
partigränserna och göras till en hela nationens sak, men ett visst
samband mellan ansvaret för försvarsbeslutet och för den utrikespolitiska kursen är i och för sig önskvärt.
3) Det av socialdemokraterna bekämpade beslutet i fråga om
jordbrukshjälpen borde solidariskt fullföljas för höjande av jordbrukets prisläge och tryggande av jordbrukarnas sociala likvärdighet.
4) Genom en verksam jordbrukspolitik borde möjligheter yppas
att med mindre våld än socialdemokratisk minimilönslagstiftning
tillförsäkra lantarbetarna en sådan inkomstökning, som ställer
dem i paritet med nuvarande arbetargrupper inom industrien och
därigenom hämmar flykten från landsbygden.
5) Med hänsyn till statsutgifternas starka successiva ökning
inom överskådlig tid och behovet av nya statsintäkter borde en
stabil statsfinansiell och skattepolitisk grundval uppbyggas i anslutning till de borgerliga uttalanden i motiveringarna till bevillningsutskottets skatteutlåtande i juni. Icke minst med hänsyn
till faran för en ny depression borde i tid en sund statsfinansiell
basis skapas.
6) Socialpolitiskt framstå som viktigast frågorna om att införa
en beredskapslagstiftning mot samhällsvådliga konflikter samt
en rättslig reglering av organisationsväsendet, vilka frågor den
socialdemokratiska regeringen saboterat. Lagstiftningen om arbetsavtal med hänsyftning särskilt på de privatanställda borde
efter socialistregeringens dröjsmål fortast genomföras. En sund,
positiv lösning av befolkningsfrågan liksom ett fullföljande av åtgärderna till förbättring av bostadsförhållandena borde likaledes
uppställas. Uppmärksamhet måste även ägnas åt bl. a. frågorna
om de utsatta arbetslöshetsområdena, arbetarsemestern, privatanställdas pensionering och sjukvårdsväsendets rationalisering och
förbättring.
7) I näringspolitiskt hänseende borde strävandena inriktas
på att utan monopolisering och onödigt reglerande stödja och
uppmuntra olika näringsgrenar samt skydda deras rättssäkerhet. Den borgerliga riksdagsmajoritetens skrivelse vid avslaget
å regeringsförslaget om den s. k. trafikregleringen borde
fullföljas.
Listan skulle lätt kunna utökas. Men vi ha blott angivit de
viktigaste dagsfrågorna. I nästan samtliga dessa har i en eller
459
Den svenska parlamentarismens vånda
annan form borgerligt samarbete vid årets riksdag förekommit.
Borde icke en sund parlamentarism ha krävt, att de borgerliga
mött väljarna i höst med detta arbetsprogram och därmed visat,
att de gemensamt toge ansvaret för den politik, som de i sam.,.
arbete gjort till årets riksdags~
* *
När vi här ovan förordat en borgerlig samlingsregering i år,
har det icke sin grund i något partiintresse. Om konservatismen
i längden är bäst betjänt av att ingå allianser eller ej, därom
kunna taktiska meningsmotsatser alltid råda; det är mycket möjligt, att det konservativa partiet i längden skulle ta skada av
alltför intima förbindelser. Vi ha ej heller rekommenderat en borgerlig koalitionsregering för att driva upp en opinionsvind mot
den nya regeringen, som tvärtom bör få åtnjuta de borgerligas
fulla stöd, så långt den fullföljer en klok, nationell framstegspolitik. Vi ha icke heller låtit vår åsikt dikteras av någon iver
att resa halva nationen mot socialdemokratien och utestänga den
från inflytande; även som »hans majestäts opposition» ha socialdemokraterna alltid sin stora uppgift att fylla, och utgår man
rent principiellt från att majoritetsregeringar äro om möjligt
önskvärda men att regeringssamverkan fordrar ett gemensamt
program, måste man också i konsekvensens namn räkna med möjligheten av »vänstersamåkning» någon gång i framtiden, sedan
det borgerliga samarbetsprogrammet uttömts eller ett annat politiskt läge uppstått.
Vi ha uteslutande vägletts av intresse för den starka regeringsma~den, grundförutsättningen för en de stora linjernas politik.
I fråga om vågmästeri eller majoritetsregering kunna vi icke neka
oss att citera socialdemokraten hr O. W. Lövgrens i Nyborg ord
1928: »… därför ser jag onekligen mycket hellre i spetsen för
riksstyrelsen en relativt konservativ samling, som har ett fast
regeringsunderlag och ger oss konsekvens och ordning och reda
i lagstiftningen, än jag ser det förbannade system, – – – där
ingen svensk medborgare överhuvud taget vet, vad som skall
hända». Den föreliggande situationen framstår för oss •som ett
skolexempel på ett sådant politiskt läge, då partiintressen bort
få vika för högre principer. Efter det socialdemokratiska partiets imponerande kraftutveckling under fyra år väntade man en
460
Den svenska parlamentarismens 1:ånda
befriande handling även från, borgerligt håll. ·Utgången liknade
en spänd förväntans upplösning i intet Ar 1936 kommer säkerligen att räknas som det första stora men försuttna tillfället. Särskilt föraningarna om det Ragnarök, som den europeiska politikens tillspetsning kan utlösa i vår världsdel, borde mana partierna till att mer akta på det som förenar dem än som åtskiljer
dem. Faran utåt för en ny europeisk katastrof och inåt för en
ny depression kräver en konsolideringens politik i samlingens
tecken; när den nationella samlingen f. n. är en parlamentarisk
omöjlighet – om allvaret verkligen kommer, måste den bli en
nödvändighet – borde ansvaret just nu åvila den borgerliga
majoriteten. Minoritetsregeringarna må ha sina fördelar och
ibland vara oundvikliga, vågmästeriet må drivas hur virtuost som
helst – endast samling ger dock full kraft, och kraft är vad väl- .jarna trots partiledningarnas spekulationer önska och vad landet
i en dynamisk och farofylld tid behöver.
461

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner