Print Friendly

Den svenska modellen: Go home!

Av Redaktionen | 27 april 2006

Av Anders Hall

Om den tyske generalstabschefen Helmuth von Moltke sägs att han bara skrattade två gånger – en gång när hans svärmor dog och en gång när han såg Vaxholms fästning. Nu har åter namnet Vaxholm nått utanför Sveriges gränser. Denna gång som symbol för frågan vad den fria rörligheten för arbetskraft och tjänster i EU egentligen innebär.

Det hela började 2004 med att ett lettiskt byggföretag, Laval un Partneri och dess närstående bolag Baltic, anlitades för ett skolbygge i Vaxholm. Byggnads ville teckna kollektivavtal med Laval, och när man inte kom överens försatte Byggnads, senare med hjälp av Elektrikerförbundet, arbetsplatsen i blockad

Blockaden blev stundtals dramatisk, med funktionärer från Byggnads och Elektrikerna som skanderade ”Go Home!” och försökte hindra de lettiska arbetarna att komma till arbetet.

Normalt sett råder, enligt den svenska medbestämmandelagen, förbud mot fackliga stridsåtgärder i syfte att undantränga ett mellan andra parter träffat kollektivavtal. Laval, som redan hade ett kollektivavtal med en lettisk fackförening, vände sig till Arbetsdomstolen för att få Byggnads stridsåtgärder ogiltigförklarade.

Lex Britannia och utstationeringsdirektivet
Genom ett tillägg till medbestämmandelagen som gjordes 1991 och som kallas för lex Britannia, gäller dock endast förbudet mot stridsåtgärder när en organisation vidtar åtgärder med anledning av arbetsförhållanden som medbestämmandelagen är direkt tillämplig på. I praktiken innebär lex Britannia att förbudet mot att vidta stridsåtgärder för att undantränga existerande kollektivavtal inte gäller mot utländska företag som är tillfälligt verksamma här i landet och som har med sig egen arbetskraft.

En svensk fackförening kan sålunda, utan att organisera en enda anställd hos det berörda företaget, tillgripa stridsåtgärder för att tvinga företaget att teckna ett kollektivavtal med den svenska fackföreningen.

AD avslog Lavals begäran att interimistiskt ogiltigförklara Byggnads stridsåtgärder, men har inte slutgiltigt avgjort fallet utan vänt sig till EU-domstolen med två frågor:

A. Är det förenligt med EG-fördragets regler om fri rörlighet för tjänster och förbud mot diskriminering på grund av nationalitet samt utstationeringsdirektivet att fackliga organisationer genom fackliga stridsåtgärder i form av blockad försöker förmå ett gästande tjänsteföretag att teckna kollektivavtal i värdlandet avseende arbets- och anställningsvillkor om läget i värdlandet är sådant att den lagstiftning som har till syfte att genomföra utstationeringsdirektivet saknar uttryckliga bestämmelser om tillämpning av arbets- och anställningsvillkor i kollektivavtal?

B. Utgör EG-fördragets regler om fri rörlighet för tjänster och förbud mot diskriminering på grund av nationalitet samt utstationeringsdirektivet hinder mot en tillämpning av lex Britannia på stridsåtgärder i form av blockad som vidtas av svenska fackliga organisationer mot ett gästande tjänsteföretag?

Under tiden hade blockaden gjort det omöjligt för Laval och Baltic att fortsätta arbetet. Baltic försattes i konkurs och de lettiska arbetarna fick resa hem.

Som synes är det två olika aspekter av EG-rätten som berörs. Dels genomförandet av utstationeringsdirektivet i svensk lagstiftning och dels om lex Britannia är förenligt med EG-fördraget.

Utstationeringsdirektivet anger ett antal kärnområden rörande arbetstagarens villkor där värdlandets regler skall följas av de utstationerande företaget. Till dessa hör bl.a. minimilön, arbetstider och arbetsmiljö. I Sverige, där vi t ex saknar en lagstadgad minimilön, regleras istället dylika villkor genom kollektivavtalen och frågan gäller sålunda om det är förenligt med EG-fördraget att vi i Sverige låter fackföreningarna genom stridsåtgärder tillse att utstationeringsdirektivet efterlevs, samt till vilken nivå kraven skall efterlevas. Laval har också ifrågasatt om stridsåtgärderna var proportionerliga.

Den svenska modellen
Den svenska regeringen argumenterar i en inlaga till EU-domstolen för ”den svenska modellen” att låta parterna på arbetsmarknaden lösa frågor rörande villkor på arbetsmarknaden och att fackliga stridsåtgärder utgör en central del av detta och en skyddsvärd rättighet. (Det förtjänar att påpekas att den svenska regeringen, till stöd för sin argumentation, hänvisar till Europadomstolens dom i målet rörande den riksbekante restaurangägaren Torgny Gustafsson på Gotland, ett fall där det finns goda skäl att misstänka att den svenska regeringen, till stöd för facket, for med osanna uppgifter i rättegångsförhandlingarna.)

När det gäller lex Britannia argumenterar den svenska regeringen för att lagen inte alls diskriminerar utländska företag utan närmast är en förutsättning för att Sverige skall kunna uppfylla utstationeringsdirektivet. Även direktivet förutsätter ju i vissa fall att villkor som gäller i värdlandet tillåts tränga ut villkor avtalade i det utstationerande företagets hemland.

Social dumping?
Den svenska regeringen konstaterar att ett av utstationeringsdirektivets syften är att förebygga diskriminering av gästande företag, men att direktivets syften att motverka illojal konkurrens i form av social dumpning och upprätthålla respekten för arbetstagarnas rättigheter också har en framträdande roll. Även i förarbetena till lex Britannia anges syftet med lagen bland annat vara att förhindra så kallad social dumpning. Det kan därför vara av intresse att se vilka villkor det var som det lettiska företaget erbjöd sina anställda.

De lettiska byggarbetarna i Vaxholm tjänade 13.600 kronor i månaden samt hade förmåner i form av fri kost och logi, hemresor till Lettland etc till ett värde av ca 6.000 kr i månaden. Laval erbjöd sig också att teckna ett avtal med Byggnads med en timlön på 109 kronor, vilket är den timlön som gällde som stupstocksregel i Byggnads riksavtal.

Byggnads krävde emellertid en timlön på 145 kronor, vilket de menade var genomsnittslönen för en byggarbetare i Stockholmsregionen. Dessutom krävdes bland annat att Laval skulle betala 1,5 procent av lönesumman i granskningsavgifter till Byggnads och 0,8 procent av lönesumman i avgift till en för branschen gemensam utbildningskassa och betala avgifter på 5,9 procent av lönesumman för AFA-försäkringar samt tillämpa samtliga regler i bemanningsavtalet och byggnadsavtalet som endast finns på svenska och som omfattar cirka 170 sidor komplicerad avtalstext.

Frågan som inställer sig är om alla villkor som är under genomsnittet är att anse som social dumpning och om de stridsåtgärder som Byggnads tillgrep, och som ytterst drev det gästande företaget i konkurs, med tanke på omständigheterna kan anses proportionerliga? Är utstationeringsdirektivets krav på minimilön det samma som svensk genomsnittslön?

Vem skyddar lagen?
Man kan också fråga sig vem lagarna främst är till för att skydda? Ingen av de lettiska arbetarna ville företrädas av Byggnads och på vilket sätt får de tillfälliga lettiska arbetarna nytta av granskningsavgifterna till Byggnads, den så kallade utbildningskassan, och är de verkligen är betjänta av 170 sidor svensk avtalstext?

Byggnads tog dock ingen notis om detta och regeringen konstaterar i sin inlaga att ”Generellt sett måste … förekomsten av ett kollektivavtal anses bidra till skyddet för arbetstagarna. Detta är även fallet om det skulle vara så att vissa villkor i avtalet inte medför en omedelbar fördel för varje enskild arbetstagare. Vid den bedömning som skall göras om kollektivavtalsvillkoren medför en verklig nytta och fördel för arbetstagarna måste man beakta den samlade nytta som avtalet medför.”

Det är sålunda inte främst de lettiska arbetarna som skall skyddas utan den samlade nytta som Byggnads avtal enligt regeringens uppfattning medför för samhället.

En intressant invändning mot den rådande svenska ordningen har väckts av Jonas Malmberg och Niklas Bruun, båda professorer på Arbetslivsinstitutet. De konstaterade i en debattartikel den 25 januari 2006 att lex Britannia tillåter stridsåtgärder mot utländska arbetsgivare oavsett om deras kollektivavtal föreskriver en högre eller lägre skyddsnivå än den svenska. Mot den bakgrunden ifrågasätter de om lex Britannia är förenligt med fördraget, och de får stöd i sin uppfattning av Mikael Sjöberg, generaldirektör för Arbetslivsinstitutet och tidigare socialdemokratisk statssekreterare.

Malmberg och Bruun föreslår att lex Britannia avskaffas, men att medbestämmandelagen omformuleras så att det blir tillåtet att vidta stridsåtgärder för att undantränga en existerande kollektivavtal om det ger en klart lägre skyddsnivå för arbetstagarna än de kollektivavtal som gäller allmänt för likartade företag i den aktuella branschen.

Minimerad mark
Det återstår att se hur EU-domstolen kommer att svara på AD:s två frågor. Arbetsmarknadslagstiftningen och strejkrätten utgör politiskt minerad mark och den svenska regeringen väntas få stöd av Frankrike, Österrike, Danmark och Finland (det sistnämnda landet har dock valt att införa minimilöner som ett led i genomförandet av utstationeringsdirektivet).

Kommissionen har också yttrat sig i fallet, och dess yttrande har i svenska medier tolkats som ett stöd för regeringen. Om så verkligen är fallet är svårt att avgöra då inlagorna till EU-domstolen inte är offentliga (den svenska regeringen valde själv att offentliggöra sin inlaga). Ett uttalande från kommissionens talesman Johannes Laitenberger ger inte mycket vägledning ”Det är alltså möjligt för svenska fackföreningar att begära av utländska företag med anställda utstationerade i Sverige att de förhandlar om kollektivavtal. Kraven i kollektivavtalet måste hålla sig inom ramen för det så kallade utstationeringsdirektivet, som innehåller regler för vad EU:s medlemsstater måste göra när de tar emot anställda från andra EU-länder.” Var Byggnads krav på genomsnittslöner i enlighet med utstationeringsdirektivet? Kommissionen förefaller anse att den frågan bör prövas av de nationella domstolarna, det vill säga i det här fallet AD. Att AD skulle underkänna Byggnads krav på Laval förefaller möjligen mindre troligt.

Under våren 2007 väntas EU-domstolen komma med sitt utslag. Så här långt är det svårt att bli kvitt intrycket att regler tillskapade för att värna utstationerade arbetares arbetsvillkor, och motverka det i sig nebulösa fenomenet ”social dumpning”, i realiteten har kommit att fungera som ett verktyg för de gamla medlemsländernas fackföreningar och dess medlemmar att skydda sig mot konkurrens från de nya medlemsländerna. Och vad hände då med idén om den gemensamma marknaden?


Anders Hall är kommunikationskonsult och partner på Kreab. Han kandiderar till riksdagen för moderaterna i Stockholms stad.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner