Print Friendly

Den svenska korporativismen

Av Redaktionen | 31 december 1940


1940


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN SVENSKA
»KORPORATIS MEN»
Av docenten ELIS H.ÅSTAD, Stockholm
DET har på sistone livligt diskuterats, hur förhållandevis stark
regeringen och förhållandevis svag riksdagen skulle ha blivit
under krigskrisen. Utan att ingå på ett försök att bedöma, om
någon större förskjutning verkligen inträffat i jämförelse med
förhållandena under den Hansson-Bramstorpska koalitionsregeringens två första maktberusningens år, vill man aprioristiskt
inflicka, att varje krig naturnödvändigt måste öka regeringens
makt och att samlingsregeringens bildande icke gärna kunde
tänkas utan ett tyst samtycke från de fyra stora partierna till
den därmed åsyftade koncentrationen av statsledningen.
Att såsom skett taga regeringens sätt att informera riksdagen
som utgångspunkt för en prövning av maktbalansens ändring rör
endast utanverken. Icke heller torde ett rättvisande domslut
kunna grundas enbart på en naken katalog över antagna propositioner eller gjorda ändringar däri: under krisen ha egentligen
blott sådana förslag framlagts, om vilkas nödvändighet en allmän
opinion åtminstone inom riksdagsmajoriteten varit övertygad,
och detta förhållande säger intet om riksdagens formlösa underhandsinflytande på frågornas förberedande stadium eller om riksdagens hållning i de fall, då verkliga meningsmotsättningar skulle
uppstå. Å andra sidan måste arbetsordningen under ett krigs
nervösa hets bli en annan än eljest. Lagstiftningen får delvis
fullmakts- eller ramlagens form, och regeringens utfyllande förordningsrätt sväller, likaså dess självständiga rätt inom den s. k.
ekonomiska lagstiftningens område – en intressant kartläggning
härav har nyligen gjorts av professor Herlitz i festskriften till
professor Stjernberg. Vidare blir regeringsmaktens utredningsmonopol ännu starkare än under fredstid; ärendena tåla ofta icke
någon långvarigare utskottsbehandling och propositionernas sakr_(ldogörelser måste ibland av diskretionsskäl begränsas utan
större möjlighet för riksdagsledamöterna till en ingående granskning. Alla dessa kända förhållanden kunna dock betecknas som
675
Elis Håstad
kristidsfenomen, i den meningen nämligen att de förklaras av
krisens tvingande krav och därför böra – eller åtminstone
kunna- upphöra när läget åter normaliserats. Det nya däremot
är yrkesorganisationernas eller korporationernas växande inflytande och begynnande konkurrens med folkrepresentationen.
Dessa företeelser synas på ett helt annat sätt oavhängiga av krisen.
Här kan man tala om ett sekulärt fenomen, även om krigslägets
behov påskyndat utvecklingen eller s. a. s. accentuerat trenden.
Det är särskilt två händelser på sistone, som tilldragit sig uppmärksamhet. Den första var regeringens överläggningar mod
representanter för jordbruksorganisationerna, d. v. s. Lantbruksförbundet och R. L. F. Vid dessa överläggningar fastställdes i
stort sett produktpriserna till skördoårets slut och därmed också
den faktiska storleken av de jättebelopp, som under krisen i form
av förslagsanslag anvisas i subvention till jordbruksregleringen
sedan denna efter avspärrningssvårigheterna ej längre blivit
självförsörjande. Den andra händelsen var regeringens förhandlingar med statstjänareorganisationernas representanter, varigenom ett modus vivendi träffades rörande dyrtidskompensationen.
Likartade överläggningar ha nog tidigare förekommit både i
jordbruks- och löncfrägor mellan representanter för staten och
vederbörande yrkesgrupper men aldrig i så officiella och publika
former eller med så bindande resultat. Formellt kan det visserligen hävdas, att överläggningarna icke stått i strid med några
författningar eller läderat riksdagens rättigheter: beträffande
jordbruksregleringen ha riksdagens direktiv för stödåtgärderna
varit så elastiskt avfattade, att de täcka den ur överläggningarna
framsprungna prispolitiken, och beträffande dyrtidskompensationen har det avtalade sedermera framlagts för riksdagen i vederbörlig ordning som proposition. Men så mäktiga och brett politiskt förankrade, som just dessa organistioner äro, kan det knappast tänkas att riksdagen skulle vilja ändra de uppgjorda kontrakten. statens avgörande har de facto träffats av regeringen,
och reellt ha nya beslutsformer inkräktat på riksdagens makt.
Dessa bägge händelser äro signifikativa för organisationsväsendets nuvarande betydelse. De äro också en återspegling av organisationsväsendets särskilt under det sista årtiondets snabba framväxt. För att belysa organisationsväsendets nuvarande ungefärliga omfång skola här några grova tal anföras.
1)76
Den svenska »korporatismen»
För jordbruket, som efter Sveriges Allm. Lantbrukssällskaps
ombildning 1939 till Sveriges Lantbruksförbund erhållit en på
federalistisk grund uppbyggd, enhetlig organisation, finnas åtskilliga siffror i J ordbrukarnas Föreningsblads nyligen utgivna tioårsjubileumsnummer. Tillsammans finnes f. n. 645,000 medlemmar i de olika jordbrukssammanslutningarna, varvid en stor del
dock är organiserad i flera. Nettoantalet medlemmar är ungefär
300,000- antalet brukningsdelar är som bekant något över 400,000,
men de resterande torde i hög grad vara att söka på de små hemmanen, där jordbruket icke alltid är den enda utkomsten. Enligt
avdelningschefen E. Nilssons uppgifter hänförde sig vid slutet av
1939 90 % av all mejerimjölk, 70% av slaktdjurshandeln, 40-50 %
av handeln med spannmål, kraftfoder och konstgödsel, 50% av
den viktigare ägghandeln och 20% av bondeskogarna till föreningsrörelsens verksamhet. Vid 1930-talets början beräknades
nettomedlemstalet till cirka 200,000, och av mjölken gick då cirka
70 % genom andelsrörelsen. »Allt är givetvis inte färdigt än»,
skriver förf. och fortsätter: »Vi kunna dock utan överdrift påstå
att genom det intensiva arbete, som under åren sedan 1930 nedlagts på andelsrörelsens olika fronter, har det skapats ett soLitt
underlag för det fortsatta arbetet och att andelsrörelsen nu vunnit
storartad framgång i anslutningens effektivitet, inre styrka och
stabilitet.»
Inom industrien torde Sveriges Industriförbund omspänna i
stort sett samtliga stora företag jämte många medelstora och
smärre; då gränsen är flytande är det dock svårt att söka fastställa några relationstal. Industriförbundet har ingen federalistisk uppbyggnad efter branscher – som sektioner fungera
Sveriges kemiska industrikontor och Sveriges maskinindustriförening – men en omorganisation enligt sektionsprincipen har
länge diskuterats. Andra, fristående organisationer- t. ex. Järnc
kontoret, Textilindustriförbundet o. s. v. – besörja helt eller
delvis vederbörande näringsgrenars tekniska och kommersiella
intressen. Inom hantverket och småindustrin – inom vilka antalet företag beräknas utgöra cirka 100,000- torde ungefär 30,000
företagare tillhöra organisationer, därav den överväldigande delen
Sveriges Hantverksorganisation och endast en liten del- ej fullt
2;000 – Småindustriens Centralförbund. I siffran 100,000 äro
dock medtagna byskomakare, lantsnickare o. s. v. städernas större
företagare torde till allra största delen vara organiserade.
677
—- ” ‘
Elis Håstad
Inom den egentliga detaljhandeln finnas åtskilligt över 50,000
företag. Av dessa äro c:a 20,000 anslutna till Sveriges Köpmannaförbund, vartill komma den kooperativa rörelsens affärer
och vissa branschorganisationer. Av de näringsidkare, som falla
inom Köpmannaförbundets ram, torde c:a 75% kunna räknas som
anslutna; tas hänsyn till omsättningen, blir procenttalet högre.
Rörande arbetsmarknadens organisationer skola endast några
större siffror nämnas. Hur L. O:s medlemstal på sistone starkt
skjutit i höjden är välbekant. Vid senaste årsskiftet var siffran
961,000, fördelade på 45 förbund, en siffra som sedan dess stigit bl. a.
genom lokmannaförbundets anslutning. Ett år tidigare var medlemssiffran 897,000; motsvarande siffror 1929 resp. 1919 voro 508,000
resp. 208,000 (varvid hänsyn dock bör tagas till att några förbund
tidigare stodo utanför L. 0.). Svenska Arbetsgivareföreningen
omfattade vid senaste årsskiftet företag med tillsammans 426,000
arbetare, men åtskilliga stora organisationer – t. ex. lantarbetsgivarna, redarna, de enskilda järnvägarna – liksom självklart
även staten och kommunerna stå utanför huvudorganisationen.
Av privattjänstemännen – som av Fritz Croner i Statsvet. Tidskrift 1937 då uppskattats till ungefär 200,000- omspänna de till
Daco anslutna organisationerna f. n. c:a 58,000 medlemmar, vartill komma vissa grupper organiserade under L. O. (främst Handelsarbetarfackförbundet). Den procentuellt största anslutningen
uppvisas inom arbetsledarna, där denna torde vara ej långt ifrån
100-procentig bland de s. k. organiseringsbara. Inom Industritjänstemannaförbundet, som särskilt under det sista året kraftigt
ökat sin medlemsstock och f. n. räknar c:a 19,000 medlemmar, torde
bland de organiseringsbara ungefär 45 % ha inskrivit sig – så-
som icke organiseringsbara räknas då främst de äldre samt tjänstemän i företag med blott en och annan anställd.
Denna faktiska korporativisering av det svenska samhället har
undan för undan skett oberoende av alla korporationsteorier och
– om man bortser från den efter tyskt mönster uppbyggda fackföreningsr6relsen – väl också ganska oberoende av utländska
förebilder. Statens ingripande har på ett område varit direkt
positivt, nämligen när det gällt att framskapa en kraftigare andelsrörelse för jordbruket, fisket, trädgårdsnäringen och skogsbruket,
varvid rena subventioner till organisationsarbetet beviljats. Vidare har staten genom 1936 års lag om förenings- och förhandlingsrätt befordrat privattjänstemännens organisationssträvanden,
678
——–· — -~—-~··-~-
Den svenska »korporatismen»
och införandet av en förhandlingsordning åt det allmännas
tjänstemän torde ha haft en liknande stimulerande effekt. I övrigt
ha statsmakterna mestadels nöjt sig med att blott tolerera organisationsväsendet. Någon medveten och planmässig hållning till
frågans principiella sida ha de ej intagit utan överlåtit åt organisationerna själva att arbeta och systematisera. Denna hållning
kan också uttryckas så, att organisationsväsendet aldrig fastlåsts
i ett stelt och doktrinärt, av myndiga teoretici uppställt schema
utan fått utveckla sig fritt och liksom känna sig fram. Trots
detta eller just därför är det svenska organisationsväsendet sannolikt fastare utvuxet än korporationerna i många stater, där det
korporativa samhällssystemet högtidligen proklamerats.
Ett slags offentligträttsligt erkännande ha arbetsmarknadens
stora organisationer sedan länge vunnit genom att vissa sociala
organ fått paritetisk representation, d. v. s. sammansättas av lika
antal företrädare för organisationerna, och därvid i regel tillsättas på grundval av dessas förslagsrätt. Såsom dylika organ
kunna nämnas arbetsrådet, arbetsdomstolen, försäkringsrådet,
nämnden för arbetslöshetsförsäkring och besvärsnämnden för reservarbetslönefrågor. Likaledes äro representanter för de stora
personalorganisationerna numera insatta i de statliga lönenämnderna. I de nuvarande kriskommissionerna finnes en paritetisk
representation endast i arbetsmarknadskommissionen, i likhet med
vad som tidigare förekom i den avlösta arbetslöshetskommissionen. I övriga kommissioner ha – i den mån deras uppgifter be·-
rört de stora organisationernas verksamhet- framskjutna representanter för »förbanden» engagerats, både i den direkta ledningen
och i de rådgivande nämnderna. Tendensen är genomgående och
dessutom särskilt påfallande vid jämförelse med förra krigets
kommissionsväsende därigenom, att organisationernas män nu i
viss utsträckning remplacera de politiker, som då gärna valdes
för att representera olika samhällsintressen. Anmärkningsvärt
är också, i hur hög grad närings- och arbetsorganisationer nu
avstått från sina ledande män till förmån för den statliga centrala krisförvaltningen. Någon föreskrift om hur kommissionerna
skola sammansättas finnes dock ej intagen i deras instruktioner;
det kan dock observeras att den första instruktionen för den nu
3;vsomnade vednämnden uppställde särskilda regler om att vissa
organisationer skulle vara företrädda såväl i nämnden som i dc
provinsiella vedkontoren men dessa regler ha sedermera strukits.
679
.. ‘
– — — ————————-
Elis Helstad
Här liksom på många andra hithörande områden har Kungl. Maj:t
föredragit att få handla fritt utan några snäva regulativ.
Ett direkt erkännande av organisationernas ställning har däremot givits i instruktionerna. Där föreskrives nämligen i ungefär
likalydande ordalag, att vederbörande kommission eller nämnd
skall samverka med de enskilda organisationerna inom sitt verksamhetsområde. Någon motsvarighet till denna auktorisation
fanns ej i direktiven för världskrigets kommissioner. Det har
från olika håll omvittnats, att det jämförelsevis friktionsfria
sätt, på vilket kommissionsväsendet trots de efter avspärrningen
oanat stora svårigheterna fungerat, ej blott är att tillskriva de
nuvarande kristidsorganens favör att kunna tillgodogöra sig äldre
erfarenheter utan även och kanske mest bör krediteras förhandenvaron av starka organisationer och deras beredvilliga bistånd.
Här skall blott citeras direktör Gustaf Söderlunds uttalande:
»Vad som här särskilt är av intresse att konstatera är emellertid
en annan faktor, som varit av stor betydelse. Det svenska näringslivet, icke minst industrien, har under de senaste decennierna fått
sin struktur väsentligt förändrad genom tillkomsten och utbyggandet av ett vittgrenat organisationsväsen för lösandet av olika
gemensamma uppgifter. Genom att man anknutit till och utnyttjat dessa producenternas, köpmännens, arbetarnas och konsumenternas egna organisationer och genom att krisorganen, särskilt kanske industrikommissionen, till stor del sammansatts av
näringslivets egna män, har den statliga krispolitiken kunnat
genomföras på ett relativt smidigt sätt.» (Från departement och
nämnder, häfte 13: 1940.)
Givetvis förekom det även under världskriget, att det enskilda
organisationsväsendet utnyttjades. Såsom närmare framgår av
Karl Hildebrands redogörelse »De svenska statsmakterna o~h kristidens folkhushållning» bildades då i samverkan med vederbö-
rande kommissioner en del import- och exportbolag. Liknande
centrala importföretag ha även bildats under denna kris, t. ex.
för införseln av kaffe, tvål, choklad o. s. v., eller bildades så att
säga i förlag vid krisens början; beträffande vissa förnödenheter
hade inköpsorganisationer verkat redan före kriget. Syftet härvid har varit uppenbart: att med utnyttjande av en enskild organisation centralisera utrikeshandeln inom ett visst fack för att
åstadkomma en jämn och rättvis fördelning av åtkomliga varor
eller för avsalu färdiga produkter. Mycket av denna sorts orga- 680
Den svenska »korporatismen»
nisatoriska företagsamhet bör rubriceras som en utväg ur ett tillfälligt tvångsläge och behöver icke vara ett uttryck för en långtidsutveckling. A andra sidan kan tvångsläget kvardröja och i
folkhushållets intresse framtvinga en sådan organisering av utrikeshandeln, som man tidigare ansett oförenlig med fritt näringsliv och fri handel. Skulle i framtiden de länder, med vilka Sverige
får handelsutbyte, låta sin handel dirigeras av staten, blir den
enskilda svenska exportören en svag motpart eller också kan hans
privata handelsavtal bli till förfång för näringslivet i övrigt.
Uppenbarligen hade handelsminister Domö bägge dessa risker för
ögonen, när han nyligen på Köpmännens garantiförenings stämma
rekommenderade fastare sammanslutningar bland de företagare,
som handla på utlandet.
I övrigt kan här ej beröras kommissionernas och organisationernas samarbete under krisen. En planhushållning har blivit
ofrånkomlig, och denna har till väsentlig del baserats på det enskilda näringslivets sammanslutningar. Det har icke minst gällt
att hindra snedbelastning, d. v. s. att så jämnt och rationellt som
möjligt utskifta sysselsättningsmöjligheterna, att bekvämt få prisavtal till stånd o. s. v. Staten har som regel själv uppträtt som
företagare blott när det gällt tillverkning av ersättningsvaror
eller vid särskild riskfylld produktion. Såvitt icke statsutgifter
varit implicerade i näringen, har denna ekonomiska krigsmobilisering skett utan riksdagens hörande. Mest prononcerat har organisationstanken under krisen kommit till uttryck i den i fjol
höstas antagna priskontrollagen, i vilken t. o. m. befogenhet ges
att tvångskartellera en näring. Tvångsorganiserande – en ide
nästan direkt hämtad från statskorporativa länder – var eljest
en tanke, som skymtade men förliste när lagstiftningen om tredje
man föll 1935, och den har väl eljest blott accepterats av statsmakterna i fråga om den nödställda gatstensindustrien, när det
gällt dess export eller statsleveranser.
Inom produktionslivet har organisationens ide eljest fått sin
mest konsekventa och planmässiga tillämpning inom jordbruket
och fisket under 1930-talet: i viss mån gäller detsamma också för
skogsbruket under denna kris, sedan skogsägareföreningarna inkopplats i vedgarantisystemet. Hela jordbruksregleringen med
dess avgifter och utjämning, import- och exportkoncentration har
helt enkelt varit otänkbar utan starka ekonomiska sammanslutningar som verkställande organ under regeringens och jordbruks- 681
..
Elis Håstad
nämndens överinseende. Något organisationstvång har ej behövt
tillgripas, men väl ha de stora riksorganisationerna fått en förvaltande uppgift i så måtto, att de befullmäktigats att handha
uppbörden av mjölk-, slakt- och andra avgifter även från de utanför organisationerna stående. Här ha alltså organisationerna fått
den principiellt betydelsefulla ställningen att å samhällets vägnar
vara regulatorn för både organiserade och oorganiserade. På det
sociala området är den betydelsefullaste akten givetvis 1938 års
s. k. saltsjöbadsavtal mellan arbetsmarknadens huvudorganisationer. I avvaktan på denna avtalsmässiga uppgörelse mellan
enskilda korporationer avstannade statsmakterna för övrigt arbetet att utfylla luckorna i den lagliga regleringen av arbetsmarknaden.
Det är här icke min avsikt att diskutera det svenska organisationsväsendets begrepp eller att ställa det under näringspolitiska
eller ekonomiska aspekt. Man kan dock fastslå, att sammanslutningarna i princip – om än ej alldeles undantagslöst – icke inordnats i något statligt system utan äro enskilda korporationer,
vilande på fritt näringsliv och fria avtal samt utan offentligrättslig ställning. Det råder skilda meningar om, huruvida organisationerna genom att i viss mån eliminera den fria konkurrensen ur alla samhällssynpunkter äro önskliga. I debatten om korporatism synas dock även de, som uppträda som varnare, icke
förutsätta annat än att våra »korporationer» skola få fritt utrymme att fullfölja sitt organisationsarbete. Utan att här fördjupa
sig i ämnet bör det inskärpas, att en väsentlig saklig skillnad
råder mellan ett korporativt samhälle, där staten via strängt underordnade organisationer reglerar allt, och ett organisationsbundet samhälle, där organisationerna visserligen ha att handla i
enlighet med samhällsintresset men där de handha gemensamma
angelägenheter på det fria näringslivets grund och utan ansvar
för staten. På den senare vägen – eller medelvägen – borde
·man kunna skapa nödig fasthet åt vårt ekonomiska liv men ändock förebygga ett utvecklingshämmande skråväsens uppkomst
liksom en statlig omnipotens på det ekonomiska området. I valet
mellan ett ideologiskt och ett praktiskt eller ett statligt och ett
fritt organisationsväsende peka de svenska erfarenheterna avgjort
på det senare alternativet.
Huvudsyftet har här varit att blott belysa utvecklingen av vår
682
Den svenska ))korporatismen))
hemmagjorda, allt betydelsefullare ))korporatism)) och därvid dra
ett par politiska slutsatser, baserade på förutsättningen att organisationsväsendet oavsett formerna fortlever och utvecklas.
Organisationerna innebära både att en stark opinion och en
konkurrerande maktfaktor kan uppträda vid riksdagens sida. J u
starkare organisationerna äro, desto större kunna frestelserna för
regeringen bli att – såsom nyligen skett – direkt och bindande
göra upp med dem i stora frågor, som formellt tillhöra riksdagens
kompetens. Innehavet av regeringsmakten blir därigenom viktigare än förr; endast regeringens ledamöter kunna påverka förhandlingarna, och träffas en tillfredsställande uppgörelse, kan
marken glida undan för oppositionen. Ett nytt moment föres därmed in i debatten om parlamentarismen. De, som förfäkta den
klassiska parlamentarismens ideal, ha hittills föreburit, att den
indirekta effekten för ett parti av oppositionsställningen skulle
vara större än den direkta effekten för partiet av ett samregerande. Även om denna sats skulle ha varit riktig för sin tids förhållanden, måste man känna sig oviss, om den kan vara tillämplig för ett styrelsesätt, enligt vilket regeringen alltid måste beakta
organisationernas faktiska makt och därför planmässigt eftersträva att hålla fred med dem. Vad återstår det då för underlag
och operationsmöjligheter för ett utanför regeringen stående parti,
som vill öva något inflytande~ Givetvis är detta blott en synpunkt av många på regeringsproblemet och givetvis kan ett
parti knappast fatta ståndpunkt till regeringsfrågan i förväg
eller principiellt utan måste i varje läge förbehålla sig frihet att
handla alltefter de då rådande omständigheterna. Men redan nu
finns det skäl att påkalla uppmärksamhet för den väsentliga rubbning av förutsättningarna för parlamentarismen, som organisationsväsendets makttillväxt kan medföra.
Den andra slutsatsen berör representationsproblemet. Den karaktärsskillnad, som utmärkte det ursprungliga De-Geerska två-
kammarsystemet, har genom 1907 och 1918 års rösträttsreformer
samt efteråt vidtagna författningsändringar i det närmaste fullständigt utplånats. Samtidigt härmed registreras en viss nedgång åtminstone under 1930-talet i riksdagens anseende, delvis
säkerligen att tillskriva opinionens ytlighet men även att hänföra till uppkomsten av andra betydelsefulla maktfaktorer, däribland organisationerna. Före kriget märktes i många europeiska
länder en strävan att vid uppbyggandet av tvåkammarsystem
683
‘~ .
Elis Håstad
komma ifrån vad man skulle kunna kalla reduplikationsiden,
d. v. s. en ordning där båda kamrarna om än med vissa formella
distinktioner representerade ungefär samma folkmakt. Det nya
mönstret var närmast Ungerns överhus av år 1920, där bl. a. olika
korporationer givits plats. Bristen i vårt nuvarande politiska
system är att vissa intressen tack vare sin numerär fått en i förhållande till andra viktiga intressen knappast motiverad mandatstyrka. Riksdagen företräder faktiskt icke längre så allsidigt som
önksvärt vore de viktigaste samhällsgrenarna, allra minst efter
någon kvalitativ värdering av dem. Denna bristande representativitet återverkar oförmånligt på riksdagens auktoritet. Under
striderna kring förstakammarfrågan har det vid flera tillfällen
framkastats tanken att uppbygga vårt överhus korporativt och
därigenom åstadkomma en ny karaktärsskillnad mellan »husen».
Tanken vann föga resonans, måhända beroende på att organisationerna då voro föga utvecklade. Detta skäl har emellertid nu
icke längre giltighet, sedan organisationerna skaffat sig ett dominerande utrymme i vårt ekonomiska och sociala liv. Den gamla
tanken synes därför värd att prövas på nytt och med det fastare
underlag, som nu bjudes. Ingen ansvarskännande torde dock
för tillfället vilja provocera en brådstörtad författningsfråga
– det finns för en i farozonen liggande nation för ögonblicket
ojämförligt viktigare ting än de konstitutionella. Författningsproblemen må bli en cura posterior. Därför tjänar det nu föga
att yppa någon mening, om en reformerad första kammare bör
helt eller endast delvis inrymma företrädare för organisationerna,
om den bör ha samma behörighet och myndighet som andra kammaren o. s. v. Endast det bör fastslås, att yrkesorganisationernas
utbredning icke gör behovet av folkvalda representanter överflödigt. Tvärtom har just organisationsväsendets makttillväxt
ökat vikten av oavhängiga, av medlare, av representanter för
allmänintresset. I balansen mellan yrkesintressets och allmänintressets makter, bäggedera vederbörligen företrädda, ligger den
kanske säkraste garantien för en harmonisk samhällsutveckling
på bevarad demokratisk grund.
684

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner