Den svenska ensamheten

Vad är det egentligen som lägger grunden för ett mänskligt och starkt samhälle? Det är en fråga som alltför sällan diskuteras i Sverige men som alltid aktualiseras över julen, skriver Alexandra Ivanov.

Ensamhet är en komplicerad fråga. Det finns på individuell nivå och det finns som en del av ett samhälle. Det kan ta sig i uttryck på flera olika sätt och hur man sedan uppfattar vad som är ensamt kan nog även det ses från ett personligt perspektiv. Men den som tillbringat tid i något övrigt europeiskt land kan nog skriva under på att den svenska ensamheten är speciell.

Egentligen behöver man blicka tillbaka till det gamla Bondesverige, som även kan benämnas det gamla Fattigsverige. Men för dagens svenska säregenhet är det kanske ändå mer relevant att blicka till det moderna svenska statsbygget under Socialdemokraterna.

Under 1950-talet började den svenska staten växa fram. Det var ett ambitiöst projekt som skulle sammanvävs med det svenska samhället. Det är viktigt att inte se det från ett praktiskt perspektiv, utan från ett ideologiskt. För det var just ideologiskt drivet. Samhället skulle formas och stärkas. Brytas ner för att kunna byggas upp.

Snabbt kom socialdemokratin att fatta tycke för statsindividualismen. Det var ett perfekt sätt att skapa den socialdemokratiska människan som varken tyngdes av familj eller det fria samhällets krav men däremot kände lojalitet eller i alla fall ett starkt band till det offentliga. Människan skulle vara självständig från det att hon kom till jorden tills dess att hon den lämnade.

Det är svårt att hävda något annat än att fem decennier av social ingenjörskonst fick utdelning. Med ett av världens högsta skattetryck och en aggressiv socialpolitik har människan kommit att påverkas. Det är inte en tillfällighet att Sverige är det land i världen med högst antal singelhushåll och att var tredje svensk i dag bor ensam.

Det syns som oftast i den offentliga debatten. Människor rasar över att deras föräldrar lämnats utan djupare mänsklig kontakt på äldreboendet i flera månader utan att kommunen slagit larm. Ryggmärgsreflexen i Sverige är att utkräva ansvar för mänskliga relationer av det offentliga.

Människan gör som hon lär. I Sverige är det självklart att lämna sina barn på dagis fem dagar i veckan. När man gör det lämnar man även bort en betydande del av ett barns fostran. I Sverige är det naturliga att någon annan rår om ens nästa.

Det här är inte ett förkastande av människan i Sverige utan ett sätt att se på det svenska systemet. Det är synnerligen viktigt i en tid när väldigt många människor är väldigt ensamma. Och det är viktigt att förstå att det samhälle vi i dag lever i var tänkt utfall för den moderna välfärdsstaten. För att citera Alva Myrdal: ”Våra tankar rinner ju alltid fram över decenniets lagrade doktrinfossil, vare sig vi veta det eller inte – och mest så när vi inte veta det.”

Det vi behöver påminna oss om är att det är människan som formar sitt samhälle. Det må inte vara enkelt att göra så när hälften av det värde man skapar konfiskeras av staten, men i slutet av dagen är det upp till var och en att bära ansvar för den lilla världen. En bra sätt att göra så redan i dag kan vara att tänka efter vem man känner som firar sin jul ensam och dra fram en extra stol.

Alexandra Ivanov är tidigare ledarskribent och borgerlig skribent.