Print Friendly

Den svensk-nationella tanken

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN
SVENSK-NATIONELLA TANKEN
HÖGTIDSTAL
VID FÖRENINGEN HEIMDALS 50-ÅRSFEST
Av professor H. S. NYBERG, Uppsala
FÖRENINGEN HEIMDAL, som stiftades den 23 april1891, alltså
i dessa dagar för jämnt 50 år sedan, har enligt första paragrafen
av sina nu gällande stadgar till uppgift att sammansluta studenter vid Uppsala universitet och Lantbrukshögskolan för främjande
av nationella strävanden. Enligt den andra paragrafen åsyftar
föreningens verksamhet att pröva målen för en nationell politik,
att hos sina medlemmar utveckla och vidmakthålla en fördjupad
och av partidogmer obunden politisk insikt samt att bidraga till
allmän upplysning i viktiga nationella spörsmål.
Dessa paragrafer ha åtskilliga gånger skrivits om under det
halvsekel som förflutit sedan föreningen bildades. Uppfattningen
av vad det egentliga syftet med föreningens verksamhet borde
vara, och därmed också av de former under vilka denna borde
bedrivas, ha skiftat väsentligt med generationerna. Heimdal har
tagit aktiv del i folkbildningssträvandena, och särskilt vid sekelskiftet ansågos dessa strävanden t. o. m. böra ställas i förgrunden
vid föreningens arbete. Helt utanför partipolitiken har måhända
Heimdal i praktiken aldrig stått, men föreningen har i regel varit
obunden av organiserade partibildningar och endast tidvis trätt
i närmare förbindelse med rent partipolitiska grupper i svenskt
offentligt liv. Då den senaste redaktionen av stadgarna uttryckligen fastslår en av partidogmer obunden politisk insikt som ett
mål föreningen bör sträva till, så ges därmed i själva verket åt
en tendens, som alltid varit Heimdal egen. Att läsa om de olika
vägar, på vilka föreningen har velat främja sitt syfte, är att rekapitulera de förflutna femtio årens svenska kulturella och politiska arbete.
Men om sålunda medel och vägar ha skiftat, så har dock målet
varit konstant alltsedan föreningens första dag: att främja de
nationella strävandena. Att blicka tillbaka på Heimdals femtio- 247
—- –
. .
H. S. Nyberg
åra tillvaro blir detsamma som att blicka tillbaka på den svenska
nationella tankens utveckling och strider under samma tid.
En studentföreningen arbetar bland dem som stå i sina bildbaraste år, då sinnet är som mottagligast för intryck och intrycken äro som mest avgörande för livsriktningen. Den ungdom,
som har fylkat sig här, har sedan gått ut i livet med sina ideal
och där haft att förverkliga dem. Många av de män, som under
de sist förflutna åren ha stått främst på skansen i striden för våra
nationella ideal, ha fått sin väckelse och sin första skolning inom
Heimdal; och många av dessa ha överhuvud givit den svenska
nationella tanken i vår tid gestalt och mål. Vilket ämne skulle
väl därför på denna dag ligga oss närmare än den svensk-nationella tanken, som denna förening alltid har velat hävda och föra
till seger överallt i vårt svenska livt Om dagens minne inbjuder
till tillbakablickar på denna tankes växt och kamp hos vårt folk,
så innebär detta intet drömskt försjunkande i det förflutna. Tiden
själv har sörjt för att tillfälle därtill icke ges oss. Just nu prövas
hållfastheten av de ideal vi ha gjort till våra, just nu kräva dessa
ideal av oss handling i en utsträckning och med ett allvar som
sällan i Sveriges historia, just nu ställer oss denna nationella tanke
inför uppgifter av skickesdigraste art, av vilka vår framtid kommer att bero.
Det kan omöjligen sägas, att en positiv svensk-nationell tanke
låg i luften eller var allas egendom i den stund Heimdal såg dagens ljus. Det var alldeles tvärtom, och däri, att just då en studentförening med nationella uppgifter bildades, kan man se ett
utslag så gott som trots något av den ungdomliga oppositionslusta,
som älskar att rida spärr mot allmänt omfattade meningar och
mäktiga tidsriktningar.
Vi hade just bakom oss ett åttiotal, som icke precis bars av
nationalistiska stämningar. Tidens inriktning var tvärtom i
högsta grad internationell. Sveriges industrialisering, som hade
tagit fart först med 1870-talet, hade skapat svåra sociala problem,
som framdrevo den socialistiska arbetarrörelsen, och denna i sin
tur fylkade sig kampmedvetet under internationalens fana och
reste en flammande protest mot alla hävdvunna nationella ideal
i alla länder. De nya kommunikationsmedlen, primitiva som de
nu te sig för oss sena tiders barn, tycktes nedbryta alla gamla
gränser och skrankor mellan folken och varsla in en ny tid med
248
….
————————–
Den svensk-nationella tanken
helt andra förbindelser dem emellan. Den europeiska kulturen,
som måhända nådde sin kulmen under den så gott som oavbrutna
fredsperioden 1871-1910, var mer än någonsin övernationell; den
var som aldrig förr en enhetskultur för en hel världsdel och den
gjorde anspråk på att vara den universella världskulturen. Teknik, vetenskap, handel och de sociala striderna syntes förvandla
de gamla nationella idealen till föråldrade kvarlevor från en övervunnen epok.
Allt i denna tid arbetade mot det hävdvunna och fäderneärvda,
i vilket nationella särarter och tänkesätt hade sin rot. Samtidigt
med arbetarrörelsens frammarsch i vårt land ägde här i all tysthet en revolution rum, som törhända är den mest djupgående det
svenska samhället någonsin haft att genomgå: genom laga skiftet,
som hade tagit fart i mitten av seklet och i huvudsak var avslutat
före det nya seklets ingång, sprängdes de gamla byalagen, tusenårig by- och bondetradition bröts och nya former för landsbebyggelsen och jordbruket skapades. Och under allt detta forsade
svenskt blod i strida strömmar ut ur landet: emigrationen till
Amerika, påbörjad vid seklets mitt, hade nått sin kulmen just på
1880-talet och hade antagit karaktären av en regelrätt folkvandring bort från den svenska jorden, som ej längre tycktes kunna
bereda sina brukare det dagliga brödet, ut till en annan världsdel
och en annan folkgemenskap.
På så sätt omvandlades det svenska samhällets hela struktur,
utan mera markanta orostörtningar men säkert och obevekligt.
Nya former måste skapas. Ej underligt, att i denna brytningstid
det fäderneärvda, det hävdvunna för den nya tidens banerförare
tedde sig som murket skräp, som hinder för all sund utveckling.
))Här rivs för att få luft och ljus –
är kanske icke det tillräckligt~))
Denna inställning var i många hänseenden en tvingande nödvändighet. Den nya tiden krävde oavvisligen nya former, och det
svenska samhällslivet laborerade med alldeles tillräckligt med
murkna och icke livsdugliga former. Vi äro de män, som på
åttiotalet modigt trädde fram som förkämpar för nya ideer, all
tack skyldiga. Vi bygga ännu i största utsträckning på den grund
för det svenska samhällslivets moderna gestaltning, som då lades.
Men åttiotalet var en typisk genomgångstid på gott och ont. Den
radikalism det drev hotade värden, som dock till sist icke kunna
undvaras i ett folks liv. Alldeles särskilt farlig var denna tid för
249
———————-
H. S. Nyberg
den svenska nationella tanken. Och detta berodde i sin tur på att
även svensk nationalkänsla, liksom så mycket annat, hade stelnat
i former som blott voro traditionella och hävdvunna.
Tjugo år efter det Heimdal stiftats undervisade oss Gustav
Sundbärg om att det svenska folket hade sovit över nationalismens århundrade i Europa, 1800-talet. Omdömet är måhända en
smula schematiskt och tillspetsat men rymmer en obestridlig
kärna av sanning. 1800-talets europeiska nationalism, vars toner
ännu ljödo skarpa och klara genom tidens internationella luft, var
en frukt av Napoleonkrigen och deras efterverkningar. Vi hade
icke genomlidit de perioder av vånda och yttre förtryck, som hos
skilda folk frampressade denna koncentration på deras oförytterliga och elementära livsvärden. Vi hade på ett katastrofalt sätt dragits in i Napoleonkrigens virvlar, men vi hade på ett jämförelsevis
tidigt stadium bogserats ut ur dem, visserligen illa skamfilade men
på ett sådant sätt, som hindrade våra erfarenheter att mogna till en
väsentligt ny och fördjupad nationalkänsla. För vårt nationella
medvetande i hög grad ödesdigert blev det ytliga, för att icke säga
förljugna sätt, varpå svensk opinion reagerade mot skilsmässan
från Finland. Det gör ett beklämmande intryck att nu efteråt i
dåtidens meningsyttringar och offentliga eller privata uttalanden
se, hur oberörda denna den svenska historiens svåraste katastrof
i grunden lämnade sinnena. Visserligen framkallade den första
svedan hos några av de bästa inom nationen en häftig reaktion,
men det är märkvärdigt hur litet andra synas ha låtit den gå sig
till hjärtat och hur man formligen skyndade sig att tala om nå-
gonting annat. Händelserna i Napoleonkrigens slutskede och för- -eningen med Norge syntes nästan ge oss ett kärkommet tillfälle
att lägga det tråkiga ämnet helt ad acta. Så kom 1810 aldrig att
hos oss leda till den bittra men hälsosamma självprövning, som
ensam kan ge ett nationalmedvetande ett reellt innehåll och sätta
nya mål för ett folks liv. Tegners halvt mot hans vilja framtvungna nationella paroll »att inom Sveriges gräns erövra Finland åter» började på allvar förverkligas först åtskilliga decennier
efter hans död.
Så blev svensk nationalkänsla i det väsentliga hänvisad till det
förflutna.
»Ett minnets land, en stor stamtavla är den höga Norden»
sjöng Tegner 1820, och han blev den förste store klassiske sångaren för våra höga minnen, men de hade för honom mera en estetisk karaktär, de gåvo hans fantasi vingar, under det dagens
250
->
Den svensk-nationella tanken
tarvliga strider och vardagens mödosamma svenska problem
aldrig på allvar förmådde fängsla honom. Det svenska nationalmedvetandet bands på detta sätt alltjämt vid den gamla svenska
östersjöstaten, vars dagar voro förbi, det förflutna var med ett
brett streck skilt från nuet, det hade estetiska stämningsvärden
men ingen riktig motivbildande kraft. Svensk patriotism levde
på storsvenskheten men tänkte icke ett ögonblick på att erkänna
dess uppgifter som sina, och den förmådde icke slå en brygga
över från det förgångna till dagens uppgifter.
Så blevo den svenska historiens stora gestalter så småningom
blottade på verkligt innehåll. Vi fingo en sabelskramlande
Karl XII, ett slags episk sagofigur i sin enkla blå krigardräkt,
sina kragstövlar och vid sidan den väldiga huggvärjan, en gestalt väl ägnad att tala till fantasien och ymnigt använd i festtalen, men en konung vars verkliga kamp och problem förtonade
i ett dimhöljt fjärran. Det var mycket tal om hur svenska stålet
biter, men gällde det att pröva hur mycket, blev den stortalige
märkvärdigt tyst- av naturliga skäl; typen är odödliggjord av
Ibsen i svensken Trumpeterstråle, som uppträder i Per Gynts sällskap. Vi fingo en Gustaf II Adolf ömsom av högkyrklig prelatensisk läggning, ömsom med drag av liberal förkämpe för
samvets- och tankefriheten, som veterligen aldrig varit något mål
för hans kamp och ej kunde vara det; de väldiga nordiska och
europeiska problem, som han brottades med, lågo däremot under
synranden, och hans blodfulla gestalt försvann i en aura av ideella
dunster. Svensk patriotism var pompös, men den hade svårt att
lägga av högtidsdräkten och dra arbetsblusen på. Man kan bäst
avläsa detta på vår klassiska patriotiska sångskatt, som till största
delen härrör från 1800-talet. Det märks alltför väl, att den är
skriven i punsch och icke i blod, den må sedan både poetiskt och
musikaliskt vara hur högtstående som helst. Där den icke är
pompös och bullrande, är den blodfattig och förlorar sig i översvinneliga romantiska stämningar. En jämförelse med Runeberg
i Finland vid seklets mitt visar bäst, vad som fattas den. Den
lågmälta innerlighetens tonfall äro den främmande.
Men denna patriotism trängde icke djupt ned i svenska folket.
Ute i våra bygder och i vårt folks breda lager var det icke mycket
tal om våra stora minnen och om fäderneslandet. Livet gick i
gamla hjulspår och utfylldes av kampen för tillvaron, som ofta
var bister nog. Där levde den verkliga svenskheten, men det var
en svenskhet som var helt omedveten om sig själv och därför stod
251
‘i·..Jo
”..
‘ .
H. S. Nyberg
alldeles handfallen, då svårigheterna tornade upp sig. Den svenskheten hade inga stora nationella lösensord att fylka sig omkring,
och den kände sig förrådd av den svenska officiella patriotismens
bärare, som den betraktade som sina naturliga fiender i kampen
för tillvaron. Den officiella patriotismen i sin tur stod handfallen
inför dessa skrämmande rörelser i folkdjupet. Den hade ingenting att sätta upp mot dem och saknade möjlighet att leda dem.
Klyftan vidgades och tycktes, ju längre det led, alltmer föra till
en klyvning av vårt folk i två nationer, som icke talade samma
språk och icke förstodo varandra.
Men den hotande faran väckte slumrande krafter och instinkter
till liv. Åttiotalets radikalism betecknade en ytterst kraftig
pendelsvängning åt vänster; återsvängningen måste komma. Då
nittiotalet gick in, stod en ny patriotism färdig att bana sig väg.
Ä ven denna patriotism hade från början ett tillbakablickande
och estetiskt drag, men det var nu icke den svenska historiens
stora förflutna som stod i förgrunden, utan det var den vanliga
enkla svenskheten, svenska folkets liv i helg och söcken sådant
det levdes vid sidan om de mäktiga herrar, som med gny och med
dån slå länder och riken omkull. De som genom härstamning eller
eljest stodo denna svenskhet nära måste med oro säga sig, att den
allvarligt hotades av undergång genom industrialiseringen, bondesamhällets upplösning, emigrationen och den förändrade ekonomiska strukturen, och denna oro kunde icke stillas av den radikala
bildningens öppet uttalade förakt för allt traditionsbundet och
fäderneärvt. Så föddes en rörelse, som ville taga vara på denna
svenskhets yttringar, innan det vore för sent. Denna rörelse stod
färdig att bryta sig ban, då nittiotalet gick in, och den kom att
behärska nittiotalets andliga liv och trycka sin prägel på det.
Arthur Hazelius hade redan långt före nittiotalet börjat sitt
rastlösa arbete att rädda vad som räddas kunde av svensk allmogekultur, och just år 1891 kunde han slå upp portarna till
Skansen, som gav samtiden en oförliknelig åskådningsundervisning i det genuint svenska livet ute i våra bygder. Selma Lagerlöf
skildrade den värmländska herrgårdskultur, som hade fått nådastöten genom den nya ekonomiska utvecklingen, och reste i sitt
epos Gösta Berlings saga ett strålande minnesmärke över en
märklig sida av svenskt liv i det förflutna. Skildringen väckte
genklang icke minst därför att den ägde giltighet och intresse
långt utanför Värmlands gränser. Samma utveckling ägde rum
överallt där den gamla bergsmanskulturen, frukten av det äldre
252
~———–~–~~— —·-~-
Den svensk-nationella tanken
Sveriges industriverksamhet, hade sitt säte; jag har själv i mina
barnaår bevittnat denna kulturs upplösning i södra Dalarna.
Under 1890-talet mognade Erik Axel Karlfeldt, bondesonen, till
skald; han kände sig som ört ryckt ur sin groningsgrund, och han
blev den gamla bondekulturens inspirerade skald och uttolkare
därför att han blickade tillbaka på den som på ett förlorat paradis både för sig och den klass där han hade sina rötter.
En alldeles säregen typ av svensk nationell tanke förkroppsligades i Verner von Heidenstam. Han tillhörde en av våra mest
internationaliserade släkter- många av dess medlemmar i olika
generationer ha varit födda utomlands och där utfört sitt egentliga livsverk, några ha t. o. m. knappt talat svenska längre – och
själv mottog Verner von Heidenstam sina avgörande ungdomsintryck i en helt internationell miljö och formades i en internationell idevärld. Kanske just därför förunnades det honom att så
intensivt uppleva mötet med den fäderneärvda svenska kulturen
och med svensk natur och ge uttryck däråt, som voro förståeliga
i hans tid och kunde gripa den; barndomsminnena omvandlades
i den mognade vandrarens inre till verklig andlig egendom. Tillhörig en släkt, som länge tjänat den svenska kronan, kände han
sig också djupt förbunden med den svenska historien, men på ett
vida personligare sätt än som vanligen var fallet; och han förmådde verkligen ingjuta liv i våra historiska personligheter och
från väsenslösa abstraktioner förvandla dem till gestalter av kött
och blod. Han har mycket av den officiella patriotismens pompa
i sig som skildrare av svensk historia, och historisk sanning får
man icke alltid söka i hans andes visioner; men historien är för
honom en levande värld och icke ett dött mumiekabinett.
Men också den svenska officiella patriotismen, som levde högt
på den svenska historiens stora förflutna, stod inför sin revision
och sin förnyelse. Åttiotalet berömde sig framför allt av att vara
realistiskt. Nu är det en gammal erfarenhet, att varje ny generation anser sig vara mer realistisk än den föregående, utan att
detta behöver innebära mera än den vanliga motsättningen mellan generationerna, och åttiotalets naturalistiska dogmatism var
i mångt och mycket väl så verklighetsfrämmande som den idealism den bekämpade. Men sant är, att en stark och äkta lidelse
för sanningen om verkligheten utan försköningar och undanflykter var åttiotalets livsluft. Vilken livsmakt skulle bättre trivas
i en sådan luft än det vetenskapliga arbeteU Det svenska universitetslivet mottog mäktiga impulser av åttiotalets realistiska
253
”· .. -·-
H. S. Nyberg
anda, det inträdde på allvar i det vetenskapliga arbetets moderna
epok, och på alla områden ställdes väsentligt skärpta krav på
förutsättningslöst förstående och återgivande av fakta. Historieforskningen kunde icke undgå att beröras därav. Mot åttiotalets
bakgrund avtecknar sig för första gången Harald Hjärnes väldiga gestalt som en förgrundsfigur i Uppsalas och vårt lands andliga liv. Harald Hjärnes bildbara ungdomsår inföllo långt före
det »realistiska» åttiotalet, och sina grundläggande andliga intryck hade han mottagit på en tid då idealismen satt i högsätet
hos oss; icke dess mindre var han en realist av stora mått. Hans
realism var icke frukten av någon tidsanda, den var sprungen ur
en personlig sanningslidelse, som dyker upp i vilken tid och vilken
andlig miljö som helst och söker sig uttryck med något av en naturmakts kraft. Men åttiotalet sopade rent omkring honom och
gav hans realism det spelrum den behövde. Han var och förblev
livet ut öppen och mottaglig för alla impulser, ständigt beredd att
lära och lära om.
Harald Hjärne bar den gamla svenska patriotismen i blodet men
godtog inga dess klicheer och fraser; han såg den svenska historiens problem med nya, skarpa ögon, som icke tålde något stämningarnas halvdunkel eller idealiseringens dunster. Det förflutna
stod upp, väckt till liv av en hejdlös forskningsdrift, av en oerhörd lärdom; det återfick sina rätta proportioner genom en skepsis
som stack hål på alla slagord, genom en vetenskaplig kritik som
avvisade alla gottköpslösningar. Sveriges historia blev det levande förflutna. Omätlig är den betydelse Harald Hjärne har
haft för svenskt nationalmedvetande. På hans breda axlar stå vi
mer eller mindre alla, som strida för nationella ideal, och det
mesta av det som heter medvetet nationellt tänkesätt i detta land
har öppet eller förtäckt, villigt eller motvilligt, direkt eller indirekt gått i hans skola och mottagit fostran av honom. Hans
betydelse och inflytande synas snarast växa för varje nytt år och
varje ny etapp i vårt svenska liv.
Till de många rörelser av nu antytt slag, som markerade
nittiotalets början, kom nu också bildandet av studentföreningen
Heimdal. Den är ett uttryck för att denna motrörelse mot det
negativa i åttiotalets radikalism hade nått också studentvärlden.
Det var emellertid ingen homogen skara, som samlade sig för
femtio år sedan för att stifta föreningen Heimdal. Där funnos
rena idealister av äldre typ, där funnos också sådana, som helt
voro förkämpar för den nya andan och som sedermera i mera
254
Den svensk-nationella tanken
radikala sammanslutningar sökte utlopp för sin verksamhetslust.
Men alla synas ha varit fullt medvetna om att en ny tid var på
marsch och att det gällde att göra en positiv insats i denna. Där
fanns ingen utpräglad partipolitisk åskådning; många tillhörde
Oscar Alins konservativa skola, under det andra gingo andra vä-
gar; Harald Hjärnes inflytande skulle först senare göra sig gällande. Men det är klart att så som denna rörelse fattade sitt mål
det bestående var den grund man ville bygga på; det gällde ju
på nittiotalet över hela linjen att söka rädda vad som räddas
kunde av gammalt svenskt arv. För de studenter, som då togo
upp nationellt arbete, var problemet att ställa det livsdugliga däri
i en ny tids tjänst. Och som tidens stora makt hette folkbildning,
så blev den också Heimdals närmaste arbetsuppgift. En närmare
anknytning till konservativ politisk åskådning blir faktiskt klart
skönjbar först omkring 1910, då skiljelinjerna mot den borgerliga
liberalismen i grundläggande nationella spörsmål hade utbildats
till full klarhet.

Året 1905 blev en viktig milsten i det svenska nationalmedvetandets historia. Det lönar sig icke nu längre att fördjupa sig i
själva händelsen. Den som i sina unga år har upplevat unionsstridernas slutskede och den något operettartade slutscenen bevarar endast olustkänslor av dem; sedda mot nuets bakgrund ha
dessa händelser en djupt tragisk innebörd. Men för vår del betydde de då ett nationellt uppvaknande av rätt bistert slag. Det
stympade Sverige från 1810 stod nu åter där ensamt och tvangs,
vad det hade undandragit sig hundra år tidigare, att på allvar
tänka igenom sin ställning bland folken och spänna alla nationella krafter för att hävda sig i den nya situationen. Frågan om
vårt försvar kunde icke upphöra att oroa i det så uppkomna lä-
get, i synnerhet sedan år 1908 krav från rysk sida hade framställts om rätt att befästa Ålandsöarna. Från sin tidigare verksamhet bevarade Heimdal ett djupt och levande intresse för det
svenska försvaret. Det blev nu föreningens stora patos och har
så förblivit till denna stund. Däri ligger till stor del förklaringen
till att Heimdal i så stor utsträckning som faktiskt var fallet kom
att kämpa på samma sida som högern, som, säga vad man vill
om dess förmåga att hävda sin ståndpunkt under vissa perioder,
dock klarare och konsekventare än något annat svenskt parti i
det förflutna har trätt in för ett så starkt militärt försvar av vårt
land som möjligt är.
255
i l l ‘
H. S. Nyberg
Åven omkring 1910 är den stora nationella självprövningens
tid. Bland de yngre och yngsta årgångarna ibland oss är Gustav
Sundbärg knappast mer än ett namn, om ens det, och hans bok
Det svenska folklynnet läses troligen icke alls av våra dagars ungdom; därför gör man sig väl ej heller i våra dagar en klar föreställning om den oerhörda betydelse den hade för oss och hur
djupt den har påverkat det allmänna tänkesättet i vårt land. Då
denna bok kom ut, blev den med ens en verklig folkbok och upplevde den ena upplagan efter den andra; den lästes över hela Norden och framkallade en rad skrifter och motskrifter.
Gustav Sundbärgs karakteristik av det svenska folklynnet har
sina svaga sidor. Han förebrådde oss svenskar brist på psykologiskt sinne, och det är icke utan att hans egen bok utgör ett
bevis för saken. Den bild han gav av svensken: blond jätte med
utpräglad teknisk begåvning, djupt lyriskt lagd och tänkande
efter stora linjer men ohjälpligt svag i människokunskap och utan
intresse för människor, med ett starkt rättsmedvetande men utan
nationellt medvetande och nationell instinkt och därför benägen
att falla i farstun för allt utländskt, ädel, human, ridderlig och
högsinnad men lättlurad – den bilden är nog en smula schematisk och onyanserad, i vissa hänseenden f. ö. alltför smickrad, och
den var dessutom vunnen mot bakgrunden av en jämförelse med
våra nordiska grannfolk, som varken var ridderlig eller psykologiskt tillfredsställande. Också hör Harald Nielsens motskrift
från dansk sida till de yppersta bidrag till nordisk psykologi som
någonsin givits; och den ger på vissa punkter en betydligt mer
nyanserad bild av svensk psyke än den Gustav Sundbärg mäktade·
åstadkomma. Men från varje sida i Gustav Sundbärgs bok talade en brinnande patriot, som med djup oro forskade i sitt folks.
anletsdrag, och som helhet erbjöd den det rikaste material för nationell eftertanke och självprövning. En sådan uteblev icke heller
som följd av hans framträdande. Mycket i våra dagars svenska
nationalmedvetande återgår direkt på Gustav Sundbärg. Kanske
har hans inflytande icke i allt varit lyckligt; han kan icke helt
fritagas från ansvar för den »hurra-va-vi-ä-bra»-stämning, som
utgör en av svagheterna i svenskt väsen av i dag. Men han ruskade grundligt om vår nationella pessimism och obenägenhet att
hävda oss även där det är vår plikt att göra det; han väckte oss
till nationellt självmedvetande, kanske skulle man riktigare säga
nationell självmedvetenhet.
1900-talets andra decennium ingick med starkt molnbetäckt
256
~~~—- ·~—-
Den svensk-nationella tanken
;rtrikespolitisk horisont; alla tecken bådade storm. Sveriges försvarsfråga blev brännande som aldrig förr. Heimdals insats i den
stora försvarspropagandan under åren 1911-1914 hör till de stora
bladen i dess historia. Det sker utan all triumf från vår sida, om
vi, som då voro med, konstatera att de ideal vi den gången kämpade för numera äro allmän egendom och fullt erkännas även av
våra dåvarande motståndare.
Många ansikten dyka upp för ens inre syn, då man återkallar
minnet av dessa kampfyllda och kampglada terminer. Det skulle
här föra alldeles för långt att gå igenom Heimdals personuppsättning vid denna tid, att karakterisera dess ledande personligheter och deras insats eller ens uppräkna deras namn. Må det
blott tillåtas mig att fläta en minnets ärekrans åt min oförgätlige vän J ohannes Kolmodin, som i dessa års kamp fick ta emot
de flesta och hårdaste stötarna. Visst hade han något av ett
original över sig, där han med sin slängiga gång ilade fram genom Uppsalas gator, dag och natt i rastlös verksamhet. Men i
honom bodde en brinnande, självförglömmande patriotism, en
svensk nationalkänsla för vilken ingenting syntes omöjligt eller
fick vara omöjligt. Han icke blott kände som få vår historia och
dess problem, de levde i honom, de sprungo upp som en Geysir
mitt i dagens arbetsuppgifter. Han var om någon bärare av det
levande förflutna. Han ägde en teoretisk skolning, en tankeklarhet och andlig energi, som gjorde honom till en av de få politiska
tänkarna av rang i vårt land; han var en levande kraftkälla för
alla nationella ideer. För det nationella arbetet offrade han allt,
även sin personliga karriär här hemma, sin vetenskapliga bana,
för vilken han ägde lysande förutsättningar. Hans energi och
arbetsförmåga tycktes obegränsade, och med åren förvärvade han
alltmer av det lätta men säkra handlaget i arbetet. Ingen som
har komroit inom den mannens trollkrets kan någonsin glömma
honom. Det utstrålade från honom en idealitet, som gjorde luften
ren och hög omkring honom på dammiga och kvalmiga slagfält.
Det må bli kommande forskning förbehållet att utröna, vad han
har betytt i svensk politisk idehistoria; det är långt mer än man
anar. Sverige blev honom för trångt, och han fann ett nytt verksamhetsfält i den internationella politiken. Jag har suttit med
honom i den gamla förnämliga svenska legationen i Pera i Istanbul och funnit honom lika verksam i turkisk, sydösteuropeisk och
orientalisk politik som förr i den svenska, lika klarsynt i fråga
om det allmänna problemläget, med lika vid överblick och oför- 257
..-·.
H. S. Nyberg
minskad andlig spänstighet och vitalitet, då det gällde att gripa
sig an med nya uppgifter, sig lik i alla skiften. Turkarna hade
obegränsat förtroende för honom, och bakom kulisserna har han
betytt mer än man anar för nationell turkisk politik under de
ömtåliga övergångsåren från ottomanskt imperium till turkisk
nationalstat. Han var genom hela sin utbildning, sina intressen
och sin läggning som klippt och skuren för en aktiv insats i denna
del av världen. Det är tragiskt att svensk utrikesledning icke fann
den användning för honom han förtjänade; det födes icke en gång
på århundradet i vårt land en man som har sådana förutsättningar, som Johannes Kolmodin hade, att föra vårt folks talan
och intressen ute bland Orientens folk. Nu fick han sluta sina
dagar i förtid i det fjärran Abessiniens huvudstad Addis Abeba,
som rådgivare åt kejsar Haile Selasie; han behövde lyckligtvis
aldrig uppleva den katastrof, som övergick det verk han varit med
om att uppbygga.

Världskriget fann det svenska folket endast på ytan enigt, och
det blev snart uppenbart, att den gamla striden mellan »de två
nationerna» – detta ursprungligen engelska uttryck hade just
åren före världskriget blivit ett allmänt slagord i den inre kampen hos oss – ingalunda var avblåst och att den skulle föras till
slut under kanondånet runt våra gränser. Hos många av oss,
som voro med då, vaknade en förtvivlad känsla av att allt arbete
för försvar, självhävdelse och nationella mål vore förgäves, om
icke denna klyfta utfylldes, om icke radikala åtgärder vidtoges
för att i enig samverkan samla hela vårt folk under de nationella
fanorna. Just för tjugofem år sedan, då Heimdal firade sitt
kvartssekeljubileum, sysselsatte oss denna tanke, som också vid
festtillfället kom till uttryck i ett tal, vari krävdes en radikal hö-
gerpolitik. Det var på den tiden en betydligt djärvare paradox
än nu, och ingen av oss hade väl någon klar föreställning om
vad en sådan politik skulle innebära. Men att hela det problemkomplex, som begreppet »de två nationerna» innefattade, nu måste
lösas på något sätt, och lösas snart, det stod klart för många
av oss.
Nåväl, radikaliseringen kom, men icke så som vi hade hoppats.
Initiativet utgick icke från våra kretsar, radikaliseringen på-
tvangs utifrån de meningsgrupper, med vilka vi kände oss befryndade. Vi, den s. k. unghögern, hade därvid den bestämda känslan,
258
Den svensk-nationella tanken
att det parlamentariskt verksamma högerpartiet släppte många
av de ideal, som vi ansågo omistliga för upprätthållandet av en
nationell linje. Vi hade önskat dem kraftigare hävdade, och
framför allt grepos vi av de dystraste aningar beträffande det
som hade varit vår stora livsfråga, nämligen försvaret- aningar
som tyvärr skulle gå i uppfyllelse i vida värre form än vi hade
väntat. Min generation i Heimdal var då färdig att lämna
Uppsala, och vi kände nog också, att vi hade gjort vår plikt och
nu borde gå. Vi lämnade ifrån oss ledningen i andra, yngre händer, som ivrigare än vi grepo efter den nya tiden. Vi gingo ut
med våra ideal oförstörda men i medvetande om att vad som nu
förestod, det var ett mödosamt uppfostringsarbete på lång sikt
för att steg för steg förverkliga det mål, som i krigstidens farliga stormar hade skymtat för oss som en tvingande nödvändighet, om vi ville leva och bestå som svenskar: ett enigt svenskt
folks samling på en stark och kraftig nationell linje.
*
Kanske har vår dröm gått i uppfyllelse. Kanske ha dock till
sist kurvorna i vårt svenska liv definitivt löpt samman i en nationell linje. Kanske våga vi hoppas, att det gamla talet om två
nationer nu skall tystna. Visst är, att vår nationella uppgift icke
är slut. Kanske börjar den först nu på allvar.
Den nationella samlingen förlorar sig i vaga stämningar utan
kraft och innehåll, om den icke åtföljes av en ihärdig och målmedveten nationell fostran, som aldrig slappnar i sina bemödanden att hos alla lager av vårt folk utbreda en djup och levande
känsla av ansvar för vårt svenska arv och kommande generationers fria och oförkränkta svenska liv och att utdana ansvarsmedvetna ledare på samhällets olika poster, som äga tillräcklig
kunskap om vårt folks livsbetingelser och äro beredda att sätta
in alla sina krafter på sin uppgift. Under dessa betingelser förblir vår demokrati ett tomt ord. Här har föreningen Heimdal
en stor och ansvarsfull uppgift bland vårt universitets alumner.
Den folkbildningsuppgift, som Heimdal för femtio år sedan tog
upp, har, då den i våra dagar ställes i den nationella tankens
tjänst, en kanske snävare, men i gengäld ofantligt fördjupad
innebörd.
Men det räcker icke med upplysning enbart. Våra stora nationella livsfrågor sätta framför allt karaktären på prov. På styr- 259
”:. ,’
H. S. Nyberg
kan och halten av vårt uppsåt kommer allt an. Såsom den stora,
allvarliga inrikespolitiska nationella frågan framför andra framstår just nu vår befolkningsfråga. Skall den kunna lösas – och
den måste lösas – så kräves av oss alla, i vilken ställning vi än
befinna oss, okuvlig livsvilja och offervilja, tålamod, besinning
och obrottslig solidaritet.
De nationella värdena äro överhuvud ingenting som, en gång
förvärvat, tryggt kan läggas i förvar i bankfack. De måste åter
och åter hävdas, förvärvas, förvaltas. Var generation har sitt
ansvar; och aldrig har ansvaret varit större än nu. Just nu,
då ropet: »Samlens nu på Kerameikos!» ljuder i våra öron med
en sällsam klang, just nu prövas vårt verk. Här är icke mycken
tid till teoretiska diskussioner. Här gäller det: alle man på däck,
och ingen sviker! Den förening, som samlar ungdomen för nationella mål, vet sin plats och sitt ansvar.
Vårt nationella problem, från vilken sida man än griper det,
är nu reducerat till sina enklaste grundförutsättningar. Nu gäller det att leva eller dö. Eller rättare sagt, det gäller: Navigare
necesse est, vivere non est necesse. Det må vara hänt, att besättningsmännen icke böra i onödan trängas omkring rodret, där
andra män ha ansvaret. Men gäller seglatsen liv eller död, har
besättningen en urgammal rätt att bli varskodd i tid och tagen
till råds, och vi vilja icke avstå från denna rätt. Vi vilja ha
klart besked av våra styresmän, vart det bär hän. Vi vilja icke,
att oss ovetande beslut fattas, som innebära uppgivandet av
omistliga nationella tillgångar, vår frihet och vår självständighet,
vår rätt att själva förvalta det arv våra fäder lämnat oss.
*
Man talar i våra dagar mycket om en europeisk nydaning, som
skall samla alla Europas folk till gemensamt arbete efter bestämda linjer. Vi kunna med lugnt samvete svara, att vi alltid
ha velat ett sådant samarbete och alltid sökt främja det. Vad
vi än ha gjort i historien, så icke har isolering varit ett utmärkande drag i vårt liv. Alltsedan vår tidiga ungdom ha vi tumlat
om ute i världen. Vi ha farit vida i öster och väster i vikingatåg, och i öster och väster ha vi grundat eller varit med om att
grunda riken. Kalifernas huvudstad Bagdad hade på 800-talet
ett särskilt köpmankvarter för nordfolken, och där har man sä-
kert kunnat påträffa också våra lurviga förfäder med sina päls- 260
Den svensk-nationella tanken
foror. Vi ha utbrett germansk rättsordning och kristen kultur
till de finska stammarna, vi ha efter förmåga sökt upprätthålla
lag och ordning i Balticum. Vi voro med i den stora europeiska
nydaningen på 1600-talet, och då det svenska östersjöväldet störtade samman i det nordiska kriget, så var detta en europeisk
katastrof, vars verkningar ännu icke övervunnits. Vi ha aldrig
varit snåla med vad vi ägt av andliga och materiella tillgångar.
Svensk teknik, svensk företagsamhet ha kommit hela världen till
godo, svensk vetenskap har varit internationell i en grad som
ibland varit till förfång för oss själva. Var vi ha trott oss kunna
räcka en hjälpande hand, där ha vi gjort det. Vi ha efter fattig
råd och lägenhet sökt hålla oss underrättade om de »stora>> folkens kultur, vi ha läst deras böcker och beundrat deras konstverk, så att vi nästan ha tagit skada till vår själ av det. Nej,
på vårt internationella sinnelag har det bestämt aldrig varit
något fel; vi ha snarare haft för mycket än för litet av den varan. Om det är en sådan internationalism det nya europeiska
samarbetet syftar till, så skall man alltid finna oss beredda. Vi
veta väl, att ett litet folk aldrig kan isolera sig, och vi ha ej gjort
det och ämna ej göra det. Men om den europeiska »nyordningen»
syftar längre, om den rör vid våra nationella livsmöjligheter, vår
rätt att själva bestämma över oss och vårt och leva och verka
som fria män, då kan vårt svar icke bli mer än ett och vårt handlingssätt icke heller.
*
Och den storsvenska tanken? Lönar det sig vidare att tala om
det gamla svenska väldets problem? J ag tänker den gångna
krigsperioden har givit oss ett tillräckligt tydligt svar på den
frågan. Vi ha fått en åskådningsundervisning utan like i vad
dessa problem inneburo. Vi veta nu något om vad Finland, vad
Balticum betyder för vår politiska existens, vi ha fått lära oss
något om vad religionskrig är. Och om också den storsvenska
tanken i den utgestaltning den fick i våra historias klassiska tid
är död, så har den dock icke levat förgäves. I grund och botten
var den gamla storsvenska tanken endast en förelöpare till den
nordiska tanke, som just nu utgör och för framtiden kommer att
utgöra vårt stora brännande problem. Det kan tyckas paradoxalt
att beröra denna fråga nu, då så många möjligheter synas vara
förspillda och så många tillfällen försuttna att göra något verkligt av dem. Men denna tanke komma vi aldrig ifrån, därför att
261
19-41267. Svensk Tidskrift 1941.
·-
..
H. S. Nyberg
den på det intimaste är förknippad med vår egen existensfråga.
Den måste bli vår, om vi vilja övervinna det småstatsväsen, som
redan bragt så mycket elände över Norden och som utgör ett
dödligt hot även mot vår existens som ett fritt folk med nordisk
kultur och nordisk egenart.
En sida av det nordiska problemet har alltid legat Heimdal
varmt om hjärtat. Det är Finland. På denna punkt har Sveriges
historia för Heimdal i alldeles särskild mening varit ett levande
förflutet, som förpliktar. Medlemmar av Heimdal gåvo sitt liv
för Finlands och Nordens sak i Finlands frihetskamp för tjugotre år sedan, och bland de många i vårt land, som under den
gångna vintern arbetade för verksamt stöd åt Finland i dess
gigantiska kamp och frivilligt ställde upp för dess sak, gjorde
också Heimdal sin aktiva insats med den entusiasm och offervilja,
vartill Finland alltid har inspirerat oss.
Det är klart att den nordiska tanken syftar ut över oss själva.
Rätt fattad betyder den, att det svensk-nationella utmynnar i det
stora gemensamma nordiska och ställas i dess tjänst. Men nationalism är nu en gång för alla intet självändamål, den är ett
medel för förverkligande av ett folks bestämmelse i världen. Det
djupt väsentliga, det enda avgörande är, att vårt folk får leva och
verka.
262
_.,.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner