Den svåra konsten att vara världsförbättrare

David Owen
The Conundrum – How Scientific Innovation, Increased Efficiency, and Good Intentions Can Make Our Energy and Climate Problems Worse
Riverhead Trade 2012

Ibland är det befriande att läsa en bok som inte kommer att gillas av någon, framför allt när det handlar om miljöpolitik, där bokfloran i bästa fall präglas av författare med skygglappar och i värsta fall av författare som gör allt för att motbevisa grundläggande ekonomiska förhållanden och politiska realiteter. I David Owens bok The Conundrum slängs brandfacklor åt både höger och vänster.

Eller vad sägs om en motståndare till utbyggd kollektivtrafik, för att den lyfter trafik från vägarna och därigenom uppmuntrar människor till att köra mer bil? Att rata höghastighetståg, för att de representerar konsumism som inte förbättrar miljön?

David Owen arbetar på The New Yorker, är tidigare medarbetare på The Atlantic Monthly och i de kanske mest underhållande amerikanska tidskrifterna, såsom Harper’s och Esquire. Han har skrivit den hyllade boken Green Metropolis (2009) som fokuserar på staden som det mest miljömässiga sättet att leva, men också en hel trave böcker om golf; bland annat om Tiger Woods.

I boken The Conundrum, som betyder ungefär “paradoxal eller förbryllande gåta”, belyser Owen hur svårt det är att agera i enlighet med sina intentioner när det handlar om miljöfrågor. Att rika människor inte kan förbättra miljön genom ekologisk mat för att ekologisk produktion är ohållbar. Att miljöaktivister borde undersöka om det verkligen är bra med lågenergilampor, när vi ändå tänder fler lysen om den totala elräkningen går ner. Att effektivisering av bilar och flygplan är poänglös, när det ändå gör att vi kör mer.

Naturligtvis genomsyras boken av den tillväxtkritik som gärna gror i böcker som enbart värdesätter en faktor: miljövänlig livsstil. Owen menar att vi måste “lösa gåtan” att vi vill konsumera mer, när produkter omkring oss blir billigare och mer effektiva. För Owen ska gåtan lösas med skatter och regleringar som är det enda som kan hämma vår vilja att konsumera.

Men ur liberalt perspektiv finns också en hel del klassiska poänger i boken att ta fasta på för gröna politiker: staden är avsevärt mindre miljöpåverkande än landet. En invånare på Manhattan har 30 procent av den genomsnittliga amerikanens CO2-utsläpp (se där, ett argument för Centerpartiets förtätningsideal), ekologisk mat är inte hållbart utan ett “överklassnöje” (bra poäng för Moderaterna eller Kristdemokraterna), kärnkraft är det enda verklighetsförankrade sättet att snabbt få en koldioxidfri elproduktion (Folkpartiet).

Inte ens de skyskrapor som ska möjliggöra massproduktion av ekologisk mat i städerna gillas av Owen, eller “bondens marknad”. Städer ska bli mer som städer, och inte mer som landet. Han anser också att all energi ska bli dyrare, inte bara olja, utan också solenergi. Sedan avskyr han subventioner av miljöteknik som solpaneler till rika personer i amerikanska förorter: “Most suburban owners of solar panels could put up a sign in their front yard saying “My neighbours pay my electric bills!”

Politiskt kan det låta förvirrat, och det är det också. Men Owen är en skön skribent som skriver opolitiskt trots sina radikala utsagor. Därför är den här boken läsvärd, man flyter genom den. Oavsett politiska ingångsvärden kommer man att få med sig nya lästips och uppslag. Reformförslagen mot slutet av boken retar gallfeber på framtidsoptimister och ekonomer, men allra jobbigast läsning är den för de gröna liberaler som bor i Portland, Oregon, som får sin närodlade värld omkullkastad (missa förresten inte den geniala serien Portlandia som SVT nu köpt in).

Människan borde flytta in till städerna, amerikaner till New York. Men som alla riktiga preppyjournalister som har gått på Harvard bor Owen själv i Connecticut i ett stort hus med flera bilar sedan 80-talet. Det ursäktar han i boken förstås, och beskriver hur han och Ann ville att barnen skulle få växa upp med en gräsmatta, utan New Yorks smog, asfalt och trädlösa horisonter. Att David Owen inte lever som han lär sammanfattar helt och hållet budskapet i hans egen bok: The Conundrum. Vi är människor, inte maskiner, med många och ofta oförenliga önskemål.

Lydiah Wålsten är programansvarig för Miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro, bor i Stockholms innerstad och handlar helst mat från länder med lågt BNP.