Den strategiska utvecklingen i Östersjön efter 1945
1954
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
.’·
·(’.
———-·— —··
DEN STRATEGISKA UTVECKLINGEN
I ÖSTERSJÖN EFTER 1945
Av kapten T. WULFF
ÅNDRA världskriget medförde genom det ryska framträngarrdet
vid Östersjöns östra och södra strand en betydelsefull förskjutning
i det militärpolitiska läget inom östersjöområdet. Från att tidigare ha varit instängda i Finska vikens innersta del har ryssarna
nått fram till havet på bred front, vilket varit en viktig förutsättning för Sovjets nuvarande marina expansion. Härtill kommer, att
den tidigare balansen i Östersjön blivit rubbad genom bortfallet
av den tyska flottan och som en följd härav har en allt starkare
rysk dominans gjort sig märkbar. Den växande motsättningen mellan stormaktsblocken har medfört att Östersjön på sista tiden fått
ökad strategisk betydelse genom sitt läge på gränslinjen mellan
väst och öst och genom båda parters vitala intressen inom området.
Stormaktsblockens strategiska intressen i (Jstersjöområdet.
Vid den ryska östersjökusten ligger Sovjets största örlogsbaser
och skeppsvarv och i kustens närhet ligger viktiga krigsindustrier
främst i Leningradområdet. För Sovjet är det därför av utomordentlig vikt, att icke motståndaren behärskar Östersjön, vilket
skulle innebära ett allvarligt hot mot den ryska flottans baser och
mot vitala delar av ryskt territorium. I stället önskar ryssarna
själva få kontroll över Östersjön för att härigenom trygga sina
viktiga baser och sitt territorium och samtidigt skapa lämpliga
undandragna övningsområden för sina sjöstridskrafter. Genom
kontrollen över Östersjön vinner man också, att den ryska luftbevakningen får bättre möjligheter att upptäcka flyganfall västerifrån mot Leningrad och Baltikum.
Den ryska östersjöflottan är numera betydligt starkare, än vad
122
– Den strategiska utvecklingen i Östersjön efter 1945
som kan anses motiverat av uppgifter enbart inom Östersjön. Stora
delar av denna flotta – i första hand ubåtar men sannolikt även
kryssare och jagare- kommer därför att vid ett krigsutbrott söka
sig ut ur Östersjön för att slå mot Västsidans känsliga sjöförbindelser över Atlanten. För att dessa sjöstridskrafter skall kunna nå
ut till anfallsområdena fordras, att passagen genom östersjöutloppen kan säkras. Ur Sovjets synpunkt är sålunda kontroll över
Öresund och Bälten ett starkt önskemål, både för att underlätta
egna sjöstridskrafters operationer och för att hindra Västmakternas sjöstridskrafter att inpassera.
Vid ett ryskt anfall i Mellaneuropa kommer sannolikt Västmaktsflyget att rikta hårda slag mot landkommunikationerna och
transportläget kan bliva ansträngt för Sovjet. För att i ett sådant
läge komplettera landförbindelserna mellan Sovjetryssland och
fronten i Europa, kan sjötransporter över Östersjön komma att
spela en stor roll. Om Sovjet kan utnyttja Östersjön för sina transporter, finnes också möjlighet att understödja anfallet i Mellaneuropa genom överskeppningsföretag på norra flanken. Vid ett anfall mot Danmark eller Sverige är ryssarna likaså beroende av
att kunna utnyttja Östersjön för överskeppning av sina trupper.
Sjöförbindelserna över Östersjön har dessutom betydelse för att
Sovjet skall kunna säkra tillgången på viktiga strategiska råvaror
från Sverige. Det är framför allt den svenska järnmalmen, som
är av intresse, eftersom polska och tjeckiska järnverk i stor utsträckning är beroende av tillgång på svensk malm. Ur Sovjets
synpunkt är det därför önskvärt, att Östersjöns sjöförbindelser kan
undandragas från fientliga anfall, vilket bäst främjas genom rysk
kontroll över hela Östersjön.
Ur Västmaktssynpunkt utgör östersjöområdet den känsliga norra
flanken i NATO-försvaret på Europas fastland och denna flank
får inte försummas, om NATO-fronten skall hålla. Framför allt
är kontrollen över östersjöutloppen av stor betydelse. Så snart som
möjligt efter krigsutbrott önskar Västmakterna spärra östersjö-
utloppen för att därigenom hindra främst de talrika ryska ubå-
tarna att löpa ut ur Östersjön. Med hänsyn till det stora antalet
ubåtar som för närvarande ingår i ryska östersjöflottan – omkring 100 st.- kan ett instängande av dessa ubåtar få avgörande
betydelse för krigets förlopp. För att kunna anfalla de undandragna ryska örlogsbaserna vid östersjökusten vill Västsidan ha
möjlighet att låta egna sjöstridskrafter inpassera i Östersjön. Kontrollen över östersjöutloppen i syfte att hindra motståndaren att
123
~ ’~-
T. Wulff
passera och samtidigt medgiva egna sjöstridskrafters passage är
sålunda ett primärt önskemål för båda parter.
För operationer i Östersjön torde Västmakterna i första hand
avse lätta sjöstridskrafter, som får anfalla de ryska baserna från
sjösidan och riva upp de ryska sjöförbindelserna. I vissa lägen kan
det också tänkas, att hangarfartyg får löpa in, för att hangarfartygsflyget skall kunna rikta förödande slag mot de ryska förbindelselinjerna i Mellaneuropa och mot viktiga industriområden i
nordvästra Ryssland. Mot dessa mål kommer givetvis också det
landbaserade Västmaktsflyget att rikta kraftiga anfall, men en
viktig förutsättning härvid är, att lämpliga flygfält disponeras i
Östersjöns närhet.
Utvecklingen i Östersjön efter 1.945.
Redan i samband med krigsslutet 1945 märktes den ryska strä-
van efter ökat inflytande inom östersjöområdet, då de baltiska
staterna införlivades med Sovjetterritoriet samt Polens och tyska
östzonens kuster lades under effektiv rysk kontroll. De nya kustområdena avskildes hermetiskt från yttervärlden och en befästningskedja påbörjades utefter kusten. Den tidigare örlogsbasen
Leningrad återuppbyggdes efter krigets härjningar och i de erövrade områdena anlades nya baser i Tallinn, Riga, Libau, Memel
och Königsberg. I Memel anlades stora bombsäkra ubåtstunnlar
av tysk modell och Königsberg – numera omdöpt till Kaliningrad – blev huvudstation för den växande ryska östersjöflottan.
Allt eftersom Sovjets marina upprustning fortskred, började även
polska och östtyska hamnar att utnyttjas av de ryska sjöstridskrafterna och i dagens läge har ryssarna viktiga örlogsbaser bl. a.
i Swinemiinde, Rostock, Wismar och Stralsund. En särställning intar Riigen, som helt övertagits av den ryska krigsmakten och där
nyligen stora ubåtsbunkrar färdigställts. De omfattande ryska befästningsarbetena på Ri1gen medförde ju som bekant, att de
svenska tågfärjorna icke längre fick använda Sassnitz’ hamn. De
ryska kustbefästningarna kompletteras med ett flertal robotbaser
utefter hela kusten och bl. a. har den tyska försöksstationen för
robotvapen i Peenemiinde övertagits av ryssarna.
Samtidigt med att Sovjet anlade nya örlogsbaser vid östersjö-
kusten, igångsatte ryssarna en intensiv upprustning av såväl örlogs- som handelsflotta. Denna utveckling har lett till att den
gamla kontinentalmakten Ryssland idag räknas som en betydande
124
Den strategiska utvecklingen i Östersjön efter 1945
sjömakt. Nybyggnadsverksamheten inom örlogsflottan inriktades
i första hand på ubåtsvapnet, som för närvarande omfattar ca 350
moderna enheter och som för varje år utökas med ett 50-tal nya
båtar. Som en jämförelse kan nämnas att Tyskland vid andra
världskrigets början hade 69 ubåtar! Den ryska varvsindustrin har
också varit mäktig att bygga upp en imponerande övervattensflotta, vars främsta representanter är de nya kryssarna av Sverdlov-typ.
I takt med den ryska sjömaktens tillväxt började Sovjets anspråk på hegemoni inom Östersjön att göra sig märkbara. Det
första beviset härför var uppbringningen av de svenska fiskefartygen Larex och Marion på internationellt vatten i södra Östersjön i februari 1950. I notväxlingen med anledning av det ryska
övergreppet framkom, att Sovjet hävdade 12 distansminuters gräns
för alla sina kustfarvatten i Östersjön. Detta är direkt stridande
mot bestämmelserna i Dorpatfreden från 1920, enligt vilka det
ryska territorialvattnet i Östersjön skall ha en utsträckning av 4
distansminuter. Sovjets nya gränsdragning har tillkommit uteslutande för att skapa en säkerhetszon utanför de ryska kusterna och
inga som helst hänsyn har tagits till att det innanför gränslinjen
ligger viktiga fiskevatten, som svenska och danska fiskare är beroende av. Försöken att lösa denna fråga vid internationella domstolen har som bekant strandat på Sovjets motstånd.
Ett nytt bevis för den hänsynslösa ryska maktpolitiken lämnades i april1950, då ett amerikanskt spaningsplan sköts ned av ryssarna över östra Östersjön. Händelsen var ett utslag för den ryska
inställningen, att Östersjön skulle vara ett sovjetkontrollerat innanhav. Helt i linje med denna nya inställning framlade den ryske
statslärde, professor Molodtsov en teori angående kontrollen av
trafiken i Östersjön. Enligt Molodtsov skulle denna trafik helt kontrolleras av strandstaterna och örlogsfartyg tillhörande andra stater skulle icke tillåtas att inpassera. De ryska teorierna strider
emellertid mot den bestämmelse, som tillkom 1857 i samband med
Öresundstullens slopande, att Östersjön skulle vara ett fritt hav,
dit såväl örlogs- som handelsfartyg från alla nationer skulle ha
rätt att inpassera.
Vid flera tillfällen under senare år har de talrika ryska fiskefartygen i svenska och danska farvatten väckt oro och uppmärksamhet. Många gånger har fartygen uppträtt under sådana omständigheter eller på sådana platser, att fiske knappast kan ha
varit orsak till besöken. Det kan i detta sammanhang vara skäl
125
… ·~·
T. Wulff
att påminna om hur japanerna åren 1936-41 med liknande små
fiskefartyg systematiskt undersökte de delar av Sydöstasiens farvatten, där deras offensiv sedan gick fram.
De hittills tydligaste och mest upprörande utslagen för Sovjets
strävan efter herraväldet i Östersjön var nedskjutningarna av de
båda svenska flygplanen sommaren 1952. Det fria havet och luft.
rummet där ovanför var inte längre fritt – de internationella
överenskommelserna var ingenting värda inför den ryska expan·
sionspolitiken. Sveriges möjligheter att utnyttja Östersjöns fria
vatten beror i detta läge ytterst på om den svenska flottan och det
~:>venska flyget har tillräckliga resurser för att hävda vår rätt.
Västmakternas intresse för Östersjön visade sig först i samband
med Atlantpaktens tillkomst, då Sovjet redan hunnit säkra sin
ställning i östersjöområdet. Danmarks anslutning till Atlantpak·
ten har emellertid varit en betydelsefull framgång för Västsidan,
ty härigenom skapas möjligheter att behärska östersjöutloppen
och dessutom kan de danska öarna användas förbaseringav lätta
sjöstridskrafter. Att Västmakterna f. n. behärskar Kielkanalen,
har knappast någon strategisk betydelse, eftersom kanalen sannolikt blir skadad redan i krigets öppningsskede och dessutom lätt
kan erövras landvägen av ryssarna.
Den uppmärksammade Main Brace-manövern i skandinaviska
farvatten hösten 1952 visade i någon mån, vilken betydelse Västmakterna numera tillmäter östersjöområdet och samtidigt var
manövern en demonstration mot den ryska hegemonin i Östersjön.
Genom manöverns uppläggning kunde också vissa strategiska
riktlinjer urskiljas; bl. a. framstod Bomholms betydelse för Västsidan. Bornholm kan spela en viktig roll i Västförsvaret, om ön
utnyttjas för basering av lätta sjöstridskrafter. Dessutom kan
Västmakterna anlägga baser för robotvapen på ön för beskjutning
av baser och hamnar på nordtyska kusten. Den brittiska minkryssaren Apollos uppträdande i Östersjön under övningen antyder att
Västsidan planerar utläggning av omfattande mineringar för att
stänga in de ryska sjöstridskrafterna i Östersjön.
Sedan sommaren 1952 har frågan om förläggning av amerikanska flygstyrkor till Jylland varit aktuell, utan att något avgörande ännu kunnat träffas. Den föreslagna baseringen skulle
innebära en avsevärd förstärkning av NATO-försvarets norra
flank samt en högre beredskap för Danmarks försvar och en för·
bättrad kontroll över östersjöutloppen.
En faktor, som i hög grad kan inverka på strategin i Östersjön,
126
….. …:~.–~-~-~—-
Den strategiska utvecklingen i Östersjön efter 1945
är den västtyska upprustningen, antingen denna utföres inom
Europaarmens ram eller den igångsättes på direkt amerikansk tillskyndan. Denna upprustning skulle även innebära, att en tysk
flotta skapas, huvudsakligen bestående av lätta övervattensstridskrafter med basering på östersjökusten. Genom denna nya Västmaktsstyrka skulle en motvikt kunna skapas mot den ryska övermakten i Östersjön och NATO-försvarets norra flank skulle bliva
bättre tryggad. Med en flankerande basering i förhållande till Öresund och Bälten kunde dessa lätta sjöstridskrafter dessutom verksamt bidraga till försvaret av östersjöutloppen.
127
·(’.
———-·— —··
DEN STRATEGISKA UTVECKLINGEN
I ÖSTERSJÖN EFTER 1945
Av kapten T. WULFF
ÅNDRA världskriget medförde genom det ryska framträngarrdet
vid Östersjöns östra och södra strand en betydelsefull förskjutning
i det militärpolitiska läget inom östersjöområdet. Från att tidigare ha varit instängda i Finska vikens innersta del har ryssarna
nått fram till havet på bred front, vilket varit en viktig förutsättning för Sovjets nuvarande marina expansion. Härtill kommer, att
den tidigare balansen i Östersjön blivit rubbad genom bortfallet
av den tyska flottan och som en följd härav har en allt starkare
rysk dominans gjort sig märkbar. Den växande motsättningen mellan stormaktsblocken har medfört att Östersjön på sista tiden fått
ökad strategisk betydelse genom sitt läge på gränslinjen mellan
väst och öst och genom båda parters vitala intressen inom området.
Stormaktsblockens strategiska intressen i (Jstersjöområdet.
Vid den ryska östersjökusten ligger Sovjets största örlogsbaser
och skeppsvarv och i kustens närhet ligger viktiga krigsindustrier
främst i Leningradområdet. För Sovjet är det därför av utomordentlig vikt, att icke motståndaren behärskar Östersjön, vilket
skulle innebära ett allvarligt hot mot den ryska flottans baser och
mot vitala delar av ryskt territorium. I stället önskar ryssarna
själva få kontroll över Östersjön för att härigenom trygga sina
viktiga baser och sitt territorium och samtidigt skapa lämpliga
undandragna övningsområden för sina sjöstridskrafter. Genom
kontrollen över Östersjön vinner man också, att den ryska luftbevakningen får bättre möjligheter att upptäcka flyganfall västerifrån mot Leningrad och Baltikum.
Den ryska östersjöflottan är numera betydligt starkare, än vad
122
– Den strategiska utvecklingen i Östersjön efter 1945
som kan anses motiverat av uppgifter enbart inom Östersjön. Stora
delar av denna flotta – i första hand ubåtar men sannolikt även
kryssare och jagare- kommer därför att vid ett krigsutbrott söka
sig ut ur Östersjön för att slå mot Västsidans känsliga sjöförbindelser över Atlanten. För att dessa sjöstridskrafter skall kunna nå
ut till anfallsområdena fordras, att passagen genom östersjöutloppen kan säkras. Ur Sovjets synpunkt är sålunda kontroll över
Öresund och Bälten ett starkt önskemål, både för att underlätta
egna sjöstridskrafters operationer och för att hindra Västmakternas sjöstridskrafter att inpassera.
Vid ett ryskt anfall i Mellaneuropa kommer sannolikt Västmaktsflyget att rikta hårda slag mot landkommunikationerna och
transportläget kan bliva ansträngt för Sovjet. För att i ett sådant
läge komplettera landförbindelserna mellan Sovjetryssland och
fronten i Europa, kan sjötransporter över Östersjön komma att
spela en stor roll. Om Sovjet kan utnyttja Östersjön för sina transporter, finnes också möjlighet att understödja anfallet i Mellaneuropa genom överskeppningsföretag på norra flanken. Vid ett anfall mot Danmark eller Sverige är ryssarna likaså beroende av
att kunna utnyttja Östersjön för överskeppning av sina trupper.
Sjöförbindelserna över Östersjön har dessutom betydelse för att
Sovjet skall kunna säkra tillgången på viktiga strategiska råvaror
från Sverige. Det är framför allt den svenska järnmalmen, som
är av intresse, eftersom polska och tjeckiska järnverk i stor utsträckning är beroende av tillgång på svensk malm. Ur Sovjets
synpunkt är det därför önskvärt, att Östersjöns sjöförbindelser kan
undandragas från fientliga anfall, vilket bäst främjas genom rysk
kontroll över hela Östersjön.
Ur Västmaktssynpunkt utgör östersjöområdet den känsliga norra
flanken i NATO-försvaret på Europas fastland och denna flank
får inte försummas, om NATO-fronten skall hålla. Framför allt
är kontrollen över östersjöutloppen av stor betydelse. Så snart som
möjligt efter krigsutbrott önskar Västmakterna spärra östersjö-
utloppen för att därigenom hindra främst de talrika ryska ubå-
tarna att löpa ut ur Östersjön. Med hänsyn till det stora antalet
ubåtar som för närvarande ingår i ryska östersjöflottan – omkring 100 st.- kan ett instängande av dessa ubåtar få avgörande
betydelse för krigets förlopp. För att kunna anfalla de undandragna ryska örlogsbaserna vid östersjökusten vill Västsidan ha
möjlighet att låta egna sjöstridskrafter inpassera i Östersjön. Kontrollen över östersjöutloppen i syfte att hindra motståndaren att
123
~ ’~-
T. Wulff
passera och samtidigt medgiva egna sjöstridskrafters passage är
sålunda ett primärt önskemål för båda parter.
För operationer i Östersjön torde Västmakterna i första hand
avse lätta sjöstridskrafter, som får anfalla de ryska baserna från
sjösidan och riva upp de ryska sjöförbindelserna. I vissa lägen kan
det också tänkas, att hangarfartyg får löpa in, för att hangarfartygsflyget skall kunna rikta förödande slag mot de ryska förbindelselinjerna i Mellaneuropa och mot viktiga industriområden i
nordvästra Ryssland. Mot dessa mål kommer givetvis också det
landbaserade Västmaktsflyget att rikta kraftiga anfall, men en
viktig förutsättning härvid är, att lämpliga flygfält disponeras i
Östersjöns närhet.
Utvecklingen i Östersjön efter 1.945.
Redan i samband med krigsslutet 1945 märktes den ryska strä-
van efter ökat inflytande inom östersjöområdet, då de baltiska
staterna införlivades med Sovjetterritoriet samt Polens och tyska
östzonens kuster lades under effektiv rysk kontroll. De nya kustområdena avskildes hermetiskt från yttervärlden och en befästningskedja påbörjades utefter kusten. Den tidigare örlogsbasen
Leningrad återuppbyggdes efter krigets härjningar och i de erövrade områdena anlades nya baser i Tallinn, Riga, Libau, Memel
och Königsberg. I Memel anlades stora bombsäkra ubåtstunnlar
av tysk modell och Königsberg – numera omdöpt till Kaliningrad – blev huvudstation för den växande ryska östersjöflottan.
Allt eftersom Sovjets marina upprustning fortskred, började även
polska och östtyska hamnar att utnyttjas av de ryska sjöstridskrafterna och i dagens läge har ryssarna viktiga örlogsbaser bl. a.
i Swinemiinde, Rostock, Wismar och Stralsund. En särställning intar Riigen, som helt övertagits av den ryska krigsmakten och där
nyligen stora ubåtsbunkrar färdigställts. De omfattande ryska befästningsarbetena på Ri1gen medförde ju som bekant, att de
svenska tågfärjorna icke längre fick använda Sassnitz’ hamn. De
ryska kustbefästningarna kompletteras med ett flertal robotbaser
utefter hela kusten och bl. a. har den tyska försöksstationen för
robotvapen i Peenemiinde övertagits av ryssarna.
Samtidigt med att Sovjet anlade nya örlogsbaser vid östersjö-
kusten, igångsatte ryssarna en intensiv upprustning av såväl örlogs- som handelsflotta. Denna utveckling har lett till att den
gamla kontinentalmakten Ryssland idag räknas som en betydande
124
Den strategiska utvecklingen i Östersjön efter 1945
sjömakt. Nybyggnadsverksamheten inom örlogsflottan inriktades
i första hand på ubåtsvapnet, som för närvarande omfattar ca 350
moderna enheter och som för varje år utökas med ett 50-tal nya
båtar. Som en jämförelse kan nämnas att Tyskland vid andra
världskrigets början hade 69 ubåtar! Den ryska varvsindustrin har
också varit mäktig att bygga upp en imponerande övervattensflotta, vars främsta representanter är de nya kryssarna av Sverdlov-typ.
I takt med den ryska sjömaktens tillväxt började Sovjets anspråk på hegemoni inom Östersjön att göra sig märkbara. Det
första beviset härför var uppbringningen av de svenska fiskefartygen Larex och Marion på internationellt vatten i södra Östersjön i februari 1950. I notväxlingen med anledning av det ryska
övergreppet framkom, att Sovjet hävdade 12 distansminuters gräns
för alla sina kustfarvatten i Östersjön. Detta är direkt stridande
mot bestämmelserna i Dorpatfreden från 1920, enligt vilka det
ryska territorialvattnet i Östersjön skall ha en utsträckning av 4
distansminuter. Sovjets nya gränsdragning har tillkommit uteslutande för att skapa en säkerhetszon utanför de ryska kusterna och
inga som helst hänsyn har tagits till att det innanför gränslinjen
ligger viktiga fiskevatten, som svenska och danska fiskare är beroende av. Försöken att lösa denna fråga vid internationella domstolen har som bekant strandat på Sovjets motstånd.
Ett nytt bevis för den hänsynslösa ryska maktpolitiken lämnades i april1950, då ett amerikanskt spaningsplan sköts ned av ryssarna över östra Östersjön. Händelsen var ett utslag för den ryska
inställningen, att Östersjön skulle vara ett sovjetkontrollerat innanhav. Helt i linje med denna nya inställning framlade den ryske
statslärde, professor Molodtsov en teori angående kontrollen av
trafiken i Östersjön. Enligt Molodtsov skulle denna trafik helt kontrolleras av strandstaterna och örlogsfartyg tillhörande andra stater skulle icke tillåtas att inpassera. De ryska teorierna strider
emellertid mot den bestämmelse, som tillkom 1857 i samband med
Öresundstullens slopande, att Östersjön skulle vara ett fritt hav,
dit såväl örlogs- som handelsfartyg från alla nationer skulle ha
rätt att inpassera.
Vid flera tillfällen under senare år har de talrika ryska fiskefartygen i svenska och danska farvatten väckt oro och uppmärksamhet. Många gånger har fartygen uppträtt under sådana omständigheter eller på sådana platser, att fiske knappast kan ha
varit orsak till besöken. Det kan i detta sammanhang vara skäl
125
… ·~·
T. Wulff
att påminna om hur japanerna åren 1936-41 med liknande små
fiskefartyg systematiskt undersökte de delar av Sydöstasiens farvatten, där deras offensiv sedan gick fram.
De hittills tydligaste och mest upprörande utslagen för Sovjets
strävan efter herraväldet i Östersjön var nedskjutningarna av de
båda svenska flygplanen sommaren 1952. Det fria havet och luft.
rummet där ovanför var inte längre fritt – de internationella
överenskommelserna var ingenting värda inför den ryska expan·
sionspolitiken. Sveriges möjligheter att utnyttja Östersjöns fria
vatten beror i detta läge ytterst på om den svenska flottan och det
~:>venska flyget har tillräckliga resurser för att hävda vår rätt.
Västmakternas intresse för Östersjön visade sig först i samband
med Atlantpaktens tillkomst, då Sovjet redan hunnit säkra sin
ställning i östersjöområdet. Danmarks anslutning till Atlantpak·
ten har emellertid varit en betydelsefull framgång för Västsidan,
ty härigenom skapas möjligheter att behärska östersjöutloppen
och dessutom kan de danska öarna användas förbaseringav lätta
sjöstridskrafter. Att Västmakterna f. n. behärskar Kielkanalen,
har knappast någon strategisk betydelse, eftersom kanalen sannolikt blir skadad redan i krigets öppningsskede och dessutom lätt
kan erövras landvägen av ryssarna.
Den uppmärksammade Main Brace-manövern i skandinaviska
farvatten hösten 1952 visade i någon mån, vilken betydelse Västmakterna numera tillmäter östersjöområdet och samtidigt var
manövern en demonstration mot den ryska hegemonin i Östersjön.
Genom manöverns uppläggning kunde också vissa strategiska
riktlinjer urskiljas; bl. a. framstod Bomholms betydelse för Västsidan. Bornholm kan spela en viktig roll i Västförsvaret, om ön
utnyttjas för basering av lätta sjöstridskrafter. Dessutom kan
Västmakterna anlägga baser för robotvapen på ön för beskjutning
av baser och hamnar på nordtyska kusten. Den brittiska minkryssaren Apollos uppträdande i Östersjön under övningen antyder att
Västsidan planerar utläggning av omfattande mineringar för att
stänga in de ryska sjöstridskrafterna i Östersjön.
Sedan sommaren 1952 har frågan om förläggning av amerikanska flygstyrkor till Jylland varit aktuell, utan att något avgörande ännu kunnat träffas. Den föreslagna baseringen skulle
innebära en avsevärd förstärkning av NATO-försvarets norra
flank samt en högre beredskap för Danmarks försvar och en för·
bättrad kontroll över östersjöutloppen.
En faktor, som i hög grad kan inverka på strategin i Östersjön,
126
….. …:~.–~-~-~—-
Den strategiska utvecklingen i Östersjön efter 1945
är den västtyska upprustningen, antingen denna utföres inom
Europaarmens ram eller den igångsättes på direkt amerikansk tillskyndan. Denna upprustning skulle även innebära, att en tysk
flotta skapas, huvudsakligen bestående av lätta övervattensstridskrafter med basering på östersjökusten. Genom denna nya Västmaktsstyrka skulle en motvikt kunna skapas mot den ryska övermakten i Östersjön och NATO-försvarets norra flank skulle bliva
bättre tryggad. Med en flankerande basering i förhållande till Öresund och Bälten kunde dessa lätta sjöstridskrafter dessutom verksamt bidraga till försvaret av östersjöutloppen.
127