Print Friendly

Den största lögnen

Av Mats Fält | 4 oktober 2019



Folkrepubliken Kina jubilerar och försöker få sin omgivning att tro att det är något att fira. Visst har det blivit bättre, men det är knappast rimligt att berömma partiet för att det inte längre gör sitt bästa för att skapa kaos, terror och massvält, skriver Mats Fält.

Folkrepubliken Kina firade 70 år i veckan. Det är varken en folkets republik eller något att fira, men regimen gör sitt bästa för att få världen att tro att något riktigt bra hände på Himmelska Fridens Torg den 1 oktober 1949. Något som Sverige dess värre var en av de första staterna att erkänna. Vi brukar tyvärr lite för ofta ha svårt att skilja på framsteg och katastrofer.

Det som egentligen hände var att en ineffektiv, korrupt och hänsynslös regim ersattes med ett totalitärt styre som inte tog någon som helst hänsyn till konsekvenserna av sina handlingar. Chiang Kai-shek var en misslyckad ledare som bidrog till att mer än tio miljoner kineser dog – förutom att han lyckades förlora ett inbördeskrig mot en extrem sekt som inte borde ha haft en chans mot den kinesiska armén. I grenen folkmord förblir dock den senare despoten på Taiwan en småhandlare jämfört med efterträdarna i Peking.

Både Chiangs kinesiska republik och Taiwan var alltid öppna mot omvärlden. Det bidrog verksamt till att göra Taiwan till vad det är idag – en demokratisk republik som respekterar sina medborgares liv och värdighet.

Många vet att Kina år en hänsynslös diktatur som mördar oppositionella och förtrycker minoriteter. Några har till och med hört om koncentrationslägren i Xinjiang. De flesta känner till att det inte finns någon demokrati och att den privata sfären för både individer och familjer blir allt mer inskränkt. Jämförelserna med Maos tidvis fullständigt vansinniga skräckvälde utfaller samtidigt till den nuvarande regimens fördel. Det var värre förr. Den som håller tyst och tillber presidenten kan slippa att bli personligen förföljd av den enorma säkerhetsapparaten.

Samtidigt köper många argumentet att det nuvarande välståndet är regimens förtjänst. Det är självklart sant så långt som att reformerna efter Maos död återuppväckte den kinesiska ekonomin från den misär som den under många år befunnit sig i. Kina var inget rikt land när kommunisterna tog över 1949, men det berodde delvis på kriget som just avslutats. Det fanns en grund för en normalt fungerande ekonomi som kunnat utvecklas om inte Mao startat sitt förödande samhällsexperiment.

Förklaringen till att Kina var ett så fattigt land vid Maos död var den politik som aktivt bedrivits sedan 1949. Det mesta som utgör grunden för en fungerande ekonomi hade aktivt slagits sönder av partiets energiska ideologer – utan att någon hänsyn tagits till konsekvenserna. Det främjar inte tillväxten att avrätta en stor del av landets entreprenörer som klassförrädare och imperialister. Planekonomi har aldrig fungerat bra någonstans och kollektivjordbruk fungerar bara någorlunda i undantagsfall.

Trots freden återgick aldrig ekonomin till det som tidigare varit normalt. Korruptionen fortsatte dessutom, men i annorlunda former. Det återkommande kaos som präglade tiden under Det stora språnget och Kulturrevolutionen gjorde inte saken bättre. Till och med Sovjetunionen efter Stalin framstod ibland som ett nästan normalt samhälle i jämförelse med Maos förverkligade ideologiska feberfantasier.

Visst har det blivit bättre men det är knappast rimligt att berömma partiet för att det inte längre gör sitt bästa för att skapa kaos, terror och massvält. Då lägger man ribban väldigt lågt. Det är inte konstigt att Kina under många år kunnat uppvisa höga tillväxttal. Det är lättare att skapa tillväxt i länder som startar från nära noll – som det postmaoistiska Kina. Dessutom måste man komma ihåg att Kina historiskt svarat för en mycket stor del av världens rikedom. Det är svårt att jämföra över tid men siffror på 40 procent har nämnts. Normalläget är inte att kineser svälter och har svårt att försörja sin befolkning – det är de flesta kinesiska minoriteter utanför Kina tydliga exempel på.

Bristerna i den kommunistiska diktaturen i Kina kan aldrig ursäktas med hänvisningar till den ekonomiska tillväxten. En tillväxt som redovisas med tvivelaktiga siffror och dopats genom ständiga brott mot de gemensamma spelregler som Kinas diktator påstår sig hysa så varma känslor för. Ingen borde få guldstjärna för att han eller hon slutar att fullständigt sabotera sitt eget lands ekonomi och de egna medborgarnas möjligheter att skapa välstånd.

Taiwan har lyckats skapa välstånd utan diktatur, massmord och återkommande svältepidemier. Det kan Kina också göra. Det är inte ens svårt.

Mats Fält (M) är förtroendevald i Tyresö kommun

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Reflektioner om politik : Elva essäer om idéer och reformer

fplus

Läs mer här

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism