Den stora socialistiska kulturella rovolutionen´´


1966


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

353
”DEN STORA SOCIALISTISKA
KULTURELLA REVOLUTIONEN”
Av pol. mag. öSTEN BOHLIN
Artikelförfattaren pol. mag.
östen Bohlin deltog i juni
1966 i en gruppresa till Kina
arrangerad av Utrikespolitiska föreningen i Stockholm.
Denna resa förbereddes under hösten/våren 1965-66
vid en serie sammanträden
med de blivande resenärerna.
Förutom Peking besöktes stä-
derna Nanking, Shanghai,
Hang-Chow och Kanton. Tillfällen gavs till studiebesök
vid institutioner, industrier
och folkkommuner samt till
samtal med kinesiska ungdomar och studenter.
”Vi vill inte endast förbättra
utan även utrota dekadent kultur.
Utan detta utrotande blir den socialistiska uppbyggnaden meningslös … Varje kommunist kommer
att sättas på prov i denna stora
kulturella revolution … Alla måste
visa i handling att de är massornas
verkliga tjänare och att de verkligen sätter ordföranden Mao Tsc
Tungs skrifter som en ledstjärna.”
Pekingtidningen Folkets Dagblad
skrev detta i början av juni månad
1966.
Utrensningarna i Peking började under hösten 1965, då en grupp
intellektuella anklagades för borgerliga och revisionistiska åsikter.
Sedan dess har de fortsatt inom
och utom kommunistpartiet. Då
jag i juni 1966 anlände till Peking
hade partiledningen beslutat att
fullfölja kampanjen på bredast
möjliga bas och över hela landet.
I Röda Fanan, de kinesiska kommunisternas teoretiska huvudorgan, kunde man läsa att ”fienden
är beredd och vässar sitt svärd.
Han vill halshugga oss. Han vill
ta ifrån oss makten.” Med fienden
avses i detta fall inte de onda amerikanska ”imperialisterna” eller
de förrädiska sovjetryska ”revisionisterna”, utan oppositionella i de
egna leden, vilka ”erövrat ett antal
viktiga positioner”. Enligt Röda
Fanan har de försökt tillvälla sig
makten i partiet, inom armen och
regeringen och att återinföra kapitalismen. Deras avsikt har varit -·
enligt tidningen – att då förutsättningarna därför blev gynnsamma göra en ”kontrarevolutionär”
statskupp. I en annan kinesisk tidning kunde man läsa om vad som
354
skulle komma att hända om och
när de sammansvurnas planer förverkligats: På kort tid skulle allt
som vunnits av det kinesiska folket i dess årslånga kamp förstöras.
Folket skulle på nytt bli utsatt för
förtryck och förföljelse. Människorna skulle på nytt tvingas leva
som lastdjur. Imperialismen och
imperialisterna skulle vända tillbaka. På nytt skulle landet sjunka
ned i ett kolonialt eller halvkolonialt tillstånd.
Det är i och för sig naturligt att
kritiken inom och utom partiet
mot den förda regeringspolitiken
skulle öka i det nuvarande läget.
Opposition var att vänta både inom partiet och inom armen efter
de bakslag som drabbat Kina på
det utrikespolitiska området sedan
årsskiftet 1964-65. Minskad ökningstakt eller stagnation inom
jordbruks- och industriproduktion
har också givit upphov till protester och följts av kritik. Denna opposition hade kunnat – och kan
fortfarande – bli farlig för det ldnesiska kommunistpartiets ställning om inga åtgärder hade vidtagits för att motverka den eller leda
in kritiken på områden där partiet lättare kan kontrollera den.
Som sensationellt kunde det
dock betecknas, när Peng Tchen
några dagar före min ankomst till
Peking tvingades lämna sin post.
Han var medlem av politbyrån,
ordförande i huvudstadens partiutskott och av flera bedömare betraktad som en av de fem mest inflytelserika männen i partiet. strax
därefter följde två andra kommunistiska ledare honom i spåren. De
båda ställföreträdande cheferna
för centralkommittens propagandaavdelning, Tchou Jang och Lin
Mo-han, lämnade sin ställning.
Centralkommittens dittills allsmäktige propagandachef, Lu Tingji, störtades senare under sommaren. Denne var samtidigt biträdande kulturminister i regeringen och
betraktades som en av kandidaterna till politbyrån. Den ledningens
absoluta solidaritet inåt och utåt,
som under sjutton år varit kännetecknande för det kinesiska kommunistpartiet, har börjat falla sönder. Många tecken tyder istället på
att en intensiv politisk maktkamp
nu har inletts.
En första förutsättning för att
maktkampen skall kunna uppstå
måste vara antagandet att partiordförande Mao Tse-tungs ställning blivit försvagad. I Peking sö-
ker man på ett beslutsamt sätt
motarbeta alla rykten som talar
om att så är fallet: Mao sägs vara
vid bättre hälsa än någonsin. Hans
roll som ledare och landsfader är
ett ledmotiv i den landsomfattande
kampanj under namnet ”den stora
socialistiska kulturella revolutionen” vilken inleddes i de största
städerna i kustprovinserna under
juni 1965. De tal som Mao hållit
och de böcker han skrivit skall lä-
sas av alla. Arbetare och bönder,
studenter och lärare: alla skall ledas framåt av Maos ord i sitt dagliga arbete såväl som vid tillfällen
då viktigare beslut skall fattas.
Liu Chao-tchi inte längre ”kronprins”?
Man kan inte undgå att lägga
märke till att Mao Tse-tung sedan
mer än nio månader hållit sig borta från offentliga framträdanden
i politiska sammanhang. När under
vintern och våren 1966 rykten
spred sig i världspressen om Maos
svåra sjukdom, till och med hans
död, berodde detta naturligtvis på
att han inte visat sig inför den utländska pressen på lång tid. Under
maj månad hade vissa kinesiska
tidningar publicerat ett fotografi
visande Mao när han välkomnade
en albansk regeringsdelegation på
besök i Kina. Ingenting nämndes
om tid eller plats för händelsen.
En så viktig händelse som fyrtiofemårsdagen av grundandet av
det kinesiska kommunistpartiet
”firades” i Peking utan någon offentlig festlighet eller högtidstal av
partiledaren. Detta är anmärkningsvärt eftersom dylika tillfällen
alltid i kommuniststater alltid ger
anledning till omfattande manifestationer och ännu mera så eftersom partiet för närvarande enligt
officiella uttalanden från Peking
är inbegripet i en kamp ”på liv
och död” med revisionistiska och
borgerliga element runt om i landet.
Följande fråga förefaller berättigad: Vilka är de män, som stödjande sig på den store mästarens
lära redan i dag söker bygga ut
355
sina positioner inför den situation,
som inträder då Kinas Lenin –
Mao Tse-tung – drar sig tillbaka
från sin ledarställning? Ännu för
ett år sedan föreföll det som om
svaret på denna fråga var ganska
enkelt.
Liu Chao-tchi ansågs vara den
man som Mao utsett till sin efterträdare. Sedan sin ungdom har Liu
varit en av Maos närmaste medarbetare och förtrogna. Alltsedan den
kulturella revolutionen inleddes
har bilden ändrats. Liu har trätt
i bakgrunden. Andra män leder
den stora kampanj som många
väntat att Liu skulle ha överinseendet över. I april 1966 kunde man
till och med märka tecken på att
Liu förlorat den ställning han haft
inom partiledningen. När han vid
den tiden återvände till Kina efter
en resa till Burma och Pakistan
väntade ingen som helst mottagningskommitte på honom. I egenskap av statspresident skulle han
enligt även i Kina vedertagna normer ha fått ett sådant officiellt
mottagande. Sedan dess har Lin
vid skilda tillfällen visat sig tillsammans med andra prominenta
personer. En slutsats som ligger
nära till hands är den, att Lin fortfarande måste räknas till Maos
tänkbara efterföljare, men att han
inte längre kan betecknas som ensam favorit till posten.
I stället förefaller försvarsministern och politbyråmedlemmen
marskalk Lin Piao att ha stärkt
sitt inflytande. I kinesiska tidning- 356
ar har han presenterats som den
rätte uttolkaren av Maos skrifter
och samtidigt betecknats som dennes närmaste stridskamrat under
kampåren. Marskalk Lin är dessutom med sina 59 år den yngste
inom det översta ledarskiktet Sina
främsta sporrar tjänade han som
segerrik fältherre i den sista fasen
av det kinesiska inbördeskriget
1946-49.
Genom det språkrör som står
till Lin Piaos förfogande – ar··
mens tidning – har han haft tillfälle att spela en förgrundsroll i
den kulturella revolutionen. Folkets Dagblad, organ för kommunistpartiet i Peking, publicerade
under juni ledande artiklar hämtade från Lins tidning. Detta kan
dock i sin tur möjligen förklaras
genom att de ansvariga för partiorganet, nämligen propagandachefen Lu Ting-ji och hans närmaste
medarbetare sedan en längre tid
varit i onåd hos den ledande gruppen inom politbyrån. I vilket fall
som helst har marskalk Lin aldrig
förut framträtt i rollen som ambitiös chefsideolog. Tvärtom har
han avhållit sig från de flesta offentliga framträdanden. Anledningen härtill är en långvarig sjukdom. Därför skulle det trots allt
vara anmärkningsvärt om han lyckades nå posten som ledare för
Mittens rike.
Chefsideologen som maktpolitiker
Vid mitt andra besök i Peking
i slutet av juni syntes tecken som
tydde på att den egentliga maktkampen utspelade sig i själva partiapparatens centrum. Under hela
månaden hade industriarbetare,
studenter och skolbarn organiserats i demonstrationståg genom gatorna till huvudstadens partihögkvarter, där de ”fått tillfälle att ge
sitt stöd för de makthavande och
att uttrycka sin avsky för partiets
fiender.” Denna aktivitet hade avmattats. Antagligen pågick dessa
dagar intensiva överläggningar om
hur kampanjen i fortsättningen
skulle läggas upp.
Mao Tse-tungs arvtagare måste
förmodligen sökas inom denna
krets. En nyckelposition inom partiet innehas av generalsekreteraren
Teng Hsiao-ping. Han tillhör politbyråns största utskott och leder
arbetet inom partisekretariatet, det
organ som har till uppgift att verkställa politbyråns beslut. sekretariatet och därmed Teng har också
stort inflytande över personfrågorna inom partiet. Vid sidan av Mao
Tse-tung är Teng Hsiao-ping partiets chefsideolog. Vid flera viktiga
tillfällen har han fungerat som
rådgivare åt Mao. Då den senare
1957 besökte Moskva för samtal
med Chrustjev medföljde Teng
som hans enda medhjälpare. Han
fungerade som rapportör vid dc
viktigaste partikonferenserna; han
var chef för den kinesiska delegation, som i juli 1963 förde de utomordentligt svåra förhandlingarna
med Sovjetunionen. I dag tillhör
han de flitigaste författarna bland
dem som kritiserar de ryska kommunisterna för förräderi mot revolutionen och för samarbete med
USA.
”Den ständiga revolutionen”
Vid många tillfällen under min
resa genom Kina hörde jag kineser tala om att ”95 procent av folket är med oss”, det vill säga stö-
der kommunistpartiets och regeringens politik. Om detta skulle
vara sant innebär det att det finns
en opposition som omfattar 25-30
miljoner människor i vuxen ålder.
Denna siffra bör jämföras med
kommunistpartiets medlemssiffra,
vilken säges vara 16-17 miljoner.
Man kan inte diskutera politik med
någon kines som stöder partiets
linje utan att han gång på gång
kommer tillbaka till Mao Tse-tungs
skrift ”Om motsättningarna inom
folket”. Innehållet i denna grundar
sig på ett föredrag som hölls i februari 1957 och ligger nu till grund
för den intensiva masskampanjen
för att ”utrota de borgerliga tendenserna”. Bakom den ständiga
klasskamp, som enligt Mao måste
pågå i varje socialistiskt samhälle
också efter det att proletariatet
upprättat sin diktatur, ligger det
faktum att människan icke är anpassad till ett liv i det kommunistiska idealsamhället. Därför måste hon ständigt uppfostras av partiet. Annars finns en mycket stor
risk för en utveckling liknande den
i Sovjetunionen, där ”den moderna
revisionismen” tillvällat sig mak- 357
ten. Denna rädsla för ett förborgerligande av den kinesiska kommunismen har aldrig hittills varit
så påtaglig i landet. En av de mest
intressanta erfarenheter som en besökare just nu i Kina kan göra, är
att den kinesiska kommunismen,
som länge var en av världens mest
optimistiska ”trosläror”, har fått
ett starkt inslag av pessimism. Resignationen gäller främst möjligheterna att inom överskådlig tid
utrota ”de borgerliga tendenserna”, frestelserna att sätta skapandet av en trygg framtid för den
egna familjen och den egna individen i främsta rummet. En ungdomsledare i Nanking påpekade
för mig att ”vi måste ständigt börja om från början. Vi måste ständigt uppfostra ungdomen på nytt.
Annars sticker de borgerliga tendenserna upp huvudet igen.”
Inom de kinesiska universiteten
och även vid mellan- och gymnasieskolorna genomfördes masskampanjen för den kulturella revolutionen med metoder som gav
prov på den förslagenhet, med vilken partiledningen ibland gick till
väga. I Peking arrangerades sammankomster för lärarna vid universitetets olika institutioner. Rektorn för universitetet hade avsatts
någon av de första dagarna i juni
och ledningen hade övertagits av
en kommitte, utsedd av politbyrån.
Lärarna tvingades utöva kritik
mot varandra. En lärare utpekades
som skyldig till avvikelser från
den sanna Maoistiska linjen i sin
358
undervisning och i sin samvaro
med studenterna. Hans eller hennes kolleger hade sedan att kritisera den anklagade, vilken försågs
med en toppig mössa samt tvingades stå på ett bord i rummet. Undervisningen inställdes och studenterna gavs andra uppgifter: på stora pappersark skrev de ned kritik
mot lärare och mot kamrater som
förbrutit sig mot partiets linje. En
lärarhögskola i Shanghai hade entreer och väggar i de skilda institutionsbyggnaderna fullhängda
med dessa affischer. På andra platser inom området skrev konstnärligt begåvade studenter hyllningstal till Mao och partiet.
Kina och framtiden
Olika tidningar i Kina har beklagat de yngres brist på intresse
för och erfarenhet av klasskampen. Man anser att de saknar den
rätta insikten om klassfiendens
hårdhet och hänsynslöshet. Vid
skilda tillfällen under de senaste
åren har inom den kinesiska pressen förekommit försiktig kritik
mot regeringen och mot Maos
”hårda” utrikespolitiska linje.
Bland dem som skrivit befinner sig
några av dem som under de senaste månaderna blivit föremål för utrensningarna inom partiet och inom universiteten.
Andra förklaringar än de här
skildrade kan också sökas till det
livliga inrikespolitiska skeendet i
Kina sedan några månader tillbaka. De stora massorna utsätts för
en intensiv indoktrinering, så att
det inte skall råda något tvivel om
att Mao Tse-tungs uppfattning om
det oundvikliga kriget mellan imperialister och revolutionära delas
av hans 700 miljoner landsmän.
Kina skulle om denna tolkning är
den rätta ha accepterat eventualiteten av ett krig med USA. När
USA på allvar engagerade sig i
Vietnam-konflikten hade man i Peking att välja mellan att medverka
till förhandlingar och en kompromissfred eller också ge prioritet åt
motståndet mot den amerikanska
”imperialismen” – även om detta
förr eller senare innebär kinesiskt
truppstöd åt Nord-Vietnam och
FNL och risk för amerikanska
bombningar av kinesiska mål.
(1/8 1966)