Print Friendly

Den spanska frågan

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

GUNNAR UNGER:
Den spanska frågan
Gunnar Unger, som förra Jret besökte
Spanien, ger här med anledning av
att Francoregimen nyligen firat sitt
30-Jrsjubileum ett perspektiv pJ den
spanska frJgan. Hans slutsatser
blir följande. Det spanska folkets stora
flertal vill till snart sagt varje pris
förhindra ett nytt inbördeskrig.
Därför tolereras Franco. Av allt att
döma kommer följaktligen heller ingen
revolution att äga rum under hans livstid
och knappast heller i samband med
hans frJnfälle. Sannolikheten talar för
att regimen förvandlas till en
konstitutionell monarki, som gradvis
vidgar friheten i landet, men snarare
med ledning av konkreta spanska
historiska erfarenheter än abstrakta
västeuropeiska förebilder.
Illusionen
Bedömningen av den spanska frågan
i svensk debatt och alldeles särskilt i
svenska massmedia kännetecknas mestadels av en beklaglig ytlighet och kortsynthet. Man väljer en utgångspunkt,
som kan förefalla naturlig men som i
själva verket bara är bekväm och som
genom att inte ge den rätta bakgrunden
till dagens läge förrycker perspektiven
och ger en falsk bild av händelseförloppet.
Denna utgångspunkt är inbördeskrigets utbrott år 1936. Spanien var då –
det är den ständigt återkommande, lika
grundläggande som grundfalska illusionen – ett lyckosamt och hoppingivande
experiment i demokrati, som förråddes
genom en revolution från höger. Maktgalna generaler, reaktionära prelater,
feodala godsägare och förstockade konservativa politiker bildade en sammansvärjning för att förkväva friheten i den
unga spanska republiken. Stödda på
moriska trupper och den spanska främlingslegionen och efterhand med hjälp
av Mussolinis och Hitlers krigsmaskiner
lyckades de i sitt uppsåt och sedan dess
har Spanien suckat under fascismens ok.
Det är den teckning av bakgrunden
till situationen i dagens Spanien man
nästan ständigt möter i svensk opinionsbildning och den är nästan helt missvisande. Det har aldrig funnits någon demokratisk tradition i Spanien. Det republikanska experimentet hade blivit ett
katastrofalt misslyckande. men \nte på
152
grund av högern, som skrupulöst, ja mer
än skrupulöst iakttog författningens
föreskrifter, utan på grund av de vänsterextremistiska element som genom sin
utomparlamentariska aktivitet trotsade
dessa föreskrifter. Redan åtskillig tid
före inbördeskrigets utbrott var förhållandena i landet anarkiska och när det
utbröt var en revolutionär situation redan för handen. Men det var inte frågan
om en revolution från höger utan en
revolution från vänster, som förekoms
av en militär statskupp, ett typiskt pronunciamento av från de senaste hundra
årens spanska historia välbekant art.
Denna statskupp utvecklades till ett
blodigt och fruktansvärt inbördeskrig.
Men det var i första hand ett inbördeskrig, en spansk angelägenhet och inte en
uppgörelse mellan främmande stormakter på spanskt territorium. Mussolinis
och Hitlers intervention på nationalistsidan kunde komma ungefär på ett ut
med Sovjetunionens intervention på regeringssidan; all sannolikhet talar för
att om alls ingen intervention ägt rum
resultatet skulle blivit detsamma, även
om förödelsen blivit mindre. Så blev
Franco heller inte någon vasall åt vare
sig Mussolini eller Hitler, utan agerade
under andra världskriget med förbluffande kallblodig självständighet. Inte
heller utformades det nya spanska samhällsskicket efter tyska eller italienska
förebilder, utan snarare i nära anknytning till spansk tradition. Om man skall
hålla sig till rimliga statsvetenskapliga
kriterier och inte till slagord är det också tveksamt om man kan kalla Spanien
– liksom f. ö. Portugal eller Grekland
– en fascistisk stat. Francoregimen är
patriarkalisk, hierarkisk, auktoritär,
men den är inte och har aldrig velat
vara en totalitär diktatur av samma slag
som Mussolonis Italien eller Hitlers
Tyskland.
Traditionen
För att alls förstå de senaste decenniernas utveckling i Spanien räcker det
alltså inte med att gå tillbaka till inbördeskriget. Man måste i stället försöka
bilda sig en uppfattning om inbördeskrigets historiska förutsättningar och
det kan man näppeligen göra utan att
gå tillbaka ända till 1800-talets första
decennier. När de napoleonska armeerna med Wellingtons hjälp fördrivits
från den iberiska halvön var Spanien
politiskt, ekonomiskt och moraliskt ett
konkursbo. Det var slutet på tre århundradens stormaktsvälde.
Av detta stolta välde återstod på
1820-talet inte mycket mer än själva
moderlandet och spanska Marocko. I
samband med den franska ockupationen
hade de amerikanska kolonierna, den
sista dyrbara återstoden av världsväldet
bortom haven passat på att göra sig
fria; att förlusten av Filippinerna, Kuba
och Puerto Rico dröjde till 1890-talet
rubbar ingenting väsentligt i denna helhetsbild. Men Spanien hade inte bara
förlorat sin stormaktsställning, inte bara sina viktigaste inkomstkällor, utan
också sin moraliska prestige, sin självaktning, sin kristna ”mission” som
världsfrälsare. Det gällde att börja från
början med att bygga upp inte bara nationen utan nationalkänslan, att återskapa självaktningen och självförtroendet.
Det gick dåligt. Spaniens historia i
modern tid är en sorglig historia. Det
gäller särskilt decennierna kring mitten
av 1800-talet. Undermåliga monarker,
uppslitande dynastiska strider, ”carlistaupproren”, kortvariga och misslyckade
liberala experiment – inklusive en republikansk parentes – avlösta av pronunciamentos med militärdiktaturer
som följd; sådan är bilden. En konstitutionell monarki fungerar på papperet,
men demokratin blir ett sken, parlamentarismen blir ett sken, de konservativa
och liberala partier som avlöser varandra vid makten är löst sammanfogade intresseorganisationer, samlade kring personer, inte ideer och de använder hänsynslöst regeringsställningen till att manipulera valen.
Kung Alfons XIII som regerade Spanien från början på detta sekel fram till
monarkins fall 1930 hade en rad utmärkta egenskaper utom den väsentliga:
lojalitet. När han svek konstitutionen
och gjorde Primo de Rivera till militärdiktator av 1800-talstyp, förberedde
han sin egen undergång. Primo de Riveras diktatur – i många avseenden, inte
minst ekonomiskt ganska framgångsrik
– gjorde slut på det lilla mått av politisk integritet och nationell solidaritet
153
som ännu fanns i Spanien och gynnade
de centrifugala krafterna i samhället:
anarkism, syndikalism och separatism. I
och med att kung Alfons ansåg det nödvändigt att ge Primo de Rivera silkessnöret, hade han förlorat alla ledande
politikers förtroende och när kommunalvalen 1930 gick honom emot i de
stora städerna, där man utropade republik, tog han sitt parti och flydde.
Monarkisterna vann –
monarkin förlorade!
Det var en ödets ironi att när rösterna sluträknats visade det sig att monarkisterna fått en låt vara knapp majoritet. Men monarkiens tillfälle var försuttet. Republiken var redan ett faktum.
La Niiia Bonita, Den Vackra Flickan,
som den poetiskt kallades, hade tillkommit i en euforisk stämning. Den skulle
inte vara länge. Frånvaron av en demokratisk tradition och av politisk stabilitet gjorde den unga republiken till en
lekboll för de politiska lidelserna. Men
det som är väsentligt att komma ihåg
i sammanhanget är följande. Trots att
högern, under ledning av den unge professor Gil Robles – som f. ö. alltjämt
lever och nyligen givit ut sina memoarer
– långa tider var det största partiet i
cortes, det spanska parlamentet, utestängdes den i praktiken från makten.
Enligt demokratiens spelregler skulle
Gil Robles ha bildat regering, men hindrades därifrån av att vänstersocialisternas ledare Largo Caballero då hotade
med revolution.
154
Inte ens denna provokation kunde
förmå Gil Robles och hans anhängare
att vädja till militären eller att begagna
utomparlamentariska metoder. De fogade sig, under protest, i situationen. Denna förvärrades dock oavbrutet genom
att Largo Caballero proklamerade att
proletariatets diktatur var den enda lösningen på Spaniens problem. År 1934
försökte Largo Caballeros vänstersocialister en kupp i samband med generalstrejk i de större städerna. Den misslyckades, men som från många håll påpekats berövades vänstern varje tillstymmelse till moralisk auktoritet när det
gällde att fördöma generalskuppen 1936.
Republiken fördddes av den
yttersta vänstern
Gil Robles motstod alltjämt frestelsen
att gå generalernas ärenden. Utvecklingen tog dock nu en sådan vändning att
den inte längre gick att styra. Den 16
juni 1936 höll Gil Robles ett tal i cortes,
där han anklagade regeringen för dess
släpphänthet mot vänsterextremisterna.
På fyra månader hade 160 kyrkor
bränts, tio tidningar plundrats, hundratals politiska mord begåtts, 340 totala
eller partiella strejker igångsatts. Uppgifterna bestreds inte av regeringen.
Därefter framträdde den monarkistiske
deputeraden Calvo Sotelo, som i ännu
kraftigare ordalag fördömde regeringens passivitet. När han slutat utropade
den kommunistiska deputeraden Dolores
Ibarruri, senare känd som La Pasionaria:
”Det är ert sista tal!” Hon hade rätt.
En månad senare mördades han av ett
antal uniformerade män tillhörande regeringens polistrupper, guardias de asalto. Det blev signalen till inbördeskriget.
Som en av de främsta kännarna av
spansk historia, Salvador de Madariaga,
undervisningsminister och ambassadör i
republikens tjänst, sedermera landsflyktig professor i Oxford, och en oförsonlig fiende till Francoregimen, framhållit, förråddes republiken därigenom att
vänstern förråddes av den yttersta vänstern. Inbördeskriget i Spanien blev enligt hans mening oundvikligt till följd
av inbördeskriget inom den spanska
vänstern. Genom att Largo Caballero
vägrade att acceptera en folkfrontspolitik och i stället propagerade för den proletära revolutionen, blev läget ohållbart.
Largo Caballero gav republiken dödsstöten – vilket f. ö. bäst bekräftas av
att när han blev premiärminister i september 1936 började makten på regeringssidan övergå till kommunisterna
och närmare bestämt till de Moskvatrogna kommunisterna och de från Sovjet utsända militära och politiska experterna.
Endast mot denna historiska bakgrund kan man rätt förstå det spanska
inbördeskriget och dagens situation i
Spanien.
Situationen
Don Manuel Fraga Iribarne är mlmster för information och turism i den nuvarande spanska regeringen. Det är en
förhållandevis ung man, runt de 40, tidigare professor i statskunskap, högt begåvad, mycket skicklig, mycket smidig,
mycket vältalig och anses av många som
den naturlige ledaren för regimens mera
reformvänliga och pragmatiska fraktion. Han, snarare än Francos ställföreträdare amiral I:.uis Carrero Blanco, har
utpekats som en tänkbar blivande regeringschef. Vid ett besök i Spanien förra
året- alltså innan undantagstillståndet
proklamerades – hade jag ett mycket
långt och ingående samtal med honom.
Redan den omständigheten att jag var
svensk tidningsman försatte honom i en
försvarsattityd och han gjorde, dessbättre, inget försök att hyckla objektivitet.
Han höll helt enkelt en f. ö. mycket intelligent plaidoyer för regimen – ”det
är ju min uppgift!” – som emellertid
naturligt nog saknade nyhetens behag.
Men han underströk en synpunkt som
jag tyckte var tänkvärd: att den eftersläpande utvecklingen i Spanien på alla
områden: politiskt, ekonomiskt, socialt,
kulturellt måste ses som en följd av att
Spanien gått från undantagstillstånd till
undantagstillstånd. Först inbördeskriget
med dess enorma åderlåtning av landets
alla resurser. Sedan- då inbördeskriget
nätt och jämt var avslutat – andra
världskriget med dess yttre och inre på-
frestningar. Slutligen den krävande diplomatiska, politiska och ekonomiska
karantän vari Spanien hölls efter kriget
och som slutgiltigt upphävdes först då
Spanien 1955 beviljades inträde i FN.
Fraga Iribarne, en tillskyndare av det
spanska tövädret, den allmänna liberali- 155
senng som bl. a. innefattade förhandscensurens upphävande, anade inte då
(får man förmoda) att ett nytt undantagstillstånd redan var på väg!
Ett oerhört ekonomiskt uppsving
Missförhållandena i Spanien är mångfaldiga, men en sak går inte att förneka:
jämfört med början på 50-talet har det
skett ett oerhört ekonomiskt uppsving,
som åtminstone i viss mån kommit de
sämst lottade till del. Det väldiga tillflödet av utländskt framför allt amerikanskt kapital och turismens kolossala
uppblomstring har förändrat landet.
Den grinande nöden, skarorna av tiggare, de eländiga bostadsförhållanden som
för femton år sedan satte sin prägel på
så stora delar av Spanien är nu i huvudsak borta. Kven om inflationen här som
annorstädes i Västerlandet på senare år
blivit kännbar har dock levnadsstandarden höjts i en för spanska förhållanden
tidigare okänd takt. Väg- och hotellbyggen kan givetvis vara ett sken som
bedrar, men däremot knappast det intensiva bostadsbyggandet och den höga
klädstandarden också på de mest minsta
och mest avsides belägna orter.
Spanjorerna i gemen har otvivelaktigt
fått det – åtminstone materiellt sett –
bra mycket bättre under det senaste decenniet och det har bidragit till, inte att
öka regimens popularitet, men att minska dess impopularitet. Ingen kan väl
sanningsenligt påstå att Franco är populär, men knappast heller att han sökt
popularitet. Han är en egendomligt
156
opersonlig, anonym diktator denna sällsamma blandning av militär och munk,
vars värsta utsvävning är hans rapphönsjakter. Någon personkult är i Spanien inte gärna tänkbar. Franco saknar
helt den mänskliga utstrålning som kan
appellera till massorna, han har ingenting, som kan fånga fantasien, ingenting
som han entusiasmera, ingenting som
kan inspirera. Han åtnjuter däremot av
allt att döma en viss motvillig respekt
från förmodligen flertalet av sina landsmän.
Den har två orsaker. Dels hans onekligen på det hela taget mycket framgångsrika utrikespolitik, som inte bara
räddat Spanien oskatt genom andra
världskriget utan också därefter hävt
dess isolering och återgivit spanjorerna
något av deras nationella självaktning.
Dels hans skickliga sätt att spela ut olika
grupper av sina egna anhängare mot
varandra och därigenom skapa en balans
som givit en viss stabilitet åt samhällslivet. Särskilt har man förmodligen
uppskattat hans sätt att oskadliggöra falangen, El Movimiento, som den numera
kallas. Franco är förvisso ingen ideolog
(i den mån inte tronen, altaret, svärdet
och peonnigpåsen skall kallas en ideologi) och är följaktligen i så måtto en då-
lig fascist, som alltid betraktat falangen
med skepsis. När den hotade att försöka
bli en stat i staten, gjorde sig Franco
själv prompt till dess högste ledare, varefter den under hans järnhårda kontroll
på det hela taget upphört att spela nå-
gon mera väsentlig roll.
Ingen revolutionär situation
Allt detta hindrar naturligtvis inte att
det, som var och en vet, finns en mycket
utbredd opposition mot regimen i Spanien. Det gäller framför allt arbetarna
och de intellektuella, till vilka i detta
speciella fall också delar av främst det
yngre prästerskapet får räknas. Att denna opposition inte är något att leka med
visas bäst av det undantagstillstånd som
nyss upphävts.
Den nya mera ”demokratiska” konstitution, som i december 1966 infördes med godkännande av den i diktaturer vanliga, betryggande folkomröstningsmajoriteten, har visat sig vara
en papperskonstruktion och bitterheten
är stor. Det råder stark oro bland studenterna, bland de arbetarkommitteer
som verkar för en fri och inte en korporativ, ”vertikal” fackföreningsrörelrelse och bland separatisterna i Spaniens
nordliga delar, framför allt baskerna
och katalanerna. Men å andra sidan innebär detta trots allt inte att det i Spanien skulle föreligga en revolutionär situation. Spanjorerna älskar förvisso inte
Franco, men majoriteten av dem tycks
tolerera honom i förhoppning om att
det skall bli bättre, när han en gång fallit ifrån, vilket enligt naturens ordning
– han är 76 – inte gärna kan dröja
alltför länge.
Att detta är en riktig bedömning blev
jag övertygad om vid samtal med olika
representanter för den spanska oppositionen, samtal som onekligen erbjöd betydligt mera av intresse än samtalet med
informationsministern. Av alldeles sär~
skilt intresse föreföll mig de synpunkter
vara, som med stor öppenhjärtighet delgavs mig av en av den illegala spanska
socialdemokratins ledare, en ung, bril~
jant advokat, ungefär jämnårig med
Fraga Iribarne, låt oss kalla honom X.
Jag skall därför i yttersta korthet referera några av dem. Genomsnittsspanjo~
ren, förklarade han, önskar ordning och
frihet, men först ordning – därför att
han vill få arbeta i fred och därmed gö-
ra tillvaron bättre för sig och sina barn.
Och en sak gäller för alla spanjorer, aldrig mer inbördeskrig. Därav den relativa toleransen mot regimen.
En militärdiktatur mildrad av
kristen humanism
Kommunisternas illegala tidning är den
mest spridda av de underjordiska tidningarna i Spanien därför att den innehåller de flesta undertryckta nyheter
om skandaler inom förvaltningen, arresteringar o. d. Men de spanska kommu~
nisterna utgör bara en ringa bråkdel av
befolkningen. Varför skiljer sig Spanien
härvidlag så markant från Frankrike
och Italien? Advokat X.’ svar är värt
att lägga på minnet: ”När man som vi
har haft diktatur i 30 år är man inte
hågad att byta ut den mot en annan, om
vilken man på goda grunder kan anta
att den blir ännu värre.” Och han tillfogade: ”Francos regim är dock inte ett
totalitärt terrorvälde, utan en militärdiktatur mildrad av en viss kristen humanism.”
157
Men hur är det då med det politiska
förtrycket? Det finns inga koncentra~
tionsläger, svarade advokat X. och det
förekommer ingen tortyr i fängelserna.
Antalet rent politiska fångar uppgår till
ett par hundra – detta var alltså, som
framgått, före undantagstillståndet. Men
tusentals personer – bland dem han
själv- står under strikt polisbevakning
och måste med jämna mellanrum anmäla
sig hos polisen. Av dessa får många –
bland dem likaledes min sagesman –
inte ut sina pass, kan följaktligen inte
lämna Spanien och behandlas alltså som
ett slags andra klassens medborgare. Ingen förklaring ges: man möts av le silence
administratif, som advokat X. uttryckte
saken. Man är kort sagt ”en försöksutsläppt fånge i sitt eget land”.
Fallet Grimau? Han hade varit polischef i Barcelona under inbördeskriget
(vilket i och för sig säger en hel del)
men brotten kunde inte bevisas och var
f. ö. preskriberade. Dödsdomen var därför oförsvarlig. Efter Grimaus avrättning har emellertid ingen politisk dödsdom vidare avkunnats.
Successionen
Spanien är som bekant pro forma en
monarki, med Franco som ett slags riksföreståndare. Hur ställer sig egentligen
spanska folket till monarkin? Flertalet
är likgiltiga för monarkin – som för
dem bara är ett historiskt begrepp –
sade mig X, men de är lika likgiltiga för republiken. De är beredda att ac~
ceptera monarkin som ett mindre ont
158
än den nuvarande reg1men. Trots att
Franco är rojalist har han ett slags
skuggrädsla för monarkin, troligen sammanhängande med att pretendenten don
Juan tagit avstånd från regimen. Denna
skuggrädsla förstärktes förra året när
änkedrottning Victoria Eugenia för första gången efter monarkins fall återvände till Spanien för att närvara vid sin
sonsons dop (don Filip av Bourbon, son·
son till don Juan och son till don Juan
Carlos) och blev föremål för stormande
hyllningar i Madrid. Franco beslöt efter
detta att Johannes Döparens dag inte
skulle få firas, därför att den var samlingsdag för don Juans anhängare.
I det längsta har Franco också underlåtit att utpeka sin efterträdare för att
även härvidlag genom splittring bättre
kunna härska. När jag tillfrågade Fraga
Iribarne om inte detta osäkerhetstillstånd innebar en allvarlig risk för kontinuiteten i statsstyrelsen svarade han
lojalt att det var ett uttryck för Francos
visdom. Franco själv tycks dock slutligen ha kommit på andra tankar eftersom han nu definitivt designerat sin favoritkandidat, don Juans son don Juan
Carlos – som sedan länge i Spanien utbildats för uppgiften – till sin efterträ-
dare som statschef.
Annu när jag vistades i Spanien ansågs det sannolikt att don Juan Carlos
av lojalitet mot sin far pretendenten
skulle avböja Francos invit. Att han nu
i stället accepterat den tycks tyda på att
don Juan uppgivit sin ambition att bli
kung till förmån för sonen. Successionen i Spanien skulle därmed äntligen
vara åtminstone i princip fastlagd. Det
finns visserligen andra kandidater, men
den ene, den carlistiske, befinner sig i
landsflykt och den andre, en son till don
Juans äldre bror don Jaime (vilken till
följd av dövstumhet på sin tid en gång
för alla avsagt sig tronföljden) har hållit sig i bakgrunden trots att han finns
i Madrid och inom parentes sagt anses
vara den intelligentaste medlemmen av
familjen. Don Juan Carlos är emellertid
enligt utsago en sympatisk, rättskaffens
och långt ifrån obegåvad person, även
om hans självständighet – offer som
han varit för dragkampen mellan Franco och don Juan – inte är påfallande.
Hurdana är då hans framtidsutsikter?
Låt mig än en gång citera advokat X.
”Om han nöjer sig med att vara Juan III
kan han rädda monarkin i Spanien. Men
om han vill vara Franco II är den förlorad.”
För att sammanfatta. Det spanska folkets stora flertal vill till snart sagt varje
pris förhindra ett nytt inbördeskrig.
Därför tolereras Franco. Av allt att dö-
ma kommer följaktligen heller ingen revolution att äga rum under hans livstid
och knappast heller i samband med hans
frånfälle. Sannolikheten talar för att regimen förvandlas till en konstitutionell
monarki, som gradvis utvidgar friheten
i landet, men snarare med ledning av
konkreta spanska historiska erfarenheter
är abstrakta västeuropeiska förebilder.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner