Print Friendly

Den som är rädd för lobbyister lider brist på integritet

Av Christofer Fjellner | 16 november 2018



De vars agenda man sympatiserar med företräder viktiga samhällsintressen. De man inte håller med är lobbyister. Och alla vet vem som är ond och vem som är god. Eller? Christofer Fjellner är trött på den infantila diskussionen kring politiskt påverkansarbete – inte minst i media.

“Nån här som jobbar för en NGO med miljöfrågor? Och vill vara hjälten i ett UR-program om lobbyism den 21-22 november? Då får ni gärna maila [namn på producenten] [mejladress] som letar efter goda svenska lobbyister.”

Inlägget skrevs av en assistent till Miljöpartiet här i Europaparlamentet och lades upp i Facebookgrupp för svenskar som bor i Bryssel. Miljöpartiet letar alltså “goda” lobbyister å Utbildningsradions vägnar. Producenten av programmet kommenterade gillande, utan synpunkter i övrigt på inlägget. Inbjudan gäller ett program om lobbyism som Max Andersson (MP) ska vara med i. De har också frågat mig. Syftet med den här texten är inte hänga ut enskilda personer. Syftet är att visa på en återkommande mediedramaturgi, där framförallt public service sätt att hantera lobbyism och i förlängningen perspektivval i sina program inte bara är enkelspårig och fördummande, det urholkar också förtroendet för seriösa medier.

Om detta det var en engångsföreteelse hade det inte spelat så stor roll. Men jag har tappat räkningen på hur många gånger jag själv har deltagit i program där berättelsen redan är given. Det går inte att skylla på enstaka misstag, utan detta är ett mönster som återkommer i olika journalistiska produktioner. I det här fallet blir det särskilt tydligt då det redan i planeringen av programmet verkar det ha varit givet vem som är ond och vem som är god. Det blir ännu värre när programmet är en UR-produktion, som riktar sig till elever i högstadiet i syfte att öka “ungdomars intresse för våra politiska val”.

Jämte handelspolitiken har jag ägnat en stor del av mina 15 år i Europaparlamentet åt miljö- och klimatpolitik. Jag har dessutom varit aktiv i den ständigt pågående diskussionen om lobbyism. Jag anser att påverkansarbete är en viktig del av det demokratiska beslutsfattandet. För mig är det en självklarhet att de som påverkas av lagstiftningen; människor, organisationer och företag, ska ha en möjlighet att göra sin röst hörd och tala med oss politiker.

Politik handlar i grund och botten om avvägningar mellan olika men legitima intressen. Beroende på våra politiska åsikter drar vi olika slutsatser. Någon kanske vill ge företag större frihet att styra sin egen verksamhet, andra vill stärka arbetstagarnas rättigheter. Det finns väldigt sällan en god sida och en ond sida, hjältar eller skurkar, som media vill få det till. Lobbyism gör de politiska besluten mer välgrundade och bättre. I slutändan är jag övertygad om att det stärker demokratin.

Det finns många som är av motsatt uppfattning och som menar att möjligheterna för intressenter att träffa oss politiker ska försvåras och inskränkas. Åtminstone när det handlar om påverkansarbete från intressen de inte gillar eller delar uppfattning med. Min miljöpartistiske kollega i Europaparlamentet Max Andersson skrev till exempel en debattartikel i GP nyligen som symptomatiskt nog handlade om att kasta ut “smutsiga företag från klimatförhandlingarna”. Förbudet är dock alltid ensidigt. Så snart det handlar om påverkansarbete från intressen som Miljöpartiet sympatiserar med gäller andra regler.

Men den som inte klarar av att hantera lobbyister har antingen usla argument eller brist på integritet. Det enda maktmedel en lobbyist har är nämligen styrkan i sina argument. I de här sammanhangen är ordvalet ofta avslöjande. De vars åsikter någon sympatiserar med beskrivs gärna som viktiga samhällsintressen eller något annat positivt laddat. Men den man inte håller med kallar man nedlåtande för lobbyist.

Att debattera lobbyism tycker jag är både kul och viktigt. Därför ställer jag gärna upp i debatter. Så även om jag bara får ett kort pratminus i ett timslångt program, som följer logiken ovan och som således målar ut både mig och lobbyisterna som skurkar. Men en gräns är faktiskt nådd när media inte ens försöker dölja sin agenda. Att de därtill använder anställda från ett politiskt parti till att aningslöst rekrytera deltagare som ska beskrivas som “goda” gör inte saken bättre.

Mest upprörande är dock att programmet är riktat till ungdomar. Vuxna människor är bättre rustade att genomskåda och avslöja vinklade program, men frågan är hur någon som går på högstadiet ska kunna göra det. Det stärker inte direkt tilltron till seriös media, en tro redan i dag är naggad i kanten hos många. De som menar att i synnerhet public service är vänstervinklat får generöst med vatten på sin kvarn.

För låt oss vända på resonemanget. Kritiken från vänster hade inte varit nådig – med rätta – om UR:s lobbyprogram hade haft det motsatta perspektivet. Om någon av mina anställda hade varit i kontakt med UR och fått i uppdrag att hitta en “god” lobbyist, som kan spela hjälten. Eftersom jag är ansvarig förhandlare när EU just nu sätter minskningsmål för utsläpp från lastbilar, skulle vi kanske föreslå en lobbyist-hjälte från lastbilsindustrin. Programmet skulle sedan handla om vikten av en konkurrenskraftig lastbilsindustri och att vi inte ställer omöjliga miljökrav på lastbilstillverkarna. Max Andersson får några pliktskyldiga frågor om klimatet, men mestadels ägna sig åt att svara på frågor om varför han vill göra de anställda på lastbilstillverkarna i Södertälje och Göteborg arbetslösa genom orealistiska krav på utsläppsminskningar, som urholkar konkurrenskraften.

Så skulle det självklart aldrig gå till. Och det är bra. Problemet är att motsatsen sker, ofta.

Det värsta är att de inblandade troligtvis inte ens förstår att deras agerande är ett problem. Lägger man upp en förfrågan som den från Miljöpartiet i en stor offentlig Facebookgrupp inser man inte att den är problematisk. Lika lite förstår UR som uppenbarligen bad MP om hjälp att hitta den goda lobbyisten. Deras berättelse med förutbestämda uppfattningar om de onda och de goda har blivit berättad så många gånger att de inte ens kan föreställa sig att det finns en annan. Jag hade föredragit att de försökt smyga med detta. För då hade de åtminstone förstått att det finns ett annat perspektiv.

Uppenbara osanningar är lättare att identifiera. Det är till exempel få som missar att Trump ljuger flagrant, för att ta det mest extrema exemplet. Men den här typen av ensidiga perspektivval är svårare att identifiera, men minst lika bedrägliga.

Jag deltar gärna i tuffa debatter med högt i tak. Jag diskuterar gärna lobbying med mina motståndare, inte minst med Max Andersson, som jag har stor respekt för och som är en rolig motdebattör i många sammanhang. Men det måste vara på en spelplan som är hyfsat jämn. Det kommer alltid att riktas orättfärdig kritik mot media. Men media skjuter sig själv i foten om de alienerar också oss som vill ha en livskraftig och kvalitetsinriktad journalistik. Kampanjjournalistiken blir inte bättre för att den kommer från UR. Det är tvärtom extra allvarligt. UR:s syfte är att utbilda, eller hjälpa dig att “förstå världen” som de själva säger. Ingen förväntar sig något annat än att populistiska nätsajter som Nyheter Idag ägnar sig åt kampanjjournalistik. Men det är avgörande för tilltron att UR och andra seriösa aktörer håller sig för goda för sådant.

Att media klistrar etiketter om “trovärdighet och opartiskhet” på sina artiklar och program förpliktigar. Det får inte stanna vid tomma ord utan måste ta sig uttryck i det journalistiska arbetet. En sådan ordning tjänar alla på. Media själv, det offentliga samtalet och i förlängningen demokratin.

Christofer Fjellner är europaparlamentariker för Moderaterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism