Print Friendly

Den socialistiska valsegern

Av Redaktionen | 31 december 1991


1991


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN SOCIALISTISKA VALSEGERN
Man skulle kunna tycka, att den svenska politikens relativa
stabilitet alltifrån världskriget under de växlande minoritetsregeringarnas tid skulle tolkas såsom ett hälsotecken och inge
känslor av trygghet och tillförsikt, helst som man utomlands
icke behöver leta efter sorgliga exempel på både riskfyllda omkastningar och hopplös labilitet. Trots detta ha många, som
åse det politiska spelet med turistögon, funnit bristen på omväxling oeh äventyr uttråkande. I likhet med Stockholms avgångne borgmästare ha de längtat efter någon dramatisk förändring, efter ett svepande korsdrag, måhända likgiltigt i vilken riktning.
Just denna politiska flanörpublik borde den 18 september
detta år ha fått sitt lystmäte. Den fick bli åsyna vittne till en
strömkantring av vår politik, som ägde större räckvidd än vanligt och grep vidare omkring sig än någon på förhand anat.
Mandatens fördelning, högerns och de frisinnades tillbakagång,
den nyvaknande liberalismens generalfiasko, bondeförbundets
terrängvinster, nationalsocialismens svaga debut – allt detta
betydde härvidlag mindre än den händelsen, att de socialistiska
arbetarpartierna för första gången i vår historia registrerade
absolut majoritet bland väljarna. Detta framstår icke blott
såsom en sensation för vårt land; bortse vi från Ryssland,
känna vi intet annat europeiskt exempel härå än Finland under
världskrigsåren. Faran för ett rött regemente i Sverige är icke
längre något borgerligt skrämskott eller något högeragitatoriskt förlägenhetsargument. För tillfället ha visserligen Sillenarnas självständighetskänslor medverkat till att förhindra att
denna väljaremajoritet korresponderar mot en kammarmajoritet, men vem går i borgen för att den yttersta gränsen för arbetarpartiernas expansionskraft är uppnådd1
I de borgerliga kommentarerna till den socialistiska valsegern har man kunnat skönja tendenser till en viss underskatt- 50
DEN SOCIALISTISKA VALSEGERN
ning av valutslagets allvarliga innebörd och konsekvenser. Det
synes råda en ganska enstämmig mening därom, att man bör
betrakta valresultatet som ett kristidssymptom, en tillfällig
företeelse, framsprungen ur säregna förhållanden, som man
icke behöver räkna med för framtiden. Det är sant att socialdemokratien denna gång gynnats av konjunkturerna i hög
grad, men man gör sig skyldig till en farlig undervärdering
av det socialdemokratiska partiets styrka och expansionsmöjligheter om man icke sätter valresultatet i samband med det
ytterst energiska och målmedvetna organisations- och agitationsarbete, som under en följd av år bedrivits för att ge detta parti
ett ökat grepp om väljarekåren. Påtagligen anse de socialdemokratiska valmakarna att gränsen för deras erövringar ännu kan
betydligt framflyttas. Ännu finnas stora reserver, mot vilka de
skola kasta valnäten, i propositioner och motioner, från talartribunerna och i pressen, alltid i de generösa löftenas tecken.
I år ha särskilt två kategorier varit föremål för deras
ivriga uppmärksamhet, som också i ganska stor utsträckning
torde ha medfört åsyftat resultat. Den socialdemokratiska
väljarekåren har i år utvidgats med stora grupper av tjänstemän och lantarbetare. De förra har låtit missmodet över svikna
förhoppningar eller upplevda svårigheter på grund av de vikande konjunkturerna utlösas i en dom över de borgerliga; de
senare ha blivit mera tillgängliga för socialistisk påverkan
genom den i en olycklig stund företagna uppsägningen av lantarbetaravtalet. Tiotalet nya socialdemokratiska lantarbetar·
representanter i den nyvalda andra kammaren skola säkerligen
sörja för att konservera dessa proselyters socialistiska tänkesätt. I stället för att socialdemokraterna förut saknat varje
representation för lantarbetarna ha de för framtida behov förvärvat en stab av riksdagsinsatta agitatorer, som ställa de borgerliga partier utan motsvarande konkurrensmöjligheter. När
man går att bedöma de socialdemokratiska ideernas framtid i
vårt land, bör man kallt och eftersinnande beakta dessa omständigheter. Den gamla socialistiska drömmen om att uppmura ett majoritetsvälde på en förening av industri- och lantarbetare tillsammans med andra grupper av anställda och »små-
folk» är icke längre en utopi. Det är en statistikens enkla
räkneoperation att addera, summera och konkludera. Inför
statistikens siffror bör man icke hänge sig åt illusioner.
51
DEN SOCIALISTISKA VALSEGERN
Icke heller bör man förglömma, att den svenska fackföreningsrörelsen, vilket lik en modern Atlas uppbär den svenska
socialismen, hör till Europas allra starkaste. Dess oavbrutna
erövringståg i kroppsarbetarnas led och dess attraktion på vissa
tjänstemannagrupper tyda icke på några svaghetssymptom; ja,
inte ens bolsjevikinsurrektionerna synas ha haft förmåga att
tillfoga densamma några kräftsår, att döma av den obestridliga kraft, varmed indisciplinära företeelser nedslagits och kuvats. Socialismen ute på kontinenten eller i England tyckes icke
någonstädes äga en motsvarighet till den bastion, som vårt L. O.
utgör för hr Hanssons parti. Lika litet kan man komma ifrån,
att jordbrukarklassen och bondebefolkningen är i numerisk
tillbakagång. Åven denna gradvisa förskjutning i samhällsstrukturen stärker undan för undan ett klassbetonat arbetarpartis positioner och framflyttar dess angreppsfront. Båda
dessa faktorer tillhöra dem, som ej kunna negligeras vid bedömandet av de politiska framtidsutsikterna.
Självfallet beror det borgerliga Sveriges närmaste öden på
många andra moment än de rent numeriska. Framför allt
frågar man sig, hur länge det skall vara möjligt för socialdemokratien att bevara väljarnas tillit till de storordiga löftena och de hart när obegränsade utfästelserna. Hur länge
skall bordets håvor räcka till för alla de lystna, som inbjudits
till det stora gästabudetT Sannolikt komma väl många att
känna missräkningen stor och gå omättade därifrån. Men fördenskull bör man icke göra sig några illusioner om en snart
förestående strömkantring på grund av väljarnas besvikelse
med det socialistiska regeringsexperimentet eller förtrytelse
över uteblivna socialistiska reformer. De svenska industriarbetarna ha under decennier uppammats med en fiktion, fiktionen om socialismen som framtidens politiska recept. Ju grumligare och dunklare detta recept framstått, desto starkare har
oförtydbart dess makt över sinnena varit. För många har den
kanske varit endast en bagatell men för flertalet har den fått
en kanonisk helgd. Medvetandet om fördelen att ej behöva
klarlägga socialismens innebörd utan endast rituellt förespå
dess lyckobringande karaktär har också tydligen vuxit hos
ledarna med åren. Aldrig har socialismen stått mera handfallen och lamslagen på konkreta socialistiska mål än i år,
men trots detta ha socialismens teser aldrig omtuggats mera
52
DEN SOCIALISTISKA VALSEGERN
intensivt och nervöst än under denna valrörelse, när det gällt
att finna en effektfull motsättning till den av handelskrig och
Kreugersvindlerier lemlästade »kapitalistiska» världen. Det
rättmätiga kravet att få socialismen åtminstone grovt och på
en höft konkretiserad har det icke stått i de ledande socialisternas makt att uppfylla, åtminstone icke på ett inbördes motsägelsefritt sätt. I stället för atf utarbeta socialiseringsprogram
har partiet inriktat sig på minnesskrifter över den programlösa
socialismen. Väljarna ha hållit till godo med denna salvationistiska tro på det tusenåriga rikets nederstigande. De ha mitt
uppe i alla vedermödor såmedelst bevarat sin »mytos», just därför att denna aldrig behövt iklädas verklighetens skrud. Ledarna ha icke skyndat att föra dem till Kanaans land, de ha
föredragit att endast utpeka ökenvandringens fjärran liggande
mål. I femtio år ha arbetarna varit fullt tillfredsställda med
sin blinda tro och sin tålmodiga väntan; vem kan förutsäga,
att denna tro och denna väntan plötsligen skall upphöra, även
om den Hanssonska aeran knycklar ihop sin socialism till en
»kontroll» och några nya inspektörer eller ifyllnadsblanketter~
Det socialdemokratiska partiet har ansträngt sig att visa en
oberörd uppsyn över det ståtliga valresultatet. De ledande ha
givit sig sken av att ha väntat smällen. Det socialdemokratiska
fysionomispelet kan dock icke rubba det faktum, att partiets
paroller i valrörelsen knappast varit av en sådan aktuell, måttligt tillskuren och realiserbar art, som anstår det parti, vilket
väntar att omedelbart övertaga regeringsmakten och ansvaret.
Snarare synes valprogrammet tillyxat för en fjärmare tid, som
ingen kunnat närmare utmäta och till vilken de rundliga löftena hunnit glömmas. Hur skall man eljest kunna förklara,
att partiet tillrått en obegränsat generös arbetslöshetspolitik
trots den statsfinansiella nöden, krävt ett omedelbart knäsättande av arbetslöshetsförsäkringen mitt uppe i den kris, för
vilken detta sociala inskridande skulle bli utan varje effekt,
vänt sig med skärpa mot de agrara regleringarna, vilka det
i regeringsställning måhända måste svälja med hull och hår,
bekämpat varje slag av aktiv handelspolitik och importskydd
för att sedan efter valet ifrågasätta en så drastisk protektionistisk åtgärd som importmonopoU
I viss mån stå nog socialdemokraterna hösten 1932 i samma
belägenhet som högern hösten 1928. Valframgången och rege- 53
– ··—
DEN SOCIALISTISKA VALSEGERN
ringsuppdraget ha kommit över dem oförberett. Högern hade
drivit sin valrörelse negativt, i antisocialismens och antibolsjevismens tecken och måste plötsligt tillreda ett positivt aktionsprogram. Socialdemokraterna hade i år uppenbarligen inrättat
sig för en fortsatt behaglig opposition och kunde därför strö
omkring sig Bragelöften och väcka till livs utopistiska förhoppningar ute i massorna. När högern 1928 trädde till »makten», måste den veckla ut sina dukar, vilka under valstriden
delvis legat i förråd; socialdemokraterna åter måste i år veckla
ihop de dukar, som de brett ut och låtit fladdra för vinden,
och utbyta dem mot de mindre storordiga och färggranna, som
återspeglas i regeringsförklaringen. Ansvarets politik har dock
den ovärderliga nyttan, att den återför partierna till den verklighet, som de under valrörelsen ofta lämna långt bakom sig.
Ministären Hansson får sig nu förelagd uppgiften att dansa
på den smala och hala lina, som sammanknyter stortaliga
löften med en opportunistisk kompromisspolitik. Självfallet
komma dess gärningar att ge slagsidor både åt höger och
vänster samt obarmhärtigt blotta den tvetungade och motsä-
gelsefulla halten av den socialistiska dagspolitiken. Den kan
sprida missmodets förlamning över de i år kampglada och förtröstansfulla väljarna, den kan ge ökat mod åt de borgerliga
och den kan framför allt ånyo driva borgerligt tänkande samman och fram till valurnorna. Det kan bli en socialistisk hästkur, som låter oss uppleva parallellen med den nationella valsegern i England, en pers för de borgerliga, som med den socialistiska politikens gisselslag tvingar till uppvaknande och stegrad aktivitet. I det proportionella nötnings- och skyttegravskriget kan just härigenom den socialistiska framryckningen ge
rum för nya friska fläktar och återuppväcka väljarnas självständiga kritiska eftertanke. Socialismens genombrott ge de
borgerliga chansen till flankanfall, och det ligger nära till
hands att draga analogier från Winston Churchills kommentarer till riskerna av armeernas genombrytningsförsök. De
borgerliga ha favören att räkna med att det fjärde socialistiska
regeringsexperimentet om än dyrköpt skall bli en lärdom icke
blott för socialdemokratien utan även för väljarna.
Ingenting kan dock vara ansvarslösare än att slå sig till
ro i förhoppning om att pendeln helt visst nästa gång skall
svänga åt höger. Visserligen är det sörjt för att träden
54
DEN SOCIALISTISKA VALSEGERN
icke skola växa upp i himlen, men därifrån och till att tro
på en naturnödvändig reaktion bland de socialistiska väljarmassorna är ett stort steg. Möjligheten att de borgerliga
nästa valdag med lärdomarna från socialistsegrarna för ögonen övervinna sin bekvämlighet och kräsenhet kan väl medföra en stegring av de borgerligas röstsiffror men behöver
icke innebära, att de socialistiska väljarna släppa sin tro
på fiktioner och fraser. För att denna tro skall kunna knäckas i roten behövs ett klarseende, positivt och handlingskraftigt uppträdande från de borgerligas sida. Därför erfordras
också en rimlig ransonering av det sura och tyckmyckna gräl,
som i åratal förkvävande tryckt atmosfären. Utan en sådan
självbegränsning av trätsjukan och egenrättfärdigheten under
en brydsam tid förlora de borgerliga den kreditvärdighet, utan
vilken folkflertalets röst svårligen kan skänkas dem.
För svensk inrikespolitik börjar nu ett nytt skede, som kan
komma att ge även de sensationshungriga på den politiska parketten mer än nog av händelser och spänning. Det är möjligt
att den nya regeringen till en början manövrerar försiktigt och
inriktar sig på att vinna det fåtal frisinnade och liberala röster, som behövas för att genomdriva exempelvis arbetslöshetsförsäkringen. Dessvärre är det möjligt att detta lyckas. Däremot är det väl föga sannolikt att borgerlig rösthjälp i tillräcklig omfattning står att uppbringa för en uppmjukning av
arbetslöshetsdirektiven och för en betydande utvidgning av den
statliga företagsamheten såsom medel mot arbetslösheten. situationen blir då kritisk för ministären. Den kommunistiska
falangen kommer icke att lämna någon möda ospard för att
påminna ministären och dess anhängare i riksdagen om vallöftena och om de allmänna socialistiska recepten mot kriser
och arbetslöshet. Om icke depressionens grepp om det svenska
näringslivet försvagas under den närmaste tiden blir frestelsen
stark för regeringen att antingen rymma fältet och överlämna
åt de borgerliga att brottas med svårigheterna eller att genom
upplösning av andra kammaren söka vinna en utvidgad fullmakt att driva socialistisk krishjälpspolitik. Omständigheterna
komma att avgöra vilken väg ministären Hansson väljer. Man
bör icke förbise att denna ministär innesluter – jämte åtskilliga representanter för en kompromissberedd »regeringssocia- 55
DEN SOCIALISTISKA VALSEGERN
lism» – även sådana som betrakta detta regeringsexperiment
som ett mellanspel, vilket icke får räcka så länge att det medför risken av en alltför stor avvikelse från den kurs, som partiet följt i oppositionsställning och i valagitation. Rent taktiskt
erbjuder ju också ett upplösningsval på en krisfråga den fördelen ur socialdemokratisk synpunkt, att partiet kan, innan
massorna upptäckt den socialistiska löftespolitikens ihålighet,
göra en ny framstöt mot de element inom väljarekåren, som
börjat komma under den socialistiska agitationens påverkan.
Möjligheten av en nära förestående ny valstrid måste alltså
hållas i sikte. Det kan bli en kraftmätning, som skakar det
svenska samhället i grunden. Den välorganiserade socialdemokl·atiska valapparaten kommer att fungera med ännu större intensitet än vid årets val. Ställes mot det socialistiska anfallet
en genom inbördes splittring försvagad borgerlig front är ett
nytt nederlag oundvikligt. Det ligger en risk uti att de borgerliga partierna nu fördjupa sig alltför mycket i betraktelser
över orsaken till årets dåliga valresultat. Tiden medgiver ej
tillfälle till några längre meditationer över detta i och för sig
intressanta ämne. Nog finnes det anledning till kritik och självrannsakan inom alla partier, men man bör akta sig för att
låta kritiken förlama den handlingsvilja som nu mer än någonsin kräves. Vi gå hårda tider till mötes. Den politiska idyllen
är för alltid förbi; ett återsken av den politiska orosbrand som
härjar i flera av Europas stater kastas även över vårt land.
Den socialistiska löftespolitikens landvinningar innebära i
denna tid dV sjudande oro på det ekonomiska området ett så
allvarligt hot mot samhället att det måste uppkalla ett samlat
och energiskt motstånd från de borgerliga partier, vilka hittills
mest tvistat om sina politiska ägogränser i stället för att möta
den gemensamme motståndaren. År det alltför förmätet att
våga hoppas att den svenska borgerligheten och de partier, som
föra dess talan, nu sent omsider vaknat till insikt om lägets
allvar’ Det är sannerligen hög tid att den sorglösa likgiltigheten får vika för en känsla av förpliktande ansvar för de
nationella och medborgerliga värden, vilka hotas av ett socialistiskt klassväldes följder.
56

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner