Print Friendly

Den Sociala Pelaren: Socialdemokraternas slag mot fri rörlighet i Europa

Av Simon Palme & Tobias Samuelsson | 10 november 2017


Läs mer om vår serie om den Sociala Pelaren

Ett nytt socialt projekt riskerar att inte bara undergräva den fria handeln och den fria rörligheten för arbetstagare. I förlängningen hotar det legitimiteten för den europeiska unionen, menar Simon Palme och Tobias Samuelsson.

Om en vecka öppnar det sociala EU-toppmötet i Göteborg. Regeringen Löfven har gjort stor sak av mötet. Vad de egentligen vill åstadkomma är dock fortsatt höjt i dunkel.

Toppmötet är heller inget toppmöte i formell mening mening, utan ett informellt möte där EU:s 28 regeringschefer tillsammans med EU-kommissionen och arbetsmarknadens parter ska diskutera den sociala pelaren. Beslut fattas först senare.

Det sociala Europa har varit något av en prestigefråga för regeringen. När fjolårets prioriteringar för det europeiska samarbetet presenterades lyftes ”Ett socialt Europa för jobb och tillväxt” fram som en av tre huvudmålsättningar. Men vad innebär egentligen ”ett socialt Europa”?

EU-kommissionen talar om frivilliga samarbeten. När kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker höll sitt årliga tal om tillståndet i unionen i september var kommissionens linje att EU bör söka frivilliga – absolut inte tvingande – målsättningar inom välfärds-, social- och arbetsmarknadspolitiken.

Duger det då för europeiska socialdemokrater att välfärdsfrågorna fortsatt lämnas till medlemsstaterna? På den frågan är svaret nekande. Frågan om att tillföra en social dimension till det europeiska projektet har alltid handlat om mer än så.

Vad såväl svenska socialdemokrater som deras europeiska partivänner vill se är politik för att begränsa det europeiska samarbetets kärna: den fria rörligheten av människor, varor, tjänster och kapital. Inför förra riksdagsvalet krävde Socialdemokraterna tillsammans med LO ett så kallat ”socialt protokoll”. I den interna arbetsgruppens rapport, “För ett socialt Europa”, förklaras att ”protokollet ska tydliggöra att grundläggande sociala rättigheter är överordnade de ekonomiska friheterna”. För att realisera det föreslås en ändring av fördraget, där den inre marknaden med fri rörligheten åsidosätts för att motverka “social dumpning”.

Förslaget om ett socialt protokoll var direkt hämtat från Europafacket, som i årtionden framgångsrikt lobbat för den sociala dimensionen, inte minst genom att få nationella medlemsorganisationer som LO driva frågan på hemmaplan.

Europas socialdemokrater har aldrig accepterat den fria rörlighetens omfattning. Missnöjet med den fria rörligheten ledde till att socialisten Jacques Delors, som var kommissionens ordförande när den inre marknaden realiseras, lovade att i efterhand införa en social dimension. Frågan sköts dock i sank av då tongivande röster som Margaret Thatcher.

Det blev inget gemensamt europeiskt välfärdsprojekt då, men talet har beskrivits som en historisk vändpunkt för Torypartiet där den euroskepticism som skulle ta Storbritannien ur EU knappt två decennier senare slog rot.

Med EU-kommissionens förslag om en social pelare har frågan åter aktualiserats. Det stora orosmolnet är inte förslagen som ligger på bordet utan vilken politisk inriktning det kan ta framöver. Det europeiska projektet har historiskt utvecklats utifrån den franska teknokraten Jean Monnet neofunktionalistiska logik om “an ever closer union”, där gemensamt beslut tas över ett ständigt växande antal politikområden. Med den bakgrunden är det svårt att se att den sociala pelaren skulle stanna vid tal om frivilliga målsättningar för bättre sociala villkor i svallvågorna av eurokrisen. Det som tar sin början i urvattnad Juncker-pragmatism lär inte sluta där.

EU står inför ett avgörande vägskäl om inriktningen framöver. Ett nytt socialt projekt riskerar att inte bara undergräva den fria handeln och den fria rörligheten för arbetstagare. I förlängningen hotar det legitimiteten för den europeiska unionen. För svensk står paradoxalt nog också den svenska välfärds- och arbetsmarknadsmodell på spel, som socialdemokratin vill skicka på export.

Hela idén om att exportera den svenska modellen lider av en nationalchauvinistisk tankevurpa. I realiteten skulle ett land som Sverige behöva anpassa sina regelverk efter andra länder med helt annan syn på dessa frågor. Har denna fråga slagit Socialdemokraterna? Att EU-kommissionen i sitt förslag föreslår minimilöner är talande för vad “ett socialt Europa” kan komma att innebära för svensk del: ett slut för den svenska modellen på arbetsmarknaden såsom vi känner den.

Tvärtemot den inriktning som nu föreslås skulle EU behöva ta ett både ett och två steg tillbaka på områden där gemensamt beslutsfattande inte är givet. Vi borde värna den mångfald av politiska system som utgör den europeiska kontinenten. Vad som lämpar sig för gemensamt beslutsfattande måste avgöras därefter. I stället för ”an ever closer union” borde mottot framöver vara ”så mycket union som nödvändigt, så lite som möjligt”. Därför behöver vi en europeisk federalisering där endast gemensamma politiska utmaningar kräver gemensamma politiska beslut, och där EU håller sig borta från övriga frågor.

Federalism missförstås ofta som centralisering när den egentliga betydelsen är strikt maktdelning. Federalismens logik bygger på att tydligt uppräknade och definierade funktioner lämnas till den federala nivån, medan andra, som välfärdspolitik, lämnas till nationella, regionala och lokala beslutande organ enligt striktaste subsidiaritetsprincip. Det är en väg framåt för att återupprätta legitimitet för det som är det bästa med EU: den fria rörlighet både skapat världens största marknad och garanterat fred i sju decennier.

Simon Palme är förbundsordförande för Centerstudenter

Tobias Samuelsson är förbundsstyrelseledamot för Centerstudenter

Läs mer om vår serie om den Sociala Pelaren

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner