Print Friendly

Den Sociala Pelaren: Fjärde pelaren på is

Av Stig-Björn Ljunggren | 20 oktober 2017


Läs mer om vår serie om den Sociala Pelaren

Tron på en positiv utveckling för EU är inte speciellt stor just nu. Vintern är på väg. Frågan är om tumulten efter Brexit och de europeiska nationaliströrelsernas framgångar bäst bemöts med en fjärde pelare, skriver Stig-Björn Ljunggren.

Det finns två sätt att hantera denna tveksamhet om unionens framtid. Det ena är att spola bandet tillbaka till ett mer mellanstatligt projekt, där länderna inom EU samverkar så långt det går, men där var och en har möjlighet att hålla på sina nationella särfrågor.

Nackdelen med detta är förstås att EU blir en sammanslutning för sådana som vill plocka russinen ur kakan istället för att uppoffra sin nationella bekvämlighet för något långsiktigt mer gynnande.

För att göra omelett måste man knäcka ägg. Och ger vi utrymme för olika länders ledningar att böja sig för sina lokala opinioner, då blir inga ägg knäckta, ingen omelett serveras.

Fördelen med reträtten är förstås demokratisk, att folket i olika länder inte blir överkörda. Det handlar om att de befolkningsstora länderna inte ska dominera, att behålla mångfalden. Vilket innebär att såväl frigjorda protestanter som inskränkta katoliker får försöka samsas utan att överge sin egenart.

En fortsatt utveckling i federal riktning har också stora fördelar. Det är ett sätt att bromsa återfallet i gamla nationalistiska motsättningar och faktiskt verka för det som EU en gång skapats för – att bevara freden. Det finns också skäl till kraftsamling eftersom den halveuropeiska grannen i öster har börjat röra på sig. Vilket kräver sammanhållning för att dels freda oss, dels våga erbjuda den ryske björnen ett fredligt alternativ, genom att visa hur samverkan ger bättre resultat.

Framförallt handlar EU om att hävda världsdelen i den globala utvecklingen, där vi lever i Asiens Århundrade och inte längre kan lita på gamla industriella, koloniala och politiska meriter.

För den som tror på EU-projektets fortsatta utveckling mot ökad integration är diskussionen om EU:s sociala dimension oerhört viktig att hantera. De som kallas för ”den fjärde pelaren” är en viktig framtidsetapp om projektet ska drivas vidare.

Projekt kan vara principvisionära, alltså upprätthålla en god princip under medvetenhet om att den inte fullt ut kan genomföras. Däremot bör vi akta oss för projekt som är utopisk. Det måste bottna i verkligheten, exempelvis realistiska erkännanden av olika länders särprägel.

Under kampanjen för ett ja till EU var det ett viktigt argument att EU också skulle ha en social dimension. EU var inte bara ett ”högerprojekt” för att släppa marknadskrafterna fria, utan också ett ”vänsterprojekt” för att göra välfärdsstaten mer stabil. Och inte minst en möjlighet att exportera den unika svenska välfärdsmodellen.

Men kan vi räkna med att en fjärde social pelare verkligen öppnar för denna möjlighet? Att den svenska (skandinaviska) modellen slår alla andra modeller i alla slags relevanta jämförelsepunkter – kan det övertyga andra länders regeringar som plågas av upproriska väljare?

Knappast.

Frågan är om inte detta med den fjärde pelaren är en fas som bör anstå medan tumult som Brexit och nationalistiska partiers framgångar först hanteras. Det är kanske dags för en paus? Om EU ska fortsätta att utvecklas i federal riktning, men inte heller återgå till ett mer mellanstatligt samarbete, bör de stora yviga planerna läggas på hyllan.

Det hela påminner lite om Christopher Lasch profetia i slutet på sjuttiotalet. Lasch menade att globaliseringen gradvis skapade en kosmopolitisk elit, som kände sig hemtam i alla möjliga länder och kulturer, samtidigt som deras lokala befolkningar blev allt mer främmande för utvecklingen.

Detta skulle, menade han, leda fram till att folket retirerade in i nationellt stamtänkande, allt mer tog avstånd från utvecklingen, men att eliterna skulle reagera på detta genom att bli ännu mer kosmopolitisk och gradvis medvetet fjärma sig från sina egna folk. Vilka därmed blev ännu mer utvecklingskritiska och fientliga till överheten.

Där är vi nu.

En realistisk bedömning är således att det finns goda sakliga argument för att utveckla den fjärde pelaren och göra det till ett projekt som håller EU under armarna för att undvika en krasch, men att det samtidigt måste göras pö om pö för att inte ytterligare utmana de nationella känslorna.

Det är förstås symtomatiskt att denna fråga – om den fjärde pelaren – inte varit speciellt diskuterad i Sverige. Det vittnar om den bristande entusiasm för EU-frågor som gäller idag. För 10 år sedan var det alltid någon som ställde sig upp på möten och seminarier och höll ett brandtal om den stora betydelsen av någon speciell EU-fråga. Idag sker det aldrig.

Vi ska därför inte räkna med att vi i kommande valrörelse får något större gehör för en Fjärde Pelare- diskussion. Någon av EU-motståndarna kommer säkert att hitta aspekter på detta som det går att skrämma väljarna med, men EU-vännerna kommer inte att driva detta så starkt.

Det kan tyckas märkligt att den svenska vänstern inte ser en möjlighet att driva det sociala Europa som en framtida möjlighet, men det beror på att vänstern i Sverige är nationell. Och om de mot förmodan skulle göra Den Fjärde Pelaren till en stor fråga kommer det att göra många på den borgerliga kanten skeptiska.

Det fungerar ju ofta så, speciellt i valrörelser, att partierna i hög grad definierar sig som motsatsen till andra partier. Det underlättar mobilisering, gör den egna politiken lättare att formulera, och skapar en dramatik som medierna gillar.

Därför är det oklart om den fjärde pelaren kommer att bli ett vänsterprojekt i Sverige.

Det som borde tala för detta är att vänstern, med sin marxistiska bakgrund, borde se att produktivkrafternas utveckling gradvis underminerar de nationella plattformarna. Kapitalismen mognar, basen förflyttar sig, och ingen samhällsordning är evig. Således måste den politiska överbyggnaden hänga med i utvecklingen.

Ett allt mer globalt näringsliv innebär en allt mer global politisk struktur.

Men det som talar emot är att vänstern vill ha folkets stöd. Och om folket utvecklas i nationell riktning, kommer vänstern att vilja följa med, trots att deras teoretiska/ideologiska bakgrund pekar i en annan riktning.

I synnerhet som socialdemokraterna stenhårt kör på sitt budskap om Den Svenska Modellen – att den ska utvecklas, inte avvecklas. Där finns förvisso utrymme för att tala om den svenska nationen, svenskarna, svenskheten på ett sätt som attraherar SD-väljare att komma tillbaka till fadershuset. Men det innebär också en försiktighet med att ytterligare spä på skepsisen mot påfund från Bryssel.

Därför är min prognos att denna fråga kommer att utvecklas långsamt inom EU. Och läggas på is under den svenska valrörelsen.

Stig-Björn Ljunggren är S-märkt statsvetare, fil dr statsvetenskap och samhällsdebattör

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner