Print Friendly

Den siste liberalen

Av Redaktionen | 31 december 1964


1964


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

530
DEN SISTE LIBERALEN?
Det är tveksamt om här i landet förekommer något parti
som förtjänar att betecknas
liberalt, och i vart fall är det
knappast folkpartiet. Frågan
är om inte professor Ivar
Sundbom kan karakteriseras
som den siste liberalen, skriver civilekonom Carl Leissner, som i denna artikel analyserar Sundboms posthumt
utkomna arbete ”Den ekonomiska liberalismen och vår
tid”.
Den i början av 1964 bortgångne
professor Ivar Sundbom säger i
förordet till sitt posthumt utkomna
arbete ”Den ekonomiska liberalismen och vår tid” att syftet med
boken är att visa hur vår tid undervärderar denna åskådning. Den
bild som nutidsmänniskan gör sig
av den ekonomiska liberalismen är
i stor utsträckning präglad av dess
motståndare och det är då naturligt att bilden inte blivit objektiv
och rättvis.
Under mellankrigsåren skylldes
snart sagt alla olyckor som hemsökte mänskligheten på vad man
Av civilekonom CARL LEISSNER
förenklat kallade det kapitalistiska
systemet. Liberalismen trängdes så
starkt tillbaka att man på olika
håll var beredd att utfärda dödsattesten. Ryktet om dess död visade sig dock vara överdrivet.
Sundboms bok innehåller tre delar. Den första behandlar kampen
mellan principer och intressen inom samhällsekonomin. Författaren
söker där klargöra den liberala
doktrinens innehåll och betydelse.
Vid sidan av liberalismen finns det
enligt Sundbom endast två ideologier av samma generella och abstrakta karaktär – patriarkalismen och socialismen. Den patriarkaliska åskådningen innebär att
makten skall förbehållas en statsbärande elit som ordnar inkomstfördelningen som den anser att
statsnyttan kräver. Socialismen anser att inkomsterna skall fördelas
efter vars och ens behov oberoende
av hans insats i produktionen. Liberalismen hävdar att fördelningen
bör ske på lika villkor efter vars
och ens insatser.
Särskilt i denna del av arbetet
återgår Sundbom gärna till de tänkare, ekonomer och statsmän som
under sjutton- och artonhundratalen grundlade och utvecklade den
liberala doktrinen. Bl. a. anför han
vad Mirabeau en gång lär ha sagt
i den franska nationalförsamlingen
när han skulle utveckla bytesprincipens företräden framför andra
fördelningsmetoder. Det finns endast tre sätt för människan att leva
på: l) att genom våld och stöld
skaffa sig det man behöver, 2) att
väcka medmänniskornas medlidande så att de av barmhärtighet tillhandahåller vad man behöver, och
slutligen 3) att skaffa sig sitt uppehälle genom att byta lika mot lika.
Ju mer människorna kan existera
på de egna produktiva insatserna
och ju jämnare villkoren kan göras
för deras inbördes tävlan, desto
högre har samhället nått på utvecklingsskalan.
Den liberala statens ambition var
att skilja på politisk och ekonomisk
makt. Det var dess uppgift att göra
det möjligt för de svaga och beroende att bli starka och självständiga och hindra de starka från att
utplundra och förtrycka de svaga.
staten skulle koncentrera sig på
sådana uppgifter som endast den
kan lösa och upprätthålla en rationell arbetsfördelning mellan den av
staten reglerade offentliga verksamheten och den av marknadshushållningen styrda enskilda verksamheten.
Samhällets politisering
Socialismen lika väl som patriarkalismen koncentrerar sig på politiken. Erfarenheten visar att sam- 531
hällets politisering gör sig alltmer
gällande ju mer framskjuten ställning någondera av dessa besläktade
åskådningar intagit i människornas sinnen. Massorna tjusas lika
väl som furstarna och den aristokratiska eliten av allenahärskandet
och sammansmältningen av politisk och ekonomisk makt.
Sundbom ägnar ett betydande intresse åt egendomsfördelningen och
framför i det stycket tankegångar
som är mycket besläktade med dem
som Yngve Holmberg uttryckte i
sin artikel om välståndsökningens
finansiering i förra numret av
Svensk Tidskrift. Den enda positiva lösningen på problemet om
egendomsfördelningen är att även
de inkomstgrupper som i nuläget
inte äger förmåga att bidra till bildandet eller förnyandet av kapital
sätts i stånd härtill. En sådan utveckling påskyndas om kapitalbildningen antingen inte alls eller mycket litet drabbas av skatter och är
kumulativ då egendomslöshetens
onda cirkel en gång brutits.
Ju bättre harmoni som råder
mellan äganderättsinstitutionerna
och marknadsprisbildningen, desto
mindre blir anledningarna till konflikter i samhället. Fördelningen
av egendomen är främst en politisk fråga. Inkomstbildningen genom marknaden är en ekonomisk
fråga. Den politiska och den ekonomiska synpunkten kan i verkligheten inte isoleras från varandra.
Samordningen sker med minsta
möjliga strid om äganderätten är
532
i övervägande grad privat.
I alla andra system måste staten
i långt högre grad utöva makt
och tvång. Det allvarligaste är att
maktutövningen är hårdast mot de
lojalaste och mest produktiva grupperna, medan stor tolerans visas
mot dem som ofta inte förvärvat
andra meriter än att stödja de
makthavande i vått och torrt.
Ju bättre spridd egendomen är
över hela befolkningen och ju bättre dess fördelning harmonierar
med prisbildningen på marknaden,
desto lättare blir det att bevara
solidariteten inom samhället.
I bokens andra del sammanställs
den ekonomiska politik som är förankrad i den klassiska samhällsfilosofin med den nya politik som
grundar sig på modern samhällsuppfattning. Sundbom hävdar att
skillnaderna mer sammanhänger
med att hypoteserna uppställs med
olika utgångspunkter än med olikheter i analysmetoden. Den från
Keynes och andra utgående moderna teorin grundar sig på den rumsoch tidsbundna situation som samhällsekonomin befann sig i när
teorin tog gestalt. Trots att den
kallades en generell teori, var den
i själva verket mycket speciell.
I tredje delen behandlas två delproblem, nämligen utbildningsfrå-
gorna och välfärdssamhällets socialpolitik som representerar de områden där man kommit längre bort
från liberalismens ideer än inom
andra sektorer av samhällsekonomin.
Monopolsträvanden
Det blandade system med enskilda och offentliga undervisningsinstitutioner som den liberala traditionen lämnade i arv har av olika
orsaker brutits ner. En oundviklig
konsekvens av de makthavandes
monopolsträvanden på undervisningsområdet har blivit den situation som alltid återkommer när
myndigheterna bryter mot de elementära reglerna för jämvikten;
trots åtskilliga ansträngningar för
att öka kapaciteten står vi inför en
permanent bristsituation. Om det
är riktigt att utbildningsproblemet
är vår tids viktigaste sociala fråga
så borde konkurrensen och det fria
initiativet få sin chans även på detta område. Att låta en begränsad
grupp politiskt inflytelserika personer ensamma ha hand om problemet måste leda till ett idefattigt
byråkratiskt mandarinvälde.
Välfärdssamhällets makthavare
gör anspråk på rätten att ordna en
mängd angelägenheter som den enskilde helst vill klara på egen hand
och aldrig begärt hjälp med. Föreställningen att det inte kostar den
enskilde något att få åtnjuta en
rad sociala förmåner leder många
vilse. De förväxlar sken och verklighet.
Skall socialpolitiken växa i takt
med expansionen av näringslivet
eller tvärtom avvecklas i samma
mån som individerna får resurser
att sörja för sig själva? Det sista
alternativet är det liberala. Man
bör frukta danaiderna även när de
kommer med gåvor. Då staten blir
alltmer benägen att utdela sociala
förmåner, ställer man sig frågan
vilket pris den enskilde måste betala härför. Förhåller det sig så att
priset är en ständig inskränkning
i hans handlingsfrihet, bör han betänka sig noga innan han tackar
och tar emot. Trots att varje reform som medför en unilateral förmån ser oskyldig ut när den tas för
sig, kan den bli en dödlig fara för
medborgarfriheten när allt läggs
ihop. Inte blott den totalitära staten vill spänna människorna, från
vetenskapsmännen till mottagarna
av socialhjälp, framför sin triumfvagn. Ä ven i en demokratisk stat
finns det alltid partier och ledare
som tjusas av makten att göra
andra beroende. Hur omöjligt det
än är för individerna att bli oberoende av varandra, så kan de dock
förhindra att alla skall vara beroende av någon särskild ledare eller
något särskilt parti. En socialpolitik som frigör människorna på det
sättet att de har allt fler alternativ
att välja på är liberal och i ordets
ursprungliga mening demokratisk.
533
Det innebär därför ett stärkande
av demokratin att de ensidiga förmånerna byts ut mot förmåner för
vilka motvärdet betalas av den enskilde själv.
Skall demokratin bevaras måste
vi se till att den måttlösa överskattning av politiken som kännetecknar nutiden får en verksam motvikt i den enskilda människans
vilja och frihet att göra skäl för
sig. Utan en dylik självbesinning
och ett tillvaratagande av mänsklig energi utanför politiken kommer denna att i demokratins namn
göra slut på demokratin.
Sundbom har efterlämnat ett
djuplodande, intresseväckande och
synpunktsrikt arbete som inbjuder
till reflexion och eftertanke. Han
har på ett otvetydigt sätt visat att
han inte ville räknas till den fårskock, där ordet progressiv är ett
honnörsord. Det är tveksamt om
här i landet numera förekommer
något parti som förtjänar att betecknas liberalt. Skulle så vara fallet kan det knappast vara folkpartiet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner