Print Friendly

Den sista varningen

Av Redaktionen | 31 december 1968


1968


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Den sista varningen?
Fram till den 20 augusti syntes läget för
de tre demokratiska oppositionspartierna lovande. På lördagen den 17 hade
högerpartiet genom framläggandet av
sitt 10-punktprogram gjort ett närmande till mittenpartierna, som mottagits
positivt. På måndagen den 19 hade företrädarna för oppositionen i den första
av valets tre stora TV-debatter hållit
samman på ett sätt, som väckte socialdemokraterna högljudda förargelse.
Många försök gjordes under debatten att
utså splittring mellan oppositionens representanter. Förgäves, försöken strandade på deras attityd av generös solidaritet sinsemellan.
Sovjetunionens invasion av Tjeckoslovakien ändrade situationen snart sagt
över en natt. Det kunde förutses att
stora skaror av tidigare kommuniströstande skulle gå över till socialdemokraterna, vad herr Hermansson än sade.
Det kunde också förutses att den från
krigsåren välbekanta trygghetsreaktionen skulle sätta in. I utrikespolitiskt
kritiska lägen har ju ”floating votes” en
benägenhet att gå till regeringen. Man
byter inte gärna fadersgestalt när man
blir skrämd.
Det enda som möjligen kunnat förbättra utsikterna för de tre oppositionspartierna hade varit att omedelbart lägga fram ett trygghetsskapande och konkret regeringsprogram. Det skedde tyvärr inte.
Dessa grundläggande fakta bör hållas
i minnet vid en diskussion av frågan vad
den slagna oppositionen nu skall taga
sig till. säkerligen har den starka insats
som socialdemokraterna gjort för att få
fram sina soffliggare varit av stor betydelse på sina håll – men det är troligen fråga om en marginell faktor av
mindre betydelse än valvindens kantring den 21 augusti under intryck av
den sovjetryska brutaliteten mot ett litet
folk, som krävde sin frihet åter.
Oppositionspartierna har så mycket
större anledning att minnas utvecklingen under dagarna den 17 augusti till den
15 september, som dessa händelser gör
fullständigt klart att den typ av samverkan, som räckte till i Norge och Danmark, den räcker inte om valet äger rum
i en yttre krissituation. Och när allt kommer omkring kan ingen veta hur det
yttre läget i Västeuropa ter sig hösten
1970. Oppositionen måste kunna vinna
en valstrid även under brinnande utrikespolitisk kris.
Vill inte oppositionspartierna inrikta
sig härefter kan 1968 års val komma att
bli det avgörande steget in i enpartistaten. Man får komma ihåg att socialdemokraterna i sin författningspolitik
bäddat för 1970-talets val. Genom att
förlägga både valen till den nya enkammarriksdagen och kommunalvalen till
samma dag har de garanterat största
möjliga kraftuppbåd från de egna. Vid
sidan av de socialdemokratiska rikspolitikerna och fackföreningarna kommer
legioner av socialdemokratiska kommunalpolitiker att kämpa för de lokala
majoriteter, som ger dem deras tjänster
eller uppdrag.
När det nu talas så respektfullt om
den organisatoriska styrka socialdemokraterna visat år 1968 och hoppfullt
sägs att en sådan prestation kan de knappast upprepa om två år, så bör man räkna med den gemensamma valdagens konsekvenser för det socialdemokratiska
maskineriets sätt att fungera.
Enpartistaten! Vi hotas näppeligen av
ett öststatssystem, såvida socialdemokraterna inte – mot förmodan – försummar både försvar och neutralitetspolitik
så till den grad att vi inte kan stå emot
det oavlåtliga trycket från Moskva.
Men vi hotas av en kulturelllikriktning
och ekonomisk försvagning, som på
längre sikt kan förvandla Sverige från
en av Västeuropas högst utvecklade stater till en av dess mera efterblivna. Det
värsta är emellertid den reaktionära effekten på vårt politiska system. I stället
för en fördjupad demokrati byggd på
större spontan politisk aktivitet från
medborgarnas sida riskerar vi en tillbakagång i politiskt intresse och engagemang. Det härskande partiet får bestämma! Vi kan få uppleva en lång
period av stagnation i fråga om demokratins utveckling, där systemets oförmåga att genom maktbalans, maktfördelning och maktväxling mobilisera allt
det bästa landet har av politiska krafter
kan leda till en allvarlig försvagning
både utåt och inåt.
Vad skall då oppositionen göra? Om
politiken är konsten att göra det nödvändiga möjligt borde naturligtvis de
363
tre partiledningarna omedelbart förbereda en sammanslagning av alla tre partierna till ett stort socialt framstegsparti
med huvudsyftet att rädda den svenska
demokratin. Ty i längden kan inte tre
konkurrerande småpartier hålla tillbaka
socialdemokratin med dess oavlåtligt
växande politiskt-ekonomiska maktapparat. Tillfälliga segrar, javäl; alternativ på lång sikt med tillräcklig trygghetsskapande auktoritet och politisk tyngd,
nej! Men politiken är också det möjligas
konst. Att nu hoppas på eller kräva
omedelbar fusion är orealistiskt. Alltför
starka traditionella faktorer samt –
dessvärre – personliga och ekonomiska
”vested interests” spärrar vägen. Det
gäller då att komma fram steg för steg:
minimikraven är parallell riksdagspolitik utformad av gemensamma organ
samt ett programarbete, som siktar på
ett gemensamt regeringsprogram år 1970
– i god tid presenterat för väljarna.
Man bör också förbereda ett gemensamt
valarbete – så långt det tekniskt är
möjligt för tre skilda partier att uppträda tillsammans. Naturligtvis vore en
sammanslagning av mittenpartierna ett
framsteg utifrån här angivna utgångspunkter. Men förespråkarna för detta
begränsade initiativ borde äntligen göra
klart för sig att högerpartiets ideella
och personella resurser är oumbärliga.
Varför låta gammal rancune och nyanser i detaljfrågor hindra det stora initiativ, trepartisammanslagningen, som så
många väljare inom alla tre partierna
helst önskar – om man verkligen vill
364
rädda och vidareutveckla ett demokratiskt system i vårt land.
skall de ledande skikten inom de tre
partierna äntligen se skriften på väggen?Ty den demokratiska oppositionen
förlorade ytterst valet därför att dess
sammanhållning var för svag för att
oppositionen som helhet skulle inge tillräcklig trygghetskänsla. Över samverkanspolitiken åren 1966-68 bör rätteligen sättas devisen: ”för litet och för
sent”.
En första reaktion har dessbättre
kommit från högerpartiets styrelse och
förtroenderåd, som föreslagit att partiet
skall byta namn till ”Samlingspartiet”.
Det nya namnet tyder i sig självt på en
vilja att söka det nödvändiga samförståndet med mittenpartierna.
BORGERLIG SJA.LVTILLRA.CKLIGHET
Vidare måste de borgerligas gamla skräck för kraftiga och representativa
regeringar och för samarbete över huvud taget nu anges som en av de viktigaste orsakerna till att de för tillfället uppenbarligen ej äga samma prestige
som socialdemokraterna. Att förutsättningar 1923 och senare förelåga för
en låt vara till tiden och räckvidden begränsad borgerlig samverkan lärer :
icke kunna förnekas, lika litet som att rent objektiva förutsättningar för en
vänstersamverkan av längre och kortare varaktighet vid andra tillfällen ·
förelegat. Både 1932 och i juni 1936 förefunnas chanser att äntligen göra
ett slut på den kortsynta och väljarna decouragerande självtillräckligheten
hos de borgerliga partierna, som därvid kunde ha samlats kring några stora
uppgifter och visat tvivlarna sin handlingskraft.
Svensk Tidskrift 1938

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner