Print Friendly

Den ryska ateismens båda ansikten

Av Redaktionen | 31 december 1937


1937


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN RYSKA ATEISMENS
BÅDA ANSIKTEN
Av professor ALF NYMAN, Lund
RENT begreppsmässigt sett kan det tyckas, som om rysk n i h il i s m och k o m m u n i s m icke ägde mycket gemensamt. Om
man likväl påstode, att a t e i s m e n vore minsta gemensamma
nämnaren för dem båda, så jonglerade man därmed med ett matematiskt uttryck för en verklig likhetspunkt mellan dessa sociala
trosbekännelser.
Men därmed vore de ingalunda gjorda liknämniga med de
åskådningar, som hos oss västeuropeer betecknas med samma
namn. Det torde förhålla sig så, att varje i rysk jord omplanterad
västerländsk teori får sin säregna, av traditionen och folklynnd
betingade utformning. Den blir »väst-östlig» och väl åtskild från
sin tidigare europeiska stamform. Så visar sig vara förhållandet
med både nihilismen och kommunismen. Det träffar in också på
ateismen. Även denna får i Peter den stores och Katarina den
andras gåtfulla land ett egenartat s l a v i s k t förtecken, som
skiljer den från både fransk och tysk ateism.
Hos en så fin kännare av de andliga och revolutionära strömningarna i 1800-talets och 1900-talets Ryssland som Nicolai
Berdjaev kan man hämta hekräftelser för dylika påståenden. I
hans analyser av slaviskt själsliv blir också släktskapen mellan
annars så skilda strävanden som nihilismens och bolsjevismens
belyst och utredd. – Här nedan endast en handfull synpunkter
och reflexioner, lånade från dessa hans utredningar! Med indragande av aktuellt stoff spinna de trådarna vidare från Dimitri
Meresjkovskijs betydelsefulla, även till svenska översatta arbete
om Tolstoj och Dostojevskij, den ryska folksjälens båda djuplodare, och förhjälpa oss att bättre förstå den ryska kulturkatastrofen i vår egen tid.
*
642
Den ryska ateismens båda ansikten
Om Pisarev, den ryska nihilismens främste representant från
1860-talet, meddelar Berdjaev i sitt givande kulturpolemiska arbete »Wahrheit und Liige des Kommunimus» (Luzern 1934), hurusom denne bildstormare icke blott önskade grusa tronen och
altaret utan därjämte förde en förintande kamp mot konsten och
estetiken; han förhöll sig avvisande även till en sådan diktare som
Alexander Puschkin. Konsten, idkad såsom l’art pour l’art, var
för denne äktryske nihilist en överflödig, otillåtlig lyx. För att
överhuvud kunna tålas, måste den träda i samhällsnyttans tjänst.
Osmyckad realism blir därmed lösensordet; och härmed föregriper
denna tidstypiska nihilism den nutida leninska bolsjevismen.
Den gör det ej mindre i fråga om ateismen. Berdjaev anmärker
därför: »l sextiotalets nihilism äro redan alla grundmotiv förhanden, som ha blivit ledande och segerrika inom den bolsjevikiska revolutionen: fientligheten mot religion och mystik, mot
metafysik och ren konst, vilka leda bort de mänskliga energierna
·från samarbetet på den sociala uppbyggnaden; varje absolut morals ersättande med en social utilitarism; ett naturvetenskapens
och de politiskt-ekonomiska disciplinernas fullkomliga herravälde;
människovärdets förnekande hos alla dem, som icke i likhet med
arbetarna och bönderna äro bundna vid arbetet; undertryckarrdet
av det personliga inre livet i kraft av samhällsordningens krav.»
Men: vad som i nihilismen var tillstädes som vind, har i bolsjevismen blåst upp till rykande storm.
Till denna sålunda tecknade, med bolsjevismen befryndade
ryska nihilism kunde, anmärker Nicolai Berdjaev vidare, blott de
själar föras, vilka fostrats på den ryska ortodoxiens grund men
f ö r l o r a t tron. Ateismen, förefaller han här mena, erhåller sin
säregna kolorit, säregna lynnesvärld, alltefter beskaffenheten av
den gudstro, från vilken den avfaller. Den bestämmes av denna
icke blott negativt, i kontrastfärgens riktning, utan också positivt,
efter den övergivna religiositetens egen grundfärg. Och då förtjänar det att minnas, att den äldre ortodoxi, från vilken dessa
ryska nihilister sprängde sig ut, var en alltigenom e s k a t o l og i s k form av kristendom; en kristendom, biten av tvivel på kulturens värde och starkt anfäktad av anblicken av det sociala
lidandet i världen. Detta har också färgat av sig på den slaviska
nihilismen därhän, att Berdjaev anser sig kunna förklara: »Nihilismen är ett uppror gentemot denna jordens goda, är en o f ö rs o n l i g a s k e t i s m, en självförnekelse och självuppgivelse –
643
Alf Nyman
visserligen icke i Guds utan i den f r a m t i d a m ä n n i s k ol y c k a n s namn.» Därför är det heller icke de vetenskapliga
eller överhuvud de teoretiska intressena, som enligt den citerade
tänkaren står i den »ryska otrons» mittpunkt, utan de sedliga och
sociala.
En betydelsefull länk i denna äldre tankekedja utgör vidare
Bakunin. Hos honom hopgår anarkismens allmänna politiska
patos med en »atheismus militans», en kämpande och öppet angripande gudsförnekelse, och s e k u l a r i s e r a s slutgiltigt den
ryska messianismens ide. Bakunin bäres sålunda ay den övertygelsen, att den rysk-slaviska folkvärlden vore kallad att tända
den världsbrand, vari den gamla, skuldbelastade kulturen skulle
uppgå i rök och flammor. Därav hans förkunnelse, att förstörelseglädjen innebure en »skapande lidelse». I denna våldsamt sekulariserade form är det, som enligt Berdjaev den ryska messiarrismen sedan gått i arv till den nutida ryska kommunismen: under
Sovjetstjärnan skall numera det bål spraka, som med sina lågor
skall skingra det borgerliga mörkret i Västeuropa! Därför kan
den djupaste innebörden av den ryska ateismens strävanden, menar författaren, endast uttryckas medelst denna handgripliga
paradox: stån upp och förneken Gud, på det att Guds rike måtte
förverkligas här på jorden. Men detta gudsrike, som man på ateismens väg vill grundlägga, innebär människans frälsning, ej från
»synden», utan från l i d a n d e t. Ty kapitalismens och borgerlighetens samfund var ett det lidande armodets samfund.
*
Trots dessa utredningar om vissa allmänna släktdrag mellan
rysk nihilism och kommunism, vill den ryske tänkaren icke desto
mindre markera en bestämd skillnad mellan den traditionella
ryska ateismen och m a r x i s m e n s ateism. Den gäller mera än
nyanser. Man skulle vilja säga: den gäller grundkynnet.
Skillnaden ligger då enligt Berdjaevs omdöme djupast i följande: »Den för-revolutionära nihilismen är uppfylld av längtan
efter den sociala rättfärdigheten och av självuppoffringens patos.
Här förhärskar ett starkt drag av medlidande och böjelsen för en
egendomlig asketism; hos Marx däremot överväger maktens och
det organiserade samfundets motiv.»
Så uppdragas med fast hand profillinjerna hos d e n r y s k a
644
Den ryska ateismens båda ansikten
a t e i s m e n s b å d a a n s i k t e n – bildande i viss mening dess
Janus bifrons! Samtidigt ställes man i själva verket inför ett
folkspykologiskt och tidspsykologiskt grundproblem, av Berdjaev
formulerat så:
»Varför har den ryska själen, den medlidsamma, människoälskande och sanningssökande ryska själen, upptagit Karl Marx’
lära, vilken efter allt att döma var henne så främmande~>>
På denna andliga fixeringsbild har många ögonpar stirrat, utom
och inom Ryssland. För att lösa den, hänvisar oss Berdjaev bl. a.
till världskriget, i vars hårda skola denna andliga förvandling
försiggått. Han fastslår sålunda: »Lidandets och vanmaktens
ateism förträngdes av en härsklystnadens, en maktens ateism. En
själslig metamorfos fullbordades. Den ryska människans anlete
fick ett nytt uttryck. Där uppstod liksom en ny antropologisk typ,
vilken hade danats under kriget och vann överhand under revolutionen: nämligen den segerkrönte ateisten, a t e i s t e n-o rg a n i s a t o r n.» Och han tillägger: »Så försiggick inom kommunismen ett urval av människor, grundskilda från de tidigare
revolutionärerna. Belinski, Dobrolinbov, Tjernysjevski äro som
genom en klyfta skilda från Lenin, Stalin och de av dem behärskade skarorna.» Ännu en gång och med ett uppbåd av nya bilder söker Berdjaev klargöra denna människoförvandling, denna
plötsliga mutation i och genom proletariatets genombrott. Han
konstaterar: »Efter revolutionens seger avlägger proletariatet som
Messias det fördragsamma saktmodets skepnad och uppenbarar sig
i triumfatorns gloria, såsom den förkroppsligade kraften och som
världens organisator.>> Ateisten har militariserats. Han har spänt
patronbältet stramt om sin midja.
Från Wilhelm Peterson-Bergers Wagnerbok minnes man följande nietzscheanskt tillskurna sentens: »Att segra är svårt. Att
h a v a segrat är svårare.» Den svenske tonsättar-skribenten
tänker då närmast på faran av, att hänförelsen mattas, att slentrianen vinner insteg och att segern omärkligt förspilles i den
makliga vilan på lagrarna. Den risken förefinnes alltid. Men i
segerruset lurar också en motsatt fara, och på den tager Nicolai
Berdjaev sikte just med tanke på bolsjevismen. »Det gives en
obestridlig psykologisk sanning: för människan är det lättare att
bestå trångmålets prov än segerns.» Övermodet går endast alltför
lätt hämndgirighetens ärenden. Vedergällningen slår över i sadism. Historien, och ej minst kyrkohistorien, betygar till övermått
645
Alf Nyman
satsens sanning. Från dess blad hämtar den ryske tänkaren också
förtydligande exempel. Efter kristendomens seger utvecklade sig
sålunda i sin tur de forna martyrernas trosbröder till fantasifulla
och yrkesskickliga förföljare, och kättarbålen betecknade, etapp
för etapp, ortodoxiens väg. Det är denna psykologiska utveckling,
som upprepar sig i den ryska revolutionen. Ty: »nu, efter sin
seger börja ateisterna å sin sida att kasta de troende kristna i
fängelse och skjuta ner dem». Denna nya kristendomsförföljelse,
i Hammarens och Skärans tecken, står varken i omfattning eller
intensitet den romerska kejsartidens efter: »den skapar en n)’·
orättfärdighet, utbreder det onda och medför omätliga lidanden».
Och likväl framsprang den tidigare ateismen inom ryskt tankeliv, nihilisternas ateism, ur renare källsprång! Berdjaev förtröttas
ej i att framhålla detta. Den föddes, försäkrar han oss, »i de
rena, de asketiska och sanningsälskande själarna». Den var en det
sociala ömsinnets, en det beredvilliga martyrsinnets ateism. »l
segrarens situation undergår den emellertid en förvandling och
blir amoralisk ej blott i teorien utan även i livet; den framkallar
en högflod hos de lägre instinkterna och skändar i sista hand den
rättrådighet, i vars namn den har förnekat Gud.»
Härmed, kan man säga, är det avgörande kulturfilosofiska temat
anslaget. Ty liksom det finnes högre och lägre, ja skrämmande
låga former av gudstro, alltefter den etiska beskaffenheten av den
gudom, vartill man bekänner sig (till Guden-despoten, Guden-hämnaren, Guden-belönaren, Guden-förbarmaren, Guden-förebilden
o. s. v.), så gives det också högre och lägre former av ateism –
och synnerligen högtstående, ideella sådana -, allt efter arten av
de motiv, varpå denna gudsförnekelse grundar sig, och av de mål,
den verkar för. Det gives sålunda först och främst rena vulgärformer; en magens och könslivets ateism, i släkt med La Mettries
och libertinernas, eller en maklighetens och det godmodiga sorglöshetens ateism av det slag, som Cibo i »Anthony Adverse» förkunnar för sin unge myndling (i kapitlet »En anständig däggdjursfilosofi»). Bredvid dem förekomma andra, skarpare former; en
hatets och hätskhetens ateism hör alls ej till sällsyntheterna. Men
det gives också, frestas man säga, en a t e i s m e f t e r G u d s
s i n n e; en sådan, som i rättfärdighetskänslans, sanningskravets
och den rena idealitetens namn sopar bort ortodoxiens mer eller
mindre antropopatiskt färgade gudsföreställningar och i kraft av
en ren idetjänst, en frivillig hängivelse åt överpersonliga, osjäl- 646
Den ryska ateismens båda ansikten
viska värden syftar mot högre mål än de guldsirade poperna och
de scharlakansröda kardinalerna mäkta skönja.
För värdet av sådana mera sublimerade former av gudsförnekelse är den religiöse tänkaren Nicolai Berdjaev ingalunda blind.
Tvärtom är det sådana ädelformer av ateism, som han menar sig
finna hos några av de tidigare ryska nihilisterna, hos en Pisarev,
en Bakunin och deras vederlikar, och som han nu i sin kulturpolemik håller upp mot den ideförgätna, maktberusade ateism, den
ryska kommunismen av i dag företräder. I hans ögon är denna
senare i själva verket ben av ortodoxiens hårdaste ben. Trots att
den i yttre måtto stjälpt ner den grekisk-romerska kyrkans altare
och bränt dess helgonbilder och ikoner till kol, har den ej tövat
att uppresa n y a altaren och kreera n y a helgon. Den har, meddelar oss Berdjaev, »utarbetat en ortodox teologi och en kult, t. ex.
Leninkulten, liksom den utbildat en egen symbolik; likaså har
den infört egna helgdagar, det röda dopet och den röda begravningen. Kommunismen besitter en allmänt gällande dogmatik och
en katekes; den avslöjar heresierna och fördömer kättarna.» Allt
detta är »ortodoxi» så god som någon. Det är mer än så: det är
»ateistisk idolatri», ateistisk avgudadyrkan!
Detta de ryska kommunisternas intill fanatism gränsande friHinkar-fromleri – ty med så motsägande begrepp måste man i
detta ämne röra sig – röjes ytterligare i deras hållning gentemot
andra, mindre borststyva kristendomsmotståndare inom och utom
Sovjetunionen. En A t h e i s m u s r i d c n s, en smilets ateism,
som själv fjiirran från de vedertagna religiösa föreställningarna
med ett stillsamt, överseende löje ser ned på den kristna trons
utövare – en Anatole France’s kyligt spefulla ateism – skulle i
våra dagars Ryssland ej stå väl till boks. Enligt § 13 i det kommmlistiska partiets konstitution är nämligen varje kommunist
förständigad att bekänna sig till ateismen och att taga verksam
del i den antireligiösa propagandan. Han bör i dess tjänst flinkt
bruka tungan och helst även händerna. Därför missaktas också
Plechanov, den ryska socialdemokratiens grundare. Plechanovs inställning till kristendomen förekommer de bokstavstroende leninisterna alltför godmodig och lättvindig. I deras spegel framstår
han följaktligen såsom »Aufklärer» och b o r g e r l i g fritänkare.
Framför allt hyllar han den i deras ögon falska och mäklande
uppfattningen, att med stigande upplysning religionen helt enkelt
skall s j ä l v d ö. Men för den proletära aktionens män gäller det
647
46- 37708. Svensk Tidskrift 1937.
.Alf Nyman
att här driva på och avsevärt förkorta denna onödiga och tidsödande dödskamp. I räfsten med den först så betrodde marxistiske hegelianen Deborin och dennes anhängare klagades likaledes
över deras stötande kallsinnighet inför denna ålagda propaganda.
Ja, även en Kunows åskådningssätt befunnos vara för tama. Hans
bok »Religionens och gudstrons uppkomst», först utgiven på ryska
språket av sovjetryska statsförlaget »Cosisdat», har senare drabbats av förbud. Till och med ett arbete som Kautskys »Ursprung
des Christentums», en tid använt som plogbill inom den antireligiösa propagandan, har senare enligt Berdjaev »uppsatts på indeX» – bl. a. därför att Kautsky varit nog huvudlös. att framställa urkristendomen som resultatet av en p r o l e t ä r rörelse
inom det romerska kejsarväldet och tillika erkänt den tidiga
kristendomens k o m m u n i s t i s k a karaktär. Detta var ju helt
enkelt att blamera både kommunismen och dess bärare, det internationella proletariatet! Ty kommunism och kristendom f å nu
en gång icke hava något gemensamt. Ån mera: »Ingenting är
mera förhatligt för leninisterna än försöken att försona kristendomen med kommunism och socialism. De hysa rädsla för, att
Kyrkan vore redo att erkänna kommunismen för att bemäktiga
sig arbetarsjälarna.» Bort, alltså, även med Kautsky och fram
med den pansrade näven i kampen mot kyrkopåvarna – både de
m e d och de u t a n satan! Ty så fordrar den »dialektiska dynamik», som enligt den leninistiska marxismens grundläror innebor
i materiens eget sköte.
Det djupaste skälet till denna skallgång mot kristendomen är
också det, att den kristna religionen betraktas som ett hinder för
denna världsdynamik Den indryper ett andligt narcoticum i
själarna och förlamar deras handlingskraft. Den lär de troende
att ödmjukt böja sig under lidandet och förvänta förbättringen
av sina levnadsvillkor från den gudomliga nåden och från underverken i stället för att resa sig mot förtrycket och omdanande ingripa i händelsernas gång. Den tillhåller bönderna att under tider
av torka anropa himlen om regn i stället för att rationellt förbättra jordbruksmetoderna och införa traktorer i plöjningsarbetet.
Evangeliet blir på detta sätt en fiende till tekniken och den sociala
förnyelsen. Det är en käpp stucken i dialektikens hjul och måste
därför bort. Ateismen måste bli en A t h e i s m u s m i l i t a n s.

648
Den ryska ateismens båda ansikten
I jämförelse med detta den ryska ateismens s e n a s t e ansikte,
efter marxistiska anvisningar skulpterat fram hos det släkte, som
blodsölat framgick ur världskrigets skyttegravar och revolutionens barrikadstrider, framstå dess t i d i g a r e anletsdrag som de
mänskligare och renare. De bilda ovedersägligen J anushuvudets
skönare hälft – den, som bort över det närvarandes vedervärdigheter och förbiändelser oavvänt blickar ut mot en synrand, där
rättfärdighetskrav och socialt ömsinne skymta som solbcgjutna
fjärran fjälltoppar.
Att Nicolai Berdjaev, sin flammande gudstro och kristet-eskatologiska världsåskådning till trots, kunnat se och erkänna det r el a t i v a värdet av denna nihilismens ateism, är ägnat att inge
förtroende för hans synskärpa och rättsinnighet som kulturpolemiker. I varje fall är det ett utomordentligt sällsynt fall i den
litteratur, som från k r i s t n a synpunkter sätter sig till doms
över världshändelserna.
649
-~

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner