Print Friendly

Den ryska aktionen mot Finland

Av Redaktionen | 31 december 1961


1961


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN RYSKA AKTIONEN MOT FINLAND
DEN RYSKA NOTEN till Finland
väckte i vårt land under några dagar till liv något av stämningarna
från den dystra hösten år 1939.
Medan den finska allmänheten åtminstone utåt bevarade sitt sedvanliga kalla lugn, reagerade man
i Sverige mångstädes häftigt – så
häftigt att en av de båda kvällstidningar i Stockholm, som nästan
inte längre skyr några medel i
kampen om lösnummerköparna,
fann det med sina intressen förenligt att i braskande löpsedelsrubriker tillkännage ur luften gripna
uppgifter om att de ryska kraven
skulle innefatta baser på Åland!
De mera extrema uttrycken för
den oro, som grep omkring sig
stillades dessbättre snabbt. Sannolikt hade statsministerns kyla och
fasthet vid hans offentliga uttalanden – inte minst den TV-intervju, där han med en skärpa i
sak, som inte skymdes av de korrekta formuleringarna, avvisade i
den ryska noten framförda grundlösa beskyllningar mot Sverige –
sin betydelse för balansens återställande. Det må vara ett oppositionsorgan tillåtet att säga att lika
olyckligt intryck som herr Erlander i regel gör, då han skall uppträda både som statsminister och
partiledare, lika tillfredsställande
är det ofta att se honom i situationer, då han gentemot utlandet uppträder enbart som Sveriges statsminister.
Men visst fanns det – och
finns – anledning till stor oro.
Den ryska noten var genomgående
så starkt präglad av en militärpolitisk argumentation, att det tycktes
självfallet att målsättningen för
aktionen var ett organiserat direkt
samarbete på det militära planet
mellan Sovjetunionen och Finland,
dvs. den slutsatsen låg nära till
hands att syftet bl. a. var att uppnå
sovjetryska militärbaser på finskt
område. Med tanke på den funktion dylika baser haft på sin tid i
Balticum och närmare i tiden i
t. ex. Tjeckoslovakiet och Ungern,
har sovjetryska framställningar
om baser en alldeles särskilt hotfull innebörd.
Argumentationen i noten var
olycksbådande också på ett annat
sätt. Påståendena om en västtysk
militär penetrationspolitik i Norden,
vilken skulle utgöra förberedelser
för ett västtyskt revanschkrig, är
så orimliga att de gav noten ett
drag av hänsynslös konstruktion
– av en strävan att med hur haltlösa motiveringar som helst tvinga
442
på Finland den egna uppfattningen. Samma intryck gjorde de
alldeles verklighetsfrämmande utläggningarna kring innebörden av
upprättandet av Natos gemensamma östersjökommando, som
utmålades som en skandinavisk
central för västliga förberedelser
för ett anfallskrig.
För Sovjetunionen tycks det vara
omöjligt att fatta att Nato är en
utpräglad defensiv allians och att
det gemensamma Natokommandot
i Östersjön inte bara har blygsamma militära resurser utan också representerar en typ av nödvändig elementär koordinering av
disparata nationella stridskrafter.
Inom Warszawapakten torde man
på väsentliga områden ha gått
mycket längre än så i militär
koordination. Tillkomsten av detta
kommando måste också ses mot
bakgrunden av det senaste årets
aggressiva ryska politik i den tyska
frågan. Det är alldeles självfallet
att om en defensiv allians ställs inför ett aktuellt hot ökar alliansens
sammanhållning och försvarsförberedelser. Kreml borde vid det här
laget veta att skrämselpolitik inte
lönar sig – att den bara skapar en
atmosfär av ömsesidig fruktan och
ömsesidiga förberedelser. De båda
sidorna skrämmer varandra till
allt mer omfattande militära åtgärder, varvid militära synpunkter
alltmer tränger in i de politiska bedömandena. Sovjetunionen har genom sin tyska politik skapat en
ond cirkel – och har så mycket
mindre anledning att klaga över
följderna härav som det står i dess
makt att själv när som helst bryta
denna cirkel. En resonabel rysk
politik i den tyska frågan skulle
snabbt åstadkomma en avspänning
både politiskt och militärt, med
motsvarande återverkningar på lä-
get i Östersjön och omfattningen
av Natos försvarsförberedelser där.
De faktiska krav, som Sovjetunionen nu ställt på Finland, är
än så länge icke militära utan politiska. Diskrepansen mellan noten
med dess oförblommerade inriktning på militära krav och aktionens nu avslöjade politiska syftning är förbryllande. Att för närvarande försöka spekulera över
orsakerna till oförenligheten mellan notens militära innehåll och
aktionens politiska inriktning torde
vara fruktlöst. Likaså är det för
tidigt att bedöma orsakerna till de
omsvängningar, som inträdde i
den ryska hållningen – först i
form av ett förnyat accentuerande
av de militära kraven, sedan, efter
Rekkonens sibiriska resa, tillbaka
till det politiska planet.
Det är emellertid skäl att vi i
Sverige med all kraft understryker
att kravet på Rekkonens återval,
ja, att han skulle befästas i sin
ställning som president genom en
alla partier omfattande förtroendeförklaring, utgjorde en oerhörd inblandning i en annan stats inre
angelägenheter. Aktionen innebär
en ytterligt allvarlig kränkning av
Finlands politiska suveränitet –
till sin principiella karaktär lika
hotande som yrkanden på militära
baser. Det är svårt att fatta varför
Sovjetunionen gjort sig skyldig till
en handling, som i hela Norden –
och inte minst Sverige – måste
uppfattas som ett uttryck för en
strävan att begränsa Finlands
självständighet och kringskära
dess neutralitet genom ett permanent politiskt servitut. Ty har
man en gång skapat ett prejudikat
av detta slag lär det framstå som
självklart för Kreml att kommande
finska presidenter – till äventyrs
också statsministrar och regeringar
– alltid skall söka investitur i
Moskva. Allt talar för att Rekkonen blivit omvald utan denna opå-
kallade hjälp. Man kan åtminstone
misstänka att bakom det kategoriska imperativet till Finland att
återvälja Rekkonen legat en strä-
van att begränsa Finlands möjligheter att finna någon form av
association till EEC. Att Sovjetunionen med förargelse och oro ser
utvidgande! av den gemensamma
europeiska marknaden är välbekant. En europeisk förnyelse inom
ramen för ett ekonomiskt och
politiskt enhetsverk skulle alldeles
strida både mot den kommunistiska doktrin, enligt vilken den västerländska »monopolkapitalismen»
nu befinner sig i sitt slutskede, och
Sovjetunionens maktpolitiska strä-
vanden som stat.
I detta läge är det självklart att
allt som kan göras från Sveriges
sida för att politiskt bistå Finland
443
också måste göras. Åtminstone
tillsvidare har den ryska aktionen
givits en begränsad räckvidd. Möjligt är att spänningen kring Berlin
och Västtyskland kan lätta och att
detta kan få gynnsamma följder
för utvecklingen av de finsk-ryska
relationerna. Möjligt är vidare att
Rekkonen genom nyvalet till finska
riksdagen får ett breddat underlag
för agrarpartiets regeringsställning – måhända var det j ust ett
av hans syften med upplösningsbeslutet – och därmed lättare att
skapa den representativa och »förtroendeingivande» regering, som
Sovjetunionen kräver, utan att behöva taga med folkdemokraterna.
Skulle detta sista framtvingas från
ryskt håll har man skäl befara
långtgående ryska målsättningar
och att dra konsekvenserna därav.
För Sveriges del kan man konstatera att den position, som vår
utrikespolitiska handlingsfrihet innebär aldrig varit värdefullare och
viktigare än nu. Vi torde alltsedan
det andra världskriget ha förvärvat
ett visst politiskt förtroendekapital
i Moskva, som det nu och i fortsättningen gäller att utnyttja –
till Finlands hjälp och fromma. De
egendomliga beskyllningarna mot
Sverige i den ryska noten torde
icke förändra detta faktum.
Vi har också alla skäl att vara
tacksamma för att vi inte lät det
andra världskriget följas av ett
nytt 1925. Trots bristen på taktiska
atomvapen – andra kärnvapen
har det ju för vår del aldrig varit
444
frågan om – är vår krigsmakt
respektingivande. Ett isolerat anfall på Sverige skulle medföra
krigsoperationer av sådan storleksordning att kriget näppeligen
kunde begränsas till ett östersjö-
krig. Och vid ett nytt världskrig
skulle vi ha någon utsikt att på
grund av respekten för vårt försvar och genom en skicklig politik
undgå att indragas, åtminstone i
inledningsskedet. Detta är välbekanta satser – men de kan knappast upprepas för ofta. Vidare är
att märka att kärnvapenkrigets
slagskugga otvivelaktigt berett ett
större utrymme än för låt oss säga
tio år sedan för isolerade framstö-
tar och isolerade krig i gränszonerna mellan öst och väst. Vätebomberna framstår som så fruktansvärda att båda sidorna tvekar
i det längsta att utvidga lokala konflikter. Så mycket större skäl då
för stater, som kan befara att bli
indragna i lokala konflikter, att
göra sitt yttersta för det egna försvarets styrka. Frågorna kring det
svenska försvarets resurser och de
svenska försvarsutgifterna börjar
ånyo träda i förgrunden. Den sovjetryska aktionen mot Finland utgör en varning om hur känsligt
och spänt läget är i vår omedelbara
närhet. Sverige ligger i en mer utsatt position än vad många i vårt
land velat föreställa sig.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner