Print Friendly

Den politiska storfinansen

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

Den politiska storfinansen
Socialdemokraterna brukar, särskilt i valtider men även annars, beskärma sig över
oppositionspartiernas stöd från näringslivet. Man insinuerar att de borgerliga partierna därigenom skulle handla i strid mot
»löntagarnas» intressen. Detta är en kvalificerad förolämpning mot de hundratusentals låglönetagare – inom och utom’ LO
– samt andra arbetare och tjänstemän
som väljer ett borgerligt parti.
Men dessutom påstår sig regeringen
känna sig ekonomiskt underlägsen. Hur
obefogad denna klagovisa är framgår med
all önskvärd tydlighet av den undersök~
ning om socialdemokraternas pekuniära
resurser som Moderata Ungdornsförbundet och Fria Moderata studentförbundet
nyligen publicerat. Där påvisas nämligen
att regeringspartiet valåret 1968 uppskattningsvis förfogade över 38-39 miljoner
kr i reda pengar. Av dessa låg 22,7 miljoner på riksplanet, 10 miljoner på partidistrikten och 5,7 miljoner på de lokala
organen. Sådana summor framstår för oppositionspartierna som astronomiska, även
om dessa skulle slå sina penningpåsar ihop.
Utöver alla dessa pengar kommer så en
mängd andra ting. Biståndet till socialdemokratin från partiets städorganisationer
– ABF, Riksbyggen, Pensionärernas Riksorganisation m fl – är långt ifrån obetydligt. Det är ju, som framhålls i undersökningen, knappast någon tillfällighet att
ABF under 1968 drev en arbetsmarknadspolitisk studiekurs på temat »Arbete –
trygghet – utveckling» i mer än l 800
studiecirklar. Dessa bör ha inbringat mellan en halv och en miljon kr – utöver
kommunala anslag. Eller att Riksbyggen
just under valkampanjen lät statistiska
Centralbyrån företa en opinionsundersökning bland i första hand unga väljare och
röstskolkare 1964 och 1966 i syfte att klarlägga deras inställning till vissa dagsaktuella frågor.
Allra viktigast är dock fackföreningsrö-
relsens organisatoriska stöd. Ett begrepp
om dettas kvantitet får man om man studerar Fabriksarbetareförbundets verksamhetsberättelse från 1968. Där framgår bl a
att samtliga ( !) funktionärer aktivt medverkade i valrörelsen, att en organisation
infördes som syftade att täcka samtliga arbetsplatser med personlig bearbetning av
väljarna, att ett antal valkonferenser anordnades, att 11 speciella valarbetare anställdes under några veckors tid för bearbetning av samtliga avdelningar inom
11 regioner i landet o s v. Vidare heter
det i berättelsen:
»Annonsering i dagspressen, liksom systematisk bearbetning av valskolkare och
brev till alla kategorier av medlemmar bidrog till ett mycket gott valdeltagande och
därmed ett gott val för arbetarrörelsen.:.
Hur denna »systematiska bearbetning
av valskolkare» i praktiken gått till kan
man livligt föreställa sig!
Till detta kommer fackförbundstidningarna. Socialdemokratin brukar understundom kverulera över hur missgynnade
de är ifråga om dagspress, sedan åtskilliga
av deras egna tidningar – till stor del
på grund av dålig skötsel – gått omkull. Men genom LO-förbundens tidskrifter tar partiet mer än väl in vad det förlorat på dagstidningskarusellerna. Genom
Metallarbetaren, Fabriksarbetaren, Transportarbetaren, statsanställd och andra
motsvarande organ har regeringen unika
möjligheter att differentiera sin trycksakspropaganda. De ovan nämnda organen
förvandlades i valrörelsen 1968 till veritabla valbroschyrer. Det fackliga innehållet bannlystes helt.
Det är inte så underligt att valet gick
som det gick. Snarare är det konstigt att
socialdemokraterna inte lyckades få ännu
fler röster.
Undersökningen accentuerar med kuslig skärpa det förakt för oliktänkande och
den bristande respekt för demokratin som
dessa metoder manifesterar. Röstar samtliga medlemmar av Fabriksarbetareförbundet med socialdemokratin? Förvisso
inte! Ändå sysslar samtliga funktionärer
med s-propaganda. De borgerligt sympatiserande medlemmarna – som alltså genom sin fackförbundsavgift tvingas bekosta socialdemokraternas valrörelse – strun- 113
tar man fullkomligt i. Ingen frågar vad
de tycker. I detta minoritetsförtryck är deras talan ingen.
Ett annat uttryck för intoleransen mot
oliktänkande är att socialdemokraterna
fortfarande benhårt håller fast vid det
odemokratiska kollektivanslutningssystemet. Nyligen avfärdades i riksdagen borgerliga framstötar om lagstiftning mot
kollektivanslutningen med förakt. Från regeringshåll är man hånfull mot dem som
betraktar individer som individer och inte
som själlösa, uniforma delar av ett kollektiv.
Mot denna bakgrund är socialdemokraternas kritik mot oppositionens stöd från
näringslivet sällsynt förljugen. Det är inte
de borgerliga partierna som är i besittning av de stora ekonomiska resurserna.
Det är socialdemokraterna – med hjälp
av synnerligen tvivelaktiga metoder. Det
är detta parti som utgör den politiska
storfinansen.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner