Print Friendly

Den politiska opinionsbildningen bland studenterna

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN POLITISKA OPINIONSBILDNINGEN BLAND STUDENTERNA
Av jur. kand. ERIK ANNERS
STRAX efter valen publicerades en Gallupundersökning om studenternas politiska intresse och dess inriktning. I stort sett utgjorde den en bekräftelse på att de bedömningar, som man i studentkretsar tidigare gjort av läget därvidlag, voro riktiga. Den
visade nämligen dels att det politiska intresset i den mån anslutningen till politiska föreningar kan anses utgöra en mätare, måste
betecknas som ringa, och dels att den konservativa studentrörelsen
beträffande organisationens storlek har ett visst försprång framför
sina konkurrenter.
Genomsnittssiffrorna voro: ej föreningsanslutna 89 °/o, konservativa 4 °/o, liberala 3 Ofo, socialdemokrater 2 Ofo och clarteister l Ofo.
För den konservativa studentrörelsens del kunde man genom en
jämförelse mellan medlemsförteckningarna och studentantalen på
respektive kårorter konstatera, att undersökningens siffra var för
låg; sannolikt var inte det undersökta materialet tillräckligt stort
för att medge en fingradering nere på procentsiffror av storleksordningen 1-5 Ofo.
Det politiska intresset bland studenterna har tydligen inte nämnvärt förändrats i kvantitativt hänseende sedan 1930-talet. Däremot
kunna de nya faktorer, som numera äro avgörande för uppkomsten
och inriktningen av detta intresse, måhända vara värda några
reflexioner.
Under 1930-talet var det huvudsakligen två faktorer, som föranledde studenter till politisk aktivitet – på konservativ (eller
nationell) sida ett nationellt försvarspatos; på socialistisk sida ett
socialt rättvisepatos. Den liberala studentfalangen spelade då inte
någon nämnvärd roll annat än i Uppsala, där föreningen Verdandi
mera utgjorde ett forum för allmän kulturradikal debatt än en
politisk studentorganisation i egentlig mening. Verdandis särställning har för övrigt kommit att bestå. Denna gamla liberala för- 490
Den politiska opinionsbildningen bland studenterna
ening är inte ansluten till det liberala studentförbund, som nu
håller på att byggas upp.
Frågan om det nationella försvarets eller det sociala rättvisekravets primat, som under 1930-talet på ett avgörande sätt var
partiskiljande, har numera kommit att sakna denna betydelse- i
varje fall för studenterna. Bland dessa beskyller man inte längre
socialdemokratien för bristande vilja att försvara den svenska
nationalstaten mot ett hot utifrån.
A andra sidan får inte socialdemokratin någon resonans för försök att framställa de borgerliga och då särskilt de konservativa
såsom motståndare till sociala reformsträvanden. En orsak härtill
är att den relativt känsliga studentopinionen uppmärksammat den
kursförändring hos högern, som markerades av 1946 års handlingsprogram, på ett annat sätt än vad som varit fallet inom andra samhällsgrupper. En annan orsak är, att konservatismen, sådan studenterna mött den bland sina egna kamrater, i regel varit förenad
med ett stort intresse för socialt reformarbete. Högern och studentkonservatismen framstodo länge som skilda företeelser. Den
senare komprometterades inte av den gamla högerpolitiken; konservatismen som politisk attityd och metod kunde därigenom utan
svårighet behålla en plattform för konkurrens om progressivt inriktade krafter bland studenterna.
För att förstå den politiska opinionsutvecklingen i studentkretsarna måste man hålla detta i minnet, att konservatismen
som studentpolitisk rörelse aldrig inneburit någon nejsägarattityd
till sociala reformer. Det tidiga 1900-talets studentkonservatism
omfattade Harald Hjärnes program: Försvar och reformer. De
studenter, som under 1930-talet gingo till högern och till nationella
förbundet hade i regel ett intresse för t. ex. socialpolitiken, som
inte stod efter deras dåvarande socialdemokratiska motståndares i
studentleden. Man var också från denna konservativa studentgenerations sida starkt kritiskt inställd till högerpartiets officiella
politik. Först i början av 1940-talet, då högerns socialpolitiska
linje ändrades på ett mera gripbart sätt, blev inställningen till
partiet en annan. Dessförinnan hade man i detta främst sett en
garanti för att kraven på försvarets förstärkande skulle bli energiskt och realistiskt företrädda.
Kraven på en skyndsam och effektiv upprustning spelade för
dåtida konservativa studenter en roll, som knappast kan nog starkt
betonas. Försvarsfrågan attraherade också många krafter till
ungkonservatismen; krafter som eljest i sitt patos för sociala re- 35- 493447 Svensk Tidskrift 1949 491
Erik Anners
former hade mycket gemensamt med socialdemokratin i dess just
då ganska litet socialistiskt präglade reformpolitik. Men dess
kortsynta och verklighetsfrämmande politik i försvarsfrågan skapade en djup misstro mot socialdemokratien hos de människor som
utgjorde 1930-talets konservativa studentgeneration. Den generationen hade under flera år gått i den oroligaste förbidan på vad
dåvarande docenten Gunnar Heckscher hösten 1938 inför allmänna
diskussionsföreningen i Uppsala kallade »en ny Napoleontid». Dess
känslor inför de socialdemokratiska förgrundsgestalter, som ännu
våren 1939 bagatelliserade krigsfaran, kunna inte beskrivas.
Denna djupa misstro har kommit att bestå och spelar fortfarande
en icke obetydlig roll. Den förs också vidare till nya studentårgångar. Numera gäller den socialdemokratiens försäkringar om
sin vilja att bevara friheten i ett socialiserat samhälle- att man
betvivlar förmågan behöver väl inte särskilt framhållas. Med rätt
eller orätt säger man sig att en rörelse, som av doktrinär inställning och partitaktiska beräkningar kunde förledas att åren före
kriget spela ett så högt spel om de nationella frihetsvärdena, den
kan knappast vara fullt pålitlig i en konflikt mellan socialiseringsideerna och de demokratiska frihetsvärdena. Uttalanden av detta
slag bruka utlösa indignerade protester på socialdemokratiskt håll
liksom bedyranden om den fasta föresatsen att i alla lägen bevaka
frihetsidealen. Alla de vackra orden – senast kring partiets 60-
årsjubileum- ha dock inte kunnat dölja att bakom den prydliga
fasaden göms en myckenhet fanatism och partiegoism. Ån så
länge har socialdemokratien inte heller satts på avgörande lojalitetsprov när det gällt frihetsvärdena. Det är i känsla av att partiets nivellerings- och kollektiviseringsdogmatik liksom dess ledande skikts maktmedvetenhet svårligen kunna förenas med ett
hängivet försvar för de inre frihetsvärdena, som många studenter
och akademiker ställa sig skeptiska inför socialdemokratiska frihetsdeklarationer.
Här har man förmodligen en viktig förklaring till att socialdemokratien ännu fått nöja sig med en mycket knappare rekrytering
av socialreformatiskt inriktade studenter, än vad som sannolikt
kunnat uppnås från dess sida. Den omdaning av samhället i
socialistisk riktning, som numera är socialdemokratins offentligt
bekända mål, förutsätter emellertid, att den kan räkna på stöd
från många fler inom samhällets funktionärsklass, än vad den nu
har. Av denna rekryteras ju huvuddelen av de mera kvalificerade
från universitet och högskolor. »Omdaningen» förutsätter också
492

Den politiska opinionsbildningen bland studenterna
en riklig tillgång på politiskt verksamma intellektuella – som
avantgarde, som experter och »politruker». Upprustningen av den
socialdemokratiska studentrörelsen visar, att man anser sig ha
luckor att fylla på dessa områden. Man tycks börja inse, att det
kan bli av stor betydelse vart akademikerna går.
Ja, vart komma de att gå~ Och komma de överhuvud taget att
gå någonstans~
Med reservation för tre möjligheter, en utrikespolitisk kris, en
verkligt allvarlig ekonomisk kris, eller ett socialdemokratiskt försök att i stor skala och snabbt realisera en socialisering, är det
emellertid troligast, att den stora majoriteten studenter för avsevärd tid framåt behåller sin indifferenta attityd till partipolitiken.
Vissa andra möjligheter till ett aktiverat politiskt intresse finnas;
möjligheter som längre fram skola beröras och vilkas betydelse
inte bör underskattas. Men i huvudsak torde det ligga så till, att
det stora flertalet studenter för närvarande tycka sig sakna anledning att offra tid och krafter på att bevaka sina föreställningar
om hur samhället bör vara beskaffat. Deras materiella standard
under själva studietiden ligger långt över det plan, där krav på
»social rättvisa» åt studenterna skulle ha någon mening. Förbättringar tyckas vänta. Nivelleringspolitiken har drabbat deras
föräldrar; själva känna de inte dess verkningar annat än som en
nödvändighet att studera effektivt. Den ekonomiska tillvaro, som
väntar på andra sidan en examen, vilken finansierats med stipendier och främst med lån, är inte sådan att den inbjuder till utflykter vid sidan av den fastslagna vägen till examen.
I utrikespolitiken finns det meningsskiljaktigheter, men ingen
klyvning av opinionen, försvarsfrågan framstår alltmer som en
teknisk angelägenhet, socialpolitiken tycks alla vara överens om,
åtminstone i huvudsak, och motsättningarna i den ekonomiska politiken ligga på så komplicerade områden, att man har svårt att
sätta sig in i problemen. Ungefär så kan man beskriva studentopinionens uppfattning om det politiska dagsläget. Ty den har,
väl att märka, ingen närmare beröring med de områden, där smygsocialiseringen pågår och där det permanenta regleringssamhället
växer fram. Inför en sådan inställning och i en sådan atmosfär
förklinga naturligtvis de politiska studentföreningarnas locktoner
ofta ohörda.
Det förekommer att denna inställning fördömes såsom ett uttryck för krass materialism. Man skall då bara komma ihåg att
studenterna i dessa hänseenden inte skilja sig nämnvärt från fler- 493
Erik Anners
talet andra människor i samhället, och att det numera inte längre
finns någon anledning att begära eller antaga att de skulle göra
det. Den tid är sedan länge förbi, då studenterna i sig själva sågo
utkorade bärare av bildningstraditionen. Allteftersom bildningen
-ordet taget i dess vidaste mening- har kunnat föras ut till den
stora massan människor, alltmer ha studenterna förvandlats från
»ljusets riddarvakt» till medborgare under fackutbildning. Ju
mera den allmänna delaktigheten i de andliga kulturskatterna
stigit, ju mindre har det blivit kvar av den gamla studentattityden,
känslan att ha både en rätt och en plikt att uppträda som avantgarde- även på det politiska området. Det som kan komma att
finnas kvar blir en i allmännare mening akademisk inställning till
politiken; ett krav på ärlighet i debatten och på tillämpning av
vetenskapens metoder i det politiska samhällsarbetet med allt vad
detta innebär av strävan efter kritisk vakenhet och efter fördjupad kunskap om verkligheten i samhället. Man kan också räkna
med att studentopinionens lättrörlighet, dess speciella känslighet
för nya inflytelser, i någon mån kommer att finnas kvar. Den kan
därför, om också i mindre utsträckning än förr, fortfarande väntas
få betydelse genom sina förhandsutslag för tidsströmningarnas
riktning. Allteftersom studenternas rekryteringsbas breddas kunna
sådana utslag få ökat intresse.
I nuläget starta de olika politiska studentrörelserna ifråga om
attraktionsförmåga från »scratch». Socialdemokraterna kunna
inte längre speciellt attrahera med krav på sociala reformer, de
konservativa inte med försvarsfrågan, och liberalerna ha intet
monopol på en fri kulturdebatt. Inte heller har någon av dem ett
preciserat ideprogram på längre sikt att hänvisa till. Den studentpolitiska rörelse, som från sina officiella teoretiska utgångspunkter borde kunna tala om hur den vill att samhället skall se ut om
20-30 år, nämligen den socialdemokratiska, visar en viss skygghet
på den punkten. Det finns anledning förmoda, att en av orsakerna
härtill är att den nuvarande generationen socialdemokratiska studenter inte är alldeles överens med den äldre generationen i en så
viktig punkt i läran som den om nivelleringen.
överhuvud taget äro de olika ideologiska alternativen, den progressiva konservatismen, socialliberalismen och välfärdssocialismen, ännu alltför litet utvecklade i principiellt hänseende för att
skiljaktigheterna skola kunna framstå såsom riktigt gripbara –
· för studentopinionen liksom för den stora allmänheten. Socialdemokratin förklarar visserligen, att den vill omdana samhället i socia- 494
Den politiska opinionsbildningen bland studenterna
listisk riktning. Den genomför också mycket skickligt en kollektivisering på olika underjordiska vägar. Men detta sker utan att
mål, metoder, och resultat närmare redovisas. Utåt företräder den,
efter »skördetiden» 1945-47, en ganska konturlös välfärdsideologi
av samma typ som under 1930-talet.
På borgerlig sida har man inlett en diskussion om »det borgerliga alternativet». Sökandet efter detta tycks ge upphov till en ny
samhällsdebatt, till ett prövande av nya problemställningar och
problemlösningar. I längden kan inte socialdemokratien komma
ifrån att på ett mera konkret sätt precisera sin målsättning, i
synnerhet när följderna av dess »smygsocialisering» blir uppenbarade. Man borde därför ha anledning att vänta en skärpt konkurrens på samhällsdebattens område mellan borgerliga och socialister, en konkurrens, som i så fall måste bli alltmer intensiv allteftersom ett borgerligt alternativ klarnar. Det förefaller troligt
att en sådan konkurrens kan komma att leda till en aktivisering av
studenternas politiska intresse, och det är inte uteslutet att det
stora flertalet bland dem kommer att ställa sig bakom ett borgerligt alternativ, framför allt för att bevara ett system av politisk
och ekonomisk frihet. Mycket beror därvidlag på, hur man på
konservativ och liberal sida vårdar sig om själva debattuppgiften.
Brister man i det hänseendet i initiativ och intresse, kommer den
stora massan studenter i bästa fall att förbli indifferenta, i sämsta
fall att glida över till den socialistiska sidan.
Den meningsriktning, som blir ledande – som tager initiativen
i den kommande ide- och samhällsdebatten, kommer nämligen
sannolikt att få övertaget, när det gäller inflytandet på studentopinionen. På den punkten kommer denna opinion troligen också
att vara lyhörd och reagera snabbt. Alldeles oavsett vilka ideella
eller intressepolitiska moment, som i framtiden komma att få
betydelse för studenternas politiska ställningstagande, kan man
nämligen räkna med att just kvaliteten och intensiteten i den samhällsdebatt, som pågår inom de olika partierna, i allt högre grad
kommer att bli influerande härvidlag. Så tillvida är förhållandet
nytt, som just debattens kvalitet tidigare spelade en mindre roll
som attraktiv faktor i jämförelse med emotionella faktorer av
typen socialt rättvisepatos eller nationellt försvarspatos.
Inte minst på konservativt håll, där man har att bevaka ett visst
försprång bland studenterna, kan man ha anledning att uppmärksamma detta. De gjorda vinningarna kunna gå förlorade. De kunna
också så småningom bidraga till ett övertag i samhällsdebatten.
495
Erik Anners
Här blir det en cirkel: ju mera man vårdar sig om den uppgiften,
ju flera studenter och akademiker komma. De å sin sida hjälpa
sedan till att ytterligare öka debattens intensitet. Frågan om studentopinionens politiska inriktning är överhuvud taget ett viktigt
delproblem i det stora frågekomplexet – kan någon politisk riktning på längre sikt sett få ett större inflytande över opinionen
bland de i vidaste mening intellektuellaT Ånnu har ingen politisk
rörelse något sådant inflytande. Fältet är fritt för initiativ och
insatser.
496

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner