Print Friendly

Den pansarklädda näven

Av Redaktionen | 31 december 1954


1954


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN PANSARI(LÄDDA NÄVEN
ETT 40-ÅRSMINNE
.Av C. V. S.
DET var på våren det minnesvärda året 1914. Riksdagen hade
blivit upplöst, och nyval till andra kammaren skulle äga rum den
5 april. En ytterst intensiv valkampanj pågick. Massor av föredrag och diskussionsmöten anordnades, och många överord fälldes.
Syftet med riksdagsupplösningen var, att folket i val skulle få
tillfälle att tillkännage sin mening i försvarsfrågan, på vilken till
följd av många händelser, som inträffat under de närmaste föregående åren, det politiska intresset koncentrerat sig. J ag erinrar
om staaffska regeringens åtgärd att riva upp statsmakternas beslut om F-båtens byggande, om pansarbåtsinsamlingen, om Balkankriget och den starka spänning, som vid några tillfällen kommit till synes mellan stormakterna, om förryskningsarbetet i Finland, om sågfilarna och andra tecken till pågående ryskt spioneri
i Sverige samt slutligen om bondetåget och det s. k. borggårdstalet.
Ej endast bland bönderna utan även inom andra befolkningslager hade allt mera kommit till synes en bestämd vilja, att försvaret skulle stärkas. På sistone hade många prominenta vänsterm.än gjort uttalanden till förmån för en ökning av de värnpliktigas övningstid och förstärkande av försvarsanstalterna även i
andra avseenden.
Det är lätt att förstå, att detta framkallade oro för valutgången
både inom det socialdemokratiska partiet, som ville nedrustning,
och hos ledningen för det liberala partiet, som vid 1911 års val
snarare ställt i utsikt en minskning än en ökning av de militära
bördorna. För att distrahera väljarnas uppmärksamhet från försvarsfrågan sökte därför vänsterpartierna i sin valagitation inrikta intresset på »den konstitutionella konflikten» eller den ffieningsmotsättning rörande borggårdstalet, som den staaffska ministären tagit till förevändning för sin avgång. Man gjorde gällande att konungen genom vissa uttalanden däri, vilka stodo i
strid med åsikter, som omfattades av ministären, inkräktat på det
128
Den pansarklädda näven
parlamentariska styrelsesättet och lagt i dagen tendenser till personligt regemente.
I motsats härtill hävdades från andra håll, att konungen, som
bättre än de flesta kände såväl spänningen mellan stormakterna
och därav härflytande krigsrisk som behovet av förstärkning av
vårt neutralitetsförsvar, befann sig i en utomordentligt ansvarsfull situation, som gjorde ovanliga åtgärder befogade, då han
skulle svara bönderna, som inför honom betygade sin vilja att
offra för försvaret. Konungen hade förut städse visat sig vilja
regera i konstitutionell anda. Även på detta område gällde f. ö. att
nöd bryter lag. Om konungen i förväg delgivit herr Staaff vad han
ansåg sig böra säga till bönderna, skulle denne otvivelaktigt funnit
utväg att försvaga den verkan av talet, som konungen åsyftade.
Det kunde icke betvivlas att det uteslutande var hänsynen till
rikets väl, som bjöd konungen att vid detta utomordentliga tillfälle
tala så som han gjorde.
I sammanhang med beslutet om riksdagens upplösning yttrade
konungen i ett personligt diktamen: »Jag vill vid detta tillfälle
förklara att varje önskan eller strävan i riktning av en personlig
konungamakt varit, är och alltid skall bliva mig främmande.
Efter grundlagens helgd och i dess anda har jag, trogen mitt
valspråk, hittills utövat mitt konungsliga kall. Från min fasta
föresats att allt framgent så göra kommer jag aldrig att vika.»
Vid den tid, varom nu är fråga, var jag borgmästare i en av
landets mindre städer. Under söndagen den 29 mars fick jag per
telefon meddelande att å en anslagstavla nära rådhuset uppsatts
en större valaffisch, som syntes meddelaren i högsta grad förargelseväckande. Sedan jag satt mig i förbindelse med stadsfiskalen, erfor jag att en poliskonstapel av egen drift borttagit affischen, vilken uppsatts av ordföranden i styrelsen för arbetarekommunen, en herr L. Jag erfor vidare att L. förklarat sig ämna
ånyo uppsätta såväl den ifrågavarande affischen som en annan
likaledes av socialdemokratiska partiet distribuerad valaffisch.
stadsfiskalen tillsade då L. att avvakta besked från mig, som ville
granska affischerna. Den ena affischen föreställde en mängd kanoner, lavetter, gevär och annan militär attiralj och därunder såg
man ett antal arbetsklädda män med krökta ryggar, uppbärande
all denna tyngd. Affischen bar devisen: »Högerns program är
folket under militarismens ok.» Denna affisch syntes mig icke vara
mera anmärkningsvärd än valaffischer i allmänhet. Men den andra
affischen var det desto mera. Bilden å denna affisch fann jag
129
c.v.s.
f’\OT SVERIGES FOLK
BÖR o f
TlLLBA.KA.8L4S.
vara av den skändligaste innebörd. Ur Stockholms slotts borggård
höjde sig en pansarklädd knuten näve. Det kunde inte innebära
annat än ett påstående att konungen hotade folket med stöd av
den militära makten. Devisen lydde: »Utmaningen mot Sveriges
folk bör tillbakaslås.» J ag måste helt instämma i omdömet, att
affischen vore i högsta grad förargelseväckande, och jag beordrade
stadsfiskalen att tillsäga L. att sistnämnda affisch icke finge uppsättas.
Det blev skriverier i pressen. En stor tidning kallade min åtgärd
»valtryck», som ansågs så mycket förkastligare som jag själv var
upptagen på högerlistan vid riksdagsmannavalet. Andra tidningar
kritiserade starkt valaffischens innebörd. Det förspordes, att allmänheten på många håll i landet reagerat genom att nedriva
affischen, och i en större norrländsk stad, där man sökt skydda
densamma genom att anbringa affischen i ett låst skyltskåp, hade
hela skåpet lösgjorts och bortförts.
Samma dag som riksdagsmannavalet ägde rum ingåvo L. och
två andra ledamöter i arbetarekommunens styrelse en skrift till
justitieombudsmannen med begäran om anställande av åtal mot
mig för det ämbetsfel jag förmenades hava gjort mig skyldig till
genom förbudet att uppsätta affischen. Från andra håll inkommo
anmälningar mot vissa polismyndigheter i enahanda avseende.
130
.~. =…-..·+–=:r 1t e ..
Den pansarklädda näven
J. O. åtalade tillsvidare endast mig. Övriga anmälningar fingo
vila i avbidan på utgången av detta åtal.
I en till advokatfiskalen i Göta hovrätt, åt vilken uppdrogs att utföra åtalet, avlåten skrivelse anförde J. O. Ossian Berger följande:
Det måste betraktas som en ganska allvarlig åtgärd, att polismyndighet, såsom i förevarande fall skett, ingrepe i en valrörelse
medelst förbud mot att offentligen anslå en valaffisch. För ett
sådant ingripande måste kunna åberopas mycket viktiga skäl.
Enligt J. O:s förmenande funnes här intet giltigt skäl för förbudet. Min i förklaring till J. O. gjorda beskrivning av innebörden
av det ifrågavarande tryckalstret vore mycket ensidig. Jag utginge från en oriktig och alltför fri tolkning av valaffischens
innebörd och gjorde mig skyldig till påtaglig överdrift. Enligt
J. O:s mening återgåve valaffischen på ett åskådligt sätt den politiska uppfattning, som det socialdemokratiska partiet i konstitutionellt avseende förfäktat i tal och skrift efter den senaste ministärförändringen. Det syntes ej vara anmärkningsvärt att partiet
velat giva spridning åt sin berörda politiska uppfattning genom
att anslå affischen. Därmed hade avsetts att hos valmännen inskärpa vikten därav, att partiets åsikt i fråga om det parlamentariska styrelsesättet bleve vid riksdagsmannavalet hävdad. J. O.
kunde ej finna att valaffischen haft någon brottslig innebörd eller
att förbudet att anslå densamma varit påkallat av hänsyn till
allmän ordning och säkerhet eller av annan giltig anledning.
J ag sökte i hovrätten försvara min åtgärd efter bästa förmåga.
Om man endast åsyftat att illustrera den av vänsterpartierna uppkonstruerade s. k. konstitutionella frågan, så hade man valt en
synnerligen olämplig och tvetydig illustration. Det vore ostridigt,
att den ur slottet uppväxande handen symboliserade konungen.
För att markera hotet avbildades handen knuten. Att hotet vore
riktat mot det svenska folket, sades uttryckligen i devisen. Men
varför hade man beklätt den knutna handen med pansar~ Skulle
det vara någon mening därmed, så måste den vara att konungen
hotade folket med våldsamma medel. Pansaret måste ju syfta på
den under konungens befäl stående militära makten. Det vore sä-
kerligen inte många, som vid betraktande av affischen bringades att
tänka på fördelarna av ett parlamentariskt styrelsesätt. Den stora
mängden av de röstberättigade visste ju inte ens vad som menades
med parlamentarism. Man måste också stå alldeles oförstående
inför ett påstående, att konungen genom bondetågstalet lagt i
dagen envåldshärskaretendenser. En av ungsocialistisk propa- 131
c.v.s.
ganda anstucken betraktare resonerade så här: Jaså, kungen hotar
mig med våld. Då måste jag också möta med våld. Det vore dylika
tankegångar, som förledde somliga individer till sådana handlingar som t. ex. Amalteadådet och mordet på general Beckman.
Det förefälle mig, som om man åsyftat att göra affischen sådan,
att den mera bildade delen av valmännen skulle kunna tyda den
på samma sätt som J. 0., men att den, som så hade lust, kunde
tolka affischen mera bokstavligt. Att hyggliga människor tagit
anstöt av affischen och funnit den rent av riksvådlig såsom utgörande en direkt uppmaning till våld mot konungen, vore ej att
undra över.
Jag erinrade vidare om att i en riksdagsdebatt den 19 juni 1914
angående J. O:s ämbetsförvaltning ordföranden i lagutskottet, förutvarande justitieministern Albert Petersson, i ett längre anfö-
rande yttrat bland annat, att den ifrågavarande affischen innefattade »en förnärmande beskyllning mot statschefen av den art
att den tangerade det kriminellas gräns».
Slutligen påpekade jag, att jag icke lagt något hinder i vägen
för affischens spridande såsom skrift, vilket tillkomme justitieministern och hans ombud för tillsyn över tryckta skrifter. Jag
hade endast ingripit mot ett offentligt anslag, som åstadkom allmän förargelse.
Åklagaren, advokatfiskalen, förhöll sig högst passiv i målet, men
anmälarna polemiserade i flera skrifter mot mina uttalanden. Att
konungens ingripande i försvarsfrågan mot den regering, som
åtnjöt folkflertalets förtroende, av de breda lagren uppfattades
som en utmaning, vore naturligt. Det vore meningslöst att i valaffischen, som vore avsedd att vara anslagen under en mycket
begränsad tid, söka någon detaljerad syftning på parlamentarismens fördelar. Affischen toge uteslutande sikte på valet och det
enda vapen den vädjade till vore valsedeln. Utmaningens symbol,
den pansrade näven, hade valts under intryck av de anmärkningsvärda orden från borggården: »Min arme.» Det vore förklarligt
om detta ovanliga tal bland de breda lagren förnummits såsom
olycksbådande och satt sin prägel på illustrerandet av den konstitutionella konflikten. Men även om den knutna handens pansarklädnad betecknade den militära makten, så förekomme dock ingen
hänsyftning på dennas användning till våld. Den pansrade näven
från borggården betecknade helt enkelt konungens maktord bakom
de militära anspråken. Min framställning av affischens innebörd
vore alltså omättligt överdriven och vrång.
132
Den pansarklädda näven
I mina slutpåståenden anförde jag: Man tillbakaslår inte ett
slag av en pansrad näve med en valsedel. Affischen innehåller
ingenting, som antyder att konstnären tänkt sig valsedeln såsom
vapnet. Först illustrerar affischen på ett grovt och sanningslöst
sätt ett hot från konungens sida. Sedan uppmanar den det stackars
hotade folket att tillbakaslå hotet. Det vore av värde och borde
noga uppmärksammas, att målsägandena medgivit, att pansarklädnaden direkt hänsyftade på konungens ord: »Min arme.» Man
erkände därmed enligt min mening att affischen innebure ett på-
stående, att konungen hotat folket med den militära makten.
I sitt utslag yttrade Göta hovrätt, att enär vad i målet förekommit icke vore av beskaffenhet att för mig medföra ansvar,
så funne hovrätten den mot mig förda talan icke kunna bifallas.
Denna mening omfattades av presidenten och två ledamöter. Två
andra ledamöter voro i fråga om motiveringen av skiljaktig mening och yttrade, att de väl funne att jag förfarit felaktigt därigenom att jag förbjudit anslåendet av ifrågavarande valaffisch,
men då det för mig kunnat förefalla tvivelaktigt, huru jag bort
i berörda hänseende förfara och vid sådant förhållande vad i
målet lagts mig till last icke borde till ansvar för mig föranleda, så bleve advokatfiskalsämbetets talan även av dessa ledamö-
ter ogillad.
Justitieombudsmannen östergren-Bergers efterträdare- uppdrog åt advokatfiskalen att hos Kungl. Maj:t anföra besvär.
I målets avgörande, som ägde rum den 15 november 1915, deltogo fem av högsta domstolens ledamöter, av vilka tre voro ense
om domstolens utslag, däri den förklarade sig icke finna skäl göra
ändring i hovrättens utslag. Ett justitieråd yttrade att enär jag
felaktigt förfarit genom att på grund av innehållet uti ifrågavarande tryckta valaffisch, vilken icke varit konfiskerad eller belagd
med kvarstad, förbjuda densammas anslående, så prövade justitierådet jämlikt 25 kap. 17 § strafflagen lagligt att med ändring av
hovrättens utslag döma mig för ämbetsfel att böta 100 kronor till
kronan.
Det andra justitierådet med skiljaktig mening yttrade, att han
funne mig icke hava saknat anledning att tolka ifrågavarande
valaffisch såsom innehållande ett mot regeringsformens stadgande
att Konungens Majestät skulle hållas i helgd och vördnad stridande angrepp på Konungens person, i följd varav justitierådet
prövade rättvist fastställa hovrättens beslut.
10- 543443 Svensk Tidskrift 1954 133
c.v.s.
Ordalagen i domstolarnas frikännande utslag innebära icke, att
de ansågo att jag handlat riktigt. Förmodligen har man menat,
att jag bort överlämna ett exemplar av affischen- vilken ju var
att anse som tryckt skrift – till justitieministerns ombud på
platsen samt därefter avvakta besked. Att jag ej var ensam om
min åsikt rörande affischens förargelseväckande utformning och
att ganska många meningsfränder ute i landet med intresse följde
utgången av åtalet mot mig, fick jag bekräftelse på genom de
sympatiyttringar i brev och telegram, som jag fick mottaga både
från bekanta och obekanta.
Valet blev en framgång för försvarsvännerna, men det var dock
framförallt världskrigets utbrott, som åstadkom, att försvarsfrå-
gan fick en snabb lösning i någorlunda endräkt. Den konstitutionella frågan, som man sökt göra till ett så stort nummer, självdog av brist på näring och synes ha ringa utsikt att leva upp.
134
-”– -·”·”—~——–~- __….__ ••

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner