Print Friendly

Den olösta tyska frågan

Av Redaktionen | 31 december 1945


1945


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN OLÖSTA TYSKA FRÅGAN
PoTSDAMKONFERENSEN har endast delvis fastslagit Tysklands framtida gränser. Formellt har hela det territoriella problemet ännu icke lösts. Men i själva verket har västmakternas
erkännande av Königsbergs besittningstagande genom ryssarna
och av polackernas administration fram till linjen SwinemiindeKiistrin-Görlitz redan avskilt Ostpreussen, halva Pommern, en
del av Brandenburg samt övre och Nedre Schlesien från riket.
Fördrivandet av den tyska befolkningen från dessa trakter har
Potsdamkonferensen i princip godkänt. Blott genomförandet av
denna evakuering sökte stormakterna att fördröja, utan att dock
regeringen i Warszawa tog någon större hänsyn till deras appell.
Tysklands östgräns är således oåterkalleligt bestämd.
Ett Tyskland, som ännu ej fått några fasta gränser, har icke
heller kunnat påläggas reparationsförpliktelser av bestämd storlek. Potsdambesluten reglerade därför egentligen blott vissa företrädesrättigheter för de tre stora segermakterna gentemot Tredje
rikets konkursmassa. Dessa rättigheter ta emellertid endast sikte
på de tyska utiandstillgodohavandena och på de i det besegrade
landet kvarvarande industriella produktionsmedlen. »Den för tilllåten tillverkning icke behövliga produktionskapaciteten skall
bortföras i enlighet med skadeståndsplanen eller förstöras», säger
den officiella kommurriken från konferensen. Den påtvingade produktionsbegränsningen är i princip mycket stor. Skepps- och flygplanstillverkning är förbjuden. Metaller, kemikalier och maskiner,
som på något sätt skulle kunna komma till användning i krigstekniken, få endast framställas för landets inre behov. Bortsett
från mindre uppdrag för transportväsendets återuppbyggnad bli
blott två produktionsgrenar för närvarande gynnade: jordbruket
och bergshanteringen. Båda dessa ha emellertid att kämpa med
oerhörda svårigheter, såsom brist ej blott på arbetskraft utan
även på teknisk utrustning, ordnade kommunikationsförhållanden,
decimering av boskapsbeståndet o. s. v. Alla större jordegendomar
inom den ryska ockupationszonen genomgå dessutom sedan början av september månad en expropriationsprocess och en uppdelning på småbruk – att denna omvälvning inte står i överensstämmelse med Haagkonventionens begränsade rättigheter för en
ockupant är uppenbart. I mellankrigstidens Tyskland levde högst
441
Den olösta tyska frågan
en fjärdedel av befolkningen på jordbruk och bergshantering.
Hur framtidens Tyskland, som redan förlorat några stora jordbruksprovinser och sitt näst största bergsbruksområde, skall livnära sig förblir tillsvidare en gåta.
De mest intresserade allierade regeringars planer i fråga om
Tyskland gingo även efter Fotsdamkonferensen tydligt isär. Klarast definierade äro de Gaulles förslag, som emellertid i huvudsak
endast beröra Västtysklands öden. Den franska regeringen önskar
få Saar-området och andra tyska provinser väster om Rhen på
liknande villkor som Polen fått landet öster om Oder, utan att
likväl vilja avlägsna den där boende befolkningen. För vissa
längre norrut belägna delar av Nordvästtyskland rekommenderas
motsvarande tilldelningar åt Belgien och Holland, vilka dock båda
avvisa tanken att ta upp större tysktalande befolkningsminoriteter. Vidare yrkar de Gaulle att Ruhrområdet definitivt skall
avskiljas från det övriga Tyskland och ställas under en allierad
förvaltning. En del av Ruhrkolet skall sändas till det övriga
Tyskland men huvuddelen reserverar den franska planen för att
täcka Västeuropas trängande behov. De Gaulle framhåller, att
Ruhrkolet är oumbärligt för Västeuropas bränsleförsörjning, men
att återuppbyggnaden av detta stora industridistrikt i tysk regi
skulle skapa ett nytt tyskt ekonomiskt maktcentrum, vars uppkomst de allierade principiellt önska förhindra. Att genomföra
denna plan skulle utgöra en första uppgift för ett västeuropeiskt
samarbete. Därför upptogs den av den engelska opinionen trots
vissa invändningar i detaljfrågor – t. ex. bristen på hänsynstagande till Skandinavien – på det hela taget ganska vänligt.
Oppositionen kom däremot från rysk sida, och den visade sig
offentligen först i den franska kommunistiska pressen. Där framkallade givetvis utsikten på ett närmare samarbete mellan västmakterna vid förvaltningen av Ruhrområdet ett visst misstroende.
Västeuropas utvidgning med en del av Tyskland har aldrig kunnat ses med blida ögon i Moskva, och sovjetpolitiken har därför,
sedan de slaviska territoriella anspråken i öster rikligt tillgodosetts, bekämpat en uppdelning av det återstående Tyskland. Ryssarna kunna därvid åberopa Fotsdamresolutionen såtillvida som
denna uttryckligen proklamerat att Tyskland skall förbli en ekonomisk enhet. Antagandet av de Gaulles förslag skulle sålunda
innebära en ändring av dessa beslut. En sådan är givetvis inte
otänkbar, i synnerhet som möjligheten att helt realisera Fotsdamplanen numera betvivlas på skilda allierade håll. Parollen att be- 442
Den olösta tyska frågan
vara Tysklands enhet kan förefalla egendomlig, när den nu utslungas av samma politiker, som kort förut så kraftigt amputerat
detta land i öster, men den har likväl ej varit verkningslös. När
ryssarna efter Berlins erövring uppsatte stora plakat med Stalins
ord, att Tyskland kommer att bestå även efter Hitlers undergång,
skänkte de de besegrade i deras stora sociala nöd åtminstone en
nationell förhoppning.
Det är svårt att bedöma vilken betydelse som det nationella enhetslöftet från Moskva kan få där under sådana omständigheter.
För Väst- och Sydtysklands befolkning kan denna paroll emellertid bli en dragningskraft. När fransmännen yrka på en uppdelning av Tyska rikets rester och även engelsmännen och amerikanerna visa sig tillgängliga för sådana tankar, kunna ryssarna
där framstå som den tyska enhetens sista beskyddare. Omedelbart efter nederlaget önskade säkert icke alla tyskar i väster
och söder riksenhetens konserverande. Gamla separatistiska ideer
vaknade åter i Bayern och Rhenlandet. De har återupplivats även
i Nordvästtyskland, särskilt i Hannover. Men om avindustrialiseringen och ockupationsmakternas förvaltningsmetoder göra livet
inom de nyuppkomna småterritorierna mindre idylliskt än väntat,
måste varje oppositionell rörelse automatisk anta nationell färg
och utveckla sig till en längtan efter återvinnande av folkets enhet. Det är betecknande, att den engelskt kontrollerade Hamburgradion i mitten av september fann det vara nödvändigt att motverka den ryska propagandan i Västtyskland genom rapporter
om nöden inom den sovjetkontrollerade tyska zonen.
Den franska politiken siktar sålunda tydligast på Tysklands
uppdelning; den ryska motsätter sig denna avsikt i nuvarande
läge. De brittiska och amerikanska regeringarna försöka sig i
denna fråga tillsvidare på några provisoriska experiment. Den
indelning av Tysklands zoner, som i den engelska politiska litteraturen rekommenderades redan före vapenstilleståndet (t. ex. av
Londonuniversitetets geograf dr. Robert E. Dickinson), tänkte
främja de separatistiska tendenserna inom tyska folket självt, så
~tt en senare uppdelning skulle komma mera inifrån än utifrån.
Därvid var zonindelningen tänkt så, att det nu av ryssarna kontrollerade Mellantyskland skulle tillfalla västmakterna. När det
blev känt, att även Thiiringen och Västsachsen skulle besättas av
ryssarna, fruktade engelska kommentatorer, att därigenom redan
ett alltför starkt mellan- och östtyskt block skulle skapas. Tysklands uppdelning bleve därigenom illusorisk. Sedan östtyskland
443
Den olösta tyska frågan
avträtts till Polen och sedan den ryska ockupationszonen ekonomiskt försvagats genom beslagtagandet av industrimateriel och
flyktingsnöden, har jämvikten mellan zonerna dock i det närmaste
åte1ställts. Om den ryskt ockuperade delen ändå kan utöva en
större dragningskraft, beror det främst på att de politiska partierna där tidigare organiserats och att i september månad ett
slags centralt administrationsorgan skapades med en del- enligt
uppgift – kända tyska politiker som medlemmar. Män som den
åldriga kejserliga ministern Eugen Schiffer, en gång Stresemanns
. konkurrent i det nationalliberala partiet, den frisinnade regeringspresidenten dr. Friedensburg och den kommunistiska bondeagitatorn Hörnle samverka där vid bränsleanskaffning, nyordning av
justitieapparaten och uppdelningen av storgodsen. Därigenom
framkallades intrycket, att tyskarna i öster själva få medverka
i politiken och ta initiativ till hjälpåtgärder och reformer, medan
ockupationsmyndigheterna i väster endast tveksamt följa efter.
Den amerikanska debatten om den tyska frågan har hittills till
den grad koncentrerat sig på elimineringen av den tyska industrikonkurrensen, att den verkar uteslutande negativ. De positiva åtgärder, som den amerikanska förvaltningen vidtagit i Bayern och
dess grannområden, överskuggas därigenom till sina politiska verkningar. Skapandet av nya distriktsregeringar i Bayern och Wiirtemberg-Baden kan dock anses som första steget mot återställandet av den politiska jämvikten. Till dessa lokalregeringar ha kallats en rad kända äldre parlamentariker med höga fackkvalifikationer såsom den sociademokratiska juristen d:r Högner, den liberala historikern d:r Heuss och den katolska rättslärden d:r Bayerle.
Det är mycket svårt att redan i dag bedöma, huru de politiska
stämningarna fördela sig bland tyskarna själva. Säkert är, att
en stor del av dem efter tolv års diktaturregim mycket svårt kan
återfinna en egen politisk inställning. Den ekonomiska nöden lå-
ter de offentliga frågorna än så länge underordnas de privata
bekymren och den omedelbara »fruktan för nöd», för att använda
Roosevelts bekanta uttryck. Anslutningen vid de nya politiska
partiernas möten har hittills enligt trovärdiga allierade rapporter
icke varit särskilt stor. Vilka partier som uppträda i de olika
zonerna, beror tydligen ej endast på deras popularitet utan minst
i lika hög grad på de olika ockupationsmakternas önskemål. På
lång sikt kan en sådan protektion emellertid också få andra verkningar, i synnerhet om ockupanten i övrigt med sina ekonomiska
och andra åtgärder framkallar missnöje.
444

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner