Print Friendly

Den oklara jämlikheten

Av Redaktionen | 31 december 1969


1969


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

KURT SAMUELSSON:
Den oklara jämlikheten
jämlikhetsbegreppet håller på att
komma i centrum av den politiska
diskussionen inför 1970 års val.
Begreppet jämlikhet måste dock i likhet
med många andra vaga honnörsord
närmare definieras för att man skall
veta vad olika människor tolkar in i det.
Docent Kurt Samuelsson behandlar i
den här artikeln bl a vilka aspekter på
jämlikhet som är relevanta vid det
samhälleliga reformarbetet.
Pappa, får en bofink se ut hur som
helst? Denna fråga från den lille gossen
som fått ”bofink” till svar, vilken fågel
han än efterfrågade namnet på, kan, bå-
de idehistoriskt och då det gäller den nu
aktuella debatten, med stor rätt tillämpas också på jämlikheten. Den får tydligen se ut nästan hur som helst, eller i
varje fall får man inga närmare förklaringar på vad människor egentligen tänker sig när de talar om jämlikhet. Därför är det ett politiskt tämligen ointressant konstaterande att snart sagt alla talar för och kräver jämlikhet. Det kan i
realiteten vara – och är säkerligen –
alldeles olika saker, de föreställer sig. I
den mån de egentligen föreställer sig nå-
gonting alls mer konkret, och inte bara
finner det angeläget att stoltsera med ett
ord som tydligen har en stark appell.
När ordet (åtminstone i modern tid)
först fick politiskt burskap, i den amerikanska frihetsförklaringen och i den
franska revolutionens ståtliga treklang
av frihet, jämlikhet och broderskap, hade det ett ganska entydigt och klart innehåll. Man avsåg helt enkelt lika lagliga rättigheter, det vill säga avskaffande av olika privilegier i form av bördsoch yrkesrättigheter. Det är också klart
att en sådan reform innebar någonting
oerhört stort jämfört med det gamla
samhällets ordning och var och förblir
den nödvändiga, men därför inte tillräckliga grunden, för jämlikhet också i
andra avseenden. Alla kunde anses som
”födda jämlika och med lika rättigheter”.
302
Men inskränkningen i jämlikhetsbegreppet var samtidigt tydligt – och en
förutsättning för dess relativt sett höga
klarhet. Det var de formella lika rättigheterna det gällde: att ha rätt att välja
yrke och näring, att straffas på samma
sätt för samma brott, att kunna nå varje
ämbete, att få ”ståndscirkulera” oavsett
familjebakgrund, och också en jämlikhet i vissa stora friheter: tanke-, trosoch yttrandefrihet.
Att de reella resurserna för att begagna denna jämlikhet var ojämnt fördelade, att familjebakgrund, begåvning, geografisk situation, utbildningsmöjligheter
och en rad andra omständigheter var
olika och gav olika resultat för skilda
människor angick så att säga inte denna
jämlikhetstanke. Man drog inte ens slutsatsen att alla skulle ha lika rösträtt
utan uppsatte olika bildningsspärrar och
ekonomiska spärrar (ett slags förståndsoch intressegradering) som väl främst
motiverades av praktiska skäl, men
stundom också av principiella. Staten,
som skulle skydda jämlikheten, blev nästan uppfattad som ett aktiebolag, där
rösträtten fördelades efter ”insatser” i
form av inkomster och förmögenhet, så
som exempelvis i den svenska representationsreformens rösträttsregler.
Den franska revolutionen hade inte
endast spelat en stor roll för jämlikhetstankens spridning utan också för fastlåsningen vid dess begränsning. Revolutionens ”urartning” och därefter reaktionen i form av Napoleons ”borgerliga” imperialism – han återställde adelstitlarna, men inte de gamla privilegierna -, fruktan för demokratins förvandling till plebiscit och diktatur via ”pö-
belvälden”, industrialiseringen under
ekonomiskt-liberala konkurrensideer, ja,
en hel församling av delvis disparata erfarenheter och ideer uppstod, som skapade rädsla för den helt jämlika demokratin, i betydelsen rösträtt för alla. Resultatet blev ett slags över- och medelklassdemokratier, där visserligen de formella likheterna inför lagen i övrigt behölls, men där dessa likheter reellt inte
sällan blev kraftiga ojämlikheter. Inte
endast så att den ene kunde få en rättshjälp som inte stod den andre till buds
utan också så att de straff, som utmättes
för olika brott, skärptes ju mer positiv
korrelationen mellan brottstyp och social lågrankning blev.
Att detta tillstånd inte var bra ens ur
den begränsade formella jämlikhetssynpunkten erkändes på så att säga ett större principiellt plan också av dem som
försvarade systemet. Det var ”tyvärr”
nödvändigt, måste betraktas som en
övergångsföreteelse tills bättre utbildning och status i övrigt för alla kunde
uppnås, så att alla blev bättre skickade
att få del av det demokratiska inflytandet. Man kan naturligtvis tolka detta
som utslag av de obotfärdigas förhinder,
se skrankorna som uppställda i ett klassegoistiskt försvar för de egna faktiska
privilegierna. I fråga om flera av de stora liberaler, som använde denna argumentering, är en sådan tolkning dock
utan tvekan för enkel och orättvis. De
·.·.·.~’ftl
l
drömde om det bättre tillsdl.nd de talade om, och kom efterhand med skilda
reformförslag för att också åstadkomma det. Så trädde nya, vidgade jämlikhetsaspekter in.
Den nya synen
Kanske kan man en smula sammanpressat beskriva dessa nya aspekter så här:
Det krävdes mer jämlika möjligheter för
att kunna ta del av jämlikheten. Det betydde att de reella resurserna måste fördelas mer jämnt än de rådande. Man
måste skapa lika – eller i varje fall
mindre ojämlika – chanser, så att säga
placera människorna vid ett och samma startsnöre. Detta var, sett i senare
perspektiv som jag återkommer till, också en mycket begränsad värdering med
begränsade krav så som de målsättningar som kunde härledas ur den. Men det
var ändå ett stort steg, och i sin miljö
omfattande reformkrav blev följden.
Denna värdering hade en verklighetsfö-
reställning som underlag, som i sin tur
hade en närmast explosiv effekt då det
gällde hela den sociala synen. Människor var inte hundraprocentigt av naturen på det ena eller andra sättet, där de
hade antingen Guds vilja eller sig själva
(eller båda i en ologisk men inte ovanlig
tankeförening) att skylla sin belägenhet
på. De skapades och formades av sin
sociala miljö och kunde således rimligen
också omskapas och omformas, om den
sociala miljön förändrades. Kravet på
lika startmöjligheter (eller åtminstone
303
mindre olika) var så ett utslag av och
återigen en drivkraft i en syn på människans relationer till sin sociala verklighet.
Men därmed blev själva den nya och
vidgade föreställningen om jämlikhet
genom lika startchanser uppenbarligen
snabbt alltför snäv. Ty när skulle de
mer lika startmöjligheterna anses föreligga: vid födseln, vid påbörjad skolgång, vid avslutad skolgång, ytterligare
senare? Livet innehåller ju så många
”startmöjligheter”. Förändringar av sociala förhållanden kan ha betydelse inte
endast vid ett visst tillfälle i livet, utan
fortlöpande ganska länge, kanske nästan
genom hela livet. Kunde ingen gränsdragning för de lika startmöjligheterna
ske blev begreppet tämligen meningslöst
och svävade snart över i en ytterligare
vidgning: chanserna måste göras mer lika livet igenom genom kontinuerligt
verkande insatser. Här kom olika ingrepp i marknadsmekanismerna inom
ekonomi in i bilden, men framför allt
socialpolitik i form av transfereringar
och sociala försäkringar. Den etappen
innebar i sin tur en kvalitativ förskjutning. Det gällde inte bara jämlikhet i
fråga om chanser, som det stod var och
en fritt att sedan bygga vidare på, livet
igenom, utan också jämlikhet vid sidan
om ”chanserna”, också för dem som
missade alla chanser, således en utjämning också av ”resultaten”. Därmed var
jämlikhetsaspekten definitivt utsträckt
från de formella likheterna till de sociala och ekonomiska.
———~ – – – – – – – –
304
Fyra tankar om jämlikhet
En smula paradoxalt – eller i varje
fall tillspetsat – kan den första rent
formella jämlikhetstanken sägas ha utgått från föreställningen att alla i grunden var lika. Då räckte det ju med formellt likaberättigande för att ge alla lika chanser. Också den andra, de lika
startmöjligheternas tanke, var kvar vid
denna likhetsteori: människor var lika,
men en del yttre omständigheter skapade en olikhet, som måste undanröjas,
varefter likheten så att säga i botten
kunde ta sig sitt fria uttryck och loppet
bli jämlikt. Den tredje tanken om den
sociala miljöns påverkan, inte bara som
yttre hinder – till exempel ha råd eller
inte råd med utbildning – utan också
som på ett djupare sätt påverkande den
enskildes kvalitativa möjligheter, utgick
från att människor var lika i det speciella avseendet att alla rönte ett starkt
inflytande av sin miljö. Men alla i samma miljö blev därför inte lika; de fick
endast sina ”naturliga” anlag förstärkta. De var således i många avseenden
”naturligt” olika. Men ville man då, för
att anknyta till den fjärde tanken om
jämlika resultat, utjämning också vid sidan om chanserna, blev kraven på aktiva politiska insatser större. Ju mer olika
folk var i fråga om begåvning eller
andra utförsgåvor och ”naturliga” förutsättningar, desto större jämlikhetsskapande åtgärder krävdes för varje tänkt
”jäa1likhet”. Medan likhet lätt skulle leda till jämlikhet, gjorde olikhet det svå-
rare och mer krävande att nå den.
Vilken jämlikhet skulle då uppnås?
Ja, här kommer vi tillbaka till inledningsordens bofink. En jämlikhet både
totalt och i varje särskilt avseende ärprecis som en total frihet – en logisk
omöjlighet, eftersom jämlikhet i ett visst
avseende omöjliggör jämlikhet i åtminstone något annat avseende. Att, för att
anknyta till en ganska vanlig fras, skapa jämlika möjligheter för alla att förverkliga sina anlag och intressen är redan i sig själv en motsägelse: alltid skulle någons fria förverkligande av de egna anlagen och intressena hindra någon
annans förverkligande av sina. Endera
partens, eller i viss utsträckning båda
parters möjligheter måste då inskränkas,
samtidigt som någon tredjes anlag och
intressen kan vara sådana att de faktiskt kan förverkligas fullt ut utan förfång för någon annans. Viktigare är
emellertid att också om balans kunde
nås i detta spel – så att det blev jämvikt – så uppstod som resultat ojämlikhet i något annat avseende, till exempel
i fråga om inkomster och makt, eftersom människor har olika anlag och in- ;
tressen då det gäller att skaffa sig inkomster och makt. Ar för övrigt jämlikhet i inkomster trots ojämlikhet i
prestationer, trots i sin tur i en rad fall
jämlikhet i prestationsförmåga, jämlikt?
I varje fall torde det vara svårt att få
det uppfattat som rättvist, och orättvisa
är också en form av ojämlikhet.
De två lösningarna
Ur detta dilemma fanns åtminstone två
utgångar, som dock båda följdriktigt – innebar att tanken på jämlikhet totalt och i varje särskilt avseende
övergavs, (hur än ”avseenden” sedan
skulle definieras så att de kunde avgränsas från varandra). Den ena innebar att
man tänkte sig ett slags summa av jämlikhet bestående av olika varande utjämnande ojämlikheter i de särskilda
avseendena. Man kan kalla detta ett
system av varandra kompenserande
ojämlikheter. Den andra innebar att
jämlikheten i varje särskilt avseende
skulle drivas så långt att alla kvarstå-
ende ojämlikheter var relevanta med
hänsyn till de sociala målsättningar man
hade. Det kunde enligt denna tanke vara ”relevant” att större prestationer betalades mer än mindre därför att de
större prestationerna direkt eller indirekt kom samhället i dess helhet till
godo och uppfyllde ett socialt syfte, som
man inte eljest kunde få förverkligat eller förverkligat endast med medel, till
exempel tvång, som man fann socialt
oacceptabla. Svårigheten här blev, självfallet, att dels fastställa de sociala syftena, dels bestämma hur stora ojämlikheter som var ”relevanta” för att dessa
syften skulle uppnås, det vill säga hur
stora skillnader i till exempellön mellan
två olika prestationer som skulle behö-
vas för att den större skulle bli fullgjord.
När man utifrån den första av dessa
”lösningar” kräver åtgärder för större
jämlikhet anser man att summan av
varandra kompenserande ojämlikheter
305
blir alltför olika för skilda personer eller grupper. De sociala indikatorer som
står till buds ger alldeles klart vid handen att summorna är mycket olika, därför att ojämlikheterna mer sällan verkligen är kompensatoriska. Vanligen är
de i hög grad i stället sammanfallande,
så att högre inkomster, större makt,
bättre kulturella möjligheter, högre social prestige, et cetera faller hos en och
samma person eller grupp, till stor del
naturligtvis därför att de socialt helt enkelt betingar varandra.
När man tar lösning nummer 2 till
utgångspunkt, frågar efter relevansen,
anser man att de föreliggande skillnaderna inte :ir relevanta med hänsyn till
de sociala syften som man har eller som,
vare sig man har dem själv eller inte,
föreligger som dominerande i samhället.
Bristen på relevans kan emellertid avse
olika saker: exempelvis att skillnaderna
är korrekta i princip men för stora, eller
att de visserligen i och för sig är ”lagom” i betydelsen erforderliga men felaktigt fördelade, så att fel insatser eller
grupper belönas, eller att de är både för
stora och felaktigt placerade. I det sistnämnda, kombinerade fallet, sker lätt en
anknytning till lösning nr 1: skillnader
i de speciella avseendena kan accepteras
som relevanta – till exempel för att
stimulera viss rörlighet i ekonomin –
men de bör vara i det närmaste – dock
inte helt – kompensatoriska. Därigenom kan också relativt små skillnader i
det för tillfället aktuella avseendet räcka, och de relevanta olikheterna alltså
306
h:lllas begränsade. Om alla övriga ojämlikheter går jämnt ut räcker, enligt en
tillämpning av valhandlingsteorin, en
ganska liten extra olikhet för att framkalla anpassning till det önskade alternativet.
En annan sak är sedan hur de olika
ojämlikheter som genom kompensatoriska effekter i det närmaste skulle ge ”lika summor” ska mätas och evalveras i
varandra. I en verklighet, där ojämlikheterna i s:l hög grad inte är kompensatoriska utan adderar sig i serier av nästan endast ”höga”, respektive endast
”mellangoda”, respektive endast ”låga”
siffror kan detta räknebekymmer emellertid betraktas som praktiskt så avläg- :set att det för varje praktiskt politiskt
syfte kan lämnas därhän. Man kan
lugnt nöja sig med att både söka ”banta” ner skillnaderna i alla de särskilda
avseenden, där de kan betraktas som irrelevant stora, och pressa skillnaderna
mellan summorna genom att en smula
bättre söka blanda korten till kompensatoriska effekter. Men det torde också
kunna betraktas som önskvärt att man
talar om vilka ojämlikheter som ska
kompensera varandra och vilka som i
sig själva bör pressas samman. Ty härom råder förmodligen en del skilda åsikter – till en del därför att man har olika sociala syften, till en annan del, därför att man är oense om medlen att nå
samma sociala syften.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner