Print Friendly

Den ohållbara tillväxtkritiken

Av Lydiah Wålsten | 13 maj 2011

En färsk undersökning från Demoskop visar att det finns en betydande tillväxtkritisk strömning i opinionen just nu. Nästan hälften av svenskarna tror att ekonomisk tillväxt innebär en försämring av miljön. De borgerliga partierna bör ta människors efterfrågan på en berättelse om framtiden och en förklaring till det som händer på allvar. Det skriver Lydiah Wålsten.

Södermalm, Medborgarplatsen, Björns Trädgårds skatepark. Solen lutar sig eftermiddagstrött mot den gula fasaden. Det är PR-byrån Westander som välkomnar. Fyra trappor upp lanserar Anders Wijkman och Johan Rockström sin nya bok Den stora förnekelsen. På välkomstbordet står smällfullt med Coca Cola. Coca Cola sponsrar nämligen arrangemanget, tillsammans med Fortum, Statoil och sex andra storföretag. Men mer om det senare.

I lokalen trängs miljöpartister och miljövänner, gamla moderater som skäms för att de har blivit gröna och nya moderater som inte vill mista viktiga MP-väljare. Längst bak står teknikoptimisterna, med utbildning från KTH, och debattörerna, som är oroliga för att den här diskussionen kommer leda till ökad centralplanering, större stat och mindre individuell frihet. Alla i lokalen gillar surdegsbröd och slow food, och stoltserar mer med att köpa närodlat kött än att välja brasilianskt, även om en hel del tyder på att brasilianska köttet är mer klimatsmart (Import av kött – export av miljöpåverkan, Naturvårdsverket, 2007)

Gustaf Fridolin, språkrör för Miljöpartiet soon-to-be, kommenterar boken. Han konstaterar att företagen har gått före politiken i klimatdiskussionen. “Det är storföretagen som föreläser om miljöpolitik för oss politiker”, säger Fridolin och poängterar att politiken inte hänger med. Alla är överens om att företagen har gått före politiken i klimatdiskussionen.

Boken Den stora förnekelsen säljs på plats, kostar tvåhundra kronor och har ett omslag som signalerar MEGAFON. Boken är en del i det tillväxtkritiska pusslet som läggs i Sverige just nu. Men det vore orättvist att säga att bokens innehåll bara är traditionell tillväxtkritik. Boken berör viktiga frågor om nationalekonomins förhållningssätt till naturresurser.

Flera böcker har på senaste tiden presenterats som ifrågasätter vårt sätt att leva. Tim Jacksons Prosperity without growth är det enskilt viktigaste tillväxtkritiska inlägget den här våren, som satt stor prägel på debatten efter att Ordfront översatt boken till svenska och fyllt såväl ABF-huset i Stockholm, Malmö högskola och MP-seminarium i riksdagen till brädden med åhörare. Jackson argumenterar för att våra naturresurser kommer att offras på välfärdens altare. Kinas tillväxt och västvärldens ökade konsumtion gör planeten osäker och instabil, vi närmar oss en kollaps. Jacksons tes har även blivit en hamsterfilm som cirkulerar bland tillväxtkritiker på nätet (sök på The Impossible Hamster på youtube). Hamstern äter upp allt i sin väg och försöker lura hjärnan att tro att evig tillväxt inte är möjlig.

Wijkman och Rockströms skrift ligger nära Jacksons. Den bygger på en rad premisser som många känner igen. Ett: Peak Oil är nära. Punkten då oljan som vi under hela 1900-talet har byggt vårt välstånd på kommer att ta slut ungefär kring år 2020 och det kommer radikalt att förändra vårt samhälle. Två: Decoupling, tillståndet när den ekonomiska tillväxten frikopplas från förbrukningen av ändliga naturresurser, inte kommer att inträffa.
Peak Oil-diskussionen har förekommit länge med samma antagande, men har en intressant miljödimension. Ett högt pris på olja, leder trots allt till en större sannolikhet för att alternativa energislag kan komma fram.

Grafen visar hur BNP ökat i OECD-länderna, samtidigt som utsläppen av olika former av svavelföreningar minskat till stor del tack vare energieffektiviseringar. Utsläpp av svaveldioxid bidrar till försurning av grundvattnet och halverades under 1900-talets sista 20 år.

Det finns en allmänt accepterad definition av decoupling. OECD:s miljöministrar kom år 2001 överens om att: “the term decoupling refers to breaking the link between ‘environmental bads’ and ‘economic goods’”, alltså när det inte längre finns ett samband mellan ekonomisk tillväxt och miljöpåverkan. Med högre välstånd och ökad teknologianvändning kan tillväxten öka utan att mer resurser tas i anspråk. Ser man till Sverige har koldioxidutsläppen sedan 1990 minskat med ungefär nio procent, samtidigt som vi fått en ekonomisk tillväxt med över 44 procent. Ännu starkare är tendensen i de forna kommunistländerna. Polen, Tjeckien och Slovakien har, tillsammans med Luxemburg, den tydligaste decouplingen av koldioxid i Europa.

Hur ser då tillväxtopinionen ut i Sverige? En färsk undersökning från Demoskop som Timbro låtit göra visar att det finns en betydande tillväxtkritisk strömning i opinionen just nu. Nästan hälften av svenskarna tror att ekonomisk tillväxt innebär en försämring av miljön. Vänsterpartiet, Miljöpartiet, Socialdemokraterna, Sverigedemokraterna och Kristdemokraternas sympatisörer är de mest skeptiska. Det är bara bland folkpartistiska och moderata väljare där en majoritet inte tror att tillväxt ger sämre miljö. Det riktigt oroväckande är att 45 procent av väljarna tycker att en viktig åtgärd för att hindra miljöförstöring vore att stoppa tillväxten i Kina och Indien, den tillväxt som just nu förbättrar livet för miljoner familjer.

Bakom de här siffrorna lurar en känsla av maktlöshet inför stora omvärldsförändringar. Men man ska inte underskatta det långvarigt växande intresset för miljö. Redan Adam Smith konstaterade att ett samhälle med tillväxt karaktäriseras av en mer generös inställning till omvärlden. Benjamin Friedman är professor i politisk ekonomi vid Harvard och är en modern efterföljare och har fått stor uppmärksamhet för boken The Moral Consequences of Economic Growth. Friedman visar med historiska exempel att det är under perioder av stark tillväxt som samhällen har tagit de största kliven i riktning mot mer öppenhet, tolerans, rättvisa, demokrati och andra sociala förändringar.

Året är 2011. Vi befinner oss i ett läge där människor, precis som under slutet av 1800-talet eller under efterkrigstidens ekonomiska uppsving, blir rikare och därför unnar sig en längre framtidshorisont där miljö- och djurskyddsfrågor får allt större betydelse. Det är inte konstigt att det finns en efterfrågan på Tim Jackson-berättelser.

I den politiska diskussionen framstår det som att intresset för miljöfrågor är utbudsstyrt (Miljöpartiet går bra för att de är så oerhört skickliga) men relationen är sannolikt den omvända: väljarna vill ha berättelser om framtiden, om var samhället för oss. Och där finns idag inget borgerligt alternativ. Istället har vi tre idéer som konkurrerar: Folkhemmet, Det närodlade lyckosamhället och den fantasifulla teknikoptimismen. Men en bredare väg för den som vill leva ett gott liv och inte vill att jorden ska gå under syns inte till. Inte inom de borgerliga partierna.

Man minns istället Myrdals Kris i befolkningsfrågan eller Rachel Carsons Tyst vår och Romklubbens förutsägelser, och slår fast att dåtiden säger något om framtiden: framtiden är ljus, inte bara för jordens fattiga utan också för miljön. Eller så talar man i allmänna ordalag om att med ökad tillväxt, kan vi investera i klimatpolitik.

Företagen däremot har gått före och möter människors behov varje dag i butikerna genom att skapa egna berättelser. Cajsa Warg växer organiskt från Söders höjder och smäller upp portarna på S:t Eriksplan, Saltå Kvarn har tvättat bort antroposof-stämpeln och levererar designade förpackningar med småskalig och ekologisk mat. Varje PR-byrå av rang har en CSR-person. Företag får rådet att starta skyltfönster för sina gröna satsningar, såsom Hagainitativet, åtta företag som tillsammans vill visa sitt engagemang för klimatet.

Hagainitativet ja. Det var ju den organisation som sponsrade Wijkmans och Rockströms bok. Den startade förra året och består av bland annat Coca Cola, Statoil och Fortum. När Statoil sponsrar en bok som skriver att oljeproduktionen leder jorden i fördärvet och alarmistiskt varnar för att det blir svårt att undvika kris när produktionen av råolja minskar, kan man inte låta bli att tänka på Lenins uttalande att kapitalisterna ska hängas i det rep de själva sålt.

Företagen har paradoxalt drabbats av sin egen snabbhet. Genom att vara först ut på den gröna arenan tillsammans med Miljöpartiet, har satsningarna kidnappats politiskt av den gröna vänstern. Företagen har blivit låsta vid ett moraliskt budskap som går rakt emot den egna verksamheten: att företagande är värdefullt för att det räddar isbjörnar och hackspettar. Idag vågar ingen företagsledare säga att ett företag gör bra saker och att det kvittoredovisas genom vinst till aktieägarna (Sampos Björn Wahlroos är ett unikt undantag). Det är ett kommunikativt race to the bottom – eftersom det bästa CSR-samhället vore att företag inte sysslade med någon vanlig business alls.

Den gröna vänstern försöker nu bredda sig och locka över Alliansväljare. Gustaf Fridolin släpper snart en ny bok som enligt recensenterna är en uppgörelse med partiets tillväxtfientliga ådra och “ett försök att sluta fred med den svenska industrin, där partiet av många ses som ett hot med sina krav på höjda koldioxidskatter och tuffare miljölagstiftning.” Fridolins lösning lär däremot vara grönklassisk: storskaliga subventioner till olönsamma höghastighetståg och alternativa energikällor utan egen bärkraft.

De borgerliga partierna bör ta människors efterfrågan på en berättelse om framtiden och en förklaring till det som händer på allvar. Det liberala svaret har varit att det löser sig, det har det alltid gjort. Och kritiken mot miljörörelsen har byggt på att det är lite koftigt att bry sig om något annat än materiellt välstånd. Det är inte rätt svar. Miljöpartiets stigande popularitet visar att det fångar upp en djupare känsla inom oss.

Alla som talar om att det är nödvändigt med en “ny ekonomi” kan i längden inte ducka för att större delen av miljöproblemen beror på att det finns för lite äganderätt och att staten inte är lösningen, utan tvärtom subventionerar miljöskadliga verksamheter och konsekvent gynnar storindustrin.

Alliansen har överlägset förtroende i fråga om stabila statsfinanser. Steget är inte långt till diskussion om miljö baserad på personligt ägande och ansvar. Om tillväxtdebatten lämnas vind för våg, kan vi vänta en stark diskussion som ifrågasätter vårt sätt att leva och som hindrar den utveckling som tar den fattigaste familjen från gatan, till något som kan kallas hemma.

Lydiah Wålsten är projektledare med ansvar för miljö, tillväxt och konsumtion på Timbro.

Förslag till ny tillväxtdebatt
§ Erkänn äganderätten som överlägsen form för att hindra överutnyttjande av naturresurser
§ Avskaffa den politik som aktivt förstör miljön, såsom miljöskadliga subventioner
§ Företagare, glöm inte bort att er verksamhet bygger på ständiga effektiviseringar
§ Borgerliga partier, det finns en efterfrågan på en berättelse om var världen är på väg

Om tillväxt våren 2011 (Demoskop)

Tror du att ökad ekonomisk tillväxt i ett land på det hela taget
innebär försämrad miljö?

Ja 42%
Nej 45%
Vet ej 12%

Mest tillväxtkritska väljare (andel JA på frågan om ökad ekonomisk tillväxt i ett land på det hela taget innebär försämrad miljö)
Vänsterpartiet 68%
Miljöpartiet 48%
Socialdemokraterna 47%
Sverigedemokraterna 47%
Kristdemokraterna 47%
Centerpartiet 41%
Moderaterna 33%
Folkpartiet 33%

3 553 intervjuer via post- och internetenkät under perioden 18 mars till 12 april.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism