Print Friendly

Den nya partikartan

Av Lars Tobisson | 19 oktober 2018



Den ovisshet som efter valet råder i regeringsfrågan styr givetvis intresset mot partiers och politikers agerande på kort sikt. Men av väl så stor betydelse är de förändringar som skett i partistrukturen under senare tid. Stora förskjutningar i styrkeförhållandena har gett oss en ny partikarta och kan väntas få långtgående och långvariga effekter på den politiska maktfördelningen i landet, skriver Lars Tobisson.

De politiska partierna nämndes inte i grundlagen förrän i samband med reformarbetet kring 1970, då den parlamentariska demokratins principer lades fast som grund för statsskicket. Partibilden hade då länge varit stabil. Partierna i riksdagen var fem. Mot varandra stod S med ca 45 procent av rösterna i riksdagsvalen och tre borgerliga partier (C, FP och M) med över tiden varierande röstandelar på i genomsnitt ca 15 % vardera. Med hjälp av den överrepresentation som tvåkammarsystemet gav stora partier och det stöd de kunde räkna med från det lilla kommunistpartiet klarade Per Albin Hansson och Tage Erlander att sitta som statsministrar i över 40 år.
Under de följande åren växte M successivt fram som dominerande på den borgerliga sidan. Partimönstret försköts mot ett bipolärt system med två större partier på 20-30 procent vardera, mellan vilka de andra partierna – alla under 10 procent – valde vem de ville stödja. Denna utveckling nådde sin kulmen i 2010 års val, då S gick ned till 30,7 procent och M ökade till 30,1 procent – en skillnad på endast 0,6 procentenheter.

Dessa tendenser bröts dock i 2014 års val. S låg visserligen i princip still, men M tillfogades ett ännu större nederlag. Efter årets val, som gav S historiskt låga 28,7 procent, har avståndet till M likafullt vidgats till nära 10 procentenheter.

När enkammarreformen genomfördes, var strävan att med utjämningsmandat göra valsättet så proportionellt som möjligt. Ett avsteg var dock införandet av en spärr, som ställde krav på minst 4 procent av rösterna för att ett parti skulle vinna inträde i riksdagen.

Detta försök att motverka partisplittring har misslyckats. Fem riksdagspartier har blivit åtta. Spärren har kommit att verka mer som småpartiers hjälp och stöd. Inför risken att röster skulle gå förlorade i kampen mellan blocken har särskilt de stora partierna fått se åtskilliga sympatisörer rösta på ett mindre parti, som därmed klarat gränsen. Sådan taktikröstning har förekommit i flera val mellan M och KD. Nu senast tycks socialdemokrater genom att stödrösta på MP ha räddat detta parti kvar i riksdagen med ett mandats övervikt för de rödgröna över Alliansen som följd.

Den senaste nykomlingen i riksdagen är Sverigedemokraterna. I likhet med andra debutanter har de satsat hårt på en enda hjärtefråga – i detta fall invandrings- och integrationspolitiken. På detta område intog länge de etablerade partierna en hållning, som stred mot en bred väljaropinion och som visade sig omöjlig att hålla fast vid. SDs snabba frammarsch vittnar om den sprängkraft som invandrarfrågan besitter.

Nya partier brukar hävda att de inte hör hemma på höger/vänster-skalan. KD sade sig i början vara varken borgerliga eller socialister, och så lät det också från MP. Efter en tid måste de emellertid ta ställning även i andra frågor än dem de prioriterar. Medan KD gick åt höger och numera inte blygs för att kallas Sveriges mest konservativa parti, har MPs fallenhet för regleringar och statsingripanden fört dem vänsterut.

SD gjorde vissa preciseringar inför regeringsförhandlingarna. Partiledaren Jimmie Åkesson har Ms invandringsprogram som ett minimikrav. Även i övrigt säger han sig ligga nära borgerliga ståndpunkter. Ideologiskt beskriver han sig som konservativ.

Dessa positioneringar har inte direkt mötts med ”vågen” från Alliansen, vilket är lite underligt. När en meningsmotståndare vill komma en närmare, borde man väl glädjas och inte bryskt avvisa inviten. SD har förvisso ett skumt förflutet. Och visst finns det anledning att brännmärka deras sätt att spela på fördomar och främlingsfientlighet. Men det vore grovt tjänstefel av borgerliga partiledare att inte söka utnyttja den förändring av partikartan som pågår. Skulle SD med sina 62 riksdagsmandat flytta högerut på värdeskalan, öppnas hisnande perspektiv. Då kan de rödgröna glömma alla tankar på att bilda regering för lång tid framåt.

SD är tveklöst ett populistiskt parti. Sådana utmärks av misstro mot eliter och missnöje med förändringar som globalisering och digitalisering. Invandring ogillas, eftersom den erbjuder konkurrens om jobben. Man säger sig företräda ”vanligt folk” och slår vakt om nationella värden och traditioner.

Högerpopulistiska rörelser har under senare år vuxit fram på många håll. I våra nordiska grannländer har de nått ända till regeringsmakten. Brittiska högerradikaler har drivit igenom Brexit, det vill säga utträde ur EU. Frankrike har familjen Le Pen med Front National, och i Tyskland kläms de etablerade partierna mellan nystartade utmanare. Och i USA har själva urtypen för en högerpopulist Donald Trump valts till president.

Hotet om ett utbrott av högerpopulism i Sverige har funnits latent. Det går en rak linje från Sjöbopartiet och Ny Demokrati i början av 1990-talet, över valstugereportaget 2002 till SDs framgångar.

Ansvaret att hålla rent på högerkanten vilar tyngst på M. Gösta Bohman var noga med att inte bli omkörd i ytterspår. När Carl Bildt efterträdde Ulf Adelsohn, blev kanske partiledningen (jag var själv vice partiledare) inte tillräckligt folklig för att matcha gamängerna i Ny Demokrati. De gjorde dock på kort tid slut på sig själva. När sedan SD började avancera, var de nya moderaterna tyvärr inte hemma utan på triangulatoriska villovägar vänsterut. Följden har blivit att det idag råder osäkerhet om vilket borgerligt parti som ligger längst till höger.

SD är numera så väl etablerade att de inte lär försvinna i första taget. Deras potential visas av de stora inbrytningar de i årets val gjort bland LO-förbundens medlemmar.

Den nya partikartan är en mardröm främst för Stefan Löfven. Men även Ulf Kristersson bör ta sig en ordentlig funderare på hur stora SD får bli, innan man slutar att uppträda som om de inte existerar.

Lars Tobisson är fd riksdagsledamot, partisekreterare och vice partiledare för Moderaterna

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

webshop_banner

Ladda ner E-boken om Liberalkonservatism