Print Friendly

Den moderna människan inför världsaltaret

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN MODERNA MÄNNISKAN
INFÖR VÄRLDSALLTET
Av professor BERTIL LINDBLAD, Saftsjöbaden
DET är väl sant, att den moderna människan mera sällan känner
sig direkt konfronterad med det oändliga världsalltet och på egen
hand söker med sitt intellekt omfatta världen som en helhet. Vi
mäkta inte i dagens gärning och inför de uppgifter, som möta oss
inom vår lilla krets av verkligheten, att alltför ofta låta vår tankes
horisont vidgas till att omspänna en större helhet i tid och rum.
Indirekt sett är emellertid förhållandet ett annat. Ända sedan kulturens gryning har människans uppfattning och ideer om verkligheten som helhet ingått som ett oumbärligt inslag i mänsklighetens
andliga liv- för de flesta visserligen omedvetet, såsom något över
vilket man inte mycket reflekterar, men som dock finns där som
en grundton, bärande och omistlig. För ett litet fåtal filosofer
och vetenskapsmän har det kosmologiska problemet varit en konkret uppgift, och det torde inte vara överdrivet att säga, att deras
arbete och resultat bildar en av de grundstenar på vilka den nuvarande västerländska kulturen vilar.
När vi nalkas frågorna om den kosmiska utvecklingen i stort,
så är det egendomligt att se, hur vi ännu idag- trots vår sentida
vetenskaps oerhörda utveckling och differentiering – möta idemotsättningar, som erinra om dem som rådde mellan antikens
tänkare i filosofiens och naturvetenskapens barndom för två och
ett halvt årtusenden sedan. Under det att den eleatiska skolan,
vars främste representant var Parmenides, betonade det eviga och
oföränderliga varandet som högsta princip -så långt att tid och
rörelse sjönko bort som illusioner – så möta vi en motsatt ytterlighet i Anaximanders och Heraklits ideer enligt vilka förvandlingen – förändringen är det enda verkliga. Allt flyter, allt rör
:Sig, världsutvecklingen uppfattas som en engångsutveckling eller
·en rytmisk växling, där allt i grunden förändras och till slut förintas, men där måhända en ny värld som en fågel Fenix uppstår
ur askan av det förgångna. Starka beröringspunkter finna vi också
mellan vår tids vetenskap och Leukippos’ och Demokritos’ lära
607
~-~-~~~—~———————–
Bertil Lindblad
om de oföränderliga atomerna, som genom sina förbindningar och
sammanhopningar skapa världsutvecklingen.
Med ren spekulation låter sig problemet dock ej lösas, och ett
erfarenhetsmaterial, genom vilket man kunde vinna fastare mark
under fötterna, skulle låta vänta på sig mycket länge. De gamle
kände visserligen jordens klotform och mätte jordens storlek, och
Aristarchos från Sarnos framkastade t. o. m. tanken att solen är
planetsystemets centrum, men det skulle ännu dröja nära 2,00()
år innan denna lära återupplivades genom Kopernikus och så
småningom slog igenom. 1700-talet var ännu med sina stora framsteg i väsentliga drag ett naturfilosofiens århundrade. 1800-talet
innebar en oerhörd utveckling inom vetenskapen, men inom astronomien var det ännu planetsystemets problem, som dominerade.
Stjärnornas värld därutanför var ännu i väsentlig grad något
okänt, outforskat och gåtfullt. I den mån man bildade sig en
uppfattning om världsalltet, torde man ha valt den statiska linjen
och sökt uppfatta världen som ett evighetsmaskineri, där visserligen stjärnor uppstå och slockna, men där materiens grundämnen
äro eviga och oföränderliga. Man besvärades härvid visserligen
av tesen om energiens fortgående försämring och uppgående i
värme – den beryktade värmedöden, som hotar universum, och
vissa kosmologer, bland dem vår store Arrhenius, sökte finna en
utväg ur denna svårighet.
Kosmologien på vetenskaplig grundval är i själva verket ett
barn av vår egen tid, och under det senaste kvartsseklet ha framsteg gjorts, som öppna helt nya banor för tanken. Det är ännu
inte något färdigt schema, som kan presenteras med anspråk på
ofelbarhet, det är något som ännu är i intensiv utveckling, men
som i grunden berör oss alla. Vetenskapen har trampat ut sina
barnskor, och att den numera talar till oss med en djupare klang i
rösten än tillförne ha vi nog märkt på många områden. Det kosmiska området är ett av dessa, om också inte de framsteg som
där gjorts äro så handgripligt kännbara som framstegen på andra
områden, som åtminstone skenbart äro oss mera närbelägna.
Vi veta alla, att den nyare fysiken och kemien skakat vår uppfattning om materiens oförstörbarhet. Redan upptäckten av radioaktiviteten innebar ju en avvikelse från doktrinen om atomernas
oföränderlighet. Men massa och energi äro ej heller från varandra
strängt skilda. Den kosmiska strålningen och de naturliga och
artificiella radioaktiva processerna ge talrika exempel på transformationer mellan massa och energi.
608
..
.,
Den moderna människan inför världsalltet
Radioaktiviteten gav på en punkt i den kosmiska utvecklingsfrågan en utomordentligt viktig upplysning, nämligen angående
jordens ålder. De tunga grundämnena uran och thorium äro utgångspunkter för två serier radioaktiva ämnen. slutprodukterna
äro i båda fallen bly och helium. Thoriumserien och de två uranserierna ge emellertid olika isotoper av slutprodukten bly. För
ett mineral, som innehåller uran eller thorium, eller helst båda
delarna, kan man genom att mäta viktsförhållandet mellan uran
eller thorium och de olika blyisotoperna finna mineralets ålder.
Bland de äldsta mineral man känner äro särskilt ett par kanadensiska, för vilka åldersbestämningen enligt denna metod givit
värden, som till storleksordningen ligga omkring 2,000 millioner
år. Eftersom denna tid mäter åldern hos de äldsta kända mineralen på jordytan, måste jordens ålder som himlakropp vara större.
Den moderna kärnfysiken har också givit oss viktiga uppslag
till klarläggande av den energikälla från vilken solstrålningen i
sista hand uppkommer. Flera forskare, särskilt von Weizsäcker
i Tyskland, Bethe och Gamow i Förenta Staterna, ha sökt utröna
vilka kärnprocesser, so:tn äro möjliga i solens inre. Till mycket
stor del består materien i solens inre av väte, som på grund av
den höga temperaturen är i joniserat tillstånd. I solens centrala
delar, med en temperatur av omkring 20 millioner grader, ha vi
på grund av värmerörelsen kraftiga sammanstötningar mellan
vätekärnorna, protonerna, och ett intensivt bombardement av
atomkärnor tillhörande andra element med vätekärnor. Vissa
atomkärnor komma härvid att förvandlas. Särskilt viktig är en
successiv reaktion med kärnor av kol, syre och kväve, vilken som
nettoresultat medför fyra vätekärnors sammanslutning till en
heliumkärna under frigörande av strålningsenergi. Energialstringen är fullt tillräcklig att förklara solstrålningen. Solens
totala livslängd som strålande kropp skattas till omkring 12 milliarder år, av vilken tidrymd sannolikt endast en mindre del förflutit sedan solens födelse. Solens ålder som strålande kropp behöver därför ej alltför väsentligt överträffa jordens ålder.
I den astronomiska vetenskapens utveckling se vi, hur människans plats i universum successivt degraderats från en ursprunglig föreställning om en placering i världens centrum. Den kopernikanska läran flyttade centrum från jorden till solen, och den
senare utvecklingen lärde oss, att stjärnorna äro solar, som ofta
mångfaldigt överträffa vår egen sol i ljusstyrka, och att solen
och stjärnorna sammangå i ett system, Vintergatans stjärnsystem.
609
….
Bertil Lindblad
Märkligt nog gav forskningen i början av vårt århundrade resultatet, att solen tycktes inta ett läge nära stjärnsystemets centrum
– det var den gamla antropocentriska uppfattningen om ett priviligierat läge som stack upp huvudet, och denna gång på rationell vetenskaplig basis. Sintsatsen visade sig emellertid vara felaktig, vår sol befinner sig i en utkant av Vintergatans system.
Tillsammans med de oss närmast omgivande stjärnorna fullbordar
solen på 200 millioner år i en ofantlig bana ett varv runt stjärnsystemets centrum, som är beläget på omkring 30,000 ljusårs avstånd från oss. Centrum ligger i Vintergatans plan och i en
riktning, som från oss sett markeras av stjärnbilden Skytten. Ur
denna rörelse uppskattas vårt stjärnsystems massa till omkring
160 milliarder solmassor.
Samtidigt som vår kunskap om vårt eget stjärnsystem ökades,
slog också den åsikten igenom, att vissa, skenbart små töckenartade bildningar på stjärnhimlen, av den klass som ofta visar
en utpräglad, egendomlig spiralstruktur, äro stjärnsystem likartade med vårt eget Vintergatsystem. Här återkom först trots allt
en tendens till ett återupplivande av en viss antropocentrisk inställning därigenom, att vårt Vintergatsystem med sin ofantliga
massa och utomordentliga dimensioner dock tycktes vara större
och mäktigare än de andra. Men även denna uppfattning skulle
komma att splittras. Vår närmaste granne bland de stora stjärnsystemen, den stora Andromedanebulosan, är enligt nyare undersökningar lika vidsträckt och massiv som vårt eget system, och
sannolikt finnes en mångfald system av likartad mäktighet. Inom
gränsen för nuvarande teleskops räckvidd torde man få räkna
med några hundratal millioner individuella stjärnsystem, vilkas
största avstånd från oss närmar sig det ofattbara beloppet av 1,000
millioner ljusår.
Bortsett från lokala anhopningar tyckas dessa stjärnsystem i
stort sett vara likformigt fördelade i rymden. Man söker nu,
närmast på grundval av Einsteins allmänna relativitetsteori, att
utforma en matematisk jämviktsteori för all världsalltets materia.
En statisk jämvikt, alltså ett tillstånd av approximativ vila, är
icke möjlig över långa tidrymder. Jämvikten måste innebära
starka systematiska strömningsrörelser. Den gamle Heraklit får
till slut rätt – allt rör sig! En sådan systematisk strömningsrörelse kan vara en allmän utvidgning av materien, och man har
velat se en bekräftelse härpå i den förskjutning av spektrallinjerna mot den röda delen av spektrum, som man funnit hos stjärn- 610
Den moderna människan inför världsalltet
systemen, och som ökar proportionellt mot avståndet. Enligt Dopplers princip kan nämligen en sådan förskjutning av spektrallinjerna mot långa våglängder vara en effekt av en rörelse i rymden
från oss. Mindre förskjutningar av spektrallinjerna enligt Dopplers princip observeras normalt för stjärnorna i vårt eget system.
Om vi anta att linjeförskjutningarna även för stjärnsystemen
böra tydas enligt Dopplers princip, samt vidare att rörelsen i det
förgångna skett likformigt, komma vi till resultatet, att stjärnsystemen måste ha framgått genom någon ursprunglig explosionsartad process ur en utomordentligt tät materiemassa för omkring
2,000 millioner år sedan. Det är en egendomlig koincidens, att
världsalltets ålder i sin nuvarande tillvarosform enligt detta schematiska betraktelsesätt tämligen väl överensstämmer med de
skattningar av jordens och solens ålder, som ovan berörts. Hur
än dessa teorier må utbildas i framtiden, är det tydligt, att vi
måste definitivt överge det statiska betraktelsesättet av världsalltet. När vi människor se stjärnhimlen, skenbart densamma
genom tidsåldrarna, få vi intryck av vila och stillhet. Det är
endast en illusion, och föga ana vi de mäktiga krafter, som i en
majestätisk rytm styra stjärnor och stjärnsystem från ett, som
det synes oss, ofattbart förflutet till en dunkel framtid. Varje
antropocentrisk anordning av universum är utesluten. Varje enskilt stjärnsystem i universum kan med lika stor och lika liten .
rätt anses befinna sig i världsalltets centrum.
Men, till sist, all denna materia och all den därmed förbundna
strålningsenorgien är det fysiska underlaget för allt liv, sådant
vi se det utvecklas här på jorden, och är således även underlaget
för människoandens egen utveckling. Är icke till sist livets utveckling världsalltets mål och mening~ Och då kommer också
frågan, ha vi här till slut, trots allt, rätt att anlägga en sublimt
antropocentrisk synpunkt~
Vad som alldeles speciellt intresserar oss är, huruvida vi kunna
vänta, att varelser mäktiga ett högre andligt liv existera, man
skulle kunna säga som en normal naturprodukt, i andra delar av
världsalltet. J ag tror, att vetenskapens popularisatorer ofta ha
tagit alltför lätt på detta spörsmål, som torde vara ett av de
svåraste, som det överhuvud taget är möjligt att ställa. Visserligen ha vi enbart i vårt eget stjärnsystem många milliarder
stjärnor liknande vår sol, och i samtliga stjärnsystem inom gränsen för våra teleskops räckvidd ett antal, som vi vore frestade
att beteckna som oändligt, ehuru det givetvis är möjligt att i en
42-48025 Svensk Tidskrift 1948 611
Bertil Lindblad
grov approximation uppskatta det. Vi veta ännu icke med säkerhet, hur vårt planetsystem uppkommit, men vi ha dock anledning
anta, att det är ett exempel på en relativt normal företeelse hos
stjärnor av solens allmänna typ. Man har också hos några få
stjärnor kunnat konstatera små mörka drabanter, som visserligen
i massa långt överträffa vår egen jätteplanet Jupiter, men som
dock snarast måste bedömas vara av »planetarisk» klass, där
uttrycket »planetarisk» i detta fall är menat som en diminutiv
bestämning.
Emot detta måste vi sätta övertygelsen, att vår jord dock är
ett alldeles särskilt sällsamt klot, med alldeles utomordentliga
betingelser för livets utveckling till högre former. Temperaturförhållanden, fördelningen av land och hav, och icke minst viktigt
atmosfären och dess sammansättning, äro några av de fundamentala förutsättningar, som knappast kunna mycket avsevärt varieras till båtnad för högre livsformer. Om vi se på våra grannplaneter i solsystemet, så behöva vi av mycket övertygande skäl
överhuvud icke räkna med mer än två, Venus och Mars. Om tillståndet på Venus’ yta veta vi intet, då planeten är omgiven av
en ogenomtränglig atmosfär, men den spektroskopiska analysen
av planetens ljus, d. v. s. av det solljus som reflekterats i denna
atmosfär, ger ingen säker antydan om närvaro av syre och vattenånga, vilket från vår synpunkt icke ter sig lovande. I stället visar
spektralanalysen närvaron av stora mängder kolsyra i planetens
atmosfär. Planeten Mars’ yta känna vi ganska väl, då dess atmosfär är tunn, men även här äro syre och vattenånga närvarande
endast i mycket ringa mängd. Det är möjligt att oxidationsprocesser i Marsytans mineral förbrukat det syre, som en gång funnits i Mars’ atmosfär. Planeten skulle rent av kunna betecknas
som kraftigt »nedrostad». De vita polarkalotternas växlingar med
årstiderna på planeten åtföljas av färgskiftningar i omgivande
partier, som med tämligen stor sannolikhet kunna tillskrivas utveckling av vegetationsbälten, när polarkalotten avsmälter. Maximala temperaturen på Mars har uppmätts till mellan + 20° och
+ 30° C. Man har ibland framkastat, att vi i planeten Mars se
en åldrad värld, där kanske intelligenta varelser kämpa en i
längden hopplös kamp för att upprätthålla nödvändiga livsbetingelser. Trots den företeelse på Marsytan, som ganska olyckligt
av sin upptäckare Schiaparelli liknades vid ett system av »kanaler», tillhöra sådana tankegångar helt fantasiens värld.
Man kan invända, att andra livsbetingelser alstrat helt andra
612
Den moderna människan inför världsalltet
livsformer, mera härdiga mot förhållanden, som tyckas oss i hög
grad extrema. Mot detta kan man emellertid framhålla, att vi
som underlag för livet knappast kunna frångå att förutsätta den
organiska kemiens oändligt skiftande föreningar av kol, väte och
syre. Åtminstone ha vi från vår egen jord med dess mångfald
av livsformer ingen antydan om några andra möjligheter ur
kemisk synpunkt. Att grundämnenas frekvens är oföränderlig
inom vårt eget stjärnsystem ha vi många skäl att antaga, och
de avlägsna stjärnsystemens spektra, så långt de kunna studeras,
antyda att likformigheten i grundämnenas fördelning även kan
utsträckas till dem.
Vi veta dessutom, vilken utomordentligt lång utvecklingshistoria
livet har på vår egen planet, innan varelser med utvecklat själsliv
uppträdde på skådeplatsen. Vad äro kulturens få årtusenden mot
dessa tidrymder! Och hur länge kommer kulturliv att finnas på
vår jordt I nuvarande stund är detta onekligen en otrevlig fråga!
Om livets lagar äro så beskaffade – vilket jag för min del ingalunda vill taga för givet – att en kulturell blomstringstid måste
vara, kosmiskt sett, oändligt kort, är det någon nämnvärd utsikt
till att vi just nu på andra klot skulle finna någon motsvarighet
till människans utvecklingsstadiumt Mellan jakande och nekande svar på denna fråga råder givetvis en spänning, som för
närvarande ingen kan lösa. Men enbart omständigheten att ett
nekande svar är tänkbart är mer än mycket annat ägnat att
hos oss väcka en djup och allvarlig eftertanke och att ställa oss
till ansvar för det bruk vi göra av vår gudabenådade planets rika
möjligheter, ansvar inför den stora skaparkraften själv, som
skänkt oss dessa möjligheter, och ansvar för kommande släktens
välfärd och utveckling. Det är till sist, tror jag, den djupaste
lärdom vi kunna hämta, då vi se världen sub specie rnternitatis.
613
‘ .

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner