Print Friendly

Den mänskliga faktorn i industrien

Av Redaktionen | 31 december 1948


1948


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN MÄNSKLIGA FAKTORN
I INDUSTRIEN
NÅGRA INTRYCK FRÅN DEN INDUSTRISOCIOLOGISKA DISKUSSIONEN I U. S. A.
Av docenten BERTIL PFANNENSTILL, Lund
NXR Fred Rudge, framstående expert på Public Relations och
chef för den välkända reklambyrån Opinion-Forming Advertising,
Inc., återkom till New York efter sitt deltagande i CIOS-kongressen (rationaliseringskongressen) i Stockholm förra sommaren,
efterlyste han i ett intervjuuttalande i New York Times de mänskliga relationerna inom den svenska industrien. Han började med
att framhålla, att större ömsesidigt förtroende mellan arbetare och
företagare kan man endast nå genom att nu ägna lika mycken
omsorg och vetenskaplig forskning åt de mänskliga relationerna
som man förut ägnat de industriella ideerna och de tekniska framstegen. Vidare framhölls i intervjun, att vissa delegater vid kongressen just hade betonat nödvändigheten av adekvata och samordnade metoder i förbindelserna mellan arbetare och företagsledning för att få till stånd en känsla av samhörighet och för att förebygga uppkomsten av felaktiga ideer om företaget hos arbetarna.
Och slutligen kom kritiken mot Sverige i dessa avseenden: »Ehuru
dessa tankegångar framfördes i Stockholm, var det förvånansvärt,
hur långt efter Sverige är beträffande de mänskliga relationerna.
Många stora företag i Sverige hade offrat mycket för sina arbetares sociala och materiella välfärd, men något försök hade ej gjorts
att för företaget nyttiggöra dessa åtgärder, varför de anställda
fortfarande stå främmande och avoga gentemot svensk företagsledning.»
För svenska öron kanske detta uttalande låter en smula krasst
liksom det motto, som en av professorerna i »mänskliga relationer»
vid den berömda Harvard School of Business har för sina föreläsningar i detta ämne: »Skapa trivsel på arbetsplatsen, behandla de
186
Den mänskliga faktorn i industrien
anställda som människor, så kommer också produktionen att öka.»
Även om den syn, som kommer fram i dessa uttalanden, kan tyckas
vara ganska pragmatisk, böra vi komma ihåg, att för en reklamman liksom för en handelshögskoleprofessor är det nödvändigt att
påpeka nyttan av de nya ideerna, och icke minst den ekonomiska
nyttan, eftersom det så gott som uteslutande är företagen, som besitta den nödvändiga makten att åstadkomma det personliga förhållandet på arbetsplatsen. Och – lyckligt nog – har, som vi
strax skola se, den industrisociologiska vetenskapen ganska klart
ådagalagt det intima sambandet mellan trivsel och produktionsresultat. Därför är det ej att förvåna sig över att denna nya forskning uppstod just vid Harvard School of Business, och att den där
fortfarande är ett av de mest omhuldade ämnena. Här har man
ej behövt hålla sig till enbart gissningar eller allmänna talesätt för
att motivera ämnet med utgångspunkt från nyttosynpunkter, ty
vid Harvard School of Business studerar man ej främst »teorier»,
och läroböcker förekomma sällan, utan man analyserar aktuella
»fall». De insamlas av skolans forskarstab, och under lärarens
ledning diskuteras de sedan av studenterna, som få komma med
förslag, hur de anse »fallen» böra lösas. Så länge det finns en upp- :Sjö av »fall» för ett ämne, innebär det att ämnet också har praktisk
betydelse. Då nu skolan ej lidit någon brist på aktuella »fall»
rörande »human relations», förstår man, att här föreligger ett
problem, som man ej kan avvisa såsom varande »akademiskt» eller
uteslutande humanitärt.
Banbrytaren för den industrisociologiska forskningen vid Harvard och över huvud taget i Amerika är den engelskfödde psykologen Elton Mayo. Han betonade även en annan sida av de sociala
relationerna i industrien, nämligen deras samband med den rå-
dande kulturen i samhället i stort. Mayo-liksom sedan hans efterföljare- ville se den nuvarande situationen på arbetsplatsen som
,ett uttryck för den individualistiska och ekonomiska människouppfattningen, som är så vanlig i vår tid. Trots att industrisociologerna sökte fastställa det ekonomiska utbytet av en ökad gemen·skapskänsla, vände de sig sålunda mycket kraftigt mot den tekniska specialistens syn på människan, där människan uteslutande
var ett tekniskt-ekonomiskt problem.
Det är mycket intressant att lägga märke till, att även denna
kulturkritiska synpunkt har fått förespråkare bland industriens
~gna representanter. Det kanske låter en smula underligt att sätta
.den nuvarande bristen på stål i samband med bristen på kulturell
13- 48369 Svensk Tidskrift 1948 187
•’
i
Bertil Pfannenstill
kringsyn hos de företagare, som hade misslyckats i att ställa en
riktig prognos för stålbehovet efter kriget. Den förklaringen gavs
emellertid av Harold J. Ruttenberg i en artikel i februarinumret
av Harper’s Magazine. Ruttenberg är emellertid en man, som bör
känna till, vad han talar om. Han hör nu till företagsledningen
som »vice president» i ett stålbolag, men har tidigare varit chef
för forskningsavdelningen i stålarbetarnas fackförening, vidare
ett par år under kriget »assistant director» för krigsproduktionsbyråns stålavdelning samt står slutligen som medförfattare till ett
av de mest uppmärksammade arbetena om industriell demokrati.
Han kan sålunda se stålproblemet från tre synpunkter: fackföreningens, regeringens och företagsledningens. Han vänder sig mot
de företagare, som ej söka förstå vår tids industriella kultur, och
som kanske till och med avfärda diskussionen om den med den
ironiska frågan: Hur mycket per ton kan man få för den~ Mot
dessa moderna företagare för Ruttenberg fram Andy Carnegie,
stålkungen, som visserligen hade begränsade kunskaper om stål,
men som lyckades på grund av sin allmänna kringsyn. »För drygt
fyrtio år sedan», framhåller Ruttenberg, »hade gamle Andy satt
ihop tal och skrivit artiklar och böcker om (och även givit pengar
till) ting, som hade att göra med en kultur, som höll radikalt på
att förändras av industrier, som skötas av dessa ‘hur-mycket-förett-ton’ karlar.»
Den mest bekante amerikanske kultursociologen är ju Lewis
Mumford, som icke minst har kritiskt analyserat vår tids industriella kultur. Hans »Technics and Civilization» bör enligt Ruttenberg läsas, innan man tar upp några studier i stålmetallurgi! Men.
amerikanska facksociologer föredra emellertid europeiska kultursociologer framför den något virrige och ovederhäftige Mumford.
Såväl Mayo som hans framstående lärjunge W. Ll. Warner anse
sig ha särskilt mycket att lära av den franske sociologen Durkheim,.
vilkens kritik av det moderna specialiseringens och arbetsfördel-·
ningens samhälle betraktas fortfarande vara aktuell. Sociologen
och kulturantropologen Warner – tidigare vid Harvard, nu vid
University of Chicago – har utfört en brett upplagd sociologisk_
undersökning av en typisk Nya Englands stad och därvid även
ägnat en studie åt de mänskliga relationerna inom stadens fabriker. Denna del av Warners undersökning ger kanske ej så mycket
nytt, men den är dock mycket upplysande med hänsyn till amerikanska sociologers syn på det industrisociologiska problemet. Här·
föreligger också ett stycke fackföreningssociologi, som är så myc–
188
..
-..
Den mänskliga faktorn i industrien
ket värdefullare som undersökningen utfördes just under den tid,
då arbetarna i staden började organisera sig och lyckades genomdriva sina krav att få fackföreningarna erkända som förhandlingsorganisationer. Warners huvudfråga är: Vilka förändringar
hade inträffat i samhällets struktur, som gjorde, att en motsatsställning uppstod mellan arbetare och företagsledning, att många ickearbetare togo ställning för de strejkande och att strejken slöt med
framgång för fackföreningent
Såsom det framgår av frågan, tager Warner hänsyn såväl till
det indirekta mänskliga förhållandet mellan arbetare och företagare som till den nya socialkulturella strukturen, alltså till samhället i stort. Warner framhåller, att genom massindustrien hade
arbetarna blivit kuggar i maskineriet utan större möjligheter att
avancera. Tidigare hade industrien ägts och skötts av stadens egna
söner. Företagare och arbetare kände varandra. Arbetaren kunde
gå direkt till chefen och framföra sina önskemål. Men nu hade
dessa företag uppslukats av truster, vars »anonyma» chefer sutto
i New York utan någon direkt kontakt med förhållandena på orten.
Förhållandet mellan arbetare och företagsledning hade avpersonaliserats.
Allt detta är ju kända ting, men det hindrar ej att det är nödvändigt att aktualisera dessa synpunkter, om vi vilja förstå, hur
de amerikanska sociologerna tänka sig lösningen av det industrisociologiska problemet. Det gäller att förstå, att bristen på personliga eller mänskliga relationer i industrien hör ihop med hela
den nuvarande industriella kulturen. Vidare är man övertygad
om att det just är bristen på personliga kontakter mellan arbetare
och företagsledning, som är orsak till den nuvarande oron inom
industrien.
Det kanske ej är så lätt att bevisa, att strejker och andra arbetskonflikter i hög grad skulle begränsas, ifall mera uppmärksamhet
ägnades de mänskliga relationerna på arbetsplatsen, men en undersökning, som är utförd av forskare vid det livaktiga Industrial
Relations Center vid Chicagouniversitetet, ger dock många intressanta fakta i detta avseende. Man företog en jämförande undersökning av förhållandena hos General Motors, ett ur arbetsfredens
synpunkt mycket oroligt företag, och Studebaker, ett företag med
långvarig arbetsfred. Det underlättade naturligtvis undersökningen i hög grad, att båda företagen hörde till samma bransch.
Tyvärr är det ej här möjligt att redogöra för undersökningen. Vi
måste nöja oss med att påpeka, att enligt undersökarna ha föl- 189
t’
f
Bertil Pfannenstill
jande tre faktorer bidragit till arbetsfredens stabilisering hos
Studebaker: ömsesidigt förtroende, villigheten hos de båda parterna
att hålla varandra informerade och att hålla utomstående borta
från förhandlingsbordet. Alla dessa tre faktorer ha ytterst sin
grund i det direkta förhållandet och den fria kontakten mellan
arbetsledningen och arbetarnas förtroendemän. Den största förtjänsten för detta goda förhållande tillskrives Studebakers president Paul G. Hoffman- samme man, som nyligen blivit utsedd
till administrationschef för Marshallhjälpen. I själva verket är
det många faktorer, som samverka till de goda förhållandena hos
Studebaker, och då man i undersökningen ej har kunnat isolera
den mänskliga faktorn, får man naturligtvis vara mycket försiktig att sluta sig till något om dess betydelse.
Det skulle ha varit intressant, om även Fordfabrikerna kommit
med i undersökningen. Fords arbetare lära vara mera radikala än
General Motors’, men ändå har Ford haft lättare att få ett gott
förhållande till stånd med sina arbetare. När många företagschefer i Amerika se kommunismen som den värsta orosfaktorn
på arbetsplatsen, blunda de ofta för andra faktorer. Det är ganska
utmärkande för amerikanskt tänkesätt att identifiera socialism,
kommunism, fackföreningsrörelse etc., trots att de amerikanska
fackföreningarna genomsnittligt ej äro så »socialistiska» som de
europeiska. I industrisociologien har man för att klara upp dessa
begrepp uppmuntrat studiet av ett ämne, som kallas »semantics»,
d. v. s. studiet av ordens innebörd. Man betonar sålunda nödvändigheten för de båda parterna att se realistiskt på de sociala och
politiska tvistefrågorna och ej ryckas med av ordföreställningar.
Företagscheferna uppmanas t. ex. att se lika affärsmässigt på fackföreningarna som på de andra ekonomiska faktorerna och ej ledas
av en politisk förhandsinställning.
Att det ej alltid är kommunisterna eller ens fackföreningarna,
som ligga bakom de s. k. vilda strejkerna (wild-cat strikes) framgick av en sociologisk undersökning av 118 strejker i Detroit december 1944 och januari 1945. Blott fyra av dessa strejker kunde
enligt undersökarnas uppfattning tillskrivas löneförhållanden eller
fackföreningspolitik. De flesta av strejkerna bestodo av protester
mot disciplin, protester mot vissa åtgärder från bolagets sida eller
mot godtyckligt avskedande av anställda. Många av dessa strejker
hade sålunda ej behövt uppstå, ifall det varit bättre kommunikationer mellan arbetarna och företagsledningen.
Resultatet av denna undersökning, som sålunda gick ut på att
190

Den mänskliga faktorn i industrien
visa de mänskliga relationernas betydelse, lades fram på sociologkongressen i Chicago 1946. Men vid samma kongress hävdade den
framstående Chicagosociologen H. Blumer en motsatt syn på industrisociologien. Han menade, att det centrala just nu i förhållandet mellan arbetare och arbetsgivare är relationen mellan organiserade grupper, och att industrisociologerna mera böra taga
hänsyn till detta primära förhållande än till de s. k. mänskliga
relationerna. Otvivelaktigt skulle man i Sverige ha stor förståelse
för en sådan inställning, men i Amerika är Blumer ganska ensam
om den, ty vid alla de »centers» för industrisociologisk forskning,
jag besökte, rådde den allmänna uppfattningen, att det viktigaste
problemet var »human relations».
Det kanske kan vara intressant att höra, hur man kom på den
praktiska betydelsen av detta problem. Mayos närmaste man vid
Harvard School of Business, F. J. Roethlisberger, skulle tillsammans med William J. Dickson i Western Electric företaga en experimentell undersökning av trötthets- och monotonifaktorernas
inverkan på produktionsresultatet vid nämnda bolags fabriker i
Hawthorne på Chicagos västsida.1 Det hade visat sig, att vissa psykologiska experiment ej givit något entydigt resultat. Man ville
en gång pröva, hur ökad belysning påverkade produktionsresultatet. Försöksgruppen bestod av vanliga arbetare, ej utvalda på
något särskilt sätt. Det visade sig nu, att provgruppen alltid fick
bättre resultat än arbetarna ute i fabriken, vare sig man ökade
belysningen, sänkte den eller behöll den vanliga styrkan. Reaktionen var sålunda åtminstone ej fysiologisk. För att närmare studera de olika faktorer, som skulle kunna tänkas påverka arbetsintensiteten, utvaldes nu fem flickor, som under observationen fingo
arbeta i ett särskilt rum. Man experimenterade med olika rastperioder och olika arbetstidslängd. Det framgick av experimentet,
att flickorna producerade mera i gruppen än de gjort ute i fabriken. Denna ökning skedde utan att flickorna hade en känsla av att
de ansträngde sig mera eller blevo fortare uttröttade. Varför kändes då arbetet lättare1 Såsom svar kunna följande faktorer nämnas. Flickorna tyckte om arbetet i testningsrummet. De tyckte det
var roligt. Detta berodde ej minst på att övervakningssystemet
var mera mänskligt. De voro ej övervakade mindre, fastmer mycket mera, eftersom de för experimentets skull övervakades från
1 Deras undersökning är utgiven i bokform: Management and the Worlcer (1939),
som fortfarande är standardarbetet inom modern industrisociologi.
191

•f
Bertil Pfannenstill
morgon till kväll. Men disciplinen var lättare, och man kom i mera
personlig kontakt med förmannen. Flickorna kommo också i mera
personlig kontakt med varandra. De fingo prata med varandra,
och ofta blev pratet ganska högljutt. I den vanliga arbetslokalen
hade prat ej tillåtits, åtminstone ej i någon större utsträckning.
Genom att kontrollen ej längre blev så disciplinär, kände sig flickorna friare och säkrare. Någon nervös ängslan fanns ej.
Flickornas villighet att arbeta påverkades också av vetskapen
om att de deltogo i ett viktigt och intressant experiment. Viktigare var emellertid, att de så småningom började känna sig solidariska med varandra och började att flitigt umgås med varandra
även utanför arbetsplatsen. Vidare utvecklade gruppen en ledare,
som härigenom fick tillfälle att spela en roll. Genom henne blev
gruppen mera sammansvetsad. Hon ökade deras arbetsprestationer. På grund av solidariteten uppstodo inga misshälligheter, ifall
en flicka vid något tillfälle ej orkade hålla takten. Hon fick då
hjälp av de andra. Och var det någon, som ville taga sig ledigt
ett par timmar, kunde en överenskommelse ingås, att de andra
skulle arbeta så mycket raskare för att kompensera hennes uteblivande.
Resultatet av belysningsexperimentet verkade så obegripligt,
eftersom man ej hade uppmärksammat hela den konkreta sociala
situationen. Ett experiment, utfört med hypotetiska förutsättningar, är därför ofta helt värdelöst ur sociologisk synpunkt. Man
kan testa en persons manuella skicklighet och hans arbetstakt.
När han sedan inordnas i en arbetsgrupp, visar det sig ofta, att
testningens resultat ej överensstämmer med de arbetsresultat individen når i arbetet. Ett experiment visade t. ex. att arbeterskan
nr 2 i testningsrummet testades som den mest produktiva; nr 4
däremot visade många onödiga rörelser. Likväl uppnådde de
samma produktionsresultat i stort sett vid arbetsbänken. Nr 4
utför viserligen sitt arbete med större kostnader för sig själv, men
hennes önskan att ej vara sämre än de övriga var tillräckligt stark
för att hålla hennes arbetsprestation på toppunkten. Om man på
grund av testningsresultatet hade avvisat henne, hade företaget
gått miste om en duktig, samvetsgrann och för den sociala solidariteten förståelsefull kvinna.
Även av ett senare experiment, men med manliga arbetare, framgick samma sak. Av nio arbetare, som bildade en arbetsgrupp,
hade tre av de långsammare arbetarna högre poängsiffra vid testningen i skicklighet än de tre snabbare. Någon entydig relation
192
·.·.
Den mänskliga faktorn i industrien
mellan intelligenskvot och produktionsresultat var det också svårt
att fastställa. Den som var sist i produktionsresultat var den enligt
intelligensmätningen mest intelligente. Nr 2 i intelligens blev nr
5 i arbetsresultat. Med ett undantag visade det sig att de snabbare
arbetarna hade den lägre intelligensen.
För att man verkligen skulle kunna studera de i experimenten
deltagande individerna användes bl. a. intervjumetoden. Nu visade
det sig vid intervjuerna, att svaren ej fingo tagas bokstavligt som
vid en Gallupundersökning. Om en person skyllde det minskade
arbetsresultatet på belysningen, på sin kamrat, på atmosfären, på
förmannen, fick man ej därav draga slutsatsen, att dessa voro de
verkliga anledningarna till individens otillfredsställdhet. Orsakerna kunde ligga mycket djupare. Om en person exempelvis hade
tråkigheter i hemmet, kunde hans arbetsprestation nedsättas betydligt. Men i intervjun kunde han skylla på andra ting. För att
man därför skulle kunna komma individen närmare in på livet
och förstå de verkliga orsakerna till variationerna i arbetsprestationen, fingo individerna i fria intervjuer lägga fram allt vad de
hade på hjärtat, och då insåg man ganska lätt, vad det var som
tryckte dem och som hade förorsakat deras brist på uppmärksamhet i arbetsprocessen.
Det visade sig också, att dessa intervjuer hade ett terapeutiskt
värde. Många ting, som uppenbarades i intervjuerna, var det naturligtvis omöjligt att råda bot för, men ofta behövdes det ej, ty
bara de intervjuade fingo sagt vad de ville säga, voro de belåtna.
Det kunde ofta vara problem, som de gått och grubblat på i åratal.
Under det monotona arbetet vid maskinen hade deras tankar sysslat med samma bekymmer år efter år, så att det till sist nästan
blivit en tvångside. Genom att de i intervjun fingo lägga fram sina
bekymmer, blevo de också fria från den förföljande iden. Vidare
visade det sig, att intervjun ej blott renar individen, den gör det
också lättare för individen att samarbeta, och den stärker hans
önskan att komma på bättre fot med arbetsledningen. På grund
av det resultat, som framkommit vid undersökningen av Western
Electric, har nämnda bolag anställt ej mindre än 40 intervjuare för
sina arbetare!
Hur kan man då mera allmänt formulera den slutsats, som industrisociologerna kommit till genom sina undersökningar1 Svaret på denna fråga blir: De ha kunnat konstatera samarbetets och
gemenskapens betydelse. Människan känner sig lyckligare och
mera harmonisk, om hon får känna sig innesluten i en gemenskap.
193
..
Bertil Pfannenstill
Isolering och ensamhet skapa däremot missmod och missnöje. Gemenskap åstadkommer sålunda trivsel på arbetsplatsen, och folk,
som trivs, arbetar bättre. Det samarbete, som industrisociologerna
vilja befrämja, är emellertid ej blott samarbetet mellan arbetarna
utan också mellan arbetare och arbetsledare, mellan arbetare och
företagsledare. En hård disciplin, omöjligheten för en arbetare
att få tala med förmannen eller få utlopp för vad han tänker och
känner, skapar vantrivsel och därmed sämre arbetsresultat. Industrisociologerna betona därför, att det nu bör stå klart för varje
företagare, att vetenskapen om organiserandet av samarbete på
arbetsplatsen har lika stor betydelse som vetenskapen om tekniken
och vetenskapen om organiserandet av arbetsprocessen. Hittills
har man bara befrämjat teknisk forskning och delvis även arbetsforskning, alltså arbetsstudier, tidsstudier, men man har försummat studiet av samarbetet.
Nu kanske det har blivit lättare att förstå Fred Rudges synpunkter i det ovan anförda intervjuuttalandet. En amerikansk
industrisociolog har naturligtvis ej något emot välfärdsanordningar, men han menar, att de ej äro tillräckliga för att övervinna
den känsla av isolering inför arbetskamrater och inför överordnade, som är något så typiskt för den moderna människan. Vidare
har han upptäckt, att de materiella eller ekonomiska incitamenten
ofta äro verkningslösa, när det gäller att sporra individen till
bättre arbetsresultat. Det tycks vara en vanlig amerikansk erfarenhet, att ackordsystemets ekonomiska incitament slår slint gentemot arbetarnas solidaritet med varandra och misstro mot företagsledningen. I vad mån här föreligger en skillnad mellan amerikanskt och svenskt arbetsliv, är svårt att säga. Mera avgörande
för vårt bristande intresse för människan i industrien har väl varit
den motsatsställning mellan arbetare och arbetsgivare, som utmärkt de senaste decenniernas svenska samhälle. I OrganisationsSverige har den enskilda människan förlorat i betydelse. Hon har
inordnats i en kamporganisation. I Amerika är denna motsatsställning av sent datum. Den är ej heller i någon större utsträckning av ideologisk art. Mången amerikansk arbetare lever fortfarande i den »amerikanska drömmen», att arbetaren har möjligheter att genom skicklighet och energi arbeta sig upp, och är det
ej möjligt för honom själv, är det dock möjligt för hans barn.
Klasskänslan är därför relativt svagt utvecklad, och det är lättare
för företagschefen att få arbetarna att förstå företagets synpunkter, eftersom arbetarnas ideologi beträffande fri företagsamhet till
194
Den mänskliga faktorn i industrien
stor del överensstämmer med företagarnas. Ett mera direkt förhållande mellan de båda parterna befrämjas också därigenom, att
arbetsgivareorganisationer i svensk mening saknas- därför kunna
relationerna gestalta sig på ett sätt hos General Motors, på ett annat hos Studebaker. Men ej heller arbetarnas fackföreningar utgöra den stabiliserande och formaliserande faktor som i Sverige.
En »vild strejk» kan uppstå när som helst. Slutligen är nog förmanssystemet mera utvecklat i Amerika än i Sverige, och förmännen ända ner till arbetsbasen representera företaget och känna
sig mera tillhöra företagsledningen än arbetarna. Härigenom uppstå ofta dagliga småkonflikter, som kunna utveckla sig till »vilda
strejker».
Men hur betydelsefulla dessa skillnader än äro, kan man ändå
undra, varför svensk forskning ej intresserat sig för den mänskliga
faktorn i industrien. Något kanske det beror på att vi svenskar
ej ha samma sinne för de psykologiska faktorernas roll som amerikanarna ha. Det gäller för övrigt på många områden, där man
tydligt kan se, hur mycket större intresset är för psykologi i Amerika än vad förhållandet är i Sverige. Vårt intresse för tekniska
ting har ofta kommit oss att försumma de mänskliga synpunkterna. Vidare äro vi föga intresserade av arbetslivets kultursociologiska bakgrund. Det ligger ej för svensk vetenskap att fastställa synteser, sålunda ej heller att göra kultursynteser, utan man
nöjer sig med detaljanalyser. En svensk historiker eller filosof
är mycket rädd för att ge en totalvy av en tids andliga struktur.
Denna motvilja mot konstruktiva synteser kan naturligtvis vara
en sund verklighetsinställning hos den svenske forskaren, men
faran är, att denna försiktighet kan bli alltför steril. Emellertid
tycks nu amerikansk forskning äga ett stort suggestionsvärde för
svenska forskare, och det är att hoppas, att så också kommer att
bli fallet inom industrisociologien.
195

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner