Print Friendly

Den lilla irrationaliteten i den stora världen

Av Magnus Jernkrok | 16 januari 2015

Det är den irrationelles önskan att det som gjorts kunde göras ogjort. Men massakern på Charlie Hebdo ställer det amerikanska trupptillbakadragandet från Irak i ett nytt ljus.

Jag är en sådan person som vill analysera vad som gått fel. Ibland säger folk till mig att det står utom min påverkan. Något irrationellt stöter jag det ifrån mig och tänker att jag kunde ha ökat chanserna genom att göra något annorlunda. Det kanske är en del av sorgeprocessens förnekelsestadium. Om man bara kunde knäcka nöten, skulle det som skett inte ha skett och då är det inte lika verkligt. Lite så känner jag också inför massmordet på Charlie Hebdo.

År 2010 var ormen Al Qaeda besegrad. Den hade lurats ut i det öppna, där den förlorat sitt överraskningsmoment och var chanslös. Stödet för organisationen var rekordlågt. Irak var en någorlunda stabil demokrati och det dagliga våldet hade minskat till en sjättedel. Motsättningarna mellan kurder, shia och sunni var mindre än någonsin. Det fanns ett hopp symboliserat av bläckblå tummar. Hoppet om den arabiska demokratin spred sig runt regionen när – främst – unga studenter begav sig ut på gatorna. Kan den unga, låtsasnationen Irak, så kan väl vi?

På senvåren 2011 höggs ormens huvud av; Osama bin Laden eliminerades i en räd i Abbottabad. Ungefär samtidigt skedde två saker: inbördeskriget i Syrien startade och USA lämnade Irak. Nationsbyggandet var över och ansågs allmänt misslyckat. Man hade gett sig in i landet med den barnsligt naiva tron att om man bara ger folk rätt att rösta skulle tusentals år av traditionalistiskt, patriarkala klanstrukturer upplösas i en harmoni av frihetliga övertygelser. Man lämnade Irak med den motsatta, övercyniska tron att ingenting gick att göra.

Den shiitiske premiärministern Maliki väntade inte. Utan amerikansk överhöghet skruvade han åt den sekteristiska garotten. I och med det skapades ett spelrum som Al Qaeda bara kunde drömma om. Anarki i syriska Sunnistan och sympatier i den irakiska delen.

Nu kunde man ohotat rekrytera mördare och allsköns pack under förutsättning att man höll sig relativt passiva mot väst. Man erbjöd vilsna ungdomar något unga män njutit av under alla tider – och civiliserade länder haft vett att begränsa: makt. Man gav dem makten över andra människor och deras kroppar. Man gav dem makten över liv och död.

Det var det nihilistiska barbariets lockelse, i den gudomligt rättfärdiges skepnad. I Zetterbergs eller Bergmans lilla värld levde familjer i kärlek och respekt. I dessa jihadrekryters lilla värld var de härskare. De stod över allt när de skiljde huvuden från kroppar och nära från sina kära. Varje gång de förnedrande en kvinna sexuellt bevisades deras nya position.

Deras betydelse syntes över hela världen när de gick in på en liten fransk satirstidskrifts redaktion och mördade. Det kan vara en stor belöning för en småkriminell ung man i utanförskap.

Jag säger inte att allt detta kunnat undvikas om amerikanerna hade stannat i Irak. Jag säger inte att satirtecknarna hade levt idag om Brad och Ray patrullerat gatorna i Baghdads förorter. Detta är den irrationelles önskan att det som gjorts kunde göras ogjort.

Men ger det inte en bitter eftersmak att tillbakadragandet inte baserades på långsiktig strategisk analys, utan samma kortsiktiga jakt efter opinion som tagit USA in i kriget? Bör vi inte stanna och tänka till när vi inser att ”debatten om Irak” fortfarande 2011 handlade om huruvida det funnits massförstörelsevapen eller inte? Var och är inte situationens komplexitet större än en Powellsk lögn i säkerhetsrådet?

magnus_jernkrokMagnus Jernkrok är redaktionsmedlem för Svensk Linje och har en master i historia från Uppsala universitet.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner