Print Friendly

Den kollektiva hjärnan

Av Niklas Elert | 4 mars 2011

Matt Ridley
The Rational Optimist
Harper Collins, 2010

En annan apa, faktiskt vilket annat djur som helst, reagerar på möten med främlingar genom att antingen slåss eller fly. Människoapans vanligaste – och mycket återkommande – interaktion med okända människor består däremot i att hon går in i en affär och tar emot något (oftast en vara) i utbyte mot något annat (oftast pengar). Det tycks oss trivialt men är egentligen extraordinärt.

När slutade människan i detta avseende bete sig som alla andra djur? Enligt Matt Ridley, journalist och författare till boken The Rational Optimist, kom vändpunkten för bortemot 80 000 år sedan. Då, säger oss utgrävningarna, hade en grupp människor lyckats överkomma instinkten att slå ihjäl främlingar så pass att snäckskal (antagligen använda som smycken) kunde passera mellan flera händer en så lång sträcka som tjugo mil.

Detta beteende var evolutionärt gynnsamt, hävdar Ridley. I vårt DNA står skrivet att en liten grupp människor från södra eller östra Afrika trängde ut sina grannar och gradvis spred sig över den afrikanska kontinenten och sedan ännu längre, varför alla utomafrikaner har samma rötter i en grupp entusiaster som lämnade kontinenten för 65 000 år sedan.

Ridley hävdar att anledningen till våra gemensamma förfäders framgångar var deras upptäckt – eller snarare uppfinnande – av handeln, ett utbyte mellan främlingar inte bara av varor utan också av idéer. Denna möjlighet för idéer att ”ha sex med varandra” blev stommen i bygget av ”den kollektiva hjärnan”, så mycket kraftfullare än varje enskild människas intellekt. Dessutom var (och är) processen självförstärkande så till vida att utbyte ledde till specialisering som ledde till teknologisk utveckling som ledde till mer utbyte och specialisering…

På detta sätt blev tillit och handel intimt förknippade med varandra. Schablonsynen på kapitalismen som en hänsynslös konkurrenssituation är följaktligen enligt Ridley felaktig – i själva verket är inget system lika samarbetsinriktat som marknaden. The Rational Optimist beskriver människans framgångar sedan de där snäckskalen i termer av den kollektiva hjärnans expansion.

Som exempel tar Ridley Leonard Reeds klassiska essä I, Pencil där en helt vanlig penna redogör för sitt komplicerade ursprung. Ingen, säger pennan, av de miljontals (sic) människor som bidragit till dess skapelse har besuttit mer än en försumbar del av den nödvändiga kunskapen. Bara marknadens prissignaler möjliggör sammanställningen av all den spridda kunskap som krävs för framställningen också av en så tillsynes enkel produkt.

Men Ridley går längre ändå. Han hävdar att just som marknaden kan få ett flertal individuellt irrationella individers beteende att resultera i ett kollektivt rationellt utfall, kan den med utgångspunkt i ett flertal själviska motiv generera ett kollektivt ”snällt” resultat. I stället för den starkes överlevnad har vi fått den trevliges, då kapitalister som Henry Ford och Larry Page måste konkurrera om anställda genom att behandla dem väl.

Grymhet och likgiltighet har minskat med framväxten av den kollektiva hjärnan, så även analfabetism och sjukdomar, brottslighet och miljöförstörelse, segregation och förtryck. Samtidigt har låga priser, utbildning, flexibla arbetstimmar, pensioner, arbetssäkerhet, frihetskamp och andra trevligheter gynnats och fortsätter att gynnas av dess framväxt. Den kollektiva hjärnan kommer att lösa alla problem människan står inför – från svält till krig till klimatförändringar.

Ja, halleluja. Man kan tycka att Ridley ibland blir lite väl ivrig att tolka de arkeologiska, historiska och samtida indicierna till förmån för sin egen tes. Men han gör samtidigt en habil dokumentation över de tillfällen då prestigefyllda olyckskorpar av alla schatteringar har haft fel medan hånade optimister fått rätt.

Ridley ger nya perspektiv men upprepar också mycket som redan sagts. Samtidigt är exempelvis Tim Jacksons nyutkomna Välfärd utan tillväxt en påminnelse om att man också på den pessimistiska sidan gärna tar gamla mantran och upprepar dem i ny paketering.

Problemet på det stora hela är väl att pessimisterna för det första, som Ridley visar, generellt har fel. För det andra att de alltid uppgår till så många fler. Paul Ehrlich och Romklubben har gott om intellektuella arvtagare. Således behövs fler högprofilerade optimister av Ridleys kaliber.

Som kanske framgått är The Rational Optimist en ganska (Johan) Norbergesk historia, och inget fel i det. Den som vill sprida liberalismens gospel kan med fördel ge bort den på exempelvis studentmottagningar eller andra gå-bort-fester. Men läs först boken själv, och bli glad.

Niklas Elert är forskningsassistent på Ratio.

Econtalk-podcast med Ridley

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner