Print Friendly

Den klassiska bildningen och vår moderna kultur

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN KLASSISKA BILDNINGEN
OCH VÅR MODERNA KULTUR
Av professor GÖSTA SA.FLUND
EFTERSOM jag anmodats uttala mig i denna för en klassiker
betydelsefulla fråga, och då sådana vittnesbörd kunna anses höra
till en klassikers ämbetsplikter, vill jag ta risken att bära en uggla
till Athen.
Vad som menas med »vår moderna kultur» är inte så lätt att
säga. Fastare mark under fötterna får man, om man i stället för
»kultur» säger »kulturideal». Man kan ju av en röstberättigad medborgare begära, att han skall ha en någorlunda klar uppfattning
om vilket kulturideal han anser värt att kämpa för och offra något
för, om så gäller, livet. För egen del finner jag endast ett kulturideal värt det högsta offer: det som för första gången formulerades
av joniska och attiska greker och för vilket åtskilliga hellener och
deras meningsfränder också ha offrat sina liv – det kulturideal,
som grundar sig på sanning, rätt och hänsyn till nästan. Detta
ideal har som huvudföresättning f r i h e t och som mål möjlighet
för individen att leva ett liv, som med fog kan kallas människovärdigt.
Jag påstår inte, att klassisk bildning är nödvändig för varje
människa för att förverkliga ett sådant kulturideal, men jag anser att klassisk bildning är ett av de oumbärliga vapnen i kampen mot de mörka makter, som hota att kullkasta grundvalarna
för ett kulturideal som det nyss nämnda. Den icke klassiskt
bevandrade glömmer lätt, att det idealet är något som vi ha en
handfull hellenska män att tacka för, vilka trots en ofta hotfull
majoritet, delvis med livet och sin borgerliga existens som insats,
sådde de tankefrön, ur vilka vår kultur har utvecklats och ur vilka
den alltjämt hämtar näring. Alla veta att begrepp som frihet och
demokrati på något sätt har med g~ekerna att göra. Men inte alla
känna till de förutsättningar, under vilka dessa landvinningar
gjorts och de strider deras hävdande kostat under särskilt kritiska
perioder.
657
Gösta Säflund
Det måste nog sägas, att den antika idehistorien i allmänhet försummas av svenska historiker av facket. Det är ju förklarligt, när
man tar hänsyn till den oerhörda vidden av historikernas forskningsområde. Men en bidragande orsak är utan tvivel, åtminstone
hos den yngre forskargenerationen, bristen på kunskaper inte bara
i de klassiska språken utan även i antikens historia. De krav på
insikter i antik historia, som enligt Stockholms Högskolas studiehandbok ställes på dem som studera ämnet historia (av vilka åtskilliga i sinom tid anförtros undervisningen i antikens historia i
läroverken) måste anses överdrivet blygsamma. Samtidigt som
man även i kulturfrämjande kretsar förringar betydelsen av den
elementära undervisningen i latin och grekiska i läroverken, bemänges normalsvenskan i allt högre grad med mer eller mindre
otympliga ordbildningar med latinskt eller grekiskt påbrå. »Ålderdomshem» anses inte låta så bra som »kommunalt inackorderingshem för pensionärer», och ett folkligt parti blir folkligare genom
att kalla sig »socialliberalt». Inom läkekonsten ha ju latinska och
framför allt grekiska benämningar gammal hävd. Men det är nog
ingen tillfällighet att grekisk-latinska facktermer flöda särskilt
rikt just på det psykiatriska området, den del av den eskulapiska
konsten, som ibland, liksom politiken, förefaller ha benägenhet att
råka i farligt grannskap av vidskeplighet och mystik. Tack vare
den alltmer ökade okunnigheten i de klassiska språken utnyttjas
de grekisk-latiJ;~.ska uttrycken som ett slags kejsarens nya kläder
enligt erfarenheten maior e longinquo reverentia. När man betänker vilka skumma syften som t. ex. ord som »demokrati» och »social» med avledningar användas att förkläda, så övertygas man om
önskvärdheten av åtminstone så mycket klassisk bildning som räcker att avslöja svindel och dimbildning.
Nutidens politik är i stor utsträckning en ideologisk kamp. Den
som kan göra reda för denna kamps nära tretusenåriga historia,
han behöver inte famla i mörkret, han löper mindre risk att slaviskt hemfalla åt något patentsystem. Antikens historia- en väldig trilogi av de orientaliska, hellenska och romerska världsväldenas dramer – skänker perspektiv åt vår egen tids historia. Det
brukar anses som en föråldrad och något naiv föreställning, om
man med Thukydides tror, att gångna skeden kunna tjäna till
nyttig lärdom för det närvarande. Ty historien upprepar sig aldrig.
Naturligtvis. Men en sak har inte ändrat sig under de senaste årtusendena: nödvändigheten att kämpa för rätt, sanning och frihet
mot våld, vidskepelse och förtryck. I det avseendet ger oss antiken
658
Den klassiska bildningen och vår moderna kultur
både upplyftande föredömen och avskräckande exempel. Vad ger
inte t. ex. en blick på den ciceronska tidens historia för handgriplig
undervisning om faran av ideologisk neutralitet och prutande på
frihetsprinciperna! Den starke och klarsynte behöver kanske inte
några historiska föredömen, men för den villrådige kan exempla
maiorum, förfädrens föredöme, i kritiska ögonblick ge den nödvändiga styrkan och klarsyntheten. I grund och botten finns det,
trots alla omvälvningar, knappast något politiskt eller socialt problem, som inte redan antiken har ställts inför. Tre eller fyra
världsvälden ha dock inte uppstått, blomstrat och krossats under
alldeles kråkvinkelmässiga former.
Den ideologiska kampen förs i våra dagar liksom förr på två
fronter. På den ena står striden mot de »totalitära» försöken att
göra individerna till lydiga, munkavleförsedda kreatur åt ett
maktägande parti, som identifierar sig med »staten». På den andra
fronten gäller det att bekämpa de ur primitiva själsdjup frambrytande krafter, som man med en delvis missvisande term har
kallat det »mytiska» tänkandet. På båda dessa fronter har striden
först börjats av greker. Deras insats på detta liksom på andra områden var inte tidsbunden eller lokalt begränsad, den har universell
aktualitet. Att friheten och freden på längre sikt är odelbara, det
visar redan den antika historien. Det var lika farligt för det demokratiska Athen att som granne, om också inte omedelbar, ha det
totalitära Sparta, som det var för Sparta att inom den gemensamma kultursfären ha ett demokratiskt Athen. Proportionerna.
och avstånden äro visserligen i våra dagar absolut sett större, men i
relativt sett är våra dagars Europa ingen större enhet än forntidens Hellas. Tron att man genom neutralitet kan fylla ut klyftan
mellan ett fritt rättssamhälle och en totalitär partidiktatur är
verklighetsfrämmande. Ett frihetsförkvävande samhällsskick upprätthållet med våld är inte en »suverän» stats ensak. Det är desto
mindre dess ensak, ju större maktmedel staten i fråga förfogar
över. Därmed är inte sagt, att inte olika samhällsekonomiska
system kunna existera sida vid sida. Prövostenen måste här bli
deras inställning till medborgarnas rätt och frihet. Men varje
ekonomiskt system har på förhand dömt sig självt, om det uppstår
ur våld.
Vad det »mytiska» tänkandet angår, innebär det otvivelaktigt
ett allvarligt hot mot kulturen, ett hot, som blir dödligt, när dessa
dunkla krafter städslas av samvetslösa politiker. Den nationalsocialistiska myten har givit det tjugonde århundradet en åskåd- 659
Gösta Säflund
ningsundervisning, som man hoppas sent skall glömmas. Religiös
fanatism bärs i stor utsträckning upp av det mytiska tänkandet,
och man behöver inte dra fram exempel på vad fanatismen under
religionens täckmantel har åstadkommit. Den kristna kyrkan är i
det avseendet inte alldeles obefläckad.
A andra sidan kan allra minst den i den klassiska kulturen något
bevandrade förneka, att det irrationella mytiska »tänkandet» har
skänkt vår kultur omistliga värden. Den antika människan fann
i mysteriereligionerna utlopp för de irrationella flödena i sitt själsliv. Men vad är kristendomen annat än en avläggare av antikens
mystiska och mytiska religiositet, förädlad och förnyad genom
Paulus och Platan. Som uttryck för den europeiska människans
mytiska behov är den kristna religionen en stor och omistlig tillgång. Det är svårt att föreställa sig några skönare mytiska symboler än julevangeliets och påskundrets. Bakom den kristna förklädnaden dölja sig här urgamla mytiska motiv: Det gudomliga
barnet, värnlöst som ett lindebarn, starkt som en jätte, och Den
lidande guden, offerlammet som slaktas, ätes och återuppstår. Å ven
för en »religiöst oskyldig», såvida han inte är mytiskt omusikalisk,
ge dessa båda årligen aktualiserade myter upplevelser av samma
renande slag, som det dionysiska dramat enligt Aristoteles’ vittnesbörd gav athenarna.
Annars är det väl huvudsakligen poesien och musiken som för
den moderna människan, särskilt den vetenskapligt tänkande, får
tjäna som avledare för hennes mytiska drift. För massmänniskan,
som har förlorat kontakten med den nedärvda religionen och alltså
saknar dennas möjligheter till katharsis, erbjuda sig farligare
surrogat. Det är en angelägen uppgift för humanismens ecclesia
militans att rycka myten ur händerna på oansvariga förfalskare,
som missbruka den för politiska ändamål, och – som Thomas
Mann har formulerat det- »ihn ins Humane umzufunktionieren».
Men klassisk bildning förutsätter kunskaper i de klassiska språ-
ken. Att omhulda den grundförutsättning för klassisk bildning,
som läroverkens elementära undervisning i latin och framför allt
grekiska utgör, det förefaller vara en självklar svensk skyldighet
gentemot det internationella kulturarbetet, minst lika självklar
som att årligen satsa en miljon på UNESCO. Det vittnar om grov
okunnighet att tro, att den klassiska bildningen kan vidmakthållas
med existerande översättningar, som ofta äro bristfälliga och ofullständiga och snart föråldrade. Varifrån skall man ta folk som gör
nya översättningar1 Så som de ansvariges inställning till gre- 660
Den klassiska bildningen och vår moderna kultur
kiskan för närvarande är, förefaller det mig högst osannolikt, att
antalet grekgymnasister inom den närmaste generationen, eller
generationerna, skall bli tillräckligt stort för att därur med någon
sannolikhet skall kunna utkristallisera sig någon ny Hjalmar Gullberg eller Emil Zilliacus. En väl skött undervisning i latin och
grekiska, även i den blygsamma utsträckning som nu föreskrives,
förräntar sig, som varje erfaren skolman vet, på flerfaldigt sätt.
Framför allt: den antika litteraturen och kulturen är inte på långt
när genomforskad eller utnyttjad. Varje generation bör därför
ha den utrustning som krävs för att självständigt kunna tillgodogöra sig dess rika innehåll, rätta tidigare vantolkningar och dra
fram i ljuset antikens obeaktade värden.
661

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner