Print Friendly

Den jordpolitiska diskussionen om jordbrukets storlek

Av Redaktionen | 31 december 1944


1944


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN JORDPOLITISKA DISKUSSIONEN
OM JORDBRUKETs STORLEK
Av lantmätare K. E. SANDSTR0J1, Stockholm
DEN svenska jordbruksjorden har sedan äldsta tider varit föremål för en alltjämt fortgående jorddelning. Visserligen har under
kortare tider även tendenser till sammanläggning kunnat förmärkas, men resultatet har dock blivit att jorden i dag är uppdelad
på fler brukningsdelar än någonsin tidigare i vår historia. Utvecklingen kommer väl omsider att föra med sig, att delningen avlöses av en sammanläggning av små fastigheter till större, ur
driftsekonomisk synpunkt lämpligare enheter. Vilka ekonomiska
och sociala förutsättningar, som måste föreligga innan detta kommer att ske, är en komplicerad fråga att besvara och ännu svårare
är att förutsäga vid vilken tidpunkt denna sammanläggning kommer att bli en allmän företeelse över hela vårt land.
Den drivande kraften vid den äldre jordstyckningens fortskridande var utan tvivel den naturliga folkökningen, vilken till sin
olika karaktär i olika landsändar bestämdes av många outredda
faktorer, enligt Wohlin1 sannolikt sammanhängande med rasegendomligheter hos befolkningen. Hemmansklyvning valdes i stora
delar av landet som en utväg att intensifiera jordbruket. I vissa
trakter med mera utpräglad aristokratisk bondestruktur kunna
dock släktjordsåskådningarna ha omfattats med sådan styrka att
folkökningen icke lett till jorddelning utan endast till en ökning av
den obesuttna lantbefolkningen. Vid mitten av 1700-talet hade
emellertid en stor del av bondebefolkningen genom jorddelningens
fortskridande bringats nästan ned till gränsen för besuttenhet, så-
dan denna gräns bestämdes av då rådande förhållanden. I västra
Värmland, där fattigdomen var störst, hade hemmansklyvningen
t. o. m. gått så långt under denna gräns att befolkningen tidvis
måste försörja sig genom tiggeri.
Sedan denna tid har jordbrukets avkastning per arealenhet oupp- 1 Nils Wohlin: Den svenska jordstyckningspolitiken i de 18: de och 19: de århundradena.
270
‘·
Den jordpolitiska diskussionen
hörligt stegrats och möjliggjort ytterligare uppdelning av jorden
under de följande århundradena, särskilt sedan parcelleringen underlättats genom att besuttenhetskravets upprätthållande i lag ersatts med en mera liberal lagstiftning.
Genom den statliga egnahemsverksamheten sedan början av
detta århundrade har tillskapats många små jordbruk, vilka icke
kunna och icke heller äro avsedda att helt försörja sina innehavare.
Den moderna formen för främjande av den inre kolonisationen är
arbetarsmåbruksverksamheten. För avstyckning av jord för bildande av ett arbetarsmåbruk fo:vdras att tillgången på stadigvarande arbete i orten är tillräcklig. Detta innebär en ny politik
med restriktivt innehåll i motsats till den liberala. Men även denna
sysselsättningsprincip är en tidsprodukt, som kommer att sakna
användning när de ekonomiska förhållandena blivit förändrade.
Den kommer sannolikt att ersättas av kravet på räntabilitet och
viss arbetsproduktivitet inom jordbruket om överhuvud taget
några bestämmelser alls i fråga om jordbrukets storlek komma att
erfordras.
Frågan om jordbrukets minimistorlek är ett centralproblem
inom jordpolitiken. Intressant är att finna hur olika åsikter brytas kring detta problem under olika tider och tidsförhållanden.
De första kända författningarna rörande inskränkning av rätten att dela jorden härstamma i vårt land från mitten av 1400-
talet. Kristian I:s plakat om skattegodsens vidmakthållande av
år 1459 hade i främsta rummet syftet att säkerställa konungamaktens skatterättigheter, vilket skedde genom bibehållandet och
återställandet av den äldre likformiga jordfördelningen. Delning
och sammanläggning hade rubbat denna likformighet och eftersom skatten under medeltiden utgick med samma belopp för varje
bonde, låg det i lagstiftarens intresse att förhindra att en skattebonde slog under sig mera jord än han var fullsädes uppå och
därigenom hindra andra att etablera sig som skattebetalande
bönder. I dessa bestämmelser ingick även förbud mot skattegodsens sönderstyckning under besuttenhetsgräns.
Samma strävan att hindra rubbningar i den gamla jordfördelningen bland skatteallmogen var utmärkande även för Gustaf
Wasas och hans efterföljares jordpolitik, ehuru det fiskaliska intresset icke längre var lika stort, sedan de nya skattläggningarna
med ledning av jordbrukets storlek, uttryckt i jordatal, börjat
införas.
Ett visst samband mellan jordstyckningen och befolkningens
271
.•
•.
K. E. Sandström
tillväxt och rörelser ansågs förefinnas, ehuru orsakssammanhanget icke kunde klarläggas. Emellerti,d stod giftermålsfrekvensen oftast i förhållande till antalet hemmansklyvningar, varför
långt driven hemmansklyvning borde ha betraktats såsom ett
medel att framkalla folkökning och erforderlig, rikligare tillgång på såväl manskap till krigsmakten som tjänstefolk till
ståndspersonernas hushåll. Åtminstone under Karl XI:s tid ansågs jordpolitiken böra bedrivas i detta syfte. Men därvid ansåg
man sig kunna använda besuttenhetslagstiftningen för att nå
samma resultat. Genom att inskränka hemmansklyvningarna
hindrade man bondsöner och tjänstefolk att bli självständiga jordbrukare och gjorde dem på så sätt predestinerade för regementena
eller dräng- och pigtjänst. Med den användning och politiska bebetydelse, som besuttenhetsbegreppet då fick, behöver det alltså
icke ha motsvarat vad som vid denna tid ansågs vara en nödtorftig levn3!dsstandard. Det torde trots detta ändå ha motsvarat detta
minimum.
Först en tid längre fram fick besuttenhetsbegreppet innebörden
av en mätare av den sociala minimistandarden och en däremot
svarande användning inom jordpolitiken. Till följd av den obesuttna lantbefolkningens undertryckta ställning började nämligen
på 1720-talet en utflyttning ur landet, vilken väckte stor uppmärksamhet och påverk3!de det allmänna tänkesättet. Som en följd
därav infördes efter mångåriga diskussioner år 1747 en lättnad i
bestämmelserna för hemmansklyvning, så att skatte- och kronohemman fingo klyvas i sex, åtta eller mindre delar, vilkas bärkraft dock skulle underkastas en viss prövning, i sista hand av
landshövdingen. Dock vore klyvning icke tillåten om sökanden
icke ville träda i giftermål. Av denna bestämmelse framgår, att
lagstiftning tillkom för att tillgodose ett socialt behov. Prövningen av besuttenheten skedde dock sannolikt på mycket lösliga
grunder.
Under frihetstiden fortgick hemmansklyvningen oavbrutet tills
slutligen en reaktion emot densamma inträdde vid sekelskiftet..
Vid en av kammarkollegium företagen enquete rörande möjligheten att införa en fixerad besuttenhetsgräns yrkades från olika
landsändar på en dylik gräns, vilken emellertid icke borde bestämmas medelst mantalsbråk emedan mantalsmåttet kunde variera
kraftigt inom en och samma socken eller t. o. m. samma by.
Arealen åker, äng och betesmarker, eller årliga utsädet i förening
med antalet kreatur äro exempel på dylika mått, som föreslogos.
272
>\” _._/___
Den jordpolitiska diskussionen
Vid samma enquete avgåvos många utlåtanden rörande den lösa
lantbefolkningens tillväxt, som vid denna tid började bli landsbygdens stora sociala fråga. J ordstyckningen kom med anledning
därav att sättas in i sitt socialpolitiska sammanhang. Den författning, som följde år 1827 efter ett grundligt förarbete och utrö-
nande av såväl det allmänna tillståndet som av de olika uppfattningarna rörande problemens art och räckvidd, kom emellertid 1
väsentlig mån att bestämmas av den personliga åsikten hos den
kände statssekreteraren Danckwardt, vilken var den, som utarbetade författningen och föredrog densmilrna inför statsrådet. Han
var övertygad om nödvändigheten av att befrämja allmogens
strävan efter självständighet och tveksam rörande besuttenhetslagstiftningens ändamålsenlighet. Såsom villkor för bibehållandet av inskränkningen av hemmansklyvningen satte han rättigheten till avsöndring av ett mindre jordområde. Nu gåvos för
första gången preciserade föreskrifter rörande besuttenhet. För
full besuttenhet fordrades att till hemmansdelen skulle höra »så
goda ägor av åker, äng och betesmark, att med begagnande av tillgängliga odlingslägenheter ett hushåll av minst tre arbetsföra
personer måtte kunna av ägornas behållna avkastning underhållas». På en besutten hemmansdel borde vidare ovillkorligen kunna
hållas en häst och ett par dragoxar, två a tre kor och fem a sex
får eller getter. Samtidigt infördes ett stadgande, som legaliserade den sedan länge tillämpade principen att i bergslagerna eller
skärgårdarna klyvning fick ske under besuttenhetsgränsen med
hänsyn till tillgången på näringskällor utanför jordbruket.
1827 års problemställning är av intresse än i dag emedan vår
nuvarande jordpolitik bygger på åskådningar, som kunna följas
tillbaka till denna tid. Tidigare hade lantbefolkningens försörjningsproblem egentligen icke intagit första rummet inom jordpolitiken. Visserligen framfördes ofta såsom argument mot jorddelningens frigivande just dessa välkända farhågor rörande bondeståndets förvandling till en obesutten jordägareklass, men i diskussionerna framkom dock ofta att jordlagstiftningen främst betraktades som ett medel att dirigera den egendomslösa lantbefolkningen. Vid början av 1800-talet hade emellertid befolkningsutvecklingen oberoende av jordstyckningspolitiken givit upphov till
den situation, man sedan länge hade fruktat skulle inträffa. Nödvändigheten av att giva den obesuttna lantarbetarklassen möjlighet till försörjning genom egna jordbruk blev nu uppenbar – å
andra sidan ledde en ökad jorddelning otvivelaktigt till fattigdom
273
K. E. Sandström
bland jordbrukarna. Detta var ett dilemma, som man inte kunde
komma ur, så länge man endast betraktade befolkningsutvecklingen i dess sammanhang med jorddelningen och icke tog hänsyn
till övriga näringsgrenar. Ställd inför detta dilemma uttalade
Danckwardt som sin mening, att lantbefolkningen icke finge fråntagas möjligheten att anlägga nya brukningsdelar och föreslog
därför avsöndringsinstitutet’. Samtidigt infördes ju också stödjordbrukets princip i lagstiftningen eftersom man redan tidigare
funnit att en kombination av jordbruk med annan förvärvskälla
hade sitt berättigande. Hundra år senare skulle samma princip
komma att införas ånyo ehuru med andra proportioner än vid
denna tid.
Från denna tid daterar sig således uppfattningen om lantbefolkningens försörjningsproblem såsom ett komplicerat system, vari
befolkningsutvecklingen på landsbygden, jorddelningen och övriga näringsgrenars expansion voro de tre stora variablerna. Befolkningsutvecklingen stod ej att hejda och dess beroende av
jorddelningen var alltså mindre än man tidigare hade föreställt
sig. Jordstyckningen var fortfarande åtstramad och därigenom
förhindrades en intensiv uppodling. övriga näringsgrenar utvecklades under näringsfriheten men hunno icke följa med befolkningsutveckligen. Under sådana förhållanden är det icke heller
att förvåna att befolkningstillväxten slutligen ledde till den omfattande emigrationen, som började vid mitten av förra århundradet och fortsatte ett stycke in på detta. Den hade kanske kunnat
undvikas eller åtminstone fått mindre proportioner om jordstyckning och uppodling av nya odlingsmarker i stället hade uppmuntrats i 1827 års lagstiftning. Uppbävandet av besuttenhetslagstiftningen år 1881 kom alltför sent för att kunna hejda emigrationen.
Den jordstyckning, som igångsattes efter 1880- och 90-talens
liberala lagstiftningar har medfört även många icke önskvärda
resultat. Samfälligheter kunde delas upp bland ett flertal delägare i små, ofta obrukbara skiften och även vid vanliga hemmansklyvningar och ägostyckningar tillskapades ytterst olämpliga fastigheter. Men detta berodde till stor del på, att man icke
insåg vikten av att förhindra ägosplittring. Man betraktade jorden som en vara vilken kunde styckas och säljas som andra varor
i små enheter. Felet låg icke så mycket däri att de uppkomna
fastigheterna voro små utan att deras ägor voro spridda i ett
flertal skiften. Att dela var måhända nödvändigt, men man hade
bort tänka på hur man delade.
274
~’·–L———–~~————–
Den jordpolitiska diskussionen
Jorddelningen kom alltså att bedrivas på ett sådant sätt att en
reaktion förr eller senare måste infinna sig. Den kom också genom
de i jorddelningslagen av år 1926 ånyo införda principerna med
restriktiv innebörd. Dessa skärptes år 1937 och komma kanske att
undergå ännu en revision genom fastighetsbildningssakkunnigas
nu pågående utredning. De nu gällande bestämmelserna äro av
intresse ur många synpunkter och ha fått en förnyad aktualitet
genom den i år i riksdagen väckta socialdemokratiska partimotionen med yrkande om utredning rörande vissa åtgärder för åstadkommande av bärkraftiga jordbruk.
Som bakgrund till den ovannämnda lagstiftningen av år 1926
och 1937 måste ses dels den omständigheten att mycken olämplig
jordstyckning förekommit, dels det förhållandet att jordpolitiken
sedan sekelskiftet haft till syfte att tillvarataga alla försörjningsmöjligheter genom nybildning av små jordbruk och fortsatt uppodling och dels strävan att befria de undertryckta torpare- och
arrendatorsklasserna från beroendet av de större jordägarna genom beredande av möjligheter till erhållande av egna jordbruk.
Man införde således föreskriften, att den genom jorddelning nybildade fastigheten måste vara lämplig för sitt ändamål och uppställde andra villkor rörande sammansättningen av olika ägoslag.
Ä ven beträffande jordbrukets storlek ansåg man sig böra införa
vissa bestämmelser. Men sedan tanken att även de minsta bruk-·
ningsdelarna hade sitt berättigande vunnit insteg, kunde man ej
förbjuda dessa, utan förbudet riktades i stället mot jordbruk av
den storlek, som hundra år tidigare hade ansetts böra godtagas
som stödjordbruk, nämligen de som icke nådde upp till full besuttenhet. stödjordbruk med en storlek upp till 3-4 hektar få
således bildas, där tillgången på arbete av stadigvarande karaktär
är god. Där man icke kan påräkna biförtjänst genom arbete utanför jordbruket fordras däremot att jordbruket skall vara minst av
familjejordbruks storlek, d. v. s. av den storlek att det kan sysselsätta och försörja en ordinär familj. I praxis har denna gräns
blivit tämligen skarpt fixerad genom arealsiffror, vilka variera
något i olika landsdelar. Avsikten med denna föreskrift är, att
förhindra uppkomsten av s. k. ofullständiga jordbruk, vilka äro
av sådan storlek och sammansättning, att familjens arbetskrafter
icke kunna helt utnyttjas inom jordbruket samtidigt som tillgången på annat arbete i trakten är ringa. Lagens syfte är alltså
att försöka förmå dessa överflödiga familjer att söka sig till en
annan ort med rikligare arbetstillgång eller med möjlighet att
275
·-· ~ —
…..–._..,…
.;
K. E. Sandström
erhålla ett fullständigt familjejordbruk. Till jordbruk av denna
förbjudna kategori räknas t. ex. i Västerbottens skogsbygd jordbruk om 4—8 hektar odlad eller odlingsbar jord.
Men det anmärkningsvärda i detta sammanhang är, att uppkomsten av jordbruk av denna storlek förhindras även å orter
där arbetstillgången är så riklig att stödjordbruk få bildas. Motiveringen är i detta fall att denne jordbrukare kunde sköta varken
jordbruket eller arbetet vid sidan av detta med någon framgång.
Men många fall givas, då omständigheterna tala för att en av
jordägaren begärd avstyckning av ett jordbruk om 6-7 hektar
åker hade varit mera motiverad än de storlekar om 3 resp. 12-15
hektar som jorddelningslagen tillåter. Detta gäller alldeles särskilt för det fall att arbetstillgången icke är stadigvarande ehuru
tidvis en god arbetstillgång kan konstateras. I ·dessa trakter, och
sådana finnas över hela Norrland, vore det särskilt motiverat att
tillmötesgå den jordbrukande befolkningens behov av jordbruk i
mellanstorleken även om man icke valde denna kategori som riktpunkt för jordpolitiken. Jordbruk av mellanstorlek ha sitt berättigande först och främst genom den möjlighet till konjunkturutjämning, som de erbjuda. I goda tider med riklig tillgång på
annat arbete taga de mindre jordbrukarna vara på de bättre betalda extraförtjänsterna och .försumma jordbruket en smula för
att återgå till jordbruket och försörja sig nödtorftigt på detsamma
när arbetstillgången blir otillräckl_ig. Denna anpassning är icke
möjlig vid stöd-jordbruket, som är för litet för att kunna försörja
ens en liten familj vid arbetslöshet eller vid familjejordbruket,
som är för stort för att kunna försummas utan förlust. stödjordbrukspolitiken är i sin nuvarande utformning full av motsägelser.
Till stödjordbruket får således icke enligt lagens mening avstyckas
för mycket odlingsmark, så att följden kunde bliva, att denna
mark uppodlades till åker, vilken sedan av ägaren kunde försummas, om han fann det med sitt intresse förenligt. Odlingsmarken
får hellre användas som skogsmark än uppodlas till ett jordbruk
av den kategori, som jordbrukarna helst vilja ha men som j’ordpolitikerna anse olämpliga. Den nationalekonomiska nyttan av
denna politik är svår att förstå. Vid nybildningen av stödjordbruk har en viss återhållsamhet varit nödvändig på grund av svå-
righeten att avgöra vilket arbetstillfälle, som bör betraktas såsom
stadigvarande.
Ovanstående exempel avse att visa hur tillskurna schabloner ha
ett tvivelaktigt värde vid rationell fastighetsbildning särskilt i
276
~–~——
Den jordpolitiska diskussionen
de fall då jordbruksfastigheten måste utformas med tanke på en
kombination med arbete utanför jol’dbruket. Risker för ett alltför
schematiskt betraktelsesätt föreligga alltid när direktiv utgå centralt för att gälla över hela landet utan hänsyn till de undantag,
som kunna vara berättigade på grund av lokala eller alldeles speciella förhållanden. Samma risk skulle otvivelaktigt föreligga om
den av socialdemokraterna föreslagna jordreformen komme till
utförande.
Enligt deras åsikt bör vid komplettering av ofullständiga jordbruk uppodling av mark ske endast där det erforderliga resultatet
icke kan nås på andra vägar. De anse det naturligt att tänka sig
en tilldelning av jord från större egendomar till mindre jordbruk,
så att dessa göras ekonomiskt bärkraftiga. Samtidigt tänker man
sig kunna sammanslå mindre brukningsdelar till enheter av familjejordbruks storlek. Vidare framhålles att skyddet för jordbruksnäringen bör utformas så, att rationellt inrättade jordbruk,
vid vilka arbetskraften kan fullt utnyttjas, bereda innehavarna
möjlighet att erhålla en skälig arbetslön och en med övriga yrkesutövare likvärdig levnadsstandard. Om jordbruksstödet utformas
med denna jol’dbrukstyp, det s. k. familjejordbruket som riktpunkt, måste det också komma de grupper av företagare och arbetare till godo, som äro knutna till det större jordbruket. Skall
detta tolkas så, att de små jordbruken skulle stödjas i mindre utsträckning än förut och därigenom en sammanslagning av dessa
till familjejordbruk framtvingas~
Denna politiska inställning måste givetvis grundas på vissa antaganden rörande befolkningsritvecklingen och näringslivets utveckling överhuvud taget. Enligt befolkningsutredningens prognoser kommer folkmängden att minska under de närmaste årtiondena och medföra en åtstramning av arbetskrafttillgången. Vår
nuvarande jordbrukspolitik kommer då icke längre att vara aktuell. Den syftar ju till ett nyttiggörande av arbetskraft genom
bildande av stödjordbruk och till fullständig sysselsättning av den
tillgängliga arbetskraften vid enheter, som äro avsedda att brukas
som självständiga jordbruk.. Kan det vara riktigt att anlägga
brukningsdelar, som inom en snar framtid kanske komma att vara
överflödiga. Socialdemokraterna förutsätta också i sin motion, att
försörjningsbördan kommer att lätta och att en sammanslagning
av mindre jordbruk kan påskyndas. Men kan befolkningsutvecklingen enbart medföra att de små jordbruken övergivas. Nej, ty
dessas ägare komma att vara bundna vid dem så länge icke för- 277
K. E. Sandström
månliga anställningar erbjudas dem på annat håll. En utökning
av antalet arbetstillfällen och en expansion av övriga näringsgrenar, främst industrin är således vad som erfordras. Först därefter
skulle en omorganisation av jordbruksnäringen för åstadkommande av full sysselsättning enligt familjejordbrukets ide kunna
genomföras. Den nu förekommande partiella arbetslösheten inom
jordbruket kan icke avhjälpas endast genom en sammanslagning
av brukningsdelar. För att sammanslagning skall vara möjlig
fordras helt andra ekonomiska förutsättningar än de nu rådande,
Men vi böra väl i likhet med motionärerna hoppas, att näringslivet skall komma att uppvisa en utveckling, som medför just
dessa nödvändiga förutsättningar. Dessa skulle bestå i att tillgången på arbeten utanför jordbruket blev betydligt större och
säkrare än nu, vilket skulle medföra en minskad efterfrågan på
småbruk. De jordbruk, som uppvisade den lägsta arbetsproduktiviten, skulle då bli föremål för sammanslagning. stödjordbruken skulle så småningom komma att betraktas såsom föga rationella emedan användningen av maskiner vid dessa är så gott som
utesluten. Arbetet måste därför bli mycket hantverksmässigt.
Men vilken skulle under sådana förhållanden familjejordbrukens
ställning bli~ Deras styrka ligger nu uti den trygga försörjning
de erbjuda jordbrukarefamiljen ehuru lönen för det utförda arbetet är låg. Hur kommer familjejordbruket att uppskattas när
goda arbetstillfällen i allt större vtsträckning givas utanför jordbruket och samtidigt jordbruksarbetarna vid större jordbruk erhålla allt högre arbetslöner för sitt arbete~ Familjejordbruken
komma att vara underlägsna i konkurrensen på grund av sina
höga kostnader för byggnader och inventarier. Vid familjejordbruken kan visserligen viss maskinell utrustning förekomma och
framtida uppfinningar skola kanske erbjuda dem större möjligheter i den vägen genom små universalmaskiner, men de komma
dock alltid att vara underlägsna de större enheterna.
En sammanslagning av små brukningsdelar till större jordbruk
kan således komma till stånd endast under förutsättning att förhållandena på arbetsmarknaden äro sådana att de små jordbruken
frivilligt övergivas av sina innehavare. Men under så gynnsamma
förhållanden kommer även en omvärdering av familjejordbruket
att ske. Man kommer ej längre att sätta värde på arbetets stadigvarande karaktär utan kommer att betrakta det lågt betalda arbetet vid det egna lilla jordbruket som föga eftersträvansvärt. Vi
se redan hur svårt det i en del trakter är för innehavaren av ett
278
~: .
‘-~–~——–· –~’——–
Den jordpolitiska diskussionen
familjejordbruk att finna en hustru, som vill hjälpa honom i ladugårdsarbetet. Framtidens ladugårdar måste troligen vara av den
storlek att de böra skötas av en manlig ladugårdsskötare. Utvecklingen på det maskinella området i förening med en omläggning
till mera extensiv drift kommer troligen också att medföra att
framtidens familjejordbruk kunna vara minst dubbelt så stora
som de nuvarande. Den i dag lämpliga fördelningen av jorden i
familjejordbruk om 10-15 hektar åker kommer kanske redan om
ett årtionde att vara föga ändamålsenlig.
Jordpolitiken bör icke endast syfta till att tillgodose stundens
behov. Det gäller icke endast att söka avgöra vilken jordfördelning som i dag hade varit den rationellaste utan när riktlinjerna
dragas upp för framtiden bör givetvis en prognos uppgöras för
den framtida utvecklingen även på andra områden än jordbrukets.
Eljest kunna ödesdigra misstag begås. I detta sammanhang kan
erinras om hur 1800-talets jordpolitiker begingo ett misstag, som
för oss i dag är dyrt att reparera. Genom utflyttningar i samband med laga skiften sprängde man nämligen sönder de gamla
bybildningarna trots böndernas protester. Detta fortgick även
sedan tecken började kunna skönjas, vilka utvisade att en ny tid
höll på att bryta in, som skulle komma att medföra uppenbara
fördelar för dem, som voro bosatta i samhällen.
Historiens dom över vår t1ds jordpolitik skulle bli hård om den
fortsatte att vara blind för, att en omvärdering av jordbruksföretagens ändamålsenlighet håller på att ske, och kanske rentav
sökte genomdriva en jordreform, som syftade till en förstärkning
av de små jordbruken på de störres bekostnad. En liberal lagstiftning, som medger en viss frihet för den enskilde att anlägga det
jordbruk, som bäst svarar mot hans behov, hans förmåga och ekonomiska möjligheter, kan alltid försvaras men däremot icke en
aktiv jordpolitik, vilken medvetet syftar till ett genomförande av
en ny jordfördelning, om vilken man icke ens med bestämdhet kan
säga, att den kommer att vara önskvärd ur nationalekonomisk
synpunkt även i framtiden.
J ordpolitiken har under de sista 150 åren inneburit en serie felbedömningar rörande den framtida utvecklingen och har givit
lagstiftarna många bakläxor. Ett stort misstag var otvivelaktigt
att den inre kolonisationen så länge som möjligt förhindrades genom besuttenhetslagstiftningens upprätthållande. I början på
1800-talet drogs dennas värde för första gången på allvar i tvivelsmål samtidigt som man insåg det berättigade i en kombination av
20- 44396 Svensk Tidskrift 1944 279
K. E. Sandström
små jordbruk med övrigt arbete då utkomstmöjligheterna voro
små, men det skulle dröja 100 år innan stödjordbruksiden helt slagit igenom. Under tiden hade en stor del av befolkningen genom
dess tillväxt kommit att sakna utkomstmöjligheter och blivit
tvungen att emigrera. En olycka var också att bysprängningen
genomfördes över stora delar av landet för att nu få lov att repareras genom en återinflyttning i samhällen med de st<Jra kostnader som detta kommer att föra med sig. Som ett allvarligt fel
måste också betraktas att 1880- och 90-talens lagstiftningar på
jorddelningsväsendets område icke kommo att innehålla några
fordringar rörande de nybildade fastigheternas form och beskaffenhet. Därigenom skulle mycken olycklig jorddelning ha kunnat
förhindrats. Kravet att fastigheten skulle vara lämplig för sitt
ändamål infördes för sent, långt efter det de skadliga jorddelningarna redan hade skett. De restriktiva bestämmelserna rö-
rande jordbrukets storlek ha däremot alltid varit av tvivelaktigt
värde och komma att bli det i särskilt hög grad om politiken nu
skulle inriktas mot skapandet av familjejordbruk, vilka om 20 år
komma att vara otidsenliga. Det förefaller vara jordpolitikens öde
att alltid vara 50 år efter sin tid.
280

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner