Print Friendly

Den internationella kommunismens aktionsprogram

Av Redaktionen | 31 december 1955


1955


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN INTERNATIONELLA
KOMMUNISMENS AKTIONSPROGRAM
Av redaktör PAUL OLBERG
UNDER den vilseledande titeln »Lärobok i nationalekonomi»’ har
Kremls statsförlag låtit utge en bok om den internationella kommunismens aktionsprogram, vari man klargör utformningen av
aggressionsmålen och propagandametoderna inom alla länders kommunistiska partier under rysk ledning. Den omfångsrika boken
innehåller 638 trycksidor och har utgivits i tre miljoner exemplar,
vilket måste göra ett imponerande intryck till och med i det jättelika sovjetriket. »Läroboken» kommer utan tvivel att studeras inte
bara av den studerande ryska ungdomen, stats- och partifunktionärerna och medlemmarna av Sovjetunionens kommunistiska parti,
utan även av de kommunistiska partierna i öst- och Västeuropa
samt i Fjärran östern. Ty ledmotivet för propagandaskriftens utgivare är att vinna folkmassorna på denna sida av järnridån för
aktionsprogrammet.
I tydlig avsikt att vinna önskad respekt hos allmänheten för verket meddelar det kommunistiska statsförlaget i förordet, att »lärobokens» författare med hänsyn till sin höga ställning måste anses
som framstående lärda. Majoriteten av dem är nämligen medlemmar och korresponderande medlemmar av den ryska vetenskapsakademin. Dessutom har talrika andra frejdade nationalekonomer
meddelat upplysningar, som beaktats vid forskningsarbetet och utgivandet av verket. Slutligen har också en speciell konferens av lärda
nationalekonomer, som i november 1951 sammankallades av Sovjetunionens kommunistiska partiledning, gett sitt auktoritativa stöd
åt »lärobokens» riktlinjer. På grund av denna medverkan av representanter för den ryska vetenskapen och för det kommunistiska
partiet, tror författarna sig om att kunna avge en kategorisk förklaring, att »Lärobok i nationalekonomi» är ett absolut vetenskapligt
verk, grundat på strängt objektiva krav.
1 »Polititscheskaja Ekonomija» Utschebnik. Moskva 1954.
77
–~iPaul Olberg
»Lärobokens» program fastslogs redan under Stalin. I motsats
mot under sin livstid, beaktas emellertid »alla tiders och alla folks
störste lärde» relativt litet. Likväl erinras om att diktatorn »var
Lenins vapenbroder och lärjunge och förkunnade och utvecklade
en rad nya teser inom nationalekonomin». På flera, men som sagt
rätt få, ställen åberopar sig bokens författare på dessa teser.
Som redan antytts, lägger samtliga författare största vikt vid
att gång på gång understryka »lärobokens» »vetenskapliga objek~
tiviteh. Som grund för denna förklaring anför de framför allt det
groteska argumentet, att en objektiv nationalekonomi endast kan
förekomma i det kommunistiska Ryssland, där »arbetarklassen
själv försvarar sina klassintressen, medan studierna på detta om~
råde inom de kapitalistiska länderna blott och bart går ut på att
dölja klassmotsättningarna».
»Läroboken i nationalekonomi» måste betecknas som ett i på-
fallande grad kompilerat arbete. Det originella i framställningen
är endast författarnas ansträngningar att aktualisera och precisera
bokens propagandistiska direktiv under täckmantel av »vetenskaplig objektivitet». Boken, vars formella uppgift är att vara en läro~
bok i nationalekonomi, ägnar endast förhållandevis små avsnitt åt
denna vetenskapsgren. Tyngdpunkten i akademikernas studier ligger i intensiva analyser av rent politiskt slag. Det är fördenskull
fullständigt motiverat att beteckna »läroboken» som ett politiskt
verk eller rättare sagt som en politisk kampskrift. Nationalekonomins flesta problem framställas efter synpunkterna i Karl Marx’
vetenskapliga verk. Akademikerna opererar ivrigt med Marx’ terminologi eller snarare med den marxistiska fraseologin, varigenom
framställningen på intet vis kan betraktas som vetenskaplig eller
ens objektiv. Författarna manipulerar med en metod, som är absolut oförenlig med den vetenskapliga forskningens principer: den
kritik mot det kapitalistiska samhället, särskilt mot arbetarklassens tröstlösa läge, som Marx levererade mot en epok, som ligger
omkring etthundra år tillbaka i tiden och som på den tiden var
berättigad, överför de ryska akademikerna på de kapitalistiska länderna av i dag. Det väldiga politiska och andliga framåtskridandet
inom de kapitalistiska länderna under det senaste århundradet på
de mänskliga rättigheternas och över huvud taget den politiska
demokratins, socialpolitikens, välfärdspolitikens, sjukvårdens och
folkbildningens områden förbigås helt och hållet av författarna, lika
väl som den höga levnadsstandard, som arbetarklassen har uppnått. Författarnas tes, enligt vilken den borgerliga staten uteslu- 78
Den internationeUa kommunismens aktionsprogram
tande skulle vara »ett utsugarklassens organ för att få arbetarna
att lyda och utsuga dem», är den dag i dag är felaktig beträffande de
flesta kapitalistiska länderna den civiliserade världen; den har för
länge sedan passerats av den historiska utvecklingen. Endast i Sovjetunionen och det kommunistiska Kina samt i de »folkdemokratiska
republikerna» har den mer eller mindre bibehållit sin aktualitet.
Som ett fruktansvärt socialt ont i de kapitalistiska staterna kritiserar författarna monopolen. Helt visst kan det råda delade meningar om monopolen i det moderna samhället. Det beror på monopolets individuella karaktär i varje enskilt land och i varje enskild
gren av det ekonomiska livet. Men »lärobokens» författare underlåter konsekvent att påpeka, att den ryska statskapitalismen vida
överträffar de värsta brister, som vidlåder de mäktigaste monopolen
i kapitalistländerna. Sovjetunionens byråkratiska statsorgan kontrollerar produktionen inom industri och jordbruk och fastställer egenmäktigt priserna på nödvändighetsvarorna. De kapitalistiska ländernas monopol är mer eller mindre underkastade statlig kontroll;
de kan ställas inför rätta för åsidosättande av de lagbestämmelser,
som gäller monopolet. Denna nyttiga kontroll förekommer inte i
Sovjetryssland.
Som en motsats till den borgerliga staten framställes i »läroboken» den ryska kommunistiska staten som ett ideal för arbetarklassen i alla länder. Men det oändliga, tröttande förhärligandel av
»proletariatets diktatur» och av »det klasslösa, socialistiska samhället i Sovjetunionen» kan inte ens med åberopande av Karl Marx
förvandlas från en fiktion till levande realitet. Inte ens de strängaste och mest kompetenta kommentatorerna av den socialistiske
teoretikerns betraktelser om staten kan medge annat än att han
aldrig tänkte sig »proletariatets diktatur» i den form, som den har i
Sovjetunionen med dess permanenta terrorsystem, med politbyråns
och NKWD: s oinskränkta våldsregim, med skoningslösa deportationer av miljoner människor och med koncentrationsläger, där miljoner och åter miljoner arbetare, bönder och intellektuella måste
utföra tvångsarbete. Dessa diktaturens metoder har införts och befästs av Lenin och Stalin. Stalins despotiska regim, under vilken det
ryska folket försmäktade mer än ett kvarts århundrade, kan liksom »den nya kursens» diktatur i Kreml endast stödja sig på uttryckliga förklaringar av Lenin, vilken restlöst accepterade iden
om den obegränsade absolutismen och proklamerade den som
maxim i det politiska livet. (Lenin: Samlade verk, band 18, sid.
89, 1929.)
79

Paul Olberg
Lenins program ställde i utsikt att statsmakten skulle likvideras
i det socialistiska samhället under kommunistisk ledning. Men i
själva verket tog den kommunistiska staten gestalt av den största
polisstaten i världen, där folkets liv i det jättelika riket fastställes
och kontrolleras in i den minsta detalj.
Det är ett ofrånkomligt faktum, att det har skett en genomgripande förändring i Sovjetunionens sociala struktur under de senaste
10-15 åren; det har uppstått en privilegierad överklass här, en
sovjetbourgeoisie, som bär alla överklassens kännetecken, såsom
jätteinkomster, titlar, rang, uniformer osv. Ett mycket tydligt bevis
härför får man bl. a. i svensken Alf Edeens nyligen utkomna skrift
»Rysslands nya medelklass» (Kooperativa Förbundets förlag, Stockholm 1953).
Otvivelaktigt kan de kommunistiska författarna anföra ett tungt
vägande argument för att motivera sitt påstående om »avskaffande! av klassmotsättningarna» i Sovjetunionen, nämligen terrorregimens brutala metoder, som sorgfälligt övervakar och skyddar det
»klasslösa» ryska samhällets idyll.
Ett karakteristiskt särmärke hos de ryska akademikernas »lärobok» är att de i sina översikter tendentiöst utelämnar alla historiska händelser, som kunde kasta en skugga på Kremls politik
under diktaturen. Av rigorösa restriktioner har sålunda drabbats:
det redan omnämnda sociala, demokratiska och kulturella framåtskridandet under det senaste århundradet samt den ryska demokratiska marsrevolutionen, som störtade monarkin och skänkte
det ryska folket politiska rättigheter och ett demokratiskt samhällssystem. I akademikernas studier uteslutes vidare: den bolsjevikiska statskuppen och sprängningen av den demokratiska nationalförsamlingen samt Lenins separatfred med det wilhelminska
Tyskland. Vidare förtiges 1921 års matrosuppror i Kronstadt, den
första revolutionen mot bolsjevismen, som visserligen kvävdes i
blod av Lenin och Trotskij, men som likväl spelade den avgörande
rollen för diktatorn Lenins kapitulation och proklamerandet av den
nya (kapitalistiska) ekonomiska politiken, NEP. Kremls permanenta terrorregim nämnes självfallet inte.
Synnerligen överraskande berättar författarna, att Lenin redan
1918, dvs. strax efter proklamerandet av »den socialistiska samhällsordningen», förutsåg NEP och fastställde principerna för denna
nya kurs. Enligt denna version skulle sålunda bolsjevismens grundare redan från början ha varit medveten om ett fiasko för »det
socialistiska systemet». Trots detta släppte han lös det blodiga in- 80
Den internationeUa kommunismens aktionsprogram
bördeskriget utan hänsyn till de oundvikliga väldiga offer, som
det medförde, för att slutligen kapitulera efter kronstadtmatrosernas uppror. Lenin själv har efter upproret i sin skrift om naturaskatten fullt öppet medgivit, att det efterblivna Agrarryssland inte
vore moget för socialismen, vilket dock inte hindrade honom att
efter några år återvända till »socialismen», åstadkomma total ruin
i hushållningen och på nytt kasta folket i elände och nöd.
I de fall, då uteslutandel av »pinsamma» frågekomplex inte tillräckligt effektivt har tjänat propagandasyftet, har »lärobokens»
författare inte dragit sig för att förvränga och totalt förfalska det
faktiska händelseförloppet. Som bekant började de ryska historieböckerna och den kommunistiska presspropagandan omedelbart
efter andra världskriget att förringa och bagatellisera demokratiernas roll i kriget. Ju mer avlägsen krigstiden blev, dess mer förringades och nedsattes de stora insatserna från de demokratiska
staterna, som då var Sovjetunionens allierade. Denna skändliga
taktik drives in absurdum i den nu föreliggande »läroboken».
De lärda herrarna i den ryska vetenskapsakademin ger världen
en originell information om andra världskrigets utbrott och förlopp. Denna skildring avser uppenbarligen att göra troligt, att ickeangreppspakten av den 23 augusti 1939 mellan Stalin och Hitler,
vari Polens delning verkställdes och som ledde Hitler till beslutet att
sätta i gång världskriget, skulle varit ett påhitt av fienden till den
»socialistiska» Sovjetunionen. Likaledes skall man tro, att det livliga samarbetet mellan Sovjetunionen och Tyskland från augusti
1939 till juni 1941, vilket i mycket hög grad underlättade, för att
inte säga möjliggjorde, för det nazistiska Tyskland att föra krig
mot de västliga demokratierna, skulle vara en fantasi. Varken pakten eller samarbetet förnekas direkt. Men de inte endast förtigas
utan genom en förfalskad framställning av händelseförloppet göras
de även betydelselösa. Klart och tydligt förklarar författarna, att
»blocket av de fascistiska staterna, Tyskland, Japan och Italien,
utlöste det andra världskriget». Demokratierna, Förenta staterna,
England och Frankrike, försummade inte – heter det vidare i
skildringen – att göra allt vad i deras makt stod för att rikta
Tysklands och Japans aggression mot Sovjetunionen. Det var just
de demokratiska staternas plan – och följaktligen inte pakten
mellan Ribbentrop och Molotov — som eggade de tyska och japanska angriparna att släppa lös världsbranden, med det djävulska
syftet att tillintetgöra den socialistiska sovjetstaten. För att dölja
denna flagranta historieförfalskning avger författarna en mystisk
81
‘·. ….
Paul Olberg
förklaring av följande innehåll: »Detta krig var från Tysklands
och dess förbundnas sida ett erövringskrig. Men det var ett befrielsekrig för Sovjetunionen och andra folk, som utgjorde offer
för det fascistiska överfallet.» (»Läroboken», sid. 279.) Om denna
krigsfilosofi över huvud taget skall hava någon mening, betyder
den alltså, att Ryssland i sin egenskap av Tysklands allierade under
tiden augusti 1939–juni 1941 förde ett erövringskrig. Likaså var
den vittgående aktiva hjälpen till Tyskland under denna period,
då Hitler marscherade mot västdemokratierna och speciellt då han
besatte Frankrike, en aggressiv aktion i stor stil. Om Rysslands
deltagande i kriget såsom allierad till demokratierna skall uppfattas som ett »rättvist befrielsekrig», förmäler oss inte de ryska
akademikerna. Av deras övriga uttalanden i »läroboken» rörande
krigets förlopp och slut framgår, att de förnekar denna fråga. Helt
allmänt förklarar de, att kriget skulle ha varit avslutat med förinlandet av de fascistiska staterna genom den »antihitlerska koalitionen». De förklarar emellertid klart och tydligt, att Sovjetunionen
»spelade den avgörande rollen» för segern över det nazistiska Tyskland och det imperialistiska Japan. (Sid. 280.) Att de demokratiska staterna tillsammans med Sovjetunionen bildade den »antihitlerska koalitionen», antydes inte med ett enda ord. Helt förtiges
Förenta staternas generösa hjälp till Sovjetunionen genom låneoch uthyrningsakten. över huvud taget förtiges alla fakta, som
utgör ett bevis på det vänskapliga samarbetet mellan Sovjetunionen
och demokratierna. Avsikten med denna taktik är inte svår att
inse: perioden av vänskapliga förbindelser mellan den kommunistiska diktaturstaten och de västeuropeiska och amerikanska demokratierna skall utplånas ur det ryska folkets medvetande, för att
man skall kunna framställa legenden om »inringandet av den socialistiska Sovjetunionen» från de kapitalistiska staternas sida som
en farlig levande realitel.l
Metoden att förgifta det ryska folket med hätsk propaganda lö-
per som en röd tråd genom alla politiska översikter i »läroboken».
Genom spekulationer av psykologisk art väcker författarna det
största misstroende och en oförsonlig fiendskap gentemot den fria
världens demokratier hos folket. De handlar i enlighet med den
inte okända regeln inom rysk militär propaganda, enligt vilken sol- 1 Om samarbetet mellan Sovjetunionen och Tyskland under perioden augusti
1939-juni 1941 kan rekommenderas den nyligen utkomna instruktiva skriften
av A. Rossi »Zwei Jahre deutsch-sowjetisches Biindnis» (Verlag fiir Politik und
Wirtschaft, Köln).
82
Den internationeUa kommunismens aktionsprogram
daten för att besegra fienden måste hata honom. Som redan sagts
proklamerar de tesen, att Sovjetunionen i andra världskriget var
hänvisat till sina egna krafter. De demokratiska allierade skulle,
uppgives det, inte det ringaste ha bekymrat sig om det ryska folkets öde. Denna historieförfalskning fortsättes i »läroboken» även
då det gäller efterkrigstidens händelser. I det sammanhanget framställes påståendet, att de maktägande kretsarna i de imperialistiska länderna, »framför allt i USA omedelbart efter andra världskriget inlett en politik, som syftade till att förbereda ett tredje
världskrig». (Sid. 288.) Marshallplanen – lär oss vidare de sakkunniga ryska akademikerna – hade endast det syftet att tillintetgöra grundvalarna för de västeuropeiska staternas ekonomi, »att
förslava dessa stater och med hjälp av de maktägande i England
ställa dem under USA:s herravälde.» (Sid. 286.)
Både som vänner till ett solidariskt samarbete mellan nationerna
och som vänner till mänskligheten över huvud taget, vill de ryska
akademikerna göra gällande, att »för närvarande förbereder imperialisterna ett nytt världskrig». (Sid. 289.) Denna fara kan, enligt deras sakkunniga åsikt, avvärjas endast, »om folken själva tar
fredens upprätthållande i egna händer». (Sid. 289.) Det är självklart, att den fredsälskande ryska kommunismen är redo att övertaga den historiska missionen att under sin högsta skyddskontroll
upprätthålla freden.
Det är anmärkningsvärt, att »lärobokens» aggressiva politiska
propaganda står i skarp motsats till direktiven om den koexistens,
som i själva »läroboken» anbefalles som en trängande uppgift. Sin
egendomliga »längtan» efter »samarbete» vill författarna förklara
under hänvisning till en förklaring av Lenin, som skall ha uttalat
sig i positiv riktning om den ryska kommunistiska statens samarbete med de kapitalistiska staterna. I själva verket utsäger Lenins grundläggande tes i detta avseende raka motsatsen. För övrigt
har Kremls nya skrämseltaktik vid förhandlingarna om ratificering
av Parisfördraget (frågan om Tysklands återupprustning), bl. a.
Molotovs hotfulla förklaring den 10 december 1954 rörande användandet av våld, gett ett nytt övertygande bevis för att den s. k.
koexistensen huvudsakligen tjänar som ett agitatoriskt slagord för
den ryska kommunismen.
Triumferande berättar författarna, att de kapitalistiska staternas
lömska plan att under världskriget göra slut på Sovjetunionen som
stormakt fullkomligt misslyckades. Trots dem blev motsatsen fallet: Ryssland kunde utvidga sina gränser i Europa och i Fjärran
83
‘ <
Paul Olberg
östern samt i högre grad än förut göra sitt inflytande gällande på
den internationella politikens område. »Folken i en rad länder»,
vet författarna att berätta, »närmare bestämt Polen, Tjeckoslovakien, Rumänien, Ungern, Bulgarien och Albanien, har befriat sig
från reaktionens ok och grundat folkdemokratiska republiker.»
Samtidigt har det skapats en tysk demokratisk republik, som utgör
grundpelaren för det tyska folkets demokratiska krafter. Folken i
alla dessa tidigare suveräna stater har naturligtvis frivilligt anslutit
sig till det »socialistiska läger», i vars spets Sovjetunionen står.
Man må heller inte förgäta de tidigare oavhängiga baltiska republikerna, som likaledes med den ryska kommunismens välsignelse
blev upptagna i de »demokratiska folkrepublikernas» lyckliga familj. Till sist ägnar Kreml också sin uppmärksamhet åt den österrikiska republiken.
Den ryska erövringen av alla dessa stater, som uppnåddes genom
den grövsta kränkning av fördragen med de demokratiska allierade, genom flagrant missbruk av de allierades förtroende, i synnerhet gentemot USA, och genom militära våldsaktioner under krigets
sista skede, är enligt den ovan citerade kommunistiska definitionen
av krigets väsen att karakterisera såsom »befrielseaktioner från
Sovjetunionens sida». Denna säregna »befrielse» sammanfattar de
ryska akademikerna i sin summering av andra världskriget på följande sätt: »Sovjetunionen har räddat civilisationen, friheten, oavhängigheten och till och med de europeiska folkens existens från
de fascistiska förtryckarna.»
Historieförfalskningen, som i »läroboken» genomföres i enlighet
med alla regler för kommunistisk propaganda, väcker så mycket
större förvåning, som den angives såsom garanti för den ryska
kommunismens fortsatta seger över kapitalismen på andra sidan
järnridån. Enligt »läroboken» skall utvecklingen i världen under
efterkrigsåren helt och hållet ha skett till förmån för kommunismen, medan däremot de kapitalistiska länderna har genomlevt den
ena krisen efter den andra. Europas kapitalism går med snabba
steg sin säkra undergång till mötes. Endast den amerikanska kapitalismens styrka och framtid stämmer författarna till pessimism.
Från denna utgångspunkt fördömer dc Förenta staternas politik
på det skarpaste som »imperialistisk» och som om den skulle ha
till mål endast att »utsuga alla folk».
Det är väl överflödigt att framhålla, att »läroboken» skildrar den
internationella kommunismens framtid i de mest lysande färger.
Dess författare har noga räknat ut, att redan mer än lj3 av mänsk- 84
Den internationeUa kommunismens aktionsprogram
ligheten marscherar under kommunismens baner. De förklarar högtidligt, »att i vårt sekel leder alla vägar till kommunismen». Denna
profetia kan måhända för tillfället uppmuntra det ena eller andra
kommunistiska partiet i övriga länder. Det kan emellertid inte förverkligas, eftersom den utgår från felaktiga ekonomiska, sociala
och politiska förutsättningar. Författarna behärskar konsten att
»omskriva» historien, den konst som den brittiske författaren George
Orwell så utmärkt har skildrat i sin gripande roman »1984». Men
de kan inte betraktas som objektiva, vetenskapliga historieforskare
-inte ens genom den av dem så framgångsrikt utövade »omskrivningen» av historien. Deras anspråk på att »läroboken» har »vetenskaplig objektivitet» är absolut omotiverat, lika väl som deras program för den internationella kommunismen är en framtidsfantasi.
85
– \_
..• 41

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner