Print Friendly

Den förste Bernadotte

Av Redaktionen | 31 december 1960


1960


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN FÖRSTE BERNADOTTE
NÄR LuDVIG STAVENOW år 1943 anmälde andra delen av Torvald
Höjers Karl XIV Johan-biografi i
Svensk Tidskrift, uttalade han en
förhoppning, att författaren skulle
få tillfälle att slutföra detta verk,
som var en heder för svensk vetenskap. Det skulle dröja hela sjutton
år, innan denna önskan gick i uppfyllelse, men Höjer kunde åberopa
goda skäl för sitt dröjsmål. En
svensk historieprofessors arbetsdag
är så fylld av pedagogiska och administrativa uppgifter, att tiden
helt enkelt inte medger någon
större sammanhängande forskningsverksamhet. Till detta kommer att ämnet och källmaterialet
till den nya delen varit av en helt
annan storlek och svåröverskådlighet än de båda föregående. När nu
den tredje delen föreligger i bokhandeln, kan emellertid läsaren
med glädje konstatera, att den är
en fullt värdig avslutning till detta
i sitt slag monumentala verk om
den förste Bernadottes fängslande
levnadsbana (Torvald T:son Höjer,
Karl XIV Johan, Konungatiden,
Norstedts, pris 65: -).
I den första delen – »Den
franska tiden» – följde Höjer
Av fil. dr ALF ÅBERG
Bernadottes lysande karriär som
soldat och ämbetsman i Napoleons
kejsardöme. Den andra delen –
»Kronprinstiden» skildrade
Karl Johan på höjden av sin bana.
Det var då han som svensk tronföljare och kronprins tog avgörandet till 1812 års politik, förde överbefälet över en av de allierades armeer i kampen mot Napoleon och
genomdrev unionen med Norge.
Den tredje delen – »Konungatiden» – har inte så mycket av
yttre, dramatiska avgöranden, men
i gengäld ger den nya aspekter på
Karl XIV Johans person och tänkesätt under de tjugosex fredsåren
som Sveriges och Norges konung.
Ett imponerande – och förträffligt redovisat – forskningsarbete i
arkiven och den ymnigt flödande
litteraturen ligger bakom den mäktiga volymen. I första hand har Hö-
jer kunnat utnyttja det Bernadotteska Familjearkivet, som tidigare
endast sporadiskt använts av forskarna. En mångårig ingående kännedom om detta arkiv ger Höjer
möjlighet att i varje större fråga
klargöra kungens egen inställning
och ofta även hans innersta motiv
vid avgörandena. Materialet i familjearkivet har han kompletterat
med bl. a. den stora sviten av Karl
XIV Johan-papper i Riksarkivet
samt de främmande sändebudens
rapporter.
Detta ytterst svårbearbetade material har Höjer presenterat i en
klar, spänstig och lättflytande
framställning, fylld av intressanta
citat och kryddad av en viss sträv
humor. Det är i första hand kungens motståndare, som blir föremål
för driften. Vid 1821 års norska
storting förekom det, berättar han,
ett slags politisk kombination mellan en relativt manstark bondegrupp och en »krets av rabulistiska
ultrapatrioter, som samlades kring
krigsrådet Flor och traktören Carstens punschbålar». Och om publicisten Magnus Jacob Crusenstolpe
säger han, att han hade en sällsynt
talang att blanda sant och falskt i
de rätta proportionerna. »Den försåtliga insinuationen och det överdrivna smickret, vars verkliga tendens ej kunde gå en hjälpligt intelligent läsare förbi, kommo här till
ymnig och skicklig användning mot
konungen själv.»
Dessa prov på Höjers kvicka och
associationsrika prosa får ej förleda läsaren att tro att hans framställning är partisk till kungens
förmån. Författaren är varken apologet eller negativist. Hans mogna,
väl avvägda omdömen vilar på
grundlig och vederhäftig forskning.
Hans mål är inte att försvara utan
att förklara, och i de flesta fall känner sig läsaren övertygad om att
15- 603444 Svensk Tidskrift H. 4 1960
211
hans bedömning är den riktiga. Det
är en vetenskaplig bragd att i denna
gamla snårskog av legender och
traditioner leta fram den rätta och
tillförlitliga vägen. Det nya material han lägger fram och de slutsatser han drar kommer med sä-
kerhet att verka inspirerande till
ytterligare specialforskning.
I den löpande skildringen fäster
man sig vid en rad fina karakteristiker av männen kring kungen:
den erfarne hovkanslern och utrikesstatsministern Gustaf af Wetterstedt, presidenten Gustaf Fredrik Wirsen, kungens rådgivare i
ekonomiska frågor, vidare den
hårdnackade och oförfärade envoyen i Petersburg Carl Axel Lö-
wenhielm och Johan August Sandels, den självständige och högt begåvade men något maklige riksståthållaren i Norge.
Kronprins Oscar förekommer
ofta i boken. Det var Karl Johan
som genomdrev äktenskapet mellan sin ende son och Josephine av
Leuchtenburg. Det var en politisk
allians men också ett lyckligt beslut; Oscars gemål blev, konstaterar författaren, en av de mest betydande och mest vinnande i raden
av svenska drottningar. Höjer drö-
jer också vid den starka meningsmotsättning, som med tiden uppstod
mellan den alltmera konservative
fadern och den passivt lojale Oscar
med hans stora politiska ambitioner. situationen var många gånger
prövande, men den starka familjekänslan i det nya kungahuset tycks
212
dock varje gång ha övervunnit de
tragiska kriserna mellan kung och
kronprins.
Karl XIV Johan står hela tiden i
framställningens centrum, och Hö-
jer har följaktligen främst ägnat
sitt intresse åt utrikespolitiken och
förhållandet till Norge, de delar av
rikspolitiken, där kungen spelade
den dominerande rollen. Av samtida utrikespolitiska bedömare och
inhemska kritiker betecknades
kungen ofta som den ryske tsarens
i alla skiften trogne bundsförvant.
Höjer delar inte denna uppfattning
vad beträffar Karl Johans tidigare
regeringsår. Han påvisar hur skört
förhållandet vid flera tillfällen var
mellan kungen och tsar Alexander.
Vid ett tillfälle år 1825 tycks
kungen ha varit beredd att kasta
loss från Ryssland och närma sig
till England, som han betraktade
som Sveriges naturliga bundsförvant. Av flera orsaker skedde inte
någon omorientering. Engelsmännen ställde sig kallsinniga till de
svenska synpunkterna i den olycksaliga skeppshandelsfrågan. Och
ungefär samtidigt avled den opålitlige tsar Alexander och efterträddes av Nikolaus l, en furste med
vilken Karl Johan fick lättare att
komma överens.
I fortsättningen under de växande motsättningarna mellan det
absolutistiska Ryssland och det
konstitutionella och liberala England bedrev kungen en neutralitetspolitik med stark ryssvänlig
accent. Hans inställning var i viss
mån realpolitiskt grundad men
hade troligen sin yttersta orsak i
hans motsättning till den liberala
oppositionen i Sverige och Norge. I
en med åren tilltagande ovilja mot
alla förändringar ställde sig kungen
negativ till alla frihetssträvanden i
Europa- julirevolutionen i Frankrike lika väl som det polska upproret och den begynnande skandinavismen. Höjer gör i detta sammanhang en intressant iakttagelse.
Han påvisar att det finns ett klart
samband mellan kungens andliga
och politiska utveckling. År 1833
fyllde Karl Johan sjuttio år. Det
var då, som Höjer påpekar, en anmärkningsvärt hög ålder för en regerande svensk monark – endast
Fredrik l hade tidigare uppnått den
och då i långt framskriden senilitet. Trots att Karl Johan befann sig
i vida bättre vigör, hade ålderdomen satt sina spår också på honom.
Obenägenheten för förändringar,
en växande retlighet och böjelsen
för allenastyrande hänger, enligt
Höjers förståelsefulla tolkning,
samman med en pågående inre förändring, en minskad andlig vitalitet hos den åldrande kungen.
Unionen med Norge var kungens
personliga verk, och varje kritik
mot denna inom och utom landet
uppfattade han därför som riktad
mot sig själv. Motsättningen mellan
kungamakten och den norska oppositionen gällde styrelsen inom
landet. Medan norrmännen strä-
vade efter självhävdelse inom unionens ram, ville kungen knyta föreningen fastare. I motsats till vad
en del norska historiker velat göra
gällande, påvisar Höjer, att RyssIand inte var något verksamt stöd
för Karl Johan, när han ville stärka
unionen. Av allt att döma var det
ett ryskt intresse att unionen förblev lös och svag.
I denna anmälan är det bara
möjligt att beröra några väsentliga
sidor i Höjers stora verk. Den växande inre oppositionen ägnar han
självfallet stort utrymme och får
därvid tillfälle att ge en instruktiv
skildring av samhällsutvecklingen
som bakgrund till bonde- och borgarståndens frammarsch i det tidiga 1800-talets Sverige. Tidigare
föga kända är några andra avsnitt
i boken som handlar om kungens
målmedvetna propagandaverksamhet i Sverige och utlandet. Höjer visar hur Karl Johan tog vissa publicister i sin tjänst. Från kungens
enskilda byrå, ett verkligt litet ämbetsverk med egna lokaler på Slottet, flöt det ut en ström av propagandaalster, som ställdes till förfogande åt i första hand svenska,
franska och tyska tidningar. Karl
Johans propaganda innebar något
nytt i svensk politik och skulle med
viss framgång fortsättas av hans
son.
Det ligger nära till hands för en
213
anmälare att jämföra den förste
Bernadotte med grundaren för
Vasadynastin. Det finns stora likheter i deras livsverk. Båda sökte
de återställa vår nationella självaktning, och båda befrämjade de
utvecklingen av näringslivet. Också
i sitt personliga skaplynne hade de
vissa gemensamma drag: häftigheten och misstänksamheten, maktlystnaden, intresset för den egna
propagandan och omsorgen om den
personliga förmögenheten. I andra
hänseenden skiljer de sig från varandra. I motsats till Gustav Vasa
ryggade Karl Johan alltid tillbaka
för tanken att överskrida den formella lagens råmärken och tillgripa våldsmedel mot det egna folket. Och medan Gustav Vasa bäst
låter sig respekteras på långt avstånd – helst av fyra sekler – var
Karl Johan en folkkär monark redan för sin egen samtid.
I Höjers arbete möter vi Karl
Johan i helfigur, och bilden av
kungen är till övervägande del
sympatisk och vinnande: ett klart
intellekt, en militär och politisk
begåvning av ovanliga mått, en
fransman och en europe, som blev
förankrad i Norden och med åren
förvandlades till en patriark och
landsfader för två brödrafolk.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Pengar för ingenting

Läs mer

webshop_banner