Print Friendly

DEN FÖRDUMMADE ARBETSMARKNADSDEBATTEN

Av Redaktionen | 31 december 1996


1996


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN FÖRDUMMADE
ARBETSMARKNADSDEBATTEN
GUNNAR WETTERBERG
Kommunerna står inför stora utmaningar; uppgifterna blir fler samtidigt som resurserna är begränsade. Med
satsningar på personalens kompetens, decentraliserat ansvaret men också på alternativa driftsformer kan
kommunerna bli en dynamisk arbetsplats med framtiden för sig.
en svenska arbetsmarknadsdebatten
har fördummats.
Inför 13 procents
arbetslöshet glömmer vi de insikter som den gamla
politiken byggde på, och behåller
bara dess lapptäcke av åtgärder. Då
har barnet åkt ut, fastän vattnet är
kvar.
Fördumningen handlar inte minst
om själva synen på arbetsmarknaden.
Den centerledare som lovade
400.000 nya jobb far nog ta på sig en
del av skulden. Sedan dess har debatten blivit alltmer fixerad vid statistikens nettosiffror – som om resten av
arbetsmarknaden var konstant. Och
enfalden accelererar – under senare
år tror man att alla jobb ska konmu i
”nya” branscher, medan hela sektorer döms ut som ”stagnerande”,
GUNNAR WETTERBERG är direktör på Svenska Komrnunförb~mdet.
underförstått ointressanta.
Så är det förstås inte alls. Arbetsmarknaden är mycket mer spännande
än så. Det är bruttoflödena som
spelar roll. Hundratusentals jobb
försvinner valje år, hundratusentals
kommer till – det är alldeles normalt.
Så ser utveckling och förnyelse ut.
Kruxet är när balansen slirar, när
utslagningen drivs upp (av raset efter
överhettningen, till exempel), om de
nya jobben inte kan ta sig fram- eller
om de nya är sämre än de utslagna.
Då blir utvecklingen bakhal.
I Långtidsutredningen 1995 (SOU
1995:19) underströk vi bruttoflö-
denas betydelse med en tabell, vilken
återfinns på nästa sida.
Så ser bilden ut för det privata
näringslivet. Men så ser den också ut
för kommunernas del. Det är det
viktigaste beskedet i den rapport som
Svenska Kommunförbundet lade
fram häromveckan, Personal i rörelse.
netto- och bruttoflöden egentligen
inte bli. Det säkraste man kan säga är
naturligtvis att alla sådana siffror visar
sig vara fel när den förutsagda dagen
väl är här, men tendensen är tydlig
nog. I nettosiffror skulle kommunerna behöva öka sin sysselsättning
med 14.000 personer fram till 2005-
men brutto handlar det om ett
nyrekryteringsbehov på 540.000
anställda…
En del av förklaringen är den
naturliga omsättningen, en annan
åldersstrukturen.
A djunkten alltid adjunk t
Omsättningen glömmer vi ofta bort.
Är det ”farniljeekonomernas” fel? I
deras exempel är en metallare
metallare hela livet, adjunkten adjunkt och allihopa stannare. I praktiken är det långt ifrån så. Av kommunernas personal 1985 är det bara 47,8
procent som fortfarande är kommuKommunerna, personalen och framtiden. nalanställda tio år senare.
Tydligare än i rapportens fram- Några pluggar, en hel del har
skrivning kan skillnaden mellan pensionerats, men många har helt
SVENSK TID SKRIFT
s
Tabell: Nytillkomna och förlorade arbetstillfallen i näringslivet 1985-1992
Årliga genomsnittliga andelar av sysselsättningen, procent
1985- 1989- 1985-
1989 1992 1992
Nya arbetstillfällen, brutto 16,1 12,6 14,5
Nyetablering 7,3 5,6 6,5
Expansion 8,8 7,0 8,0
Förlorade arbetstillfällen, brutto 13,2 16,1 14,6
Nedläggning 5,2 4,9 5,0
Kontraktion 8,1 11,3 9,6
Sysselsättningsforändring, netto 2,9 -3,5 -0, l
Inträde, netto
(etableringar-nedläggningar) 2,1 0,8 1,5
Expansion, netto
(expansioner-kontraktioner) 0,8 -4,2 -1,6
Omsättning av arbetstillfållen 29,4 28,2 29,1
Sysselsättning, basåret
(1.000 personer) 2.306,0 2.588,0 2.306,0
enkelt bytt till en annan sektor. De
som bara bytt inom en kommun eller
från en kommun till en annan finns
kvar bland de 47,8 procenten.
Den andra forklaringen är ålderssammansättningen. Kommunernas
personalstruktur är märkt av den
snabba expansionen på 1960- och
1970-talen. Då byggdes vården och
omsorgen ut, och då var det 1940-
talets årskullar som kom ut och rörde
sig på arbetsmarknaden. Många
hamnade i kommunerna, och nu ska
de snart gå i pension.
bli attraktiva for den halva m.i.ljon
medarbetare som krävs om medborgarna ska få den service de vill ha?
Persoltal i rörelse visar att behoven
skiljer sig åt mellan olika verksamhetsområden. Nyrekryteringsbehovet är ganska måttligt inom barnomsorgen. Babyboomen ebbar ut
(men den kan komma tillbaka!),
samtidigt som daghenunen är det
senaste expansionsområdet. Därfor är
åldersfordelningen inte lika skev som
inom andra delar av komn1unerna.
Äldreomsorgen ökar
Desto mer folk kanuner det att
behövas mom äldreomsorgen.
Redan idag ökar antalet 85-aringar
och äldre kraftigt, de grupper som
studiens sJutår blir det ännu fler, när
just 1940-talets årgangar passerar 85-
arsstrecket. Kommunernas ansvar har
blivit tyngre och mer medicinskt
präglat sedan ÄDEL-reformen forde
över sjukhe11U11en från landstingen.
Viktig nyrekrytering
Men det är i skolan som de största
behoven kommer. Av dagens lärare
är mer än 40 procent över 50 år
gamla. Inom konmmnemas utbildningsverksamhet måste 133.000
personer nyrekryteras fram till 2005.
Det är en fornlidabel uppgift, inte
minst med tanke på den nyckelroll
som skolan har i samhällsekonomin:
for att bekämpa arbetslösheten, for
att säkra tillväxten och for att lägga
grunden for en någorlunda jänm fordelning av inkomster och resurser.
Det är därfor som nyrekryteringen
till läraryrket är en av den offentliga
sektorns viktigaste uppgifter under
de kol11111ande åren. Bilden av de
olika sektorernas behov är inte hela
svaret på .-rågan om personalen. Det
är inte självklart att samma slags
anställda ska konuna i de pensionerades ställe. Utveckling och fornyelse handlar inte bara om forskjutningar mellan sektorerna, utan i lika
hög grad inom dem.
Barnomsorgen är ett exempel. De
senaste åren har den varit under hårt
tryck. Konununernas ekonomi har
fOrsämrats överlag, samtidigt som
babyboomen slagit igenom och
barnomsorgslagen skärpt kraven pa
att tillhandahålla platser. JämfOrt med
”Snart” betyder i det här perspektivet om tio-femton år. Men det
betyder ändå att det är hög tid for
kommunernas fortroendevalda och
tjänstemän att lyfta blicken från
dagens elände. Hur ska konmmnerna behöver mest omsorg. Bortom slutet av 1980-talet kostar en plats i
6 S VEN S K TID S KI~IFT
z
o
z
>
z
barnomsorgen 20-25 procent mindre
idag.
Höjda avgifter och en del arbetsmarknadspolitiska åtgärder har
bidragit till att lätta trycket, men
framfårallt är det verksamheten och
personalen som klarat omställningen.
Fler inskrivna barn har ställt krav på
mer välutbildad personal. På många
daghem har man lyckats bibehålla
kvaliteten genom att strukturera
verksamheten bättre än tidigare.
Mellan 1991 och 1995 ökade antalet
fårskollärare och fritidspedagoger
inom barnomsorgen med knappt
10.000, medan antalet dagbarnvardare och barnskötare minskade
med knappt 18.000 personer. Från
att de lägre utbildade var nästan
dubbelt så många som de högskoleutbildade vid 1990-talets ingång
utgör fårskollärarna och fritidspedagogerna drygt 40 procent av barnomsorgens personal.
En viktig faktor är antagligen den
ökade mängfalden när det gäller
organisationen. Nya verksamhetsformer – fåräldrakooperativ, personalkooperativ och privata daghem –
har bidragit till fårnyelsen. Ideburna
tionella sjukvarden ökar läkarnas
andelar på undersköterskornas och
biträdenas bekostnad, och det är
möjligt att detta konm1er att påverka
även äldreomsorgen. I skolan ligger
eleverna ofta längre fram än de vuxna
när det gäller att utnyttja den väldiga
”Nu öppnas väge11
för nya och rner varierade arbetsformer) där
den intellektuella tillfredställeisen och nyfikenhetell kan sättas i
högsätet på ett helt
annat sätt än tidigare.
De nännaste tio åren
bör kunna bli den
pedagogiska fömyelsens decennium) till
professiot~ell glädje och
stimula11s för alla
inblandade. ”
kunskapsmassa som informationsteknologin gjort tillgänglig, men
utnyttjar personalen mer effektivt.
En ytterligare press ligger i könsfårdelningen. Dagens könsroller har
inneburit att många unga kvinnor
sökt sig till vården och omsorgen.
När rollerna luckras upp blir sådana
yrkesval inte längre lika självklara.
Konununerna måste göra mera får
att motivera sina sökande, både
pojkar och flickor.
Samtidigt konkurrerar kommunerna som arbetsgivare med andra
sektorer, inte minst om den bäst
utbildade arbetskraften. Lösningen
kan då ofta bli att satsa pa furre men
bättre utbildade anställda, som därigenom kan ta en bättre löneutveckling på sikt.
Till en del handlar det om sanmu
personer som vidareutbildar sig. I
någon mån har det länge varit så
inom skolan – folkskollärare har
blivit adjunkter – och sjukvården –
undersköterskor har blivit sjuksköterskor, sjuksköterskor läkare –
men det bästa exemplet är aterigen
barnomsorgen. De senaste årens
”kompetenslyft” har i stor utsträckning skett genom att barnskötare gått
vidare och blivit forskollärare, ofta
daghem har fort in nya pedagogiska denna omvandling kommer snart att med arbetsgivarens benägna bistånd.
ideer, kooperativen har hittat nya kräva en delvis helt ny pedagogik Men rekryteringen är inte bara en
fonner får fåräldrarnas medverkan, från lärarnas sida. magfråga, även om löneavtalens indioch med personalens rörlighet har vidualisering konuner att ge bättre
detta nya sedan spritt sig och Färre men bättre utbildade betalt får goda insatser. Jobb är också
befruktat även de konmlUnala insti- Förskjutningen mot högre kompe- konsumtion: om inte arbetet är
tutionerna. renskrav drivs på av löneutveck- någorlunda roligt och spännande, så
Trenden mot mer välutbildad !ingen. Fackens krav på foljsamhet ökar frestelsen att söka sig någon
personal konm1er antagligen att göra mot andra, mer betalningskraftiga annanstans.
sig gällande även inom andra verk- sektorer innebär att konununerna Det var en viktig tanke med det
samhet områden. Inom den tradi- måste hitta verksamhetsfornler som nya läraravtalet. Avregleringen inneSVENSK TIDSKRIFT 7
‘”
z
o
‘”
z
r
>
Vl
>
‘”
z
bär att den enskilde läraren kan fa en
långt bättre löneutveckling än
tidigare, men framforallt avslutar det
katederlektionens herravälde. Nu
öppnas vägen for nya och mer varierade arbetsformer, där den intellektuella tillfredsställelsen och nyfikenheten kan sättas i högsätet på ett helt
annat sätt än tidigare. De närmaste
tio åren bör kunna bli den pedagogiska fornyeisens decennium, till
professionell glädje och stimulans for
alla inblandade.
Lösningen på kommunernas rekryteringsbehov ligger också i en större
rörlighet mellan sektorerna. Den kan
bestå i att människor byter yrken och
sprider erfarenheter mellan olika
branscher. Skolans fornyelse skulle
antagligen tjäna mycket på att dra till
sig akademiker med andra erfarenheter, for att om tio-femton år kanske befrukta andra delar av näringslivet med den nya pedagogik som då
utvecklats.
Men rörligheten kan också ligga i
att vården och omsorgen far fler
producenter. Kravet på prioriteringar
innebär att kommunerna t ex drar
ned på mer vardagliga sysslor i
hemtjänsten, vilket öppnar möjligheter for andra producenter. Många
kommuner vill också konkurrensutsätta sin verksamhet, även inom
den ”mjuka” sektorn, och lägger ut
mer och mer arbete på entreprenörer.
När kooperativ och privata foretag
på detta sätt far större betydelse så
8
innebär det inte bara en större
valfrihet for medborgarna. Personalen far fler arbetsgivare att välja
mellan, och därmed möjlighet att
hitta andra arbetssätt och kanske
också bättre anställningsvillkor.
Bra personal är en forutsättning for
god service, och det vill medborgarna ha for sina skatter. Om arbetsgivaren sedan är kommunal, privat
eller kooperativ är inte huvudsaken.
Huvudsaken är att tjänsterna ger
valuta for pengarna, inklusive en
socialt och politiskt acceptabel
fordelning, så länge det är skatterna
som står for en stor del av
finansieringen.
Svårt fylla luckorna
Inte heller denna forändring har
debatten begripit. Dagens standardoro gäller sjukvården och landstingens resurser – utan insikt om att
äldreomsorgen redan idag motsvarar
två tredjedelar av sjukvårdens kostnader, och att behoven där växer tre
gånger så snabbt som i sjukvården.
På sätt och vis är misslyckandet
redan här, trots att lärarforsöijningen
hör till det som ändå kan planeras
någorlunda. När vi forsta gången
påpekade problemet i Långtidsutredningen 1992 (SOU 1992:19)
blev det inte mycket till reaktion.
Sedan dess har SCB och andra
bekräftat bilden, men med den
traditionella rekryteringen och lärarutbildningen kommer det att bli svårt
att fylla luckorna.
SVENSK TIDSKR.IFT
Förbehållsbelopp är den lilla
summa staten inte tar. Det är den
månadspeng delinkventen får ha
kvar sedan resten rakats in till
statskassan. l vanliga fall talar
man om förbehållsbelopp när
kronofogden driver in skulder,
men nu har själva skuldbegreppet vidgats till att gälla innehav av intjänade medel över
huvud taget.
Inom äldreomsorgen har mer än
hälften av kommunerna bestämt
hur mycket de äldre har rätt att
ha kvar av sina pengar när de bor
hemma. Avgiften för omsorgen
expanderar olika mycket beroende på hur mycket som finns att
ta sedan hyran är betald. En
person över 65 år med vårdbehov
förbehålls en fickpeng, det s k
förbehållsbeloppet, vars storlek
kommunen bestämmer. Vad därutöver är tar pappa hand om.
Ibland blir det mindre kvar för
individen själv än vad kommunen
betalar ut i socialbidrag åt andra.
Förbe’Jållsbeloppet för ”särskilt
boende”, som är servicehus eller
sjukhem, räknas oftast ut enligt
”30/20-regeln ”. Det betyder att
individen får behålla 30% av
grundpensionen med pensionstillskottet inräknat. Har individen
därutöver andra tillgångar, som
ATP, ITP, inkomst av kapital och
sådant får han behålla 20 procent
av den typen av äckligt ojämlika
tillgångar. Resten tar kommunen.
Företeelsen förbehållsbelopp är
pervers. staten äger inte våra
pengar. Det är vi som har tjänat
dem. Vi bestämmer vad vi vill
betala och till vem.
Helena Riviere
o
z
o
z
Cl
z

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner