Print Friendly

Den fjärde republikens kris

Av Redaktionen | 31 december 1949


1949


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

-· ··– ~—~~—
DEN FJÄRDE
REPUBLII(ENS KRIS
Av direktören för Svenska Institutets avdelning i Paris SVEN RYNELL
DEN engelske skribent, som i höstas karakteriserade Frankrikes aktuella situation som »förtvivlad men icke allvarlig», uttryckte i paradoxal tillspetsning ett obestridligt men kanske likväl stundom förbisett faktum. Om den fjärde republikens ledare
hittills visat en oförmåga att komma till rätta med de fundamentala inrepolitiska problemen, som inte kunnat undgå att väcka
farhågor för en hopplös förlängning av krisen, är det nämligen
inte mindre påfallande, att landet i materiellt hänseende förhållandevis snabbt repat sig efter ockupationsårens utarmning och
utplundring. Den industriella produktionen passerade redan i början av fjolåret 1938 års nivå, och även på jordbrukets område
ligger produktionssiffrorna sedan någon tid i genomsnitt högre
än under åren närmast före krigsutbrottet. De kommunikationslinjer, som skadades under kriget, har i huvudsak reparerats, nya
dammbyggnader har möjliggjort en icke obetydlig ökning av tillgången på elektrisk kraft, åtskilliga industrianläggningar, som
förstördes av tyskarna, har försetts med modern maskinell utrustning, affärsfönstren äro åter fyllda av inhemska och importerade
varor, och i fråga om vissa livsmedel, som tidigare måste ransoneras, kan man nu börja skönja tydliga tecken på en begynnande
överproduktion. Bristkrisen, som efter krigsårens umbäranden
tedde sig utomordentligt allvarlig, kan med andra ord sägas vara
i stort sett hävd. Den kris, som det franska samhället för närvarande genomgår, är i första hand av politisk och social natur och
har sina kanske starkaste rötter i en alltmera utbredd brist på
förtroende för de styrande och deras göranden och låtanden.
Det är sålunda intet tvivel om att nationalförsamlingens president, Herriot, uttryckte en ganska allmän uppfattning, när han
nyligen i ett anförande i Lyon fastslog, att »det som skapar de
16- 493443 Svens].; Tid,qkrift 1949 221
Sven Rynell
nuvarande svårigheterna är kamrarnas svaghet». Ingen lär heller
kunna förneka, att partipolitikerna genom sin brist på konsekvens,
samarbetsvilja och förutseende bär ett drygt ansvar för att de
växande materiella tillgångarna inte blivit mera rättvist fördelade, för misslyckandena på pris- och lönepolitikens område och
för att utpräglat politiska strejkrörelser fått urarta till veritabla
sabotage mot hela det franska produktionslivet. A andra sidan
måste det emellertid samtidigt erkännas, att folkets nedärvda motvilja och skepsis mot statliga ingripanden och förordningar inte
underlättat deras arbete. Frankrike har härvidlag råkat in i en
circulus vitiosus, där en utpräglat individualistisk- och av fransmän själva ofta skarpt kritiserad – frånvaro av »esprit civique»
ständigt hämtar ny näring ur de politiska ledarnas misstag och
försummelser.
Det torde vara minst lika vanligt inom som utom Frankrike,
att i detta sammanhang det engelska folkets samhällsanda och
den engelska krispolitikens puritanska målmedvetenhet ställes i
bjärt kontrast mot den franska »rädde-sig-den-som-kan-mentaliteten» och de franska statsmakternas brist på vilja och förmåga
att ta initiativ till en konsekvent återhämtningspolitik i sparsamhetens och de gemensamma uppoffringarnas tecken. Varje jämförelse av detta slag måste emellertid innebära en klar orättvisa
mot Frankrike och fransmännen. Det krävs sålunda inte mycket
eftertanke för att inse, att de psykologiska förutsättningarna för
en planhushållningspolitik under knapphetens kalla stjärna efter
ockupationsårens svält och elände var de sämsta tänkbara. Det
franska folket varken kunde eller ville längre fortsätta att dra
åt svångremmen – och i den mån ransonerna inte räckte till,
fanns ju dessutom alltid för dem, som kunde betala, den under
umbärandenas tid väl upporganiserade svarta marknaden att tillgå.
För att få bukt med denna illegala livsmedelshandel hade det
krävts en stark administration – men Frankrikes hela centrala
förvaltning måste efter tyskväldets och Vichy-männens tid byggas upp på nytt praktiskt taget från grunden. Sedan kammare
och senat ett par veckor efter kapitulationen i strid mot författningen frånsagt sig sina befogenheter till förmån för marskalk
Petain, existerade inte längre någon författningsmässig regeringsmakt. Den fjärde republiken skulle skapas, födslovåndorna blev
av naturliga skäl svåra och långvariga, och innan det parlamentariska livet hunnit få någotsånär fasta konturer, hade inflationen
redan tagit full fart och folkstämningen markant försämrats.
222
·~
Den fjärde republikens kris
Det behöver knappast särskilt framhållas, att den fortgående
skärpningen av motsättningarna mellan Sovjet och västmakterna lagt ytterligare hinder i vägen för återhämtningssträvandena. Frankrike har, trots sin inre svaghet, på nytt i hög grad
blivit ett »nyckelland». Om det delvis har detta förhållande att
tacka för en exceptionellt rundhänt stöd- och lånepolitik från
amerikansk sida, så har i gengäld Moskva av samma skäl funnit
sig föranlett att med det franska kommunistpartiets benägna medverkan försöka på allt sätt fördröja och försvåra landets materiella
och politiska tillfrisknande. Att de upprepade strejker inom livsviktiga industrier, som igångsatts på order av centrala kommunistiska organ, vållat Frankrike enorma ekonomiska förluster ger
även synerligen approximativa beräkningar vid handen. På lång
sikt ännu allvarligare är det kanske emellertid, att dessa strejkrörelser tid efter annan försatt statsmakterna i situationer, som
de visat sig icke kunna bemästra. Den tveksamhet och villrådighet, som de ådagalagt inför oroligheterna på arbetsplatserna, har
i mångas ögon på ett skrämmande sätt blottat deras brist på auktoritet och handlingskraft och därigenom kraftigt bidragit till
att inom vida kretsar minska förtroendet för deras kompetens.
I fråga om löne- och arbetsvillkoren har visserligen strejkerna
på få undantag när slutat som klara nederlag för kommunisterna.
Men som vapen i det av Kominform dirigerade undermineringsarbetets tjänst ha de ovedersägligen visat sig så mycket mera
effektiva.
Hur uppenbar strejkrörelsernas politiska natur och innebörd än
varit, får man dock inte förbise, att allvarliga och påtagliga sociala missförhållanden jämna marken för den kommunistiska agitationen. De senaste åren har för folkets breda lager varit en utomordentligt svår tid. För pensionärer och småsparare ha inflationens verkningar i många fall blivit närmast katastrofala. Tjänstemannakåren – som, i motsats till vad man i allmänhet tror, i
Frankrike är förhållandevis mindre än i flertalet andra västeuropeiska stater och som genom det franska efterkrigssamhällets
snabba och omfattande byråkratisering fått sin arbetsbörda avsevärt ökad – har inte ens tillnärmelsevis kompenserats för levnadskostnadernas kraftiga stegring. Om också arbetarna i genomsnitt lidit mindre av krisen än den lägre medelklassen, måste även
deras materiella bekymmer sägas ha givit grundad anledning till
missnöje och besvikelser. De tämligen blygsamma löneökningar
man lyckats genomdriva har i allmänhet hastigt ätits upp av
223
Sven Rynell
nya prisstegringar. De styrandes åtgärder mot krisens och inflationens profitörer ha i stor utsträckning präglats av inkonsekvens
och rädsla för att på allvar sätta yxan till roten. Och den sociala
nydaning, som man väntade och krävde efter befrielsen, har endast till en ringa del blivit verklighet. I stort sett ha på socialpolitikens område inga förändringar inträtt, som varit ägnade
att minska klassmotsättningarna och förmå kroppsarbetarna att
inta en mindre oppositionell och mera solidarisk attityd mot det
franska samhället än under mellankrigstiden.
Att den franska arbetarklassen efter kriget blivit ett lätt byte
för kommunistisk demagogi av grövsta slag hänger otvivelaktigt
också intimt samman med det faktum, att de revolutionära parollerna från seklets första decennier aldrig helt förlorat sin makt
över sinnena. Arbetarrörelsen har i Frankrike aldrig genomgått
samma mognads- och konsolideringsprocess som exempelvis i de
nordiska länderna; det är signifikativt, att ännu vid tjugotalets
slut mindre än tio procent av arbetarna inom industri, handel
och transport voro fackligt organiserade. Visserligen medförde
krisen under trettiotalets första hälft ett hastigt uppsving för
fackföreningsrörelsen- men folkfrontsexperimentet misslyckades,
och efter den andra Binm-ministärens avgång började åtskilliga
arbetare åter tvivla på möjligheterna att på konstitutionell väg
omvandla det franska samhället i socialistisk riktning. Vid krigets slut var en betydande del av den franska arbetarklassen fortfarande fackligt oskolad. Dess insikter i samhälleliga frågor motsvarade icke lägets krav, och klasskampsmentaliteten i sin mest
oförsonliga form var alltjämt vitt utbredd.
Arbetarnas benägenhet för utomparlamentariska aktioner och
kommunisternas starka grepp om den centrala fackföreningsorganisationen ha givetvis kraftigt bidragit till att vidga klyftan mellan dem och arbetsgivarna. Men det kan å andra sidan knappast
bestridas, att även sakligt väl motiverade lönerörelser och fullt
legitima krav på socialpolitikens och arbetslagstiftningens områ-
den mötts av ett motstånd från de besuttna klassernas sida, som
varit föga ägnat att bereda väg för ett närmande de olika befolkningsskikten emellan. Den kompromiss- och samförståndsanda, som
kommit att prägla avtalsförhandlingar i vårt land, har i Frankrike i stort sett varit lika obefintlig bland arbetsgivarna som
inom arbetarklassen. Om denna benhårda kampinställning inom
det ena lägret tagit sig uttryck i kommunistiskt revolutionära
strömningar, så har den yttersta flygeln inom det andra lägret
224
·}
Den fjärde republikens kris
även på senare tid visat sympatier för extremt nationalistiska
rörelser, som knappast varit inspirerade av parlamentariska eller
demokratiska tänkesätt. Det ena som det andra gör, att förhållandet mellan »dem som har» och »dem som inte har» fortfarande
kännetecknas av ömsesidig misstro och misstänksamhet. Ingendera parten vågar frivilligt uppge några av sina ställningar –
och de sociala problemen bevarar en virulens, som förgiftar samhällskroppen.
I denna oförsonliga motsättning mellan vad en fransk politisk
författare med en avsiktlig förenkling kallat »le parti de l’Ordre
etabli» och »le parti du Mouvement» har man otvivelaktigt också
att se en av de främsta orsakerna till den franska mellankrigspolitikens brist på kontinuitet och effektivitet – och därmed till
sammanbrottet 1940. Den ständiga kampen mellan två i parlamentariskt hänseende praktiskt taget jämnstarka block och mellangruppernas manövrer för att få till stånd en valtaktiskt givande
»kohandel» än med det ena, än med det andra lägret berövade
statsmakterna deras handlingskraft och kom den tredje republiken att alltmera framstå som »la republique de la discorde». På
den misslyckade och för de lägre klasserna ytterligt hårda deflationspolitiken under trettiotalets första hälft följde folkfrontsepokens socialistiska skördeyra. När inrikespolitiken fr. o. m. mitten
av år 1938 fick en mera odoktrinär och konsekvent karaktär, var
det för sent. Nederlaget blev för stora delar av folket den slutgiltiga bekräftelsen på de styrandes inkompetens – och säkerligen skulle många efter katastrofen ha varit beredda att instämma i den stränga dom, som Andre Gide i september samma
år skrev ner i sin dagbok: »Il etait evident que cela nous menait
a l’abime. Le choc de la guerre n’a fait que precipiter la ruine
d’un Etat deja tout decompose. Ce fut le brusque et total effondrement d’un edifice vermoulu».
Att föreningen av republikanskt styrelseskick och parlamentarism även efter nederlaget motsvarade franska folkets innersta
önskemål framgår emellertid redan av den fjärde republikens konstitution. Den förtroendekris, som senare inträtt, har i första hand
framkallats av att partipolitiska hänsynstaganden, valtaktiska
spekulationer och beroende av snäva gruppintressen, enligt en alltmera utbredd uppfattning, liksom under mellankrigstiden förhindrat statsmakterna att på ett tillfredsställande sätt förvalta
resultaten av nationens samlade arbete. Politikernas hela uppträdande visar, menar man, att de ingenting lärt och ingenting
225
..,_;:
f .,;·_,.,·.
Sven Rynell
glömt sedan tredje republikens dagar. En suspekt försagdhet och
tvekan utmärker dem alltjämt i situationer, där de kunde och
borde verka som den enande och tändande kraft, som skulle förmå
driva fram en gemensam ansträngning för landets återhämtning.
Frankrikes djupa inre splittring återspeglas med pinsam tydlighet i det politiska livet – ingen regering och inga kammardebatter har i nämnvärd grad bidragit till att minska den.
De icke-kommunistiska partiernas oförmåga att etablera det
förtroendefulla samarbete, som med nuvarande mandatfördelning
inom nationalförsamlingen är en oundgänglig förutsättning för
att en fastare regeringspolitik över huvud taget skulle vara möjlig, utgör säkerligen också den främsta förklaringen till de framgångar, som de Gaulle under den senaste tiden kunnat inregistrera. Vad han aldrig skulle ha kunnat uppnå genom sina egna
ofta diffusa och motsägelsefyllda programförklaringar har han
vunnit tack vare motståndarnas misstag och inre oenighet. Ju
tydligare sprickorna inom den s. k. tredje kraften framträtt, desto
större skaror av missnöjda har fylkat sig under hans baner. Att
rörelsen därigenom alltmera fått karaktären av uppsamlingsparti
för folk ur skilda läger, vars enda egentliga sammanhållningsband i politiskt avseende är en gemensam, mer eller mindre reservationslös övertygelse om ledarens statsmannabegåvning och en
allmän leda vid dagens parlamentariska intrigspel lär emellertid
föga bekymra generalen. Ingenting tyder heller på att han med
oro och olust skulle se, att han bland sina anhängare kommit att
få räkna ett växande antal notoriska konjunkturpolitiker. Varje
tal han håller, varje pressintervju han ger vittnar vältaligt om
att han nu är lika förvissad om sin mission som Frankrikes räddare som efter kapitulationen 1940.
Bland de faktorer, som förutom de Gaulles egen personlighet
och nationalförsamlingens långa svaghet bidragit till hans partis
märkliga frammarsch, bör med all sannolikhet nämnas själva det
namn han givit sin rörelse, Rassemblement du Peuple Fran<;ais.
Behovet av nationell enhet och enighet är i det ur geografisk och
befolkningssynpunkt heterogena Frankrike alltid starkt förnimbart, och det parti eller den man, som under ett kritiskt skede
framstår som representant för en dylik kraftsamling, vinner lätt
stora befolkningsgruppers bevågenhet. Inte utan fog har det gjorts
gällande, att landets historia symboliseras och sammanfattas av
namnen på några stora personligheter, som lyckats förkroppsliga
denna enhetstanke- en Jeanne d’Arc, en Henrik IV, en Richelieu,
226
Den fjärde republikens kris
en Napoleon o. s. v. En omisskännlig strävan att trygga den inre
sammanhållningen kommer också till uttryck i förvaltningens
starka centralisering. När de Gaulle i nuvarande läge envist betonar nödvändigheten av enighet och som sin rörelses mål uppställer att åvägabringa en »det franska folkets samling», finner
hans ord sålunda resonans i djupa skikt av folksjälen.
Samtidigt kan man dock aldrig komma ifrån att det republikanska styrelseskicket bl. a. är resultatet av en dubbel revolt mot
de enväldiga kungarnas och kyrkans auktoritet och att fransmännen som en följd av detta historiska arv gärna ana dunkla reaktionära syften bakom varje tendens att utvidga regeringsmaktens
befogenheter. Det ligger åtskillig sanning i det gamla påståendet,
att en fransk väljare efter att med demonstrativ tillfredsställelse
ha röstat med den yttersta högern eller den yttersta vänstern vill
bli styrd av en centerregering. Ministärer, som i kritiska lägen
begära extraordinära fullmakter för att stärka sin ställning i förhållande till kamrarna och därigenom kunna genomföra ett konsekvent handlingsprogram, riskera alltid att – åtminstone av de
grupper som deras politik i första hand drabbar- stämplas som
folkets fiender och republikens dödgrävare. När de senaste franska regeringarna tvekat att vidta verkliga kraftåtgärder för att
knäcka de monopolistiska sammanslutningarna på livsmedelshandelns område eller för att förhindra sabotage i samband med strejkerna, kan deras långt drivna försiktighet sålunda delvis förklaras som en välförståelig rädsla för att stöta betydande väljargrupper för pannan. I valet mellan att försöka finna en formel,
som för tillfället möjliggör en nödtorftig kompromisslösning, och
att genom en målmedveten aktion fullfölja en på förhand utstakad, bestämd linje ha de, som i så många andra hänseenden, anknutit till traditionerna från tredje republikens tid. Huruvida
franska folket, trots all sin obestridliga motvilja mot autoritära
styrelseskick, nu skall visa samma tålamod härvidlag som under
mellankrigstidens gott och väl fyrtio olika regeringar förefaller
emellertid mindre säkert.
De politiska partiernas benägenhet för taktiska kombinationer
har sedan gammalt låtit sig väl förenas med ett segt fasthållande
vid utpräglat teoretiska programpunkter, som kraftigt bidragit
till att försvåra den fortgående och smidiga anpassning till nya
krav, som den utrikes- och inrikespolitiska händelseutvecklingen
nödvändiggör. Trots de betydande insatser, som flera av den fjärde
republikens ledande politiker gjort för att utan förutfattade me- 227
!’
f
Sven Rynell
ningar söka lösa de allvarliga problem, som det storpolitiska lä-
gets försämring, inflationen och de breda folklagrens växande
missnöje ställt statsmakterna inför, har det efter kriget lika litet
som under mellankrigstiden kunnat undvikas, att motsättningar
i principfrågor av underordnad betydelse även i kritiska ögonblick förlamat de styrandes handlingskraft. Kammardebatterna
ha härigenom i många fransmäns ögon fått karaktären av trista
reminiscenser från en längesedan svunnen tid – och gett vind i
seglen åt dem, som kräva en radikal omdaning av hela det politiska livet.
Å ven partipolitikerna själva torde i betydande utsträckning
vara övertygade om att en viss förnyelse inom den nuvarande författningens ram är en oundgänglig förutsättning för att den fjärde
republiken skall kunna bestå och Frankrike övervinna efterkrigstidens svårigheter. Om de inte visa sig mäktiga denna förnyelse,
medan förtroendekrisen ännu icke drivits till sin spets, synes det
emellertid vara fara värt, att det bistra eftermäle, som Paul Valery en gång gav Europas statsmän i gemen, kan komma att gälla
även för dem: »Ils etaient nourris du passe: ils n’ont su faire que
du passe.»
228

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner