Print Friendly

Den fjärde ap-fonden

Av Redaktionen | 31 december 1972


1972


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MARGARETHA AF UGGLAS:
Den fjärde AP-fonden
Riksdagen kommer inom kort att få
taga ställning till två mycket viktiga
lagförslag. De gäller de anställdas
representation i företagens styrelser resp
möjligheten att använda AP-medel för
aktieköp i enskilda företag. Motiven
till det senare lagförslaget säges vara
löntagarnas behov av ökat inflytande i
näringslivet, näringslivets behov av
riskvilligt kapital och pensionsfondernas
behov av värdesäkra placeringar.
Redaktör Margaretha af Ugglas har
granskat dessa motiv och redogör i sin
artikel för vilka verkningar dylika aktieköp
kan få. Hon menar att AP-fonderna
är precis det jättelika socialiseringsinstrument, som högern varnade för på
50-talet. H ar man väl accepterat APfondernas rätt att köpa aktier, är det
sedan bara frågan om sifferjusteringar
för att möjliggöra en socialisering av
företagen.
Två lagförslag av utomordentligt stor betydelse för näringslivets – och det svenska samhällets – framtid kommer under
hösten och våren att presenteras riksdagen. Det ena rör rätten för de anställda
att vara representerade i företagens styrelser. Det andra handlar om nya placeringsregler för AP-fonderna, som skall
möjliggöra aktieköp för AP-pengarna.
Det ena förslaget – det som handlar
om de anställdas styrelserepresentationhar näringslivet ställt sig kallsinnigt till,
bl a genom att Svenska Arbetsgivareföreningen ej ansåg sig behörig att förhandla
med LO i denna fråga därför att man inte
hade fullmakt från sina medlemsföretag.
Den andra reformen har däremot näringslivets godkännande, åtminstone i så måtto
att näringslivets representanter i kapital·
marknadsutredningen har ställt sig bakom
utredningens förslag att en fjärde fond
inrättas för inköp av aktier i enskilda fö.
retag.
Ä ven om meningarna inom svensk före·
tagsamhet är långtifrån entydiga i dessa
svåra frågor – anställda sitter exempelvis redan i många företagsstyrelser – så
är det utan tvekan på det här beskrivna
sättet som näringslivets ställningstagande
som kollektiv har uppfattats. Det hade varit önskvärt om inställningen hade varit
den rakt motsatta. Medan styrelserepresentation för de anställda kan innebära
något positivt för företagen och samhället
– öka känslan av samhörighet och förståelse bland annat – är det svårt att se
att aktieköp av AP-fonden i längden kommer att tillfredsställa något annat syfte än
det rent socialistiska: att successivt överföra produktionsmedlen i samhällets ägo.
Nu omgives kapitalmarknadsutredningens förslag självfallet av vällovliga fraser
och högstämda motiv. Som i så många
andra sammanhang vill socialdemokraterna inte beskriva i klartext vad det är fråga
om. Man vet att det svenska folket egentligen inte är särskilt förtjust i socialismen.
Den måste serveras i små och väl uppblandade doser. Ingredienserna i dekokten heter den här gången: löntagamas behov av ökat inflytande i näringslivet, nä-
ringslivets behov av riskvilligt kapital och
pensionsfondernas behov av värdesäkra
placeringar. Det är denna eleganta treklang som skall tillfredsställa de olika intressentgruppema: LO, näringslivet och
ATP-pensionärema.
Motiven håller inte
Hur mycket verklighet finns det då bakom
de olika motiven? Granskar vi först argumentet om den ökade insynen för de anställda är det lätt att konstatera, att nå-
got ökat inflytande får inte Sveriges 3 miljoner löntagare för att ett antal statliga,
fackliga och arbetsgivarefunktionärer i en
fondstyrelse får möjlighet att göra aktieaffärer. Som alltid när »kollektivets makt»
skall ökas genom förstatligande, är det i
själva verket ett antal individer i samhällsapparatens topp som får mer att säga till
om. Ett effektivt sätt att öka löntagamas
insyn är däremot företagsdemokratiska reformer inom företag och organisationer.
Betydligt besvärligare är det att reda
ut begreppen kring näringslivets behov av
347
riskvilligt kapital. Det är inte utan att socialdemokraterna kan tänkas få en viss
framgång när de beskriver den nya fonden som ett uttryck för omtanke om det
svenska näringslivets utveckling och framtid! Det låter så bestickande riktigt att nä-
ringslivet – vars trängda läge vi får höra
så mycket om – skulle få nytt liv med
hjälp av AP-miljarderna. Litet eftertanke
säger dock att resonemanget är bakvänt.
Näringslivets problem i dag är den bristande lönsamheten. Med högre lönsamhet
ökar investeringsviljan och stiger självfinansieringsgraden. Vad företagsamheten
behöver är inte i första hand nytt kapital
utan bättre möjligheter att förränta de medel man redan har investerat. Ett företag
kan tillföras hur mycket riskvilligt kapital
som helst, kan det inte tillfredsställande
förränta medlen blir företaget bara en
Ebberöds bank. Bakom den pressade lönsamheten ligger bland annat de ständigt
stigande lönekostnaderna, som inte så lätt
låter sig tyglas. Men statsmakter, som inte
vill ingripa i den fria lönebildningen, kan
ändå snab~t hjälpa företagen till en ökad
lönsamhet genom att lätta på några av de
offentliga pålagorna. Avskaffas löneskatten
och sänks ATP-avgifterna har företagens
lönsamhets- och finansieringssituation i ett
slag förbättrats!
Hela diskussionen kring näringslivets
behov av riskvilligt kapital och återslussningen av AP-medel till näringslivet är i
själva verket en skendiskussion. Förenklat
uttryckt har så att säga problemet skapat
sig självt genom statens sug av resurser
från näringslivet. Lätta på suget och frå-
348
gan löses! Vad kapitalmarknadsutredningen borde ha utrett är huruvida det verkligen är önskvärt att ha en fonduppbyggnad
som gör det nödvändigt att hitta på former för hur de pengar, som företagen betalt ut, skall slussas tillbaka till företagen!
Det enda skäl – förutom socialiseringsmotivet förstås – som kan rättfärdiga en
sådan procedur är att de slussade medlen
får en bättre användning än de skulle ha
fått om de ursprungligen stannat kvar i
näringslivet. Förutsättningen härför är i
sin tur att de funktionärer, som placeras
i den nya AP-fondens styrelse, begriper sig
bättre på företagsamhet än de i näringslivet direkt engagerade. Och vem tror det?
Det tredje motivet för aktieköp med
AP-pengar är vid en analys lika innehållslöst som de två första. Utan tvivel kan det
vara angeläget att värdesäkra pensionspengarna, och alla vet att under 60-talet
har fondernas ränteinkomster inte ens
täckt inflationsförlusterna. Saken är bara
den, att aktiemarknaden är så begränsad
i förhållande till de väldiga fonderna, att
aldrig så lyckade aktieköp inte kan medföra annat än en ytterst obetydlig förbättring i den totala förräntningen. Rätta
sättet att förhindra att inflationen gröper
ur fonderna är naturligtvis att föra en effektivare stabiliseringspolitik som dämpar
prisstegringarna. Andra möjligheter är en
högre obligationsränta och värdesäkra lån.
Faran av aktieköp
Nå, undrar säkert någon vid det här laget,
är det här med aktieköp då så farligt? Socialiseringsspöket har det viftats med förr,
och än dominerar de enskilda företagen
det svenska näringslivet. Nej, några revolutionerande förändringar är inte att vänta efter det att den nya AP-fonden har
bildats. De 500 miljoner kr som den föreslås få att röra sig med till en början kan
säkert få en kurshöjande effekt på börsen,
många aktieägare till glädje och nytta,
men någon hausse blir det inte bara för
den sakens skull. Många företag som går
knackigt kan också få en ny stark partner
i AP-fonden att dela de gamla delägarnas
börda. Det är ganska troligt att den fjärde AP-fonden får ett öde som liknar investeringsbankens, om vilken det blivit
ganska tyst förutom i samband med Junexaffären. Det blir inte de lönsamma expansiva företagen som vänder sig till AP-fonden. Vill ett lönsamt företag nyemittera
aktier, blir säkert de gamla aktieägarna
glada att få teckna. De svaga företagen
däremot, som inte har någon möjlighet
att gå ut med emissioner på marknaden,
de tar tacksamt emot de pengar som APfonden kan erbjuda.
Men den fjärde AP-fondens blygsamma
start får inte förvilla. I år förfogar APfonderna över drygt 51 miljarder, och 1980
kommer de av allt att döma att ha vuxit
till i runt tal 160 miljarder kr. Dessa väldiga summor skall ställas mot dagsvärdet
av företagen på börslistan, som uppgår
till cirka 33 a 34 miljarder kr. Teoretiskt
är det således ingen omöjlighet för APfonderna att köpa upp alla Sveriges största
företag. Dessutom är det ju så att även
500 milj kr förslår ganska långt om man är
ute efter att skaffa sig tillräckligt stora
aktieposter för inflytande i företag. Vilka
begränsningsregler som än kommer att
omge den fjärde AP-fonden vid dess start
– 500 milj kr i maximikapital under de
första åren och exempelvis regeln att den
inte får äga mer än fem procent av ett
företag – så kan riktlinjerna ändras efter
en ny socialdemokratisk partikongress och
inför ett nytt val. LO har ju redan anvisat
den vägen när man förklarar att början
bör vara försiktig, sedan får erfarenheten
styra utvecklingen . . . Det är självfallet
så att när det gäller AP-fondernas rätt att
köpa aktier ligger inte den principiella
skillnaden mellan att utnyttja fem procent
av AP-kapitalet eller tio procent eller mellan att få inneha fem procent av röstvärdet i ett bolag eller tio procent. Den principiella gränsen går vid noll procent. Har
man väl accepterat en ny princip, är det
sedan bara frågan om sifferjusteringar.
Förslaget ett socialiseringshot
AP-fonderna är precis det jättelika socialiseringsinstrument som högern varnade
för på 50-talet. I dag börjar även en del
349
socialdemokratiska röster bekänna färg.
Den socialdemokratiska tidningen Östgö-
ten har förklarat »efterhand blir aktieinnehavet så stort att löntagarna kan bestämma aktiviteten inom näringslivet. För detta krävs inte att vartenda företag i landet
köps upp. Det räcker med strategiskt utplacerade poster i ett begränsat antal fö-
retag». Även den inflytelserika tidningen
Arbetet är frispråkig: »De möjligheter som
öppnas efter dessa linjer är väsentliga för
att förverkliga den fackliga och politiska
arbetarrörelsens långsiktiga krav på ett
samhällsövertagande av produktionsmedlen. Framtida aktieköp med AP-fondmedel kan underlättas genom ändringar av
aktiebolagslagen och långivning kombinerad med krav på nyemission som helt utnyttjas av AP-fonden».
Det råder inget tvivel om att många ledande socialdemokrater i en fjärde APfond för aktieköp ser en möjlighet att i en
snabbare takt än hitintills ändra den nuvarande blandekonomin i riktning mot ett
socialistiskt samhälle. Detta bör näringslivet ta ad notam.
348
gan löses! Vad kapitalmarknadsutredningen borde ha utrett är huruvida det verkligen är önskvärt att ha en fonduppbyggnad
som gör det nödvändigt att hitta på former för hur de pengar, som företagen betalt ut, skall slussas tillbaka till företagen!
Det enda skäl – förutom socialiseringsmotivet förstås – som kan rättfärdiga en
sådan procedur är att de slussade medlen
får en bättre användning än de skulle ha
fått om de ursprungligen stannat kvar i
näringslivet. Förutsättningen härför är i
sin tur att de funktionärer, som placeras
i den nya AP-fondens styrelse, begriper sig
bättre på företagsamhet än de i näringslivet direkt engagerade. Och vem tror det?
Det tredje motivet för aktieköp med
AP-pengar är vid en analys lika innehållslöst som de två första. Utan tvivel kan det
vara angeläget att värdesäkra pensionspengarna, och alla vet att under 60-talet
har fondernas ränteinkomster inte ens
täckt inflationsförlusterna. Saken är bara
den, att aktiemarknaden är så begränsad
i förhållande till de väldiga fonderna, att
aldrig så lyckade aktieköp inte kan medföra annat än en ytterst obetydlig förbättring i den totala förräntningen. Rätta
sättet att förhindra att inflationen gröper
ur fonderna är naturligtvis att föra en effektivare stabiliseringspolitik som dämpar
prisstegringarna. Andra möjligheter är en
högre obligationsränta och värdesäkra lån.
Faran av aktieköp
Nå, undrar säkert någon vid det här laget,
är det här med aktieköp då så farligt? Socialiseringsspöket har det viftats med förr,
och än dominerar de enskilda företagen
det svenska näringslivet. Nej, några revolutionerande förändringar är inte att vänta efter det att den nya AP-fonden har
bildats. De 500 miljoner kr som den föreslås få att röra sig med till en början kan
säkert få en kurshöjande effekt på börsen,
många aktieägare till glädje och nytta,
men någon hausse blir det inte bara för
den sakens skull. Många företag som går
knackigt kan också få en ny stark partner
i AP-fonden att dela de gamla delägarnas
börda. Det är ganska troligt att den fjärde AP-fonden får ett öde som liknar investeringsbankens, om vilken det blivit
ganska tyst förutom i samband med Junexaffären. Det blir inte de lönsamma expansiva företagen som vänder sig till AP-fonden. Vill ett lönsamt företag nyemittera
aktier, blir säkert de gamla aktieägarna
glada att få teckna. De svaga företagen
däremot, som inte har någon möjlighet
att gå ut med emissioner på marknaden,
de tar tacksamt emot de pengar som APfonden kan erbjuda.
Men den fjärde AP-fondens blygsamma
start får inte förvilla. I år förfogar APfonderna över drygt 51 miljarder, och 1980
kommer de av allt att döma att ha vuxit
till i runt tal 160 miljarder kr. Dessa väldiga summor skall ställas mot dagsvärdet
av företagen på börslistan, som uppgår
till cirka 33 a 34 miljarder kr. Teoretiskt
är det således ingen omöjlighet för APfonderna att köpa upp alla Sveriges största
företag. Dessutom är det ju så att även
500 milj kr förslår ganska långt om man är
ute efter att skaffa sig tillräckligt stora
aktieposter för inflytande i företag. Vilka
begränsningsregler som än kommer att
omge den fjärde AP-fonden vid dess start
– 500 milj kr i maximikapital under de
första åren och exempelvis regeln att den
inte får äga mer än fem procent av ett
företag- så kan riktlinjerna ändras efter
en ny socialdemokratisk partikongress och
inför ett nytt val. LO har ju redan anvisat
den vägen när man förklarar att början
bör vara försiktig, sedan får erfarenheten
styra utvecklingen . . . Det är självfallet
så att när det gäller AP-fondernas rätt att
köpa aktier ligger inte den principiella
skillnaden mellan att utnyttja fem procent
av AP-kapitalet eller tio procent eller mellan att få inneha fem procent av röstvärdet i ett bolag eller tio procent. Den principiella gränsen går vid noll procent. Har
man väl accepterat en ny princip, är det
sedan bara frågan om sifferjusteringar.
Förslaget ett socialiseringshot
AP-fonderna är precis det jättelika socialiseringsinstrument som högern varnade
för på 50-talet. I dag börjar även en del
349
socialdemokratiska röster bekänna färg.
Den socialdemokratiska tidningen Östgö-
ten har förklarat »efterhand blir aktieinnehavet så stort att löntagarna kan bestämma aktiviteten inom näringslivet. För detta krävs inte att vartenda företag i landet
köps upp. Det räcker med strategiskt utplacerade poster i ett begränsat antal fö-
retag». Även den inflytelserika tidningen
Arbetet är frispråkig: »De möjligheter som
öppnas efter dessa linjer är väsentliga för
att förverkliga den fackliga och politiska
arbetarrörelsens långsiktiga krav på ett
samhällsövertagande av produktionsmedlen. Framtida aktieköp med AP-fondmedel kan underlättas genom ändringar av
aktiebolagslagen och långivning kombinerad med krav på nyemission som helt utnyttjas av AP-fonden».
Det råder inget tvivel om att många ledande socialdemokrater i en fjärde APfond för aktieköp ser en möjlighet att i en
snabbare takt än hitintills ändra den nuvarande blandekonomin i riktning mot ett
socialistiskt samhälle. Detta bör näringslivet ta ad notam.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner