Print Friendly

Den finländska högern och utrikesdebatten

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DAGANCKAR.
Den finländska högern
och utrikesdebatten
En alltid aktuell fråga i finländsk utrikesdebatt är hur förhållandet till Sovjetunionen skall beröras i tal och skrift.
President Paasikivi gav redan 1945 anvisningar och råd om den saken. De har i
det stora hela följts. Pol mag Dag Anckar,
forskningsassistent vid akademien i Abo,
har gjort en undersökning om högern i
Finland och utrikesdebatten. Han konstaterar, att utrikespolitiska ställningstaganden utnyttjats av motståndare för
att omöjliggöra inrikespolitiska insatser.
Men stridigheterna har minskat under
1960-talet. Förutsättningar finns nu för
större lugn på den utrikespolitiska fronten, så mycket mer angeläget som nästa
presidentval inträ1far 1974.
I sitt inledningsanförande vid ett informationstillfälle för pressens representanter i
december 1945 framhöll dåvarande statsminister J. K. Paasikivi att såväl pressen
som den allmänna opinionen omfattade
den ståndpunkten, att vapenstilleståndsfördraget mellan Finland och Sovjetunionen skulle uppfyllas till punkt och pricka.
Detta var dock enligt talaren inte tillräckligt: »Enligt min uppfattning ser man
den här frågan ur en litet – jag finner
inte det rätta ordet, men skulle vilja säga
– formell synvinkel och det räcker inte.
Vi finländare är . . . vana vid att tänka i
de former och de fåror som den inre rättsordningen bestämmer . . . Men i internationella frågor är förhållandena andra. I
relationerna mellan stater beaktar man,
såsom alla förstår, alldeles andra synpunkter, och där avgör andra krafter än de som
råder i de permanenta förhållandena på
den inre rättens område.»
Senare i sitt anförande återkom Paasikivi till denna fråga och underströk att
»många i vårt land synes tro att vi redan
nu lever i något så när normala förhållanden och att det är ingen fara, utan
att vi kan gräla och skälla på varandra så
mycket vi vill. Denna uppfattning är alldeles felaktig. Vi lever ännu inte alls under normala förhållanden, vi har vapenstillestånd och vi har här övervakningskommissionen, som i kraft av vapenstilleståndsfördraget har mycket stora rättigheter och befogenheter.»
Vid ett liknande informationstillfälle i
februari 1946 framhöll Paasikivi i ett svar
på en fråga, i vilken utsträckning pressen
under rådande förhållanden kunde utnyttja sin rätt till framförande av kritik, att
»vad pressens uppträdande beträffar, så
varken ber eller föreslår någon att man
skall uppträda krypande och ödmjukt och
bockande . . . Det är inte regeringens avsikt … Var och en har rätt att utnyttja
friheten att framföra kritik, något annat
kan det inte vara tal om.»
I dessa citat återfinner man en gränsdragning, ett utstakande av de linjer inom
vilka utrikesdebatten enligt talaren borde
hålla sig. Å ena sidan var det inte önskvärt att debatten antog former som kunde betecknas som »krypande» eller »bockande». Å andra sidan kunde debatten
inte heller föras helt fritt. Det gällde att
pålägga sig en viss inre självcensur, varvid
det inte var tillfyllest att stanna vid ett
erkännande av de fördragsenliga och i
denna mening »juridiska» eftergifter som
gjorts i avseende å relationerna till den
östra stormakten och grannen. Det krävdes något utöver detta: en beredvillighet
att avhålla sig ifrån opinionsyttringar som
kunde uppfattas som kränkande eller irriterande för Sovjetunionen. ·
De tre attityderna
På det hela taget kan man säga att konflikter mellan dessa tre attityder till Sovjetunionen – en ödmjuk, en försiktig, en
avmätt – har dominerat den efterkrigstida utrikesdebatten i Finland. När det
gäller att bestämma dessa attityders ideologiska placering kan man med införande
av vissa förenklingar utgå från en vänsterhöger-skala och påstå, att inställningen till
127
Sovjet varit mer förbehållsam och svalare
längre högerut på skalan. Påståendet inrymmer dock som sagt vissa förenklingar.
Den attityd som intagits av de yttersta
vänstergrupperingarna – kommunisterna
och i viss mån arbetarnas och småbrukarnas socialdemokratiska förbund – har varit definitivt östorienterad men kan svårligen betecknas som »Ödmjuk» eller »bockande». Uppslutningen kring de uppfattningar som Sovjetunionen gett uttryck åt
har inte motiverats av en insikt om det
nödvändiga i att beakta utrikespolitiska
realiteter utan av en övertygelse, att Sovjets uppfattningar – eller i varje fall de
målsättningar som ligger bakom dessa
uppfattningar – är riktiga. En annan förenkling gäller högerattitydens placering. I
själva verket har inom alla borgerliga partier funnits företrädare för en riktning
som förespråkat en mer självständig hållning mot Sovjetunionen, vartill kommer
att denna riktning varit representerad även
inom socialdemokratin. Särskilt under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet
kan det socialdemokratiska partiet sägas
ha tillhört partiskalans högra flygel vad
utrikespolitiken beträffar. Det underlag,
som denna riktning förfogat över, kan
dock i allmänhet sägas ha varit bredare
inom de partier som befinner sig längre
högerut på partiskalan. Den riktning, som
talat för en mer försiktig attityd, har haft
ett starkare understöd inom de centerbetonade partierna.
Högerns utrikespolitik
När det gäller att definiera högerns ut- 128
rikespolitiska ideologi är det framför allt
två omständigheter som bör hållas i minnet. Konservativa riktningar värdesätter
i allmänhet nationens historiska arv och
»sammanför till ett begrepp – det ‘nationella elementet’ – känslan för detta
arv och intresset för en nationell politik
mellanfolkliga sammanhang» (Sven
Lindman, Partistudier 1-3, Abo 1957, s.
117) . Man bör då beakta dels högerns
uppfattning av Finlands historiska arv,
dels dess intresse för en nationell politik.
Vad den förstnämnda frågeställningen
beträffar är det inte fråga om att högern
uttryckligen skulle se Finland som »västerns yttersta utpost mot österns barbarhorder». Det är fastmer fråga om ett mycket bestämt avståndstagande från den
samhällsordning, som Sovjetunionen representerar, och ett förnekande av att hänsynstaganden till Sovjet borde motivera en
mjukare inställning till hemmakommunisterna. De ibland uppdykande spekulationerna om att den stränga disciplin och
den oförståelse för avvikande beteendemönster, som genomsyrar det sovjetiska
samhället, kan göra detta mer tilltalande
för högerkretsarna i Finland får betecknas
som i högsta grad orealistiska. Det är ett
ofrånkomligt faktum, att till Finlands historiska arv hör minnet av svåra ryska
övergrepp. Benägenheten att glömma och
ha överseende med dessa övergrepp är
mindre framträdande inom högern än
inom andra ideologiska grupperingar.
Kränkningar av landets suveränitet ter sig
naturligtvis mest misshagliga för de kretsar, som har den största benägenheten att
hemfalla till nationalistiska tänkesätt.
Högerns intresse för en nationell politik
har främst tagit sig uttryck i ett bestridande av att utrikespolitiska hänsyn till Sovjet borde få dirigera Finlands ställningstaganden i frågor, där politiska eller ekonomiska motiv förefaller anbefalla andra lösningar än de som kan antas väcka den
största genklangen i öster. Några exempel:
på högerhåll talade man för Finlands anslutning till Nordiska rådet även när Sovjet ställde sig avvisande till anslutningsplanerna. Man kritiserade häftigt att Finland i FN-omröstningarna hösten 1956
avhöll sig från att fördöma Sovjetunionens
intervention i Ungern. Man drog sig inte
för att under den s k nattfrosten hösten
1958 anklaga Sovjet för att kränka Finlands suveränitet och blanda sig i landets
inre angelägenheter. Man pläderade under EFTA-debattens första skeden varmt
för en direkt anslutning till frihandelsområdet, och man protesterade slutligen energiskt mot arrendeavtalet rörande Saima
kanal, vilket man fann vara ekonomiskt
olönsamt. Finlands utrikespolitik har vidare sagts vara kännetecknad av »servilism» och »guvernementanda», presidentvalen har sagts vara »generalguvernörsval» och landet har betecknats som en
»halvsatellit», vars neutrala hållning i internationellt-politiska sammanhang lämnat mycket övrigt att önska. Och givetvis
har frasen om »Kekkoslovakien» då och
då dykt upp i högerns utrikespolitiska argumentering. En av nationella samlingspartiets riksdagsledamöter uppmanade så-
lunda vid en riksdagsdebatt efter notkrisen 1961 president Kekkonen att vända
om och inte fortsätta på den väg, på vilken han kunde bli den finländska historiens president Bene5 (!).
Kritiken mot högern
När man i Finland har kritiserat högern
för att inte operera med tillräcklig försiktighet i den utrikespolitiska debatten, har
man sålunda kunnat göra det med en viss
rätt. Det har inte saknats uttalanden av
högerpressen och högerpolitiker som fö-
refaller ha kunnat formuleras med större
eftertanke. En helt annan sak är att denna
kritik ofta – för att inte säga för det
mesta – tagit sig uttryck och former som
på intet sätt kan betecknas som uppbyggande. Särskilt under mer elakartade utrikespolitiska kriser har det varit vanligt
att högern utsatts för den barocka beskyllningen att önska genomgripande ändra
~andets utrikespolitik. Beskyllningarna har
fö inte formulerats endast av finländsk
press. Även pressen i Sovjetunionen har
gärna gjort uttalanden som gått i samma
riktning. T o m ledande politiker i Sovjet
har funnit för gott att förena sig om misstankarna. Här må bara påminnas om regeringschefen Chrusjtjovs antydan i Novosibirsk 1961 om att högerkretsarna och
»tannerianerna» i Finland kanske hyste
planer på ett förnyat vapenbrödraskap
med Tyskland (!). Dylika opinionsyttringar tolkas i Finland vanligen som uttryck
för en inställning som visserligen är beklaglig men som inte desto mindre är en
realitet som måste beaktas. Detta »beaktande» innebär då att de prickade grup- 129
peringamas utrikespolitiska barlast omöjliggör en fullödig inrikespolitisk insats
från deras sida.
Det är givetvis självklart att goda relationer till Sovjetunionen är en nödvändighet för Finland. Lika självklart borde då
vara att oenigheter om hur relationerna
skall förverkligas och utformas borde motarbetas. I intet fall kan ett konstgjort
uppförstorande eller understrykande av de
meningsskiljaktigheter som råder vara landet till gagn. A andra sidan bör man inte
heller – och här har högern själv långt
ifrån alltid uppträtt helt sanningsenligt –
förneka att vissa meningsskiljaktigheter fö-
religger. De har visserligen, bortsett från
hos yttersta vänstern, mer karaktären av
grad- än av artskillnader, men de existerar dock. Under senare delen av 1960-
talet har de spelat en mer undanskymd roll
i den politiska debatten, men det skulle
vara att dra alltför långt gående slutsatser
att påstå att de därmed vore helt eliminerade.
Oppositionens begränsning
Den svenske forskaren Krister Wahlbäck,
som har ägnat de politiska förhållandena
i Finland en ingående och förtjänstfull behandling, har påpekat att det är obestridligt att den opposition, som tidigare fanns
mot president Kekkonens uppfattning om
vad Paasikivi-linjen kräver, har blivit så
begränsad att den inte ens på rysk sida
kan tillmätas nämnvärd politisk betydelse
(Från Mannerheim till Kekkonen, Malmö
1967, s 191). Iakttagelsen är helt riktig,
och det är att hoppas att Wahlbäck har
130
rätt i sitt förmodande att striderna kring
utrikespolitiken är ett avslutat kapitel i
finländsk politisk debatt. De bakomliggande omständigheter, som bidrog till att göra
finländsk utrikesdebatt så häftig under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet
– dels meningsskiljaktigheter av ideologisk karaktär, dels den beklagliga tendensen att fläta in utrikespolitiken i den inrikespolitiska maktkampen – har kommit i bakgrunden. Detta har skett på
grund av att det utrikespolitiska händelseförloppet tagit en lugnare vändning som
inte i samma utsträckning som tidigare
aktualiserat meningsskiljaktigheter. Vidare
är det parlamentariska dödläge, som utrikesdebatten tidigare bidrog till att skapa,
ett överståndet stadium. Det har inte funnits någon »nattfrost», någon notkris, nå-
gon EFTA-associering eller något Saima
kanal-avtal under 1960-talets senare hälft.
Likaså har den utrikespolitiska diskriminering, som särskilt socialdemokraterna
var utsatta för, eliminerats genom de inrikespolitiska maktförskjutningar som ägt
rum och genom den beredvillighet till utrikespolitisk omorientering socialdemokraterna gett uttryck för.
Å andra sidan är det givetvis möjligt att
dessa omständigheter åter blir aktuella.
Detta beror på vilken utformning kommande utrikespolitiska händelseförlopp
får. Debatten kring den vändning NORDEK-frågan tog hösten 1969 visade att
opinionerna rörande den grad av försiktighet, Finland bör visa mot Sovjetunionen, utformas enligt samma mönster som
tidigare. Debatten kan väntas bli mer inflammerad då den ömtåliga frågan om
Finlands roll i den fortsatta europeiska
ekonomiska integrationen rycker närmare
och antar mer konkreta drag. Frågan om
utrikespolitikens roll i den inrikespolitiska
maktkampen är likaså oklar. Det är fullt
tänkbart att problemställningen blir aktuell t ex i samband med presidentvalen
1974. Här må påminnas om att giltighetstiden för vänskaps-, samarbets- och biståndspakten löper ut 1975, varför frågan
om dess förlängning kan dragas in i presidentvalstriden. Mycket beror på vilken
hållning Sovjetunionen intar.
Givetvis är det att hoppas att grälen
kring vilket parti och vilka politiker som
bäst lever upp till Paasikivi-linjens principer kan undvikas. Blossar de upp igen är
det fara värt att det åter börjar gnissla i
det parlamentariska maskineriet. 1970-talet har nämligen förutspåtts bli en framgångsrik tid för högern i Finland, detta
bl a till följd av befolkningsutvecklingen.
Men eventuella valframgångar kan visa
sig väga lätt mot de utrikespolitiska realiteter Finland har att brottas med. Följden
blir då en återgång till den »primitiva
parlamentarism» (Axel Brusewitz), som
statslivet i Finland under olika skeden
sagts ha varit kännetecknad av.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner