Print Friendly

Den ekonomiska försvarsberedskapen

Av Redaktionen | 31 december 1938


1938


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN EKONOMISKA
FÖRSVARSBEREDSKAPEN
DE VIKTIGASTE RÅVAROR, SOM SVERIGE
SAKNAR
Av fil. kand. HENRIK ÅKERLUND, Uppsala
l SIN utredning rörande flottans fartygstyper framhåller amiral
de Champs följande: »En stats ställning och dess relativa värde
inom det internationella statssystemet, dess förmåga att upprätthålla sitt nationella liv och hävda sin frihet och sitt oberoende,
dess möjligheter att skydda såväl statens egna som dess undersåtars intressen, evad dessa befinna sig på rikets fastland, dess
öar, inom dess territorialvatten, å internationellt vatten eller inom
främmande länder och vatten, vilar icke uteslutande på dess militära maktmedel utan grundar sig på alla de andliga och materiella tillgångar och krafter, varöver staten förfogar eller kan
förfoga.» Han fortsätter: »Alla maktmedel och möjligheter beträffande utrikespolitik, förhållandet till andra makter och möjligheten att vinna bundsförvanter, försvars- och finansväsende,
industri, handel och sjöfart, naturtillgångar, näringsliv och folkhushållning, rättsväsende, inre politik och ordning, kommunikations-, press- och underrättelseväsende, upplysningsverksamhet
och propaganda m. m. måste organiseras och samordnas i riksförsvaret i kampen för rikets politiska mål.» Detta är innebörden
av det totala kriget. En stat, som i något eller några av de ovan
uppräknade avseendena äger övertaget över någon annan stat,
kan- såsom de allra senaste årens historia visat- tillfoga denna
eller dess undersåtar prövningar och skador, vilka kunna vara
långt värre än ett långvarigt krig med alla de fasor, som moderna
vapen kunna åstadkomma, och detta allt utan att den underlägsna
staten kan tillfoga den överlägsna någon skada som vedergällning. J a, detta kan äga rum, utan att någon som helst s. k. krigshandling företagits, under fredens mask t. o. m. i dess intresse.
Har man en gång kommit till klarhet om att krig kan föras och
636
—–~————-
Den ekonomiska försvarsberedskapen
faktiskt föres mitt under djupaste fred, d. v. s. utan att militära
stridskrafter aktivt medverka, men genom propaganda, medvetet
förfalskad upplysningsverksamhet och, kanske viktigast, näringspolitiska åtgärder, så måste man inse att försvar på alla dessa
områden äro nödvändiga. Att militära stridskrafter betyda mer
än opinionsyttringar, propaganda och näringspolitiska åtgärder
visade Mussolini vid Italiens erövring av Abessinien, men att
näringspolitiken kan betyda mer än de mest lysande militära
framgångar, visades klart och tydligt under världskriget. Ytterligare ett bevis i den senare riktningen får man, om man erinrar
sig, att sanktioner på olja och Suezkanalens stängning under
Abessinienkriget icke kom till stånd, enär Italien hotade att betrakta sådana aktioner som krigshandlingar.
Såsom målet för svensk utrikespolitik i händelse av ett allmänt
europeiskt krig har nu liksom förut uppställts neutralitetens bevarande. Det bästa medlet att uppnå detta mål är icke endast att göra
landet till en militär maktfaktor att räkna med, utan även att utrusta det med möjligheter att neutralisera alla påtryckningsmedel. Det viktigaste medlet att tvinga en stat till eftergifter
näst efter hotet om militära aktioner är hotet om näringspolitisk
aktion; även propaganda börjar bli ett alltmera effektivt kampmedel, något som dock här ej kan dryftas. Här nedan skall en
undersökning göras rörande de möjligheter, som en mot oss fientligt sinnad stat äger att utöva påtryckning på vår utrikespolitik
utan att företaga sig en krigshandling i egentlig mening, i första
hand genom näringspolitiska åtgärder.
För att kunna bedöma möjligheterna för landet att föra en självständig utrikespolitik med hänsyn här tagen endast till landets
ekonomiska liv fordras kunskaper icke endast om rikets geopolitiska läge utan före allt annat om dess ekonomiska struktur. Till
utgångspunkt för den följande detaljundersökningen kan lämpligen tagas de få siffror, i och för sig tillräckligt tydliga, som åberopas i ovannämnda flottutredning. Där framhålles sålunda, att
Sverige till en tredjedel a en fjärdedel av sin ekonomiska verksamhet är beroende av ett internationellt varubyte. Räknas nämligen med en nationalinkomst på sex a åtta miljarder kr., siffror, som givetvis äro till ytterlighet vaga och osäkra men ändock
på ett något så när tillfredsställande sätt torde ange de sannolika proportionerna, så uppgår den totala internationella handelsomsättningens värde i kronor till omkring fyra miljarder och ex- 637
Henrik Akerlund
porten, alltså de varor som produceras för bytet, till två miljarder kr.l Av hela denna handelsomsättning går mellan 97 och 99
procent över sjön, varav i flottutredningen den slutsatsen drages,
att Sverige till struktur och livsbetingelser är ett rent maritimt
rike. Då exporten av varor, som äro oundgängligen nödvändiga
för ett främmande land, är en styrka (på samma gång som ett
faromoment!), därigenom att sådana varor äro lämpliga bytesobjekt i händelse av krig, så skall i första hand importen av varor
undersökas med hänsyn till om denna införsel är nödvändig för
landets ekonomiska liv. Exporten är livsviktig som bytesobjekt
blott i den mån importen är det, enär behov att exportera endast
föreligger, om import är oavvisligen nödvändig.
Den såväl i krig som fred viktigaste ekonomiska verksamheten
är livsmedelsförsörjningen. Denna fråga har under den allra senaste tiden varit föremål för en rätt livaktig diskussion, och en
hel del litteratur med senast tillgängliga produktionssiffror föreligger; läsaren kan hänvisas till professor Myrdals och amanuensen Langes utredningar i det s. k. näringsbetänkandet samt tidskriftsartiklar av sekreteraren Palmi i rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap och av byråchefen Ytterborn.2 Här nedan skall endast det allra nödvändigaste materialet medtagas för
att ge en bild av importens betydelse för livsmedelsförsörjningen.
Under inflytande av den statliga jordbruksregleringen hade landet under depressionsåren 1932-1935 ett produktionsöverskott av
brödspannmål på omkring ett par hundra tusen ton om året, vilket delvis dumpades i utlandet, delvis denaturerades och såldes till
foderändamål, vartill också något hundratusental ton förutom
1 De siffror, som här och nedan begagnas, äro de sista tillgängliga, officiella
siffrorna, som äro fullständiga, alltså 1937 års. Gentemot att använda ett typiskt
högkonjunkturår med dess utomordentligt rika försörjning och höga levnadsstandard kunna alltid invändningar göras. Men då i första hand för bedömande av
föreliggande problem någotsånär riktiga proportioner, icke de absoluta talen äro
avgörande – sjunker under en lågkonjunktur exporten, så sjunker antagligen
nationalinkomsten som uttryck för produktionsresultatet i ungefär samma mån och
proportionen blir oförändrad, d. v_ s_ landet ändrar icke därigenom sin på internationellt varubyte baserade ekonomiska struktur – och i andra hand en sänkt
levnadsstandard under ett krig sannolikt mer än uppväges av de ökade kraven för
krigsmaktens materialförsörjning, vars storlek antagligen kommer att ligga på en
hittills oanad nivå, är det enl. förf :s uppfattning skäligen likgiltigt, om ett högeller lågkonjunkturår eller en serie av år väljes_
2 Angående Ytterhorns uppsats se Svensk Tidskrift, årg. 1938, häfte 3_
638
Den ekonomiska försvarsberedskapen
överskottet användes. För de två senast kända skördeåren 1935-
1937 tar produktion och konsumtion ungefär ut varandra, dock att
en del brödspannmål fortfarande går till foderändamåL Att Sverige är ungefärligen självförsörjande i fråga om brödsäd, finner
emellertid sin förklaring icke i en utökning av arealen, ty denna
har sedan tiden före världskriget icke undergått någon nämnvärd
förändring, utan i en ökad avkastning per arealenhet. De främsta
orsakerna härtill äro att tillskriva växtförädlingen, en rationellare
skötsel av jorden genom ökad användning av konstgödsel samt
övergång från råg- till den mera givande veteodlingen.
Att det icke är möjligt att upprätthålla självförsörjningen med
brödsäd utan tillförsel av konstgödsel på samma areal, har veterligen aldrig förnekats. Hur mycket konstgödsel betyder för produktionsresultatet, måste bli fackmannens sak att avgöra. Det
måste emellertid framhållas, att denna påverkar icke endast
brödsädesproduktionen utan även odlingen av havre, korn, betor
etc. De tre viktigaste slagen av konstgödsel äro kväve, kali och
fosforsyra. Vad först kväve beträffar, finnas tekniskt sett inga
svårigheter för dess framställning, eftersom råvarorna äro till
finnandes överallt. Däremot äro de ekonomiska skälen avgörande.
Landets konsumtion av kväve torde ligga omkring 25,000 ton, snarare över än under, varav år 1937 19,000 ton importerades, i form
av Chilesalpeter 7,000 ton, kalksalpeter 10,000 ton och kalkkväve
2,000 ton. Dessa siffror avse rent kväve. Värdesiffran var över
16 milj. kr. för denna import. Behovet av kaligödselmedel, uppgående till 40,000 ton kali, täckes uteslutande genom import, och
värdet därav översteg år 1937 10 milj. kr. Fosforsyran tillföres
jorden i form av superfosfat, thomasfosfat eller benmjöl, varav
den förstnämnda är av absolut utslagsgivande betydelse. Ehuru
en import av 50,000 ton superfosfat till 2,5 milj. kr. förelåg 1937,
framställes huvudparten 250,000 a 300,000 ton inom landet, men
denna produktion är uteslutande baserad på en import av råvaran,
råfosfat, varav 1937 infördes 150,000 ton, tillräckligt för framställning av omkring 270,000 ton superfosfat. Värdet av råfosfaten
uppgick till 6 milj. kr. 15,000 ton thomasfosfat producerades 1937
vid Domnarvets järnverk, men är liksom benmjöl av relativt underordnad betydelse. Graden av konstgödselns betydelse för produktionsresultatet må fackmannen avgöra, men ostridigt är Sverige för sin självförsörjning av spannmål och rotfrukter beroende
av import av gödselmedel.
639
Henrik Åkerlund
Av rena livsmedel exporterar Sverige egentligen endast smör
och fläsk samt några tusen ton levande svin och nötkreatur.
Därav får man emellertid akta sig för att dra den slutsatsen, att
landet är självförsörjande i fråga om dessa varor även i krigstid
eller avspärrningstid. Mot denna export svarar nämligen en import av stora mängder fodermedel; för såväl animalieproduktionen som spannmålsproduktionen föreligger ett bättre utnyttjande
av bestånden, icke en ökning av desamma. Fläskexporten, som 1937
uppgick till omkring 12,000 ton netto, utgör endast 9 procent av
produktionen. Värdet var 22 milj. kr. Smörproduktionen samma
år uppgick till 73,000 ton, varav 23,000 ton exporterades och inbringade 45 milj. kr. Vid en samtidig hemmakonsumtion av
50,000 ton smör utgjorde förbrukningen av margarin, vars råvara
uteslutande importeras, 60,000 ton. Av de för den höga avkastningen per enhet erforderliga fodermedlen importerades 185,000
ton majs för 20 milj. kr., kli 43,000 ton för 6 milj. kr., samt oljekakor 160,000 ton för 22 milj. kr. Råvaror för framställning av
fodermedel liksom av livsmedel, huvudsakligen fetter, infördes
även till betydande belopp. Av dessa råvaror äro jordnötter,
kopra och sojabönor de viktigaste och infördes 1937 till sammanlagt över 200,000 ton för 43 milj. kr. Det måste emellertid framhållas, att dessa icke uteslutande tjäna livsmedelsändamåL Ur linfrö
t. ex. utpressas linolja, medan linfrökakor äro ett utmärkt kraftfoder. Av animaliska och vegetabiliska feta oljor och fetter förelåg en nettoimport av över 30,000 ton till ett värde av 18 milj. kr.
Av den totala äggvitetillförseln, vilken är av avgörande betydelse
för den stora avkastningen per enhet, importeras cirka 20 procent, medan hö och havre ge något över 70 procent. Den intensiva
driften förutsätter emellertid förutom gödselmedel av olika slag
även god tillgång på arbetskraft, vilken det i händelse av krig
men även vid avspärrning torde vara tämligen problematiskt att
kunna trygga. Vad som i händelse av avspärrning ytterligare
ställer krav på livsmedelsproduktionen, är det faktum, att flera
betydelsefulla ehuru kanske mera lyxbetonade livsmedel helt och
hållet bortfalla, vilkas näringsvärde på något sätt måste ersättas.
De viktigaste av dessa äro frukter och bär, varav 1937 100,000 ton
för 55 milj. kr. importerades, och kaffe, te och kakao, som infördes
till över 50,000 ton för 50 milj. kr. Till och med av fisk föreligger
en nettoimport av 20,000 ton för över 10 milj. kr. Skall man söka
dra en slutsats av det material, som framlagts här ovan får man
640
Den ekonomiska försvarsberedskapen
visserligen icke förbise, att levnadsstandardens allmänna höjning
gjort marginalen för människornas möjliga konsumtionsinskränkning något större än 1914. Men det torde vara ofrånkomligt, att
landet alltjämt för sin livsmedelsförsörjning är beroende av import, ehuru denna ändrat karaktär så till vida att införseln av
direkta livsmedel antingen är relativt obetydlig eller också lyxbetonad, medan landet för sin egen livsmedelsproduktion är i hög
grad avhängigt av införsel av gödselmedel.
En vara, som icke är ett direkt livsmedel, men ändå äger en
utomordentligt stor betydelse för landets försörjning, är koksalt,
varav importeras över 200,000 ton för 6 milj. kr. Som bekant kan
salt svårligen produceras inom landet och är dessutom en ofrånkomlig nödvändighetsvara. Koksalt äger dessutom betydelse som
råvara för framställning av bl. a. natriumsulfat, vilken är nödvändig för sulfatmasseindustrien. (Natriumsulfat importeras till 90
procent, 1937 över 170,000 ton för 7,5 milj. kr.)
Näst efter livsmedelsförsörjningen är för landets ekonomiska
liv som helhet betraktat kraft- och bränsleförsörjningen kanske
den viktigaste. Trafikens upprätthållande är i utomordentligt hög
grad beroende av importen av bränslen. Motortrafiken är sålunda
så gott som helt och hållet beroende av införsel av brännoljor i
fredstid. Samma är givetvis förhållandet för motorer i stationär
drift. Att i händelse av avspärrning övergå till inhemska bränslen, träkolsgas, träsprit och bensin ur alunskiffrar, är teoretiskt
möjligt. Ä ven om det skulle visa sig genomförbart i praktiken,
vilket synes mer än tvivelaktigt med hänsyn till de kvantiteter
det gäller, skulle det kräva mycket tid och arbete och utomordentligt stora kapitalinsatser. Av mineraloljor infördes år 1937 över
en miljon ton för över 100 milj. kr. Vid en längre tids avspärrning kunna dessutom svårigheter uppstå med hänsyn icke blott
till bränslebristen utan även till att motorfordonsparken kan upprätthållas endast genom import. Vid en årlig förnyelse utan utveckling fordras cirka 30,000 vagnar med nuvarande bestånd, meden den inhemska industrien för närvarande kan producera 7,000
vagnar.
Delar av sjöfarten liksom en stor del av järnvägsnätet äro direkt beroende av tillförseln av kol, varav inom landet produceras
cirka 6 procent av den nuvarande konsumtionen. Icke endast för
trafikmedlen utan även för den direkta konsumtionen och framför
allt för industrien är importen av stenkol och koks oundgängligen
641
Henrik Akerlund
nödvändig. Ar 1937 uppgick införseln av dessa båda bränslen till
nära 9 milj. ton, representerande ett värde av över 215 milj. kr.
Bortfaller större delen av trafikmöjligheterna med motorfordon,
och göres en stor del av sjöfartens och järnvägarnas kapacitet
synnerligen osäker på grund av svårigheterna att anskaffa
kol, komma utomordentligt stora anspråk att ställas på de
elektrifierade bansträckorna. Av den totala inom landet producerade elektriska kraften är nära 30 procent ångkraft, varav den
övervägande delen är alstrad med kol. Bortfaller denna energi,
måste den ersättas med vattenkraft. Som strax skall framhållas
föreligga i händelse av avspärrning små utvecklingsmöjligheter
på detta område. Av en totalt utbyggd vatten- och värmekraft för
elektrisk energi av 2 milj. kilowatt är något över 1,4 milj. kW vattenkraft. På denna kommer krav på energi att ställas icke blott
av den industri, som förlorat sin ångkraft, utan från alla de håll,
där elektrisk energi kan ersätta kol och mineraloljor. För att möta
denna nya efterfrågan i händelse av avspärrning eller krig kan
man tänka sig den möjligheten, att man företar en omreglering
av sjöarna och ökar tappningen. Hur mycket, som står att vinna
på den vägen, kan endast fackmannen avgöra. Man kunde vidare
tänka sig att utbygga de redan befintliga stationerna eller bygga
nya kraftverk. Den förstnämnda möjligheten är begränsad och
kräver tid, vilket givetvis i än högre grad gäller för den sistnämnda. Viktigare än detta med hänsyn till såväl trafikmedel
som industriens kraftförsörjning är, att landets hela elektriska industri är så gott som helt och hållet beroende av importen av rå-
varan, koppar. Med undantag för en omreglering av sjöarna äro
härigenom icke endast utvecklingsmöjligheterna för utnyttjande
av den elektriska energien i landets vattenfall stängda, utan även
möjligheterna att underhålla redan befintliga anläggningar försvå-
rade. Då därtill kommer, att luftbombardemang numera anses
kunna ingå som ett led i det »fredliga» umgänget nationerna emellan, utan att betraktas som krigshandling och få till följd ett totalt krig (verkningarna av ett par framgångsrika anfall på Trollhättan, Krångede, Älvkarleö och Porjus skulle bli förödande),
finns det knappast någon större anledning att anta, att landet lö-
per mindre risker på kraftförsörjningens och trafikmedlens område nu än under världskriget.
Ett importproblem, som i händelse av avspärrning kommer att
förorsaka utomordentligt stora störningar inom landets närings- 642
Den ekonomiska försvarsberedskapen
liv och ställa stora krav på anpassningsförmågan, är frågan om
industriens råvaruförsörjning. Någon mera ingående behandling
av denna vittomfattande fråga kan icke företagas här, utan endast
de viktigaste importerade råvarorna skola här uppräknas.
Den svenska textilindustrien är sålunda så gott som helt och
hållet beroende av utländska råvaror. Av spånadsämnen och arbeten av dessa, inklusive såväl halv- som helfabrikat, uppgick
nettoimporten 1937 till ett värde av nära 300 milj. kr. Införseln av
de helt obearbetade råvarorna, ull, bomull, lin, jute och hampa,
utgjorde nära en tredjedel av hela värdet, medan större delen av
återstoden var halvfabrikat. Cirka 15 procent av den svenska in·dustriarbetarstammen är sysselsatt inom denna gren av näringslivet och för sitt uppehälle följaktligen beroende av tillförseln av
spånadsämnen.
Metall- och verkstadsindustrien är ävenledes i mycket hög grad
direkt avhängig av tillförseln av råvaror. Inom vissa grenar till
och med står eller faller den med denna tillförsel. Som redan i
korthet framhållits vid behandlingen av trafikfrågan och kraftförsörjningen, är detta fallet med hela den elektriska industrien.
De två för denna viktigaste metallerna, koppar och bly, äro uteslutande eller nära nog uteslutande importvaror, bly till 100 och
koppar till 85 procent. Zink, som i viss utsträckning kan ersätta
koppar, är en hundraprocentig importvara. Av ett konsumtionsbehov år 1937 av nära 50,000 ton koppar utgjorde nettoimporten
42,000 ton till ett värde av 43 milj. kr., medan den inhemska produktionen uppgick till cirka 7,000 ton. En stor del av de i landet
tillverkade elektriska materialen exporteras, men i stället föreligger en så gott som lika stor import av annan elektrisk material,
varför nettobehovet torde vara riktigt angivet med ovan angivna
siffra för obearbetad koppar.
Bly, som inom den elektriska industrien har sin främsta användning som kabelöverdrag och för tillverkning av ackumulatorer, är ju i krigsfall av betydelse i första hand för ammunitionstillverkningen. Importen av denna råvara utgjorde 1937 nära
20,000 ton till ett värde av nära 10 milj. kr. Ehuru zinkmalm till
70,000 ton innehållande över 30,000 ton ren zink exporteras, tillverkas icke någon som helst metallisk zink inom landet, utan behovet, år 1937 16,000 ton till ett värde av 7 milj. kr., täcktes genom
import. För tillverkning av artilleriammunition äger zink sin
kanske största betydelse under ett krig. Av andra metaller, vilka
643
Henrik Akerlund
helt eller delvis importeras och äga en relativt stor betydelse,
kunna nämnas tenn, 2,000 ton till 9 milj. kr., nickel, nära 2,000 ton
till 6,5 milj. kr. och aluminium, 3,000 ton till 5 milj. kr. Aluminium
framställes delvis även inom landet, men råvaran, bauxit, importeras. Åven av järnvaror, ehuru dessa icke direkt kunna hänföras
till råvarorna, har landet en betydande import, vilken dock väl
uppväges i värde av utförseln av andra järnvaror.
Sveriges import är, som ovan påvisats, sammansatt av en mångfald olika varor, vilka för landets ekonomiska verksamhet äro
absolut nödvändiga. Gemensamt för så gott som alla här uppräknade varor är, att de äro råvaror avsedda för vidare bearbetning
inom landet, varav följer, att den svenska industrien kommer att
ställas inför synnerligen svåra anpassningsproblem, för den händelse att råvaruförsörjningen icke kan tryggas. Sverige har alltså
att brottas med samma svåra problem som alla väst- och mellaneuropeiska industristater. Till skillnad från importen är landets
export i utomordentligt hög grad ensidigt inriktad. Eftersom under krig eller avspärrning exporten av de hel- och halvfabrikat,
vilka för sin tillverkning helt eller delvis äro beroende av importerade råvaror, knappast kan upprätthållas (landets egna behov
måste givetvis i första hand tillgodoses), finnas som bytesobjekt
av betydelse endast två varuslag, skogsprodukter och järnmalm.
Av dessa är den senare helt naturligt livsviktig för de flesta europeiska stater, men även den förra torde på grund av sin kvantitativa betydelse visa sig vara minst lika om inte mer värdefull som
bytesobjekt. Endast dessa båda produktslag utgjorde år 1937 cirka
55 procent av landets totala export eller nära 1,100 milj. kr. av en
totalexport på 2,000 milj. kr. Som emellertid redan ovan antytts,
är järnmalmsexporten i all synnerhet ett faromoment av första
ordningen. Ty tänka vi oss en konflikt mellan England med
bundsförvanter å ena sidan och Tyskland med allierade å den
andra, så kunna bägge parterna komma att kräva att få köpa all
malmen. Att Tyskland absolut behöver svensk malm, är allmänt
känt, men även England är i samma situation, om Franco skulle
stoppa all export av järnmalm från Spanien, eftersom den engelska järnindustrien svårligen kan arbeta uteslutande med franska
minettemalmer. Villfaras de tyska kraven, stoppar England vår
import av råvaror såsom mineraloljor, spånadsämnen, koppar
etc.; villfaras de engelska, stoppar Tyskland tillförseln av konstgödsel och andra kemikalier, försvårar koltillförseln etc. – såvida
644
Den ekonomiska försvarsberedskapen
åtgärden icke betraktas som krigshandling, i all synnerhet som
Tyskland de senaste åren inköpt stora järnmalmsfyndigheter i mellersta Sverige, vilka det i egenskap av ägare givetvis kommer att
fordra att få exploatera.
För Sveriges varubyte i fredstid med främmande länder äro
Tyskland och England de viktigaste områdena. I händelse av ett
allmänt europeiskt krig bli de transoceana länderna av avgörande
betydelse för den till nära miljarden uppgående importen av de
varor, som här ovan betecknats som livsviktiga. Ty de för oss
nödvändiga råvarukällorna äro belägna i Nord-, Syd- och Mellanamerika, Afrika, Asien, Australien och Söderhavsområdet. Under
sådana förhållanden är Sverige på nåd och onåd utlämnat åt den
makt, som behärskar sjövägarna från oeh till dessa områden.
Denna makt kan finna det med sina intressen förenligt att tillfoga Sverige så stora skador, att ett totalt krig knappast kan åstadkomma värre, och detta utan att behöva göra några större uppoffringar för egen del.
Under sådana förhållanden kan man fråga sig, vilka åtgärder,
som kunna vidtagas för att stärka landets försvar på det ekonomiska livets område och för att åt utrikesledningen bevara dess
självständighet och oberoende mot alla påtryckningsförsök. För
detta ändamål har ett särskilt organ skapats, nämligen rikskommissionen för ekonomisk försvarsberedskap, vars uppgift såsom
ledande och övervakande organ främst består i att undersöka möjligheterna och uppgöra planer för produktion inom landet av
livsviktiga varor eller surrogat för dessa. Såsom verkställande
organ för lagringen fungerar reservförrådsnämnden. För att insätta problemet i de rätta proportionerna skall här endast erinras
om att för lagringsverksamhet hittills anslagits 140 milj. kr., medan blott ett års behov av mineraloljor och koppar uppgår till mer
än detta belopp, och värdet av de här ovan som livsviktiga betecknade varorna uppgår till nära 1,000 milj. kr. för ett år. Det
kan vidare erinras om att det under de oroliga septemberdagarna
meddelades i pressen, att landet i händelse av avspärrning var
tämligen väl rustat, eftersom det fanns ett reservlager av spannmål på omkr. 100,000 ton. I själva verket var landets största tillgång på livsmedel den just bärgade skörden, medan 100,000 ton
spannmål icke täcker behovet för mer än mellan en och två må-
nader. För att ernå någon effekt av en sådan lagring måste den
antaga helt andra proportioner. Å andra sidan är en mer eller
645
Henrik Åkerlund
mindre fullständig lagring dock knappast att rekommendera.
eftersom förekomsten av lager av sådana dimensioner för lång tid
framåt skulle förrycka all rimlig prisbildning och hämma produktionens sunda utveckling.
För att trygga en självständig utrikespolitik måste Sverige på
allt sätt och efter bästa förmåga även söka skydda förbindelselederna med landets råvarukällor. Erfarenheterna från det spanska
inbördeskriget och ävensom från världskriget tyda tämligen klart
på att ett ev. kommande krig kommer till sjöss att kännetecknas av piratdåd och kaperi i stor skala. Handelsfartygen komma
helt enkelt att försvinna, och protester hos de krigförande komma
att besvaras med en hänvisning till en fientlig, röd, blå, gul, grön
eller vit, undervattensbåt eller ett bombflygplan. Varifrån det
kommer vet ingen. Vart det går vet ingen. Men fartyg och last
äro borta.
I händelse av krig måste det under vissa förhållanden och i begränsad utsträckning vara både möjligt och nödvändigt för vårt
neutrala land att kunna konvojera handelsfartygen. De problem,
som därmed äro förknippade, förtjäna den allra största uppmärksamhet, både när det gäller att organisera den ekonomiska försvarsberedskapen och när frågan om flottans nybyggnad skall avgöras.
Med hänsyn till landets ekonomiska struktur är frågan icke
längre den: »Har vi rådh utan »Har vi råd att låta bli h. Det
permanent kritiska tillstånd, vari Europa befinner sig, måste
göra det till vår första försvarsplikt att på olika sätt sörja för
vår ekonomiska beredskap.
646

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner