Print Friendly

Den borgerliga proletären…

Av Erika Aldenberg | 25 februari 2011

Hur står det egentligen till med det svenska klassamhället? Finns det ett klassamhälle, eller har möjligen klassidentitet överlevt klass? Eller har klasslöshet skapat ett tomrum?

På sistone har det talats mycket om klass, identitet och relativ fattigdom. Larmrapporter har lyft fram förekomsten av fattiga barn och många vill hävda klassamhällets återkomst. Men hur står det till egentligen? Är klass nödvändigtvis liktydigt med att vara fattig eller rik? Det finns ingen tvekan om att ensamstående har sämre ekonomiska förutsättningar än samboende eller att vissa grupper har haft svårt att bryta in på arbetsmarknaden. Det ska inte förringas. Men är klass detsamma som ekonomiskt starka eller svaga grupper?

Det finns ordspråk som säger ”skomakare, bliv vid din läst” eller ”äpplet faller inte långt från trädet” vilket kanske någorlunda avspeglar den tid då vi hade en ståndsriksdag bestående av adel, borgare, bönder och prästerskap. Genom skråväsendet passerade generationer av skomakare, hovslagare och smeder borna av samma familj. När industrialismen sedan gjorde inträde fanns det familjer som gav upp lantbruk och hantverksarbete för att bli industrialismens arbetarklass – fabriksarbetarna. Ja nog kunde man tala om olika klasser med därtill tillhörande livsstilar, samtidigt som ekonomisk och social rörlighet var av det mer sällsynta slaget.

Det samtida Sverige ser dock annorlunda ut. Denna förändrade klasspolitiska geografi blev uppenbar under -68 rörelsen när den borgerliga över- och medelklassens barn drabbades av revolutionslusta. Rödvinsvänstern gjorde intåg och utgjordes inte sällan av välutbildade unga som med hjälp av föräldrarnas tryggade ekonomi planerade en marxistisk revolution. Trots detta integrerade sig de flesta så småningom i den växande och allt mer välbeställda medelklassen.

Södermalm var den sista malmen att integreras i Stockholm stad och befolkades vid sekelskiftet av inflyttande arbetssökande. Arbetarkvarteren växte fram och många smålägenheter producerades. När Södermalm nu på senare år kommit att bli Stockholms ’bohem-chica’ stadsdel, är det många själutropade proletärer som upprört klagar över prisstegring och gentrifiering. En liknande utveckling kan vi se med Möllevångstorget i Malmö. Dessa självutropade proletärer ägnade sig i likhet med 68-vågen åt revolutionslusta mot det etablerade samhället, men nu med influenser från anarkism och syndikalism.

Detta är min generation. Min och närliggande generationer har till skillnad från de flesta andra generationer nästan alla växt upp i någon form av medelklasshem. Vi föddes under en period som präglades av nästan 30 års oavbruten ekonomisk tillväxt men i kölvattnet av Vietnamkriget och senare majrevolt och kårhusockupation. Kanske har detta skapat en stor förvirring? För trots att det aldrig varit enklare att röra sig på den socio-ekonomiska skalan, är klassidentitet starkare än någonsin. De självutnämnda proletärerna som en gång lyckades tillskansa sig attraktiva förstahandskontrakt på Söders höjder, många genom goda kontakter och vissa till och med genom svartköp, är nu rädda för att ”andra” ska tränga sig in genom den legala bostadsrättsmarknaden. Denna grupp som inte sällan har inkomster långt över det svenska genomsnittet handlar gärna ekologisk mat, köper retro-design samt befolkar det nya hippa barlivet på Söder. En borgerlig livsstil det vill säga. De är de nya borgerliga proletärerna.

Vi har också de bildade fattiga. Akademikerna som läste litteraturvetenskap, arkeologi och teoretisk filosofi på universitet, men som hankar sig fram som timanställda vårdbiträden och spärrvakter. Det finns också de som har gott om pengar men som ”föddes utan klass”, som istället köpte sig en adelstitel till Riddarhusets förtret. För att inte tala om den nya ’rödvinshögern’. Dessa rödvinsfilosofer som vågat sig ut från bland annat Föreningen Heimdals skyddande väggar, många gånger fattiga men utan ”vett” att skämmas för sin borgerlighet. Är det kanske dessa som de borgerliga proletärerna är så rädda för, eller är det de nya entreprenörerna med invandrarbakgrund från förorterna som sprider skräck?

Eller är det så att när nästan alla tillhör någon form av medelklass skapas nya skiljelinjer genom att skapa nygamla identiteter? Kanske har denna klasslöshet gett upphov till klassidentitet?

I sådana fall måste jag nog bekänna mig till rödvinshögern…

Erika Aldenberg är politisk sekreterare vid moderaternas riksdagskansli.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner