Print Friendly

Den avklädda vänstern

Av Redaktionen | 31 december 1970


1970


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

MATT! HÄGGSTRöM:
Den avklädda vänstern
Det mest betänkliga med de förkunnelser som
kommit från vad som med en närmast grotesk
överdrift kallas »den nya vänstern» har trots
allt inte varit innehållet, utan att detta i så
stor utsträckning blivit obemött. Näringslivet,
som utgjort den främsta måltavlan för attackerna, har ofta dragit för gardinerna till
chefsrummen. Skälen härtill är sannolikt flera. Ett kan vara – som Kurt Samuelsson påpekar i sin bok Det fördömda kapitalet (Bonniers 1970) – att man råkat ut för »två extremer». Dels en vettlöshet, ibland förenad med
grov oförskämdhet, hos vänsterns företrädare,
ett slags fanatism som måste ha gjort det nästan genant att alls gå i svaromål. Dels en hög
grad av vettighet och berättigade påpekanden,
vilka bl a näringslivets egna är beredda att
skriva under på. En annan orsak är måhända
det allvar varmed även överdrifterna från den
nya vänstern tagits upp i vissa massmedia.
Samuelsson understryker kraftigt att en attitydförändring från näringslivshåll är påkallad. Det är deras skyldighet att redovisa vad
de har att säga gentemot vänsterkritiken. Själv
har han hjälpt dem en hel del på traven med
sin uppslagsrika och för vänsterns apologeter
ganska förödande bok. Den är värd att läsas
och läsas om av en stor läsekrets, av vilka en
del förvisso kommer att finna den nya vänstern betydligt mera förvirrad och mindre
skräckinjagande än tidigare.
Samuelsson visar övertygande hur inkonsekvent den nya vänstern är i sin agitation. Ett
exempel. A ena sidan satsar de rika staterna
enligt vänstern alldeles för lite på u-hjälp. A
andra sidan blir all hjälp, hur den än organiseras, ett stöd åt de korrumperade förtryckarregimerna och därför meningslös. Ett annat
exempel. A ena sidan kritiseras hårt förmynderiet, överhetssamhället, byråkratin, apparaterna. A andra sidan framställs konsumenterna som en samling av reklam totalt förvirrade varelser som inte kan ta vara på sig
själva eller sina »verkliga» behov.
Det är mycket man vill ta upp ur Samuelssons bok. Inte minst stimulerande är hans
penetrering av dagens diffusa jämlikhetsdebatt, enkannerligen vad avser inkomstrelationerna. Författaren går hårt åt de slentrianmässiga föreställningar som i lönediskussionerna ofta framställs som axiom. Bl a drar
han fram vad han kallar välfärdspolitikens
hittills största misslyckande: Utjämningen
mellan Volvochefen och tjänstemannen eller
den genomsnittligt betalade arbetaren på Volvo har inte blivit så stor som man tänkt sig.
Men detta är ett mindre ont än att vissa
gn:pper halkat efter i den allmänna utvecklingen. Det är dock politiskt mycket lätt att
ingripa för en stor missgynnad majoritet, särskilt om dessa ingripanden uppfattas som betalda av ett priviligierat fåtal, konstaterar för- ,fattaren. Svårare är det att göra verkliga krafttag för en rad missgynnade minoriteter om åtgärderna måste betalas av en stor, i relation
till dem det gäller ganska kraftigt gynnad
majoritet.
Samuelsson tar också upp en angränsande,
viktig fråga. Som Tage Erlander påpekat får
inte de reformer som görs för att höja de eftersatta grupperna syfta eller leda till försämringar för andra. Socialpolitiken, arbetsmarknadspolitiken, den stora pensionsreformen –
de har alla sagts vara i samtliga folkgruppers
intresse. Några oförsonliga, oförenliga eller
åtminstone okompromissbara konflikter skulle
inte föreligga, utan en rad över hela skalan
fördelade intressen. Mot detta står den nya
vänstern med sin tes om intressenas oförenlighet – den enes död den andres bröd. Detta
betraktelsesätt har enligt författaren något av
det oåtkomligas charm, eftersom det knappast
går att bemöta med fakta. Ändå tycks det hö-
geligen ha charmat regeringen Palme. Till
skillnad från förr syftar nämligen den nuvarande socialdemokratiska politiken till reella
försämringar för bl a stora tjänstemannagrupper – det är regeringens metod att lösa låglöneproblemet, och det är åtminstone till en
del besläktat med det klassiska klasskampsmönstret. Vänsterns villoläror har burit frukt
i form av socialdemokratisk surkart.
266
För borgerligt tänkande människor har Samuelssons bok mycket att ge. Den visar vänstern avklädd. Den utgör också en uppfordran
till ett mera aktivt bekämpande av den antidemokratiska propaganda som vänstern bedriver. Dessutom bör den uppmuntra till fortGUNNAR UNGER:
En teokrat
Om teknokrati talas det ofta i våra dagar och
med all rätt utpekas teknokraterna som inbegrepp av meritokratin i det mekaniserade kollektivsamhället. Desto mera sällan talas det
om vad som i viss mening skulle kunna sägas
vara teknokratins motsats, nämligen teokratin, och teakrater väntar sig väl knappast nå-
gon att möta i dagens Sverige. Det finns emellertid åtminstone en och hans namn är Tage
Lindbom.
Enligt obekräftade rykten skall inom kungl.
utrikesförvaltningen florera ett sällskap, som
kallar sig »1788 års män». Benämningen anknyter till en inom statsvetenskapen välkänd
ideströmning, den s k ottantottismen. Detta
namn härleds i sin tur från en gammal hedervärd kung av Sardinien, som nedbruten av de
olyckor den stora franska revolutionen fört
med sig, brukade stappla runt i sina gemak,
suckande »Ottantott, ottantott» – ack, att man
kunde återvända till 88! Bland ottantottisterna, kontrarevolutionens mest intransigenta
ideologer, återfinner man åtskilliga av konservatismens märkligaste tänkare, framför allt
de två skarpsinnigaste av dem alla: Joseph de
Maistre och Donoso Cortes.
satt arbete på att förbättra samhället, dock
inte med hjälp av någon religiöst präglad revolutionsromantik utan på demokratins svåra
väg. Därför framstår »Det fördömda kapitalet» som en demokratins höga visa, låt vara
en stundtals väl ordrik sådan.
Men Tage Lindbom nöjer sig inte med att
gå tillbaka till tiden före den franska revolutionen, inte ens till tiden före reformationen,
han går tillbaka ända till 1200-talet. För honom var det stora idehistoriska syndafallet
varken revolutionen eller reformationen utan
Occams nominalism; ur denna villolära från
1300-talets början stammar i sin tur ytterst
alla de andra villfarelser – eller kätterier för
att tala Lindboms språk – som sedermera
hemsökt människosläktet. Säga vad man vill
om denna uppfattning – den är konsekvent.
Och i sin nyutkomna bok Mellan himmel
och jord (Norstedts) drar han just konsekvenserna av sina tidigare samhälls- och idekritiska
skrifter genom att återgå till sin utgångspunkt,
till Augustinus och hans Gudsstat. I och med
att Occam avvek från Augustinus genom sin
klyvning mellan tro och vetande, åstadkom
han enligt Lindbom den stympning av det
andliga livet, som genom århundraden i den
västliga världen banat väg för sekularisering
och antitraditionalism, för undergrävande av
hierarki och auktoritet, för upphöjande av
människan till alltings mått och därigenom för
den själlösa kollektivismens tyranni.
Från denna utgångspunkt granskar Tage
Lindbom den moderna människan mellan
himmel och jord. Han frågar: vem skall härska – människan eller Gud? Han diskuterar
trons värld och vetandets, dygd och moral,
frihet och nödvändighet. Han redovisar vad
som är högre än jaget, han fastställer släktets
roll och auktoritetens betydelse. Han klargör
arbetets, teknikens och vetenskapens ställning
i dagens värld och han skildrar mötet med
skönheten. Han framlägger sitt alternativ till
de profana frälsningsläror, som lett till samtidens andliga nöd. »Detta alternativ är i verkligheten en väg ut ur den ofrihet, som såväl
personligt som socialt hotar västerlänningen.
Det är en väg, som leder till källorna icke
blott för friheten utan också för sanningen och
267
livet.» Med andra ord – den väg som, så vå-
gar man kanske uttrycka det, leder från statsförgudning till Gudsstat.
Många skulle kalla detta inlägg i samhällsdebatten verklighetsfrämmande, men Tage
Lindbom skulle säkert le därvid, i medvetande
om att han i sin bok behandlar den yttersta
verkligheten, de yttersta tingen. Med någon
överdrift kan man säga att Tage Lindbom
denna gång skrivit icke en ideologisk utan en
teologisk traktat. Men ingen skall låta sig avskräckas av detta. Denna teologiska traktat är
den logiska avslutningen på det samhälls- och
idekritiska resonemang han fört i sina tidigare
tänkeböcker. Tillsammans utgör de ett konservativt credo, som i fråga om konsekvens och
klarhet har få motstycken i samtida litteratur.

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner