Den anglo-indiska armén
1962
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DEN ANGLO-INDISKA ARMEN
DET sTÅR en omisskännlig doft av
whisky och nyss skjuten tiger kring
det nu femton år gamla minnet av den auglo-indiska armen.
Ingen arme torde heller ha blivit så
litterärt uppmärksammad. Det är
inte bara Kipling som i sina »Barrack Room Ballads», »Kim» och
»Höglandshistorier från Hindustan» har besjungit dess bragder.
John Masters har gjort det i romanserien om familjen Savage,
Yeats-Brown i »Bengal Lancer»,
A. W. Smith i »The Sword and the
Rose», Duff Cooper delvis i »Operation Heartbreak» etc., etc. Winston Churchill och otaliga andra har
gjort det i sina självbiografier. Det
är ingen överdrift att påstå att det
formligen vimlar av officerare och
före detta officerare i auglo-indiska armen i engelsk 1800- och
1900-talslitteratur. Även filmen har
lämnat sina bidrag till romantiseringen. Vem minns inte »En bengalisk lansiär», »Gunga Din» och
»De tappra sex hundra»? Vem har
inte gnolat marscher som »Pomp
and Circumstance», »On the Road
to Mandalay» och »Colonel Bogey» ?
Vilken var bakgrunden till denna
legendbildning?
Av sekreterare TORSTEN ÖRN
»The British Raj»
Det var på nyårsafton år 1600,
tolv år efter det att Francis Drake
och John Hawkins m. fl. tillintetgjort den oövervinnliga armadan,
som drottning Elizabeth stadfäste
»the Honourable East India Company», gemenligen kallat »John
Company». Kompaniet fick monopol på handeln med östern och
skulle, även om dess privilegier
successivt inskränktes och den statliga kontrollen skärptes, komma
att bestå i drygt 250 år och mer
eller mindre ofrivilligt bygga upp
ett av historiens sällsammaste imperier – det brittiska väldet i Indien, »The British Raj», där ett par
tusen brittiska »civil servants» styrde lika många hundra tusen indier. Början var emellertid skäligen blygsam. Under de första 150
åren höll man sig till Kompaniets
urkund och nöjde sig med att etablera några handelsfaktorier i indiska hamnstäder; Surat och Bombay på västkusten, Madras och Calcutta på östkusten. Uppkomsten av
ett kraftvacuum på 1700-talet under mogulväldets sönderfall förändrade dock situationen. stora
Moguls vasaller och guvernörer
gjorde sig självständiga, och i striderna dem emellan kom britter och
fransmän – vilka här liksom i
Europa, Nordamerika och Västindien var britternas farligaste konkurrenter vid denna tid – ofta att
spela en utslagsgivande roll, trots
att deras militära resurser i och
för sig var tämligen obetydliga
jämförda med furstarnas massuppbåd av folk och elefanter. Denna
kamp mellan Stora Moguls arvtagare och mellan britter och fransmän slutade först några år efter
Napoleonkrigens slut och med en
fullständig seger för britterna och,
om man så vill, för den indiska enhetstanken. Bortsett från sikherna,
som först besegrades på 1840-talet,
varvid förutom Punjab även Kashmir kom under brittisk kontroll,
fanns det ingen stad eller furste i
Främre Indien som inte erkände
:.John Company’s:. överhöghet. Holländare och danskar förmåddes
sälja eller byta bort sina kvarvarande faktorier; portugiser och
fransmän behöll visserligen Goa,
Pondichery och några andra stä-
der men snarast som levande minnesmärken över gäckade imperieaspirationer. Denna utveckling såg
man dock i City liksom i Westminster med påtagligt ogillande. Ostindiska kompaniets styrelse inskärpte gång efter annan i sina
generalguvernörer i Calcutta, att
Kompaniet var ett kommersiellt fö-
retag som skulle gå med ekonomisk
vinst, och att ingenting var så stridande mot aktieägarnas intressen
19- 624842 Svensk Tidskrift H. 5-6 19618
277
som de dyrbara krigståg de lokala
administratörerna i Kompaniets besittningar hade en sådan mani på
att inveckla sig i. I parlamentet
mullrade Burke och andra om orättfärdigheten i att lägga under sig Indien och om den korruption och det
vanstyre som Kompaniets tjänstemän – ~naboberna~ – gjorde sig
skyldiga till. Icke dess mindre fortsatte det brittiska väldet. Efter sepoyupproret övertogs Kompaniets
uppgifter 1858 helt av den brittiska
kronan, 1877 antog dennas innehavarinna titeln kejsarinna av Indien, och först 1947 genomförde
britterna en av dessa reträtter för
vilka brittisk diplomati och strategi vunnit sådan ryktbarhet. Den
brittiska parentesen eller för att
tala med den indiske historikern
och diplomaten K. M. Panikkar
Vasco da Gama-epoken i indisk
historia var till ända.
Sepoys
Ett visst behov av militärt skydd
fanns redan i de första handelsfaktorierna. Dels kunde holländare
eller fransmän ta något europeiskt
krig till förevändning för skövling
eller erövring, dels kunde någon av
de lokala potentaterna drabbas av
akut främlingshat. Kompaniet skaffade sig därför på ett tidigt stadium rätt att uppföra smärre befästningar, Fort St George i Madras,
Fort William i Calcutta etc., och att
hålla sig med soldater. Bombay var
ett specialfall, så tillvida som denna
stad med sina befästningar med full
278
äganderätt först överlämnades till
Karl II 1661 som en del av hans
hemgift vid giftermålet med Catharina Braganza av Portugal och efter
några år av denne till Kompaniet.
Det blev emellertid mycket dyrbart
att förse forten med garnisoner.
Brittiska linjesoldater kom till en
början inte på tal annat än under
öppet krig mellan Storbritannien
och någon av dess europeiska medtävlare, och då fanns det som regel
inte något större antal brittiska regementen att avvara. Sedan »the
39th Foot» (»Primus in India»)
landsteg i Madras 1754 skulle det
dock fram till 1947 alltid finnas nå-
got brittiskt detachement i Indien.
Även att värva soldater i moderlandet för Kompaniets räkning blev
besvärligt och kostsamt, och under
de allt oftare återkommande krissituationerna fick man mobilisera
vad som fanns av stridsdugliga
europeer. Det må inom parentes inskjutas att uppgiften att JeanBaptiste Bernadotte, sedermera
Carl XIV J ohan, i sin ungdom
skulle ha tjänat vid ett sådant
»Madras European Regiment» synes sakna all grund. Det enda sättet för Kompaniet att hålla sig med
stående förband av den storleksordning som behövdes under det allt
intrikatare spelet mellan Kompaniet, fransmännen och de indiska
furstarna, var att värva indier. Så
skedde också så småningom. Tusentals indier gick i Kompaniets
tjänst och organiserades i regementen ledda av europeiska officerare,
__,
1
som drillade dem efter senaste rön
från exercisfält och krigsskådeplatser i Europa, vilket möjliggjorde
segrar sådana som Clives vid Plassey över numerärt mångdubbelt
överlägsna motståndare. Dessa europeiskt ledda och drillade indiska
soldater kallades »sepoys» efter
det persiska ordet »sipahi» soldat,
samma ord som i Nordafrika utvecklats till »spahi». Det var fransmännen som lanserade iden på
1720-talet. Britterna övertog den
som en nödfallsåtgärd under Madras’ belägring 1748 och vidareutvecklade den sedan.
På det sättet kom vad som i dagligt tal betecknades som den augloindiska armen i själva verket att
bestå av tre skilda enheter: »the
King’s Troops», »the Company’s
European Troops» och »the Company’s Indian Troops» med var sina
traditioner och icke så liten rivalitet
sinsemellan. För att öka förvirringen var Kompaniets trupper
uppdelade i tre armeer, en för varje
»presidency», Bengalen, Madras
och Bombay. 1795 bestod sålunda
den auglo-indiska armen av 13 000
europeiska soldater – kungliga och
i Kompaniets sold – och 57 000
sepoys. Den bengaliska armen bestod av tre bataljoner europeiskt artilleri, och lika många bataljoner
europeiskt infanteri samt fyra regementen infött kavalleri och tolv
regementen infött infanteri. Armeerna i Madras och Bombay var nå-
got mindre. Det förtjänar att framhållas att det stora sepoyupproret
ll
1857-58, om vars orsaker historikerna alltjämt ej är helt ense, även
om den gamla vapenfettsteorien
fortfarande synes tillmätas störst
betydelse, var begränsat till den
bengaliska armen, medan enheter
från Bombay och Madras bidrog till
dess nedslående.
Angla-indiska armen
Efter upproret och den brittiska
kronans övertagande av Kompaniets funktioner blev den angla-indiska armen föremål för en lika
välbehövlig som grundlig reform.
Skillnaden mellan »the Kings
Troops» och »the Company’s European Troops» upphörde av naturliga skäl. De tre regionala armeerna
samordnades i större utsträckning
– deras regioner var ju nu angränsande, eftersom hela Indien
kommit under brittisk kontroll –
sepoyenheterna gjordes till regelrätta linjeförband mer likriktade än
förut med de europeiska förbanden. Proportionen mellan de brittiska och de indiska trupperna var
som regel en till två – (1863:
65 000 respektive 140 000, 1910:
69 000 och 130 000) – i stället för
en till sex före upproret; (knappt
50 000 brittiska och inemot 300 000
indiska.) Av säkerhetsskäl uppsattes inte längre något indiskt artilleri, och brittiska och indiska regementen fick oftast dela garnisonsstäder. Först efter det första världskriget, då Indien utlovats dominionstatus inom överskådlig fram- 279
tid började indier få tillträde till
officerskarriären och ett indiskt
Sandhurst skapades på Rimalayasluttningarna i Dehra Dun. Förut
hade indier inte kunnat avancera
högre än till »risaldar» och »subadar», underofficerare, som fick ta
order av yngste brittiske subaltern.
De brittiska enheterna, som i allmänhet gjorde fem år i Indien och
tre år i Egypten under sin utlandskommendering, betecknades som
»the British Army» och de indiska
förbanden som »the Indian Army».
Tillsammans utgjorde de »the
Army in India», den auglo-indiska
armen, vars överbefälhavare varannan gång hämtades från den brittiska och varannan gång från den
indiska armen.
För att ytterligare komplicera
det hela utgjorde dock »the Army
in India» inte den enda armen i
hela Indien. De drygt 550 maharajorna av Kashmir, Hyderabad,
J aipur, Baroda, Travancore etc.,
vilka alla erkände den brittiska
kronans överhöghet och vilkas territorier tillsammans upptog 2j5 av
Indiens yta, hade nämligen alla sina
större eller mindre krigsmakter,
sammanfattade under beteckningen
»Indian States Forces». Dessa
stridskrafter hade som regel brittiska officerare, men tog inte order
från överbefälhavaren för den
auglo-indiska armen. Deras uppgift
var främst ceremoniell, att ge salut
och tillhandahålla hederskompanier etc., men vid större konflikter
ställde maharajorna ofta sina ar- .·~
280
meer till den brittiske feodalherrens
förfogande. 1947 uppgick deras
sammanlagda numerär till 75 000
man. Det må tilläggas, att britterna
som regel betingade sig rätten att
förlägga garnisoner på maharajornas territorium och att värva soldater där för sin indiska arme.
»Martial races~
Ostindiska Kompaniets sepoys
hade som regel varit kondottiärer,
som tog tjänst hos vem det vara
månde :.bara han betalar bra:..
Många av dem hade varit hinduer
ur de högre kasterna, vilket ofta
vållade misshälligheter till följd av
deras rädsla att förlora sin kast.
Efter »the Mutiny» slog britterna
in på en annan linje. Rekryteringen
skulle begränsas till vissa grupper,
vilka betecknades som »martial
races», och om vilkas lojalitet man
sökte försäkra sig. Till dessa :.martia! races» hänfördes framför allt
sikher och muselmaner från Punjab, dogras från Kashmir, gurkhas
från Nepal – ett med Storbritannien sedan 1816 allierat suveränt
kungarike – pathaner från Nordvästgränsprovinsen och rajputs
från furstestaterna i Rajputana.
Det må understrykas, att denna indelning ingenting hade att skaffa
med det indiska kastväsendet.
Samma ordning tillämpades för övrigt även i Burma, som sedan britterna slagit in på vägen till Mandalay och fram till 1937 ingick i
det indiska kejsardömet. De egentliga burmeserna, burmanerna, tillläts sålunda endast undantagsvis
att ta värvning, och flertalet förband rekryterades bland karener,
chins och cachins. Att ta värvning
blev en tradition i vissa områ-
den, som även ekonomiskt gynnades av den brittiska administrationen. Indirekt bidrog värvningen till
att höja den allmänna bildningsnivån i ifrågavarande distrikt, eftersom soldaterna under sin tid vid
armen – oftast 15 år – även lärde
sig en mängd saker som sedan
kunde omsättas i civil praktik och
över huvud taget fick en vidare utblick än vanliga bybor. Solden var
god, liksom pensionen, efter indisk
standard. Garnisonerna var stora
och välordnade. De prydliga kasernerna och räta gatorna i Rawalpindis, Secunderabads och Meeruts
:.cantonments» utgjorde en slående
kontrast till de innanför liggande
städernas gytter av gränder och
basarer. Som tidigare sagts låg ofta
ett brittiskt förband förlagt sida
vid sida med ett indiskt. Officerarna hade sina »bungalows» i omedelbar anslutning till kasernerna.
»Officer, indiska armen»
Har man sett några av dessa indiska garnisonsstäder och upplevt
något av västerländskt umgängesliv
i Indien, kan det inte hjälpas att
ens beundran för Sherlock Holmes’
förmåga att redan på tio meters avstånd kunna identifiera någon som
»före detta överste i indiska arl1
men:. krymper något. Det måste ha
fordrats en sällsynt opåverkbar karraktär och konstitution för att inte
ta intryck av och omformas för livet av den speciella miljö dessa
officerare levde i. Bortsett från enstaka tigerjakter, poloturneringar,
baler och smärre uppror bör tillvaron ha varit enormt monoton,
själsdödande och skygglappsfrämjande. Det var förvisso inte alla som
i likhet med Winston Churchill utnyttjade de heta eftermiddagstimmarna mellan lunch och poloträning
för att lägga grunden till en gedigen
humanistisk bildning. Den enda
omväxling som bjöds var egentligen när förbandet bytte förläggningsort och när under sommaren
så många som möjligt sökte sig upp
till Kashmir, Simla, som sedan 1865
var regeringens sommarhuvudstad,
Darjeeling eller någon annan :.hill
station» för att på två a tre tusen
meters höjd finna någon tillflykt
från den värsta hettan och ägna sig
åt ett frenetiskt sällskapsliv, vars
karaktär i någon mån framgår av
att Simlas trafikcentrum alltjämt
heter :.Scandal Poinb. Officerare
vid de brittiska förbanden från moderlandet behövde, som sagt, i allmänhet inte räkna med mer än fem
års kommendering i Indien. För
deras kamrater i den indiska armen var läget annorlunda. Dessa
återvände som regel till Storbritannien först som pensionärer för att
slå sig ner vid någon sydengelsk
badort och beklaga sig över hur
mycket sämre allting var i England
281
jämfört med i östern, :.where the
best is like the worst, where there
aren’t no Ten Commandments,
and a man can raise a thirsb. De
kunde dock få viss omväxling som
»residents:. vid något maharajehov,
som :.political agents:. i de oroliga
stamområdena vid nordväst- och
nordöstgränserna, eller som legationstjänstemän i Kabul eller
Kathmandu, dvs. temporärt överföras till vicekungens utrikestjänst.
Hur olika livet för brittiska officerare vid brittiska förband, brittiska
officerare vid indiska förband och
indiska officerare vid indiska förband kunde gestalta sig, förstår
man, om man jämför Winston
Churchills »My Early Life:. med
John Masters’ självbiografiska :.Buglers and a Tigen, :.The Road
past Mandalay:. och biografien över
general Thimayya. Det är emellertid påfallande hur många brittiska
officerare som förnött delar av sitt
liv i denna indiska garnisonsmiljö,
vare sig de nu tillhört den indiska
eller den brittiska armen. Bläddrar
man t. ex. i det senaste världskrigets brittiska generalers memoirer
och biografier finner man sålunda
att Alexander var brigadchef vid
Nordvästgränsen på 1930-talet, att
Montgomery tjänstgjorde i Feshawar och Bombay kort före det
första världskriget, att Ismay var
subaltern vid ett indiskt kavalleriregemente och senare stabsofficer
i Simla, att Auchinleck vann sina
sporrar vid ett indiskt regemente
under första världskriget för att
·…;
282
sluta som armechef i Indien och att
W avell krönte sin karriär som armechef och därefter vicekung i Indien. Går man tillbaka i de augloindiska rullorna finner man namn
som Wellington, Baden-Powell och
Kitchener. Det skulle vara intressant att veta i vilken utsträckning
utvecklingen på olika områden i
Storbritannien under de två senaste
århundradena påverkats av de erfarenheter det stora antalet brittiska officerare, administratörer,
läkare, lärare, missionärer, ingenjörer och köpmän – alla de som
bar »the white man’s burden» –
under sina bästa år gjort i Indien.
Imperialismens verktyg
Det görs ofta gällande, att en av
de viktigaste faktorerna bakom den
brittiska maktutövningen i Indien
var att britterna kunde sätta in indiska soldater mot indiska nationalister. Detta är emellertid inte
helt korrekt, i all synnerhet inte
för tiden efter sepoyupproret. Sant
är att britterna av naturliga skäl
sökte isolera armen från politiken,
för övrigt i överensstämmelse med
vad som sker även i Storbritannien.
Av större betydelse är dock att den
indiska armens primära uppgift
inte var att upprätthålla lugn och
ordning i Indien, den uppgiften
åvilade i stället i första hand den
brittiska armen. Den indiska armens uppgift var att tillsammans
med den brittiska försvara landets
gränser och verka för ordningens
upprätthållande Sydasien och
kring förbindelselinjerna mellan Indien och Storbritannien. Förutom
i de normala garnisonsstäderna
fann man således indiska trupper
utmed den alltid oroliga nordvästgränsen, i Burma, Singapore, Hongkong, Östafrika, Aden och Suezkanalzonen. Att använda indiska soldater för dessa ändamål tedde sig
så mycket rimligare som vicekungen och hans omgivning, sedan
britterna en gång konsoliderat sitt
välde i Indien, till den grad påverkades av indiska geopolitiska föreställningar, att de alltsom oftast
tveklöst strävade efter att fullfölja
en rent indisk nationell utrikeskurs
i bästa Maurya- och Mogulstil, som
man i London stundtals hade stor
möda att bringa i samklang med de
vidare imperieintressena.
Efter 1818, det år den stridbara
maharattakonfederationens makt
bröts och britterna blev herrar över
Indien upp till Indus, deltog den
auglo-indiska armen i ett krig mot
Persien, tre mot Afghanistan, tre
mot Burma, två mot Kina, ett fälttåg i Egypten och två i Sudan, otaliga smärre expeditioner – polisaktioner enligt dagens terminologi
– i Himalaya, kring Persiska viken och i Östafrika oräknade. Flertalet, om icke alla, var framgångsrika. Olyckligast var väl det första
afghanska kriget 1838-42, varifrån
endast en man återkom, den militärläkare som sannolikt stått som
förebild för Conan Doyles odödlige
doktor Watson. Det enda krig som
aldrig utkämpades var ironiskt nog
det som nästan alla krigsspel i
Sirnia tog sikte på och det som motiverade att över hälften av armen
så gott som alltid hölls i beredskap i Punjab och Nordvästgränsprovinsen; fullföljandet av »the
great game» mellan Storbritannien
och Ryssland, som under årtiondena efter Krimkriget till britternas
stora oro systematiskt lagt under
sig den ena efter den andra av
Västturkestans legendariska städer
och khanat, Samarkand, Bochara,
Khiva och Merv, för att slutligen
förmås att göra halt i Pamir endast några mil från Kashmirs nordvästgräns. I avvaktan på det stora
kriget i Centralasien hölls dock den
anglo-indiska armen nästan utan
avbrott sysselsatt med krigföring i
mindre skala mot de stridsglada
pathanerna i Nordvästgränsprovinsen, vilka aldrig blev helt underkuvade av britterna. De hade sina egna
vapensmedjor i bergen, där de kopierade vad helst de kom över i vapenväg, och när de ansåg, att britternas »political agents» lade sig i
för mycket eller när något lockande
tillfälle erbjöd sig, var de mer än
villiga att pröva dessa vapens användbarhet. Britterna försökte så
långt som möjligt upprätthålla ett
minimum av ordning med hjälp av
rundliga guldutdelningar i vad man
hoppades vara de rätta fickorna,
men tid efter annan blossade regelrätta krig upp. Ett sådant var Malakandexpeditionen på 1890-talet,
vari Winston Churchill deltog som
283
subaltern och krigskorrespondent,
det sista utkämpades i Waziristan
under åren närmast före det andra
världskriget med Harold Alexander
som brigadchef och John Masters
som plutonchef på den brittiska
sidan.
Det dröjde länge innan den anglo-indiska armen debuterade på
europeiska krigsskådeplatser. Föraktet för :.sepoygeneralerna» var
stort i de ledande militära kretsarna i Storbritannien årtiondena
efter Waterloo, trots att Wellington
själv vunnit sina sporrar i spetsen
för sydindiska sepoys. Att sätta in
indiska förband mot europeiska
stormaktsarmeer kunde det inte bli
tal om. Att trupperna i Indien efter
hand var de enda som hade någon
stridsvana fäste man sig inte vid,
och så gick det som det gick under
Krimkriget, som Mrs Cecil Woodham-Smith framhåller i sin avslöjande »The Reason Why» om
bakgrunden till de sex hundrades
dödsritt vid Balaklava. Tjugo år
senare var inställningen en annan.
Inför Berlinkongressen hopades enheter ur den anglo-indiska armen
på Malta och hölls redo att, om så
skulle behövas, sättas in på Balkan
för att stoppa ryssarna, samtidigt
som andra förband ur samma arme
intog :.forward positions» i Khyberpasset. Under det första världskriget svällde armens numerär ut till
omkring 800 000 indier och under
det andra till över l 500 000 man
indiska soldater, alla frivilliga, vartill under båda krigen kom en rad
284
halvmilitära organisationer avsedda
att tjänstgöra bakom fronten. Under det första världskriget deltog
förband ur den anglo-indiska armen på västfronten, vilket slutligen
blev deras debut i Europa, vid Gallipoli och Saloniki, i Palestina, Mesopotamien och Östafrika. Under
det andra världskriget, som ju delvis fördes utmed Indiens gränser –
om också inte den gräns där man
var bäst förberedd att möta en
fiende- tjänstgjorde anglo-indiska
armeer bl. a. i Burma och Malaya,
på olika håll i Mellersta östern, i
Nordafrika och Italien. Vid krigsslutet blev en indisk general, K. S.
Thimayya, chef för en av brigaderna i samväldesdivisionen i Japan.
Det har ofta framhållits, att
1800-talets och det begynnande
1900-talets Pax Britannica baserades på den brittiska flottan, som
höll de sju haven öppna för handel
och samfärdsel och förhindrade
krigslystna stormakter att föra armeer över oceanerna annat än med
brittiskt samtycke. Fråga är emellertid om »the Royal Navy» skulle
ha lyckats fylla denna sin fredsfunktion utan bistånd från den
anglo-indiska armen. Här förfogade Storbritannien över en slagkraftig och väldrillad yrkesarme om
normalt 250 000 man, som snabbt
kunde mångdubblas, som fick ständig träning under småkrigen i
gränstrakterna, och som tack vare
herraväldet till sjöss snabbt kunde
sättas in var så behövdes; för att
slå ner ett uppror i Kina, återställa
ordningen i något shejkdöme kring
Persiska viken, koncentreras vid
Europas knutar eller ställas på vakt
utmed imperielederna. Dess normala operationsfält sträckte sig från
Alexandria till Hongkong, men i
nödfall kunde den gå i ställningar
praktiskt taget var som helst. Vilken stabiliserande betydelse och
allmänt återhållande effekt detta
hade i Mellersta östern och sydöstasien framgår, såsom likaledes ofta
framhållits, inte minst av den omfattning de ständiga oroligheterna i
dessa områden tillåtits ta under de
femton år som gått sedan den
anglo-indiska armen försvann från
scenen. Men det är, för att återvända till Kipling, en annan historia.
DET sTÅR en omisskännlig doft av
whisky och nyss skjuten tiger kring
det nu femton år gamla minnet av den auglo-indiska armen.
Ingen arme torde heller ha blivit så
litterärt uppmärksammad. Det är
inte bara Kipling som i sina »Barrack Room Ballads», »Kim» och
»Höglandshistorier från Hindustan» har besjungit dess bragder.
John Masters har gjort det i romanserien om familjen Savage,
Yeats-Brown i »Bengal Lancer»,
A. W. Smith i »The Sword and the
Rose», Duff Cooper delvis i »Operation Heartbreak» etc., etc. Winston Churchill och otaliga andra har
gjort det i sina självbiografier. Det
är ingen överdrift att påstå att det
formligen vimlar av officerare och
före detta officerare i auglo-indiska armen i engelsk 1800- och
1900-talslitteratur. Även filmen har
lämnat sina bidrag till romantiseringen. Vem minns inte »En bengalisk lansiär», »Gunga Din» och
»De tappra sex hundra»? Vem har
inte gnolat marscher som »Pomp
and Circumstance», »On the Road
to Mandalay» och »Colonel Bogey» ?
Vilken var bakgrunden till denna
legendbildning?
Av sekreterare TORSTEN ÖRN
»The British Raj»
Det var på nyårsafton år 1600,
tolv år efter det att Francis Drake
och John Hawkins m. fl. tillintetgjort den oövervinnliga armadan,
som drottning Elizabeth stadfäste
»the Honourable East India Company», gemenligen kallat »John
Company». Kompaniet fick monopol på handeln med östern och
skulle, även om dess privilegier
successivt inskränktes och den statliga kontrollen skärptes, komma
att bestå i drygt 250 år och mer
eller mindre ofrivilligt bygga upp
ett av historiens sällsammaste imperier – det brittiska väldet i Indien, »The British Raj», där ett par
tusen brittiska »civil servants» styrde lika många hundra tusen indier. Början var emellertid skäligen blygsam. Under de första 150
åren höll man sig till Kompaniets
urkund och nöjde sig med att etablera några handelsfaktorier i indiska hamnstäder; Surat och Bombay på västkusten, Madras och Calcutta på östkusten. Uppkomsten av
ett kraftvacuum på 1700-talet under mogulväldets sönderfall förändrade dock situationen. stora
Moguls vasaller och guvernörer
gjorde sig självständiga, och i striderna dem emellan kom britter och
fransmän – vilka här liksom i
Europa, Nordamerika och Västindien var britternas farligaste konkurrenter vid denna tid – ofta att
spela en utslagsgivande roll, trots
att deras militära resurser i och
för sig var tämligen obetydliga
jämförda med furstarnas massuppbåd av folk och elefanter. Denna
kamp mellan Stora Moguls arvtagare och mellan britter och fransmän slutade först några år efter
Napoleonkrigens slut och med en
fullständig seger för britterna och,
om man så vill, för den indiska enhetstanken. Bortsett från sikherna,
som först besegrades på 1840-talet,
varvid förutom Punjab även Kashmir kom under brittisk kontroll,
fanns det ingen stad eller furste i
Främre Indien som inte erkände
:.John Company’s:. överhöghet. Holländare och danskar förmåddes
sälja eller byta bort sina kvarvarande faktorier; portugiser och
fransmän behöll visserligen Goa,
Pondichery och några andra stä-
der men snarast som levande minnesmärken över gäckade imperieaspirationer. Denna utveckling såg
man dock i City liksom i Westminster med påtagligt ogillande. Ostindiska kompaniets styrelse inskärpte gång efter annan i sina
generalguvernörer i Calcutta, att
Kompaniet var ett kommersiellt fö-
retag som skulle gå med ekonomisk
vinst, och att ingenting var så stridande mot aktieägarnas intressen
19- 624842 Svensk Tidskrift H. 5-6 19618
277
som de dyrbara krigståg de lokala
administratörerna i Kompaniets besittningar hade en sådan mani på
att inveckla sig i. I parlamentet
mullrade Burke och andra om orättfärdigheten i att lägga under sig Indien och om den korruption och det
vanstyre som Kompaniets tjänstemän – ~naboberna~ – gjorde sig
skyldiga till. Icke dess mindre fortsatte det brittiska väldet. Efter sepoyupproret övertogs Kompaniets
uppgifter 1858 helt av den brittiska
kronan, 1877 antog dennas innehavarinna titeln kejsarinna av Indien, och först 1947 genomförde
britterna en av dessa reträtter för
vilka brittisk diplomati och strategi vunnit sådan ryktbarhet. Den
brittiska parentesen eller för att
tala med den indiske historikern
och diplomaten K. M. Panikkar
Vasco da Gama-epoken i indisk
historia var till ända.
Sepoys
Ett visst behov av militärt skydd
fanns redan i de första handelsfaktorierna. Dels kunde holländare
eller fransmän ta något europeiskt
krig till förevändning för skövling
eller erövring, dels kunde någon av
de lokala potentaterna drabbas av
akut främlingshat. Kompaniet skaffade sig därför på ett tidigt stadium rätt att uppföra smärre befästningar, Fort St George i Madras,
Fort William i Calcutta etc., och att
hålla sig med soldater. Bombay var
ett specialfall, så tillvida som denna
stad med sina befästningar med full
278
äganderätt först överlämnades till
Karl II 1661 som en del av hans
hemgift vid giftermålet med Catharina Braganza av Portugal och efter
några år av denne till Kompaniet.
Det blev emellertid mycket dyrbart
att förse forten med garnisoner.
Brittiska linjesoldater kom till en
början inte på tal annat än under
öppet krig mellan Storbritannien
och någon av dess europeiska medtävlare, och då fanns det som regel
inte något större antal brittiska regementen att avvara. Sedan »the
39th Foot» (»Primus in India»)
landsteg i Madras 1754 skulle det
dock fram till 1947 alltid finnas nå-
got brittiskt detachement i Indien.
Även att värva soldater i moderlandet för Kompaniets räkning blev
besvärligt och kostsamt, och under
de allt oftare återkommande krissituationerna fick man mobilisera
vad som fanns av stridsdugliga
europeer. Det må inom parentes inskjutas att uppgiften att JeanBaptiste Bernadotte, sedermera
Carl XIV J ohan, i sin ungdom
skulle ha tjänat vid ett sådant
»Madras European Regiment» synes sakna all grund. Det enda sättet för Kompaniet att hålla sig med
stående förband av den storleksordning som behövdes under det allt
intrikatare spelet mellan Kompaniet, fransmännen och de indiska
furstarna, var att värva indier. Så
skedde också så småningom. Tusentals indier gick i Kompaniets
tjänst och organiserades i regementen ledda av europeiska officerare,
__,
1
som drillade dem efter senaste rön
från exercisfält och krigsskådeplatser i Europa, vilket möjliggjorde
segrar sådana som Clives vid Plassey över numerärt mångdubbelt
överlägsna motståndare. Dessa europeiskt ledda och drillade indiska
soldater kallades »sepoys» efter
det persiska ordet »sipahi» soldat,
samma ord som i Nordafrika utvecklats till »spahi». Det var fransmännen som lanserade iden på
1720-talet. Britterna övertog den
som en nödfallsåtgärd under Madras’ belägring 1748 och vidareutvecklade den sedan.
På det sättet kom vad som i dagligt tal betecknades som den augloindiska armen i själva verket att
bestå av tre skilda enheter: »the
King’s Troops», »the Company’s
European Troops» och »the Company’s Indian Troops» med var sina
traditioner och icke så liten rivalitet
sinsemellan. För att öka förvirringen var Kompaniets trupper
uppdelade i tre armeer, en för varje
»presidency», Bengalen, Madras
och Bombay. 1795 bestod sålunda
den auglo-indiska armen av 13 000
europeiska soldater – kungliga och
i Kompaniets sold – och 57 000
sepoys. Den bengaliska armen bestod av tre bataljoner europeiskt artilleri, och lika många bataljoner
europeiskt infanteri samt fyra regementen infött kavalleri och tolv
regementen infött infanteri. Armeerna i Madras och Bombay var nå-
got mindre. Det förtjänar att framhållas att det stora sepoyupproret
ll
1857-58, om vars orsaker historikerna alltjämt ej är helt ense, även
om den gamla vapenfettsteorien
fortfarande synes tillmätas störst
betydelse, var begränsat till den
bengaliska armen, medan enheter
från Bombay och Madras bidrog till
dess nedslående.
Angla-indiska armen
Efter upproret och den brittiska
kronans övertagande av Kompaniets funktioner blev den angla-indiska armen föremål för en lika
välbehövlig som grundlig reform.
Skillnaden mellan »the Kings
Troops» och »the Company’s European Troops» upphörde av naturliga skäl. De tre regionala armeerna
samordnades i större utsträckning
– deras regioner var ju nu angränsande, eftersom hela Indien
kommit under brittisk kontroll –
sepoyenheterna gjordes till regelrätta linjeförband mer likriktade än
förut med de europeiska förbanden. Proportionen mellan de brittiska och de indiska trupperna var
som regel en till två – (1863:
65 000 respektive 140 000, 1910:
69 000 och 130 000) – i stället för
en till sex före upproret; (knappt
50 000 brittiska och inemot 300 000
indiska.) Av säkerhetsskäl uppsattes inte längre något indiskt artilleri, och brittiska och indiska regementen fick oftast dela garnisonsstäder. Först efter det första världskriget, då Indien utlovats dominionstatus inom överskådlig fram- 279
tid började indier få tillträde till
officerskarriären och ett indiskt
Sandhurst skapades på Rimalayasluttningarna i Dehra Dun. Förut
hade indier inte kunnat avancera
högre än till »risaldar» och »subadar», underofficerare, som fick ta
order av yngste brittiske subaltern.
De brittiska enheterna, som i allmänhet gjorde fem år i Indien och
tre år i Egypten under sin utlandskommendering, betecknades som
»the British Army» och de indiska
förbanden som »the Indian Army».
Tillsammans utgjorde de »the
Army in India», den auglo-indiska
armen, vars överbefälhavare varannan gång hämtades från den brittiska och varannan gång från den
indiska armen.
För att ytterligare komplicera
det hela utgjorde dock »the Army
in India» inte den enda armen i
hela Indien. De drygt 550 maharajorna av Kashmir, Hyderabad,
J aipur, Baroda, Travancore etc.,
vilka alla erkände den brittiska
kronans överhöghet och vilkas territorier tillsammans upptog 2j5 av
Indiens yta, hade nämligen alla sina
större eller mindre krigsmakter,
sammanfattade under beteckningen
»Indian States Forces». Dessa
stridskrafter hade som regel brittiska officerare, men tog inte order
från överbefälhavaren för den
auglo-indiska armen. Deras uppgift
var främst ceremoniell, att ge salut
och tillhandahålla hederskompanier etc., men vid större konflikter
ställde maharajorna ofta sina ar- .·~
280
meer till den brittiske feodalherrens
förfogande. 1947 uppgick deras
sammanlagda numerär till 75 000
man. Det må tilläggas, att britterna
som regel betingade sig rätten att
förlägga garnisoner på maharajornas territorium och att värva soldater där för sin indiska arme.
»Martial races~
Ostindiska Kompaniets sepoys
hade som regel varit kondottiärer,
som tog tjänst hos vem det vara
månde :.bara han betalar bra:..
Många av dem hade varit hinduer
ur de högre kasterna, vilket ofta
vållade misshälligheter till följd av
deras rädsla att förlora sin kast.
Efter »the Mutiny» slog britterna
in på en annan linje. Rekryteringen
skulle begränsas till vissa grupper,
vilka betecknades som »martial
races», och om vilkas lojalitet man
sökte försäkra sig. Till dessa :.martia! races» hänfördes framför allt
sikher och muselmaner från Punjab, dogras från Kashmir, gurkhas
från Nepal – ett med Storbritannien sedan 1816 allierat suveränt
kungarike – pathaner från Nordvästgränsprovinsen och rajputs
från furstestaterna i Rajputana.
Det må understrykas, att denna indelning ingenting hade att skaffa
med det indiska kastväsendet.
Samma ordning tillämpades för övrigt även i Burma, som sedan britterna slagit in på vägen till Mandalay och fram till 1937 ingick i
det indiska kejsardömet. De egentliga burmeserna, burmanerna, tillläts sålunda endast undantagsvis
att ta värvning, och flertalet förband rekryterades bland karener,
chins och cachins. Att ta värvning
blev en tradition i vissa områ-
den, som även ekonomiskt gynnades av den brittiska administrationen. Indirekt bidrog värvningen till
att höja den allmänna bildningsnivån i ifrågavarande distrikt, eftersom soldaterna under sin tid vid
armen – oftast 15 år – även lärde
sig en mängd saker som sedan
kunde omsättas i civil praktik och
över huvud taget fick en vidare utblick än vanliga bybor. Solden var
god, liksom pensionen, efter indisk
standard. Garnisonerna var stora
och välordnade. De prydliga kasernerna och räta gatorna i Rawalpindis, Secunderabads och Meeruts
:.cantonments» utgjorde en slående
kontrast till de innanför liggande
städernas gytter av gränder och
basarer. Som tidigare sagts låg ofta
ett brittiskt förband förlagt sida
vid sida med ett indiskt. Officerarna hade sina »bungalows» i omedelbar anslutning till kasernerna.
»Officer, indiska armen»
Har man sett några av dessa indiska garnisonsstäder och upplevt
något av västerländskt umgängesliv
i Indien, kan det inte hjälpas att
ens beundran för Sherlock Holmes’
förmåga att redan på tio meters avstånd kunna identifiera någon som
»före detta överste i indiska arl1
men:. krymper något. Det måste ha
fordrats en sällsynt opåverkbar karraktär och konstitution för att inte
ta intryck av och omformas för livet av den speciella miljö dessa
officerare levde i. Bortsett från enstaka tigerjakter, poloturneringar,
baler och smärre uppror bör tillvaron ha varit enormt monoton,
själsdödande och skygglappsfrämjande. Det var förvisso inte alla som
i likhet med Winston Churchill utnyttjade de heta eftermiddagstimmarna mellan lunch och poloträning
för att lägga grunden till en gedigen
humanistisk bildning. Den enda
omväxling som bjöds var egentligen när förbandet bytte förläggningsort och när under sommaren
så många som möjligt sökte sig upp
till Kashmir, Simla, som sedan 1865
var regeringens sommarhuvudstad,
Darjeeling eller någon annan :.hill
station» för att på två a tre tusen
meters höjd finna någon tillflykt
från den värsta hettan och ägna sig
åt ett frenetiskt sällskapsliv, vars
karaktär i någon mån framgår av
att Simlas trafikcentrum alltjämt
heter :.Scandal Poinb. Officerare
vid de brittiska förbanden från moderlandet behövde, som sagt, i allmänhet inte räkna med mer än fem
års kommendering i Indien. För
deras kamrater i den indiska armen var läget annorlunda. Dessa
återvände som regel till Storbritannien först som pensionärer för att
slå sig ner vid någon sydengelsk
badort och beklaga sig över hur
mycket sämre allting var i England
281
jämfört med i östern, :.where the
best is like the worst, where there
aren’t no Ten Commandments,
and a man can raise a thirsb. De
kunde dock få viss omväxling som
»residents:. vid något maharajehov,
som :.political agents:. i de oroliga
stamområdena vid nordväst- och
nordöstgränserna, eller som legationstjänstemän i Kabul eller
Kathmandu, dvs. temporärt överföras till vicekungens utrikestjänst.
Hur olika livet för brittiska officerare vid brittiska förband, brittiska
officerare vid indiska förband och
indiska officerare vid indiska förband kunde gestalta sig, förstår
man, om man jämför Winston
Churchills »My Early Life:. med
John Masters’ självbiografiska :.Buglers and a Tigen, :.The Road
past Mandalay:. och biografien över
general Thimayya. Det är emellertid påfallande hur många brittiska
officerare som förnött delar av sitt
liv i denna indiska garnisonsmiljö,
vare sig de nu tillhört den indiska
eller den brittiska armen. Bläddrar
man t. ex. i det senaste världskrigets brittiska generalers memoirer
och biografier finner man sålunda
att Alexander var brigadchef vid
Nordvästgränsen på 1930-talet, att
Montgomery tjänstgjorde i Feshawar och Bombay kort före det
första världskriget, att Ismay var
subaltern vid ett indiskt kavalleriregemente och senare stabsofficer
i Simla, att Auchinleck vann sina
sporrar vid ett indiskt regemente
under första världskriget för att
·…;
282
sluta som armechef i Indien och att
W avell krönte sin karriär som armechef och därefter vicekung i Indien. Går man tillbaka i de augloindiska rullorna finner man namn
som Wellington, Baden-Powell och
Kitchener. Det skulle vara intressant att veta i vilken utsträckning
utvecklingen på olika områden i
Storbritannien under de två senaste
århundradena påverkats av de erfarenheter det stora antalet brittiska officerare, administratörer,
läkare, lärare, missionärer, ingenjörer och köpmän – alla de som
bar »the white man’s burden» –
under sina bästa år gjort i Indien.
Imperialismens verktyg
Det görs ofta gällande, att en av
de viktigaste faktorerna bakom den
brittiska maktutövningen i Indien
var att britterna kunde sätta in indiska soldater mot indiska nationalister. Detta är emellertid inte
helt korrekt, i all synnerhet inte
för tiden efter sepoyupproret. Sant
är att britterna av naturliga skäl
sökte isolera armen från politiken,
för övrigt i överensstämmelse med
vad som sker även i Storbritannien.
Av större betydelse är dock att den
indiska armens primära uppgift
inte var att upprätthålla lugn och
ordning i Indien, den uppgiften
åvilade i stället i första hand den
brittiska armen. Den indiska armens uppgift var att tillsammans
med den brittiska försvara landets
gränser och verka för ordningens
upprätthållande Sydasien och
kring förbindelselinjerna mellan Indien och Storbritannien. Förutom
i de normala garnisonsstäderna
fann man således indiska trupper
utmed den alltid oroliga nordvästgränsen, i Burma, Singapore, Hongkong, Östafrika, Aden och Suezkanalzonen. Att använda indiska soldater för dessa ändamål tedde sig
så mycket rimligare som vicekungen och hans omgivning, sedan
britterna en gång konsoliderat sitt
välde i Indien, till den grad påverkades av indiska geopolitiska föreställningar, att de alltsom oftast
tveklöst strävade efter att fullfölja
en rent indisk nationell utrikeskurs
i bästa Maurya- och Mogulstil, som
man i London stundtals hade stor
möda att bringa i samklang med de
vidare imperieintressena.
Efter 1818, det år den stridbara
maharattakonfederationens makt
bröts och britterna blev herrar över
Indien upp till Indus, deltog den
auglo-indiska armen i ett krig mot
Persien, tre mot Afghanistan, tre
mot Burma, två mot Kina, ett fälttåg i Egypten och två i Sudan, otaliga smärre expeditioner – polisaktioner enligt dagens terminologi
– i Himalaya, kring Persiska viken och i Östafrika oräknade. Flertalet, om icke alla, var framgångsrika. Olyckligast var väl det första
afghanska kriget 1838-42, varifrån
endast en man återkom, den militärläkare som sannolikt stått som
förebild för Conan Doyles odödlige
doktor Watson. Det enda krig som
aldrig utkämpades var ironiskt nog
det som nästan alla krigsspel i
Sirnia tog sikte på och det som motiverade att över hälften av armen
så gott som alltid hölls i beredskap i Punjab och Nordvästgränsprovinsen; fullföljandet av »the
great game» mellan Storbritannien
och Ryssland, som under årtiondena efter Krimkriget till britternas
stora oro systematiskt lagt under
sig den ena efter den andra av
Västturkestans legendariska städer
och khanat, Samarkand, Bochara,
Khiva och Merv, för att slutligen
förmås att göra halt i Pamir endast några mil från Kashmirs nordvästgräns. I avvaktan på det stora
kriget i Centralasien hölls dock den
anglo-indiska armen nästan utan
avbrott sysselsatt med krigföring i
mindre skala mot de stridsglada
pathanerna i Nordvästgränsprovinsen, vilka aldrig blev helt underkuvade av britterna. De hade sina egna
vapensmedjor i bergen, där de kopierade vad helst de kom över i vapenväg, och när de ansåg, att britternas »political agents» lade sig i
för mycket eller när något lockande
tillfälle erbjöd sig, var de mer än
villiga att pröva dessa vapens användbarhet. Britterna försökte så
långt som möjligt upprätthålla ett
minimum av ordning med hjälp av
rundliga guldutdelningar i vad man
hoppades vara de rätta fickorna,
men tid efter annan blossade regelrätta krig upp. Ett sådant var Malakandexpeditionen på 1890-talet,
vari Winston Churchill deltog som
283
subaltern och krigskorrespondent,
det sista utkämpades i Waziristan
under åren närmast före det andra
världskriget med Harold Alexander
som brigadchef och John Masters
som plutonchef på den brittiska
sidan.
Det dröjde länge innan den anglo-indiska armen debuterade på
europeiska krigsskådeplatser. Föraktet för :.sepoygeneralerna» var
stort i de ledande militära kretsarna i Storbritannien årtiondena
efter Waterloo, trots att Wellington
själv vunnit sina sporrar i spetsen
för sydindiska sepoys. Att sätta in
indiska förband mot europeiska
stormaktsarmeer kunde det inte bli
tal om. Att trupperna i Indien efter
hand var de enda som hade någon
stridsvana fäste man sig inte vid,
och så gick det som det gick under
Krimkriget, som Mrs Cecil Woodham-Smith framhåller i sin avslöjande »The Reason Why» om
bakgrunden till de sex hundrades
dödsritt vid Balaklava. Tjugo år
senare var inställningen en annan.
Inför Berlinkongressen hopades enheter ur den anglo-indiska armen
på Malta och hölls redo att, om så
skulle behövas, sättas in på Balkan
för att stoppa ryssarna, samtidigt
som andra förband ur samma arme
intog :.forward positions» i Khyberpasset. Under det första världskriget svällde armens numerär ut till
omkring 800 000 indier och under
det andra till över l 500 000 man
indiska soldater, alla frivilliga, vartill under båda krigen kom en rad
284
halvmilitära organisationer avsedda
att tjänstgöra bakom fronten. Under det första världskriget deltog
förband ur den anglo-indiska armen på västfronten, vilket slutligen
blev deras debut i Europa, vid Gallipoli och Saloniki, i Palestina, Mesopotamien och Östafrika. Under
det andra världskriget, som ju delvis fördes utmed Indiens gränser –
om också inte den gräns där man
var bäst förberedd att möta en
fiende- tjänstgjorde anglo-indiska
armeer bl. a. i Burma och Malaya,
på olika håll i Mellersta östern, i
Nordafrika och Italien. Vid krigsslutet blev en indisk general, K. S.
Thimayya, chef för en av brigaderna i samväldesdivisionen i Japan.
Det har ofta framhållits, att
1800-talets och det begynnande
1900-talets Pax Britannica baserades på den brittiska flottan, som
höll de sju haven öppna för handel
och samfärdsel och förhindrade
krigslystna stormakter att föra armeer över oceanerna annat än med
brittiskt samtycke. Fråga är emellertid om »the Royal Navy» skulle
ha lyckats fylla denna sin fredsfunktion utan bistånd från den
anglo-indiska armen. Här förfogade Storbritannien över en slagkraftig och väldrillad yrkesarme om
normalt 250 000 man, som snabbt
kunde mångdubblas, som fick ständig träning under småkrigen i
gränstrakterna, och som tack vare
herraväldet till sjöss snabbt kunde
sättas in var så behövdes; för att
slå ner ett uppror i Kina, återställa
ordningen i något shejkdöme kring
Persiska viken, koncentreras vid
Europas knutar eller ställas på vakt
utmed imperielederna. Dess normala operationsfält sträckte sig från
Alexandria till Hongkong, men i
nödfall kunde den gå i ställningar
praktiskt taget var som helst. Vilken stabiliserande betydelse och
allmänt återhållande effekt detta
hade i Mellersta östern och sydöstasien framgår, såsom likaledes ofta
framhållits, inte minst av den omfattning de ständiga oroligheterna i
dessa områden tillåtits ta under de
femton år som gått sedan den
anglo-indiska armen försvann från
scenen. Men det är, för att återvända till Kipling, en annan historia.