Print Friendly

Den amerikanska högern – en äkta folkrörelse

Av Anders Edwardsson | 27 november 2009

Skillnaderna mellan svenska och amerikanska partier är stora. Republikanerna är exempelvis en genuin gräsrotsrörelse, till skillnad från den svenska högern. Det menar Anders Edwardsson, som studerat partiet på nära håll. Vilka lärdomar finns det att dra för svensk borgerlighet?

När jag 2003 flyttade till USA för att studera bosatte jag mig i Grand Forks. Det är en mindre stad i North Dakota med ca 50 000 innevånare som ligger mitt på prärien cirka en timmes bilfärd från kanadensiska gränsen. Och det var ett beslut jag aldrig ångrade, även om det kändes lite mindre vettigt den där februarimorgonen när det var under 40 minus och min ena sko bokstavligen frös fast i asfalten när jag väntade på bussen.

Jag hade naturligtvis kunnat slå mig ner i New York, Chicago eller någon annanstans i det stora landet och åtnjuta ett något mildare klimat. Men det var inte alls lika lockande som att få bo ett år i small town America. Detta är nämligen en av världens få kvarvarande ”sanna myter” eftersom folket i amerikanska småstäder är av en alldeles speciell, mycket genuin sort. Och Grand Forks visade sig vara ett riktigt praktexempel.

Det bistra klimatet, den glesa befolkningen och relativa isoleringen – närmaste större stad är Minneapolis drygt fyra timmar söderut – skapade en unik känsla av sammanhållning. På den lokala baren blev man betraktad som stammis efter andra besöket. Och att en militär flygbas låg bara några miles bort gjorde att gatorna var fyllda av militärer och den amerikanska patriotismen blomstrade. På nästan alla hus vajade (minst) en amerikansk flagga. Och som regel satt också en skylt med texten Support Our Troops bastant nedkörd i rabatten.

Mitt val av bosättningsort var också delvis politiskt betingat. Jag skulle nämligen ägna mig åt att studera Ronald Reagan och ville därför bo i en röd (läs: republikansk) delstat. Och rödare än North Dakota finns knappt, i alla fall inte i Mellanvästern. George W Bush vann där över 60 % av rösterna både 2000 och 2004. Och även om Barack Obama lyckades göra vissa inbrytningar 2008, så behövde John McCain inte ens besöka delstaten för att vinna den.

Att en outback som North Dakota är en så konservativ bygd är ett exempel på hur politiskt annorlunda USA är i jämförelse med Sverige. För medan borgerligheten här som bekant är starkast i städerna och vänstern överlag dominerar på lands- och i glesbygd, så är det i USA precis tvärtom. Och orsaken till detta är att den starka känsla för personlig frihet och oberoende som utgör kärnan i den amerikanska kulturen fortfarande lever och frodas på landsbygden och där gynnar republikanerna. Demokraterna, däremot, är starkast i storstäderna och präglas starkt av dess mer kosmopolitiska anda och socialt kärvare miljöer.

De amerikanska partierna är härför också socialt distinkt annorlunda mot i Sverige. För medan politisk självidentifikation hos oss fortfarande är starkt beroende av traditionella (verkliga såväl som inbillade) klassidentiteter, så röstar amerikanerna ofta mer utifrån person-, kultur- och värderingsfrågor än ”plånboksfrågor”. Och då amerikanerna är ett konservativt folk har republikanerna – även om de traditionellt vinner något fler röster bland högavlönade – ett mycket brett folkligt stöd i jämförelse med exempelvis moderaterna. George W Bush vann till exempel 2004 hela 41 % av de fattigas röster. Och bara 55 % av de rikas.

Detta brokiga röstmönster får också effekter på de amerikanska partierna. Överlag är dessa starkt decentraliserade och fungerar på nationell nivå mest som rena kampanjapparater. Och även om i synnerhet republikanerna har utvecklat en mycket effektiv riksorganisation, har goda förbindelser med tankesmedjor som Heritage och AEI och kan räkna med stöd från kända medieprofiler som Rush Limbaugh och Sean Hannity, så är partiets verkliga styrka att det runtom i landet kan räkna med handgripligt stöd från en armé av supportrar. Och dessa är oftast inte, såsom är regel i Sverige, direkt knutna till partiet.

Republikanska valarbetare kommer istället ofta från lokala och regionala organisationer som kyrkor, NRA (den amerikanska vapenägarföreningen), välgörenhetsorganisationer och andra sammanslutningar. Och dessa är alltså ofta inte formellt politiskt engagerade, utan anmäler sig som frivilliga valarbetare åt republikanska kandidater som delar deras åsikter i en eller flera sakfrågor. Även demokraterna har sina stödorganisationer, men dessa är betydligt färre. De viktigaste är fackföreningar och ACORN, vilket är en svårt skandalomsusad organisation som dessutom till icke obetydlig del består av avlönad personal.

flagga_300x200
FOTO: Jnn13

Republikanerna bildar på grund av detta i stora delar av USA en genuin gräsrots- och folkrörelse. Och i Grand Forks, för att nu bara kort återvända dit, syntes detta bokstavligen på hur de politiskt aktiva såg ut och betedde sig. För medan det på collegerepublikanernas möten var jeans, t-shirt och keps som gällde, så tenderade collegedemokraterna att klä sig i skjorta och slips. Bland de senare var det heller inte direkt ovanligt att även infödda dakotabor försökte styla och tala nasal östkustsdialekt; USA:s svar på ”östermalmska”.

Och i detta ligger en enorm styrka. Republikanerna består nämligen beroende på detta till stor del av människor som tack vare starka, inte sällan religiöst fotade åsikter står emot även svåra motgångar, som de senare årens valnederlag. För även om besvikelsen över det republikanska partiledarskapet i Washington DC hos många just nu av olika anledningar råkar vara stort, så har skattetrötta medborgare, regleringsnegativa småföretagare, vapenägare, abortmotståndare och andra definitivt inget att hämta hos demokraterna.

Tvärtom finns tecken på att missnöjet med Barack Obama och hans ”europeiska” politik med skattehöjningar och regleringar under det gångna halvåret har ökat kraftigt och tagit sig nya former, som i praktiken gynnar republikanerna. I våras materialiserades detta motstånd till exempel i den så kallade Tea Party-rörelsen (efter Boston Tea Party 1773, inledningen på den amerikanska frigörelsen) som började som en rad lokala protester mot höjda skatter, socialiserad sjukvårdsförsäkring och annat men snabbt växte till en nationell rörelse.

På ”skattefridagen” 15 april – det datum när amerikanerna jobbat ihop tillräckligt med pengar för att kunna betala 2009 års skatter – samlade Tea Party-möten i över 340 städer först mer än 300 000 människor runtom i hela USA. Och denna protestvåg har sedan följts upp med en rad liknande initiativ. Däribland på nationaldagen 4 juli och nu senast den 12 september, då vid pass 75 000 människor samlades i Washington DC för att protestera mot Obamas politik. Ett sådant folkligt uppror mot politiskt vanstyre har i modern tid bara ägt rum en enda gång i Sverige – den 4 oktober 1983 mot löntagarfonderna.

En intressant fråga blir därför om (och i så fall vad) den svenska borgerligheten skulle kunna lära av republikanerna? En ytlig bedömning blir lätt negativ, inte minst eftersom medielandskapen i länderna skiljer sig åt så dramatiskt. För även om det i Sverige finns många tidningar med borgerliga ledarsidor, så finns här ingen talk radio – och definitivt inget FoxNews – som skulle kunna agera bärare av folkliga opinioner och protester mot skatter, byråkrati och andra överhetsfasoner. Tvärtom står svensk media om möjligt än längre till vänster än den Obamatrogna mainstream media i USA.

Det finns dock sidor av den amerikanska högern som svensk borgerlighet skulle kunna lära mycket av. För det första borde den i framtiden, likt republikanerna, satsa på att bli en mer samlad och (framförallt) mer värderingsburen rörelse, snarare än som i dag ett antal partier som ofta tvingas ägna nästan lika mycket tid och kraft åt att konkurrera med varandra som åt att bekämpa vänstern. En simpel sammanslagning av de nuvarande partierna skulle nog dock inte per automatik innebära någon stor, eller i alla fall snabb, förbättring. Snarare finns risken att en sådan, allt annat lika, skulle öka den toppstyrning och det ombudsmannavälde som i dag får inte minst många ungdomar och egenföretagare att avstå ifrån att alls engagera sig.

Borgerligheten bör snarare börja med att göra det politiska livet mer likt det amerikanska genom att lösa upp dagens stela partistrukturer och skapa bättre möjligheter för fler att aktivera sig, utan att behöva betala medlemsavgifter, sitta i styrelser och köpa hela partiprogram med hull, hår och samtliga stavfel. Och Allians för Sverige är faktiskt ett första steg mot skapandet av en sådan paraplyorganisation, som inför framtida val till exempel skulle kunna anordna gemensamma primärval och sedan gå till val på samfällda listor.

För att detta skall fungera måste dock borgerligheten först, precis som republikanerna, alltså vara beredd att bredda synen på politiskt engagemang, tillåta tillfälliga engagemang i enskilda sakfrågor och inbjuda folk från andra organisationer – föreningar, kyrkor, folkrörelser, företagarföreningar – att delta i det politiska arbetet både under och mellan valrörelserna. Och det finns faktiskt redan ett embryo även till en sådan bredare folkrörelse – på Internet.

On-line nätverket Alliansens Vänner, som bildades 2008, anordnar möten och sprider information om den nuvarande regeringens politik med syfte att förbättra dess möjligheter att bli omvald 2010. Så här långt verkar visserligen verksamheterna till stor del vara förlagd till större städer. Och med tanke på att det i Sverige i första hand är väljare utanför dessa som behöver omvändas, så måste verksamheten för att ”bita” ordentligt i framtiden spridas och decentraliseras. Men det är en god början!

Det finns också flera mer specifika aktiviteter som borgerligheten skulle kunna importera från USA. Grover Nordqvist, chef för tankesmedjan Americans for Tax Reform, anordnar till exempel sedan många år på sitt kontor i centrala Washington DC så kallade Onsdagsmöten. Detta är träffar dit tillresta aktivister av allehanda slag från hela USA kan komma och lägga fram idéer, presentera kandidater, knyta kontakter och träffa ledande politiker under informella former. Och detta är ett föredömligt exempel på nätverksbyggande som någon lämplig person eller organisation i Stockholm borde kopiera redan före valet nästa höst.

——

Lästips: The Right Nation. Conservative power in America av John Micklethwait och Adrian Wooldridge (Penguin Books 2004). Boken är i dag delvis inaktuell då den skrevs före de republikanska valnederlagen 2006 och 2008. Den innehåller dock många initierade och fortfarande intressanta analyser av hur republikanerna sedan 1970-talet lyckats bygga upp en effektiv nationell organisation byggd på en bred folklig bas.

Läs mer om protesterna mot Obama den 12 september i Mats Johanssons Obamas ”nine-twelve”.

edwardsson_150x195Anders Edwardsson är historiker, frilansjournalist och debattör. Han gav i våras ut En annorlunda historia. Folkhemmet i nytt ljus, läs recensionen i Svensk Tidskrift här och Edwardssons egen text om den här.

Läs också Anders Edwardssons recensioner i Svensk Tidskrift:
Efterlängtad inblick (28/8), Lars Tobissons
Främling i folkhemmet
Socialdemokratisk nostalgi, (1/5), Jenny Anderssons
När framtiden redan hänt. Socialdemokratin och folkhemsnostalgin

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Läs mer

Efter demokratin

webshop_banner