Print Friendly

Den allmänna meningen och riksuppgifterna

Av Redaktionen | 31 december 1941


1941


Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.

Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.

DEN ALLMÄNNA MENINGEN
OCH RIKsUPPGIFTERNA
Av direktör KARL WIST RAND, Stockholm
ÅTT Sveriges internationella läge undergått en oerhörd förändring sedan det andra världskrigets utbrott är en redan banal
sanning. Den förskjutning som inträffat har framkallat djupgående förändringar i svensk uppfattning om vad tiden kräver
i fråga om försvarsåtgärder och inre sammanhållning. Den svenska folksjälen har reagerat snabbare än vad pessimisterna vågat
hoppas. Vårt land står nu rustat med medel att hävda sin frihet
och sitt oberoende av en helt annan art än dem, som voro för
handen vid krigets utbrott. Tecknen på återfall i tidigare mentalitet äro obetydliga, även om de icke helt kunna förbises och under
inga omständigheter böra lämnas utan observation. Svenska folket
står fast sammanslutet och i stort sett enigt i gemensam vård av
folkets livsuppgifter genom samfällda offer och ansträngningar.
Uttrycket för denna beslutsamma enighet gav den svenska hö-
gerns ledare vid förra årets majdemonstration, då han liknade
vårt folk vid igelkotten, som i farans stund rullat ihop sig med
taggarna vända mot vem det vara månde. Han gav en bild, som
väckte allmän återklang, och ingen politisk kliche har under senare tid blivit mera flitigt använd och, vad mera är, uppskattad
inom alla läger. Den var av bestickande art, betingad som den
var av känsloläget och den politiska situationen, sådana de då
tedde sig. Som ett uttryck för vår beslutsamma hållning gent emot
inkräktare har den icke förlorat något av betydelsefull innebörd;
fattas emellertid dess betydelse på ett sådant sätt, att vårt folk
skulle kunna i längden intaga en hoprullad ställning i den kamp,
där hela Europas öde avgöres, däri våra närmaste frändefolk
redan indragits och av vars utgång även vår framtid beror, är
den farligt vilseledande. Det kan aldrig vara en svensk ståndpunkt att som ideal uppställa en passiv hållning i fråga om tillvaratagandet av våra egna livsintressen.
Vi ha icke heller när det gällt handelsförbindelserna intagit
denna ståndpunkt. Det har också på ett för utomstående betraktare överraskande sätt visat sig möjligt för oss att möta de svå-
righeter, som handelsspärren medfört. Man har inrättat sig efter
ett läge, som visserligen är mindre fördelaktigt än det tidigare,
233
Karl Wistrand
men som ändock medgivit vårt folk att bättre än de flesta avvärja
de försörjningssvårigheter, som ett modernt stormaktskrig alltid
medför för såväl de direkt inbegripna som de utomstående.
Även politiskt har Sveriges regering väl hävdat den kurs, som
en överväldigande svensk folkopinion önskar se förverkligad. Uppgiften att med bibehållen heder bevara vår integritet och frihet
har fullföljts utan biavsikter och trots alla svårigheter. Att detta
kunnat ske sammanhänger i hög grad med samlingstankens snabba
genombrytande i folkopinionen; varje tvivelaktigt ideologiskt arv
från fordom, som kunnat hindra en klok och avvägd svensk realpolitik, har hastigt smultit bort under det dubbla inflytandet av ett
obönhörligt utrikes händelseförlopp och svenska strömningar av
helt annan natur än de gamla partidogmatiska.
Höstens val gav ett utslag, som med rätta måste tolkas som ett
förtroendevotum för just denna huvudlinje i svensk politik.
Med utgångspunkt i denna samling har dock Sveriges statsledning allt fortfarande andra uppgifter att fullfölja för tryggarrdet
av vårt lands framtid. Sverige är och förblir allt fortfarande Nordens huvudstat och de nordiska intressena måste alltid komma
att här söka sitt centrum. Det vore en fåvitsk tanke, om man
någonstädes i utlandet skulle· tro sig kunna utgå ifrån, att det
överhuvud i vårt land skulle finnas kretsar, vilka kunde ställa sig
likgiltiga för nordiska länders framtid. Nu mera än någonsin
måste en svensk regering till allvarlig prövning upptaga varje åtgärd, som kan vara ägnad att tjäna Nordens gemensamma intressen och därmed även Sveriges egna. Läget är dock genom sammanstötande ogynnsamma omständigheter mera komplicerat än
någonsin, och intressekonflikter finnas, som i dagens situation äro
ytterst svåra, kanske omöjliga att överbygga. Det kan dock icke
hjälpas, här måste på ett eller annat sätt sökas en lösning, som
bär framtidens signum. Vårt land måste söka vägarna att genom
en klokt förmedlande och utjämnande politik skapa förutsättningar för den förbättring i förhållandena, som i det nuvarande
läget är möjlig och inom det nya Europa, som kommer att framstå efter fredsslutet, förvisso nödvändig.
Förutsättningen för Sverige att kunna rykta sitt allt överskuggande svenska och nordiska värv är emellertid att det kan handhavas på sätt och under former, som äro tidens. Det kan svårligen
bliva onyanserade uttrycksmedel, angivna av en högröstad folkopinion, som bliva ledande i fråga om vare sig framgångssättet
eller vägarna. Arbetet måste vara diplomatiskt, i vissa betydelse- 234
Den allmänna meningen och riksuppgifterna
fulla avseenden måste det bära prägeln av den »Kleinkunst», som
försmår de grova verktygen men väcker förtroende genom sitt redbara arbete. Det måste uppbäras av en good will, som i nuvarande
läge väl kan anses vara för handen, men som kan spolieras.
Det är nödvändigt, att den svenska allmänheten har sin ställning och uppgift fullt klar för sig. I fråga om det tonläge, som ansetts lämpligt intaga vid bedömandet av utländska företeelser, har
vår press sedan krigsutbrottet undergått en avgjord förbättring.
De invanda fria kommentarerna av dagens händelser i den grundfasta förvissningen att här i landet allt kunde fritt och utan återverkan yttras, här »bleib’s doch bei alten», beteckna nog ett förgånget skede. Men i själva pressarbetets natur ligga tendenser, som
blott genom oavlåtligt och målmedvetet arbete kunna bekämpas.
Pressen söker träffa stämningarna hos sin läsekrets och ingenting är naturligare om den vill nå dem. Härförutan kunna de
tankegångar, den vill fullfölja, lätt komma att förtona i det blå.
Att pressen härvid tolkar de livsvärden, som uppbära vårt folks
kultur, är dess uppgift. Det är emellertid uppenbart att ett
riksvårdande arbete kan komma att försvåras, om den genom
sitt sätt att kommentera dagshändelserna ger ett intryck av motsättningar mellan regeringens inställning och den allmänna opinionen. Vill vårt land vidmakthålla en välvillig atmosfär på alla
de håll, där regeringen söker och måste söka kontakt för bevakande
av rikets intressen, måste den hava bakom sig en press, som genom
sin verksamhet icke kan beskyllas att försvåra en lidelsefri diskussion mellan de ansvariga parterna.
Gent emot dessa tankegångar åberopas ofta ett yttrande av den
schweiziske utrikesministern Motta, »att ett lands neutralitet bestämmes av dess regerings och icke av dess medborgares hållning».
Denna synpunkt är naturligtvis rättsligt bindande och därför
ägnad att utåt hävdas av en regering i ett land med en fri press.
Dess faktiska realitet är emellertid mera oviss. År det alldeles
säkert att den också erkännes med samma bindande verkan av
länder, där pressfrihet icke längre -existerad Förvisso icke och
knappast icke heller i andra länder. Pressens hållning observeras
över allt och i grunden vore det ju ett klart underkännande av den
tredje statsmaktens betydelse, om det ansåges möjligt att betrakta
pressens hållning som en nullitet. Varje regeringspolitik mister i
styrka även utåt i den mån man inom landets press markerar mer
eller mindre nyanserade avvikelser.
Det är ofrånkomligt att den allmänna bild, som man utifrån
235
—– ——~————————-
Karl Wistrand
skapar sig av ett land, där pressfrihet råder, bildas just av pressuttalandena. På deras tendens, särskilt om denna visar sig mera
kompakt, dömes också landet självt; ja t. o. m. den regering, som
man erkänner som oantastligt korrekt i sitt förhållande, får i
motkontrahenternas uppfattning lätt sin ställning en smula undergrävd, om icke i pressen återfinnas liknande tankegångar som dem
regeringen själv fullföljer i sin politik.
Anledningen härtill är icke svår att finna. Mera tydliga motsättningar mellan den allmänna opinionens utslag, sådana de förekomma i pressen, och regeringspolitikens inställning kunna lätt
föranleda tvekan om soliditeten i den bas, som bär upp denna
politik. Man har i detta avseende hänvisat till den jugoslaviska
statsvälvningen. En logisk förklaring ligger alltså i en naturlig,
om också för vårt land fullkomligt oberättigad oro för den följda
neutralitetspolitikens verkliga underlag på grund av farhågor för
bristande överensstämmelse mellan regeringshållningen och den
allmänna opinionen.
Pressens medverkan är därför i hög grad av nöden för en
lösning av de uppgifter, som i dessa tider ställa fram sig för
vårt folk. I stort sett har den väl här i landet villigt lämnats, men
det synes som om man ej på alla håll fullt klargjort för sig, vilken
tillgång ·en regering i ett demokratiskt land äger, om den i ett
positivt handlande i frågor, där meningsskiljaktigheterna aldrig
röra målet och kanske i själva verket icke ens medlen, kan uppvisa stöd av en press, som genom sin allmänna hållning underlättar dess politik. Det finnes trots allt en strömning i vårt land,
förvisso icke allt för stark, vilken som ovärdiga bojor avvisar även
de mest lojala försök att vinna pressens medverkan till en rikspolitik, som obunden av ideologiska sympatier och motsättningar
vill fullfölja svenska riksvårdande uppgifter. Med den iver, som
påminner om vakthållningen kring »den svenska friheten» under
frihetstidens slutskede, avböjer man principiellt att låta sig på
någon punkt bindas. En dylik uppfattning, hävdad till det yttersta, kan icke undgå att uppväcka en motrörelse, som i yttrandeoch tryckfrihet icke vill se några värden utan endast faror. En
strid härom må vi önska vårt land förskonad från. Må vi då också
som fullt aktuella även i dagens situation erkänna följande ord av
Harald Hjärne, som även var Johan Gabriel Richerts dotterson:
»Vi leva i allvarliga tider, och i ett fritt land höves det ej medborgarna att kasta på regeringen ensam bördan att hävda vår så
ofta betonade neutralitetspolitik.»
236

Comments are closed.

ANNONSER:

Axess

Efter demokratin

webshop_banner